Hela filmen är en bister och sorgsen historia om vad krig gör med och mot människor. Filmen inleds och avslutas med svartvita journalfilmer på hemskheter från andra världskriget och andra konflikter sedan dess.
Jag trodde inte att jag sett filmen tidigare, men ändå känner jag igen ansikten och vissa scener så jag har kanske sett den ändå. James Coburn sticker ut bland skådespelarna. Maximillian Schell som spelar Stransky är också bra. Däremot har jag som alltid lite svårt att tycka James Mason är bra.
Jag gillade de flesta i plutonen, spelade av uteslutande tyskar som pratar engelska med viss brytning här i filmen. Brittiske David Warner i rollen som Hauptmann Kiesel var mest minnesvärd och hans fårade ansikte var ett av dem jag tyckte mig känna igen.
Peckinpah drack tydligen som en borstbindare under filminspelningen som blev hans tolfte av fjorton filmer. Dessutom hade producenterna problem med att få ihop pengar till filmen och sedan att hålla budget. Filmen avslutas lite abrupt för att pengarna helt enkel hade tagit slut. James Coburn improviserad ihop en scen. Det är ett galet slut som passar på något skumt sätt.
Tarantino sägs varit inspirerad av denna film när han gjorde Inglorious basterds.
Filmen fokuserar en hel del på krigsscener, med tämligen realistiskt våld. Blodet ser ut som riktigt blod. Autentiska tanks och vapnen har använts i filmen. Peckinpah kör sina vanliga tricks med slow motion och den lilla bisarra detaljen med en av karaktärerna som dödar ett löss med det lilla poppande ljudet (se gårdagens revy).
Cross of Iron är inte en munter film men om man gillar krigsfilm av en lite äldre stil så är den helt klart ett måste.
Betyg: 3+/5