Så har jag till slut sett den sista säsongen av Agatha Christie's Poirot, David Succhets livsgärning och mästerverk. Jag har dragit mig för att se de sista fem filmerna som ett försök att dra ut på det oundvikliga.
De två första filmerna, Elephants Can Remember och The Big Four, blev dock stora besvikelser. För stora förväntningar kanske men också i högsta ovanligt att jag blev så oengagerad i Poirot. I Elephants Can Remember får vi återigen möte den underbara Ariadne Oliver framförd av Zoë Wanamaker. Tyvärr är historien dyster och så sorglig att jag inte alls kom i stämning att förtjusas över lösningen på mysteriet.
Men det är den andra filmen, The Big Four, som är säsongens riktiga bottennapp. Vi får en dåligt genomförd "fake death" av Poirot och även om vi får återse Captain Hastings, poliskommissarie Japp, Miss Lemon och betjänten George blir filmen inte alls den nostalgiska höjdpunkt som man kunde hoppats på. Poirots beteende hjälper heller inte, även om han alltid varit egocentrisk och brysk tyckte jag det kändes malplacé. Det största problemet var dock att historian lovade mycket mer än vad den levererade. I slutändan var det ett fattigt och simpelt motiv bakom brotten.
Det är i den tredje filmen, Dead Man's Folly, som säsongen blir riktigt bra. Ariadne Oliver är tillbaka, denna gång för sista gången. Filmen är mycket bra och en klar favorit från Series 13. Historien är mörk men miljöerna, karaktärerna där huset och trädgården nästan känns som två av dem och Poirot är ljuvliga att följa.
Hela seriens näst sista film är The Labours Of Hercules. Denna film bygger på Christies bok med tolv noveller där Poirot berättar om hans tolv sista fall som privatdetektiv. Dessa tolv kopplas mer eller mindre hårt med den grekiska mytologins Herakles tolv stordåd. Filmen påminner mig om James Bond, Mordet på Orientexpressen och The Grand Budapest Hotel.
Här får vi återigen möta Poirots livslånga kärlek Countess Vera Rossakoff som vi träffade i ett avsnitt tidigt i serien då Poirot blickade tillbaka till sin ungdoms tid i Belgien. Det blir ett avslut som bjöd på lika mycket vemod som chockerande överraskningar. Jag såg till min belåtenhet att Hercule fortfarande hade på sig smycket med blomman på sitt kavajslag, det han fick av henne alla dessa år tidigare. Små detaljer som gör en serie som denna så bra.
Men säsongens och kanske hela tv-seriens magnum opus är ändå Curtain: Poirot's Last Case. Vilken fantastisk avslutning! Det är inte mer än perfekt att jag när jag skriver dessa rader lyssnar på Mozarts Kyrie från den magnifika Requiem. Filmen skiljer sig från det mesta vi sett tidigare, och den har en annan tonalitet. Jag älskade att Hastings hade en så stor roll i den sista filmen. Det kändes värdigt och jag hyllar valet.
25 år tog det att spela in hela serien vilket gör den så mäktig och speciell om än inte unik. Den täcker in en stor del av David Succhets liv som skådespelare. Vilken grej. Agatha Christie och showens manusförfattare har flera gånger lekt med Poirots moral och etik. Vad är rätt och fel? Inte alltid så lätt att säga. Några gånger under resan har Poirot tillåtit sig själv vara domare över rätt och fel till och med. Här i sista filmen sluts den cirkel också.
Jag är glad och ledsen över att det är över. Jag har njutit av serien under höstar och vintrar, de årstider denna serien passar som bäst. På min stora dvd-box ligger bland annat smått och gott en underbar dokumentär som de spelade in runt inspelningen av sista avsnittet och därefter, Being Poirot. Det blir som balsam för själen och som en avtrappning att få följa David Succhet prata om och säga "jag" om Poirot en hel timme till... Rekommenderas varmt till alla fans.
Bra slut! Bra serie! Gött så...
