Och ja, jag ser varför och hur man gör liknelserna. De stämmer väl in med min bild. Filmen är samtidigt både gritty och snygg. Det är en superhjältefilm utan en superhjälte som dessutom inte är en superhjältefilm. Frågan är dock vad som blir kvar.
Jag var inne i filmen under hela dess två timmar långa speltid, men jag lämnades med en stor tomhetskänsla efter titten. Var det inte mer? Jovisst är Joaquin Phoenix otrolig i sin tolkning av Jokern, precis som han var otrolig i "The Master". Men lustigt nog kände jag väldigt lite för någondera av hans karaktärer. Jag upplever hans skådespeleri mer som en excentrisk form av performance art.
"Joker"är en snygg film som inte berörde mig speciellt mycket. Filmen var istället på gränsen till tråkig mest hela tiden. Varför bry sig om denna påhittade figur i en påhittad värld? För att man kan dra paralleller till vår egen tid? Jovisst, men man tar på sig ett svårt jobb att leka med genrer på detta sätt, något som en annan omtalad film från 2019 inte heller lyckades med i mina ögon. Sedelärande sagor, allegorier och fabler kan vara effektiva sätt att säga något om nutiden, men det blir inte automatiskt bra eller rätt för att man mixar genrer och berättar en allegori. Något mer än att allt är deprimerande hade behövts för att väcka mitt intresse.
Jag tyckte att filmen var bra gjord och den är duktig på att måla upp det miserabla liv Jokern levde före han blev Jokern. Men det var liksom inget mer. Filmen känns som ett komplement till en fullständig historia, eller som en inledning på något. Den har inget slut vilket mest känns som ett pretentiöst sätt för filmmakarna att slippa göra sina jobb.
Men filmen var alltså snygg i alla fall, men dyster som fan. Den hade en hel del svart humor men det var en humor som jag inte tyckte höjde filmen till en högre upplevelse, den var som en dåligt vald krydda som ströddes över anrättningen. Jag fick samma vibbar av gravallvar och pretention som många DC-filmer ger mig.
Betyg: 3/5
