De flesta Studio Ghibli-filmerna riktar sig till barn men kan lika gärna ses av vuxna. "Ponyo"är den första film där jag känner att den bara riktar sig till en yngre publik, typ sex år. Jag saknade allt det som kan vara bra i filmerna, symbolik, livssanningar, en fantastisk komplett värld osv.
Sagan om Havets Drottning och den "elake" trollkarlen som kanske inte är elak och deras barn, ett stim små "guldfiskar" skulle kanske kunnat vara bra men det känn som att Hayao bara skrapar på ytan på historien. Hela filmen påminner om "Den lilla sjöjungfrun" i handlingen.
Manus känns ofullständigt. Vad är Ponyos drivkrafter egentligen? Det känns som ett lotteri att lägga sitt liv i en femårings händer. Jag fruktar att det är trista framtidsutsikter för henne. Men i en sexårings värld var slutet säkert lyckligt.
Även kritiken mot nedsmutsning av haven känns ofärdig. Men det lilla vi fick var effektivt. Man önskar att människan skulle sluta lorta ner haven!
Lustigt att Ponyo egentligen heter Brunhilde, enligt svenska översättningen i alla fall...
Nej, jag hade till och med tråkigt när jag såg denna film och det har jag sannerligen inte haft förr med film från Ghibli. Filmen är mer gullig än bra. Den är endast ett glupskt ätande av skinka ifrån betygsettan. Ytterligare en besvikelse över ett alster från Studio Ghibli.
Betyg: 2-/5
Hoppa nu över och kolla in om Sofia, som kör ett Studio Ghibli-tema denna månad, tyckte mer om denna film, vem vet den kanske föll henne på läppen?
