Den första The Trip var en frisk fläkt och jag gillade den mycket men av okändas anledningar har jag inte sett uppföljarna från Spanien eller Italien. Men nu har jag tagit mig an The trip to Greece i alla fall.
Steve Coogan och Rob Brydon spelar vagt semidokumentära versioner av sig själva men filmerna har manus och regisseras av Michael Winterbottom. Det påminner mycket om Richard Linklater, Ethan Hawke och Julie Delpys ”Before”-filmer. I båda filmserierna spelar skådisarna karaktärer som bygger på dem själva men ändå är det inte dokumentärt.
Och precis som i ”Before”-filmerna är kanske behållningen i ”The trip”-filmerna att det är mysigt att hänga med skådespelarna i en timme eller nästan två. ”Before-”filmerna bygger på varandra och ska med fördel ses i rätt ordning. Jag vet inte hur centralt det är i denna filmserie och kanske var det olyckligt att jag såg denna före dess två föregångare?
Bästa scenen i filmen var på restaurangen med den tyska servitrisen (Soraya Mahalia Häfner). ”Already enjoy”-tjejen! Den var underbar då den var både avväpnande enkelt och överraskande. ”Now you can enjoy completely.”
Som vanligt hinner Steve och Rob täcka in många ämnen, allt från de gamla grekerna till imitationer av Brando, Dustin Hoffman, Arnold och många fler. Jag gillade utvecklingen om att de gamla grekerna insåg att människor kan ha både gott och ont inom sig. Detta med anledning av den toxiska och svartvita miljö som existerar i sociala medier och efterföljande ”cancel culture”.
Då nästa alla scener utspelas på restauranger bör man sannerligen ha ätit före man sätter sig ner för att se denna film. Jag kommer ihåg det som att den första filmen mer fokuserade på vad de åt, på själva maträtterna och restaurangerna. Nu nämnde knappt vad ställen hette de åt på. Något jag ska spana på i de ännu osedda andra och tredje filmen.
I slutet nyktrar filmen till rejält då Steve pappa går bort i sjukdom. Detta hände i verkligheten redan 2018 men jag har inga problem med att känna att Steve spelade de scenerna med känslor från det verkliga livet. Tyvärr kunde jag allt för enkelt relatera till den biten av filmen, dessutom dubbelt upp. När ”On the nature of daylight” spelades blev det nästan dammigt i rummet.
Jag gillar detta mycket men det är en typ av filmgenier som är vansklig att betygsätta. Den kan vara värd en fyra till och med i rätt humör men jag nöjer mig med en stark trea.
Betyg: 3+/5
