
Handlingen i The lifeguard påminner väldigt mycket om förra årets bästa film på festivalen Hello I must be going. Men denna film kommer tyvärr inte i närheten av den kvalitén. Kristen Bell spelar i denna film Leigh, en journalist i New York som inte riktigt känner sig hemma där. I någon form av 30-årskris tar hon sitt pick och pack en vacker dag och åker hem till sin barndomsstad och flyttar in hos mamma och pappa. Hon måste dock jobba för att tjäna pengar och då tar hon samma jobb som hon hade som sommarjobb när hon gick på high school. Och det är som badvakt på den lokala simbassängen.
Leigh åker inte bara tillbaka till den stad hon växte upp i. Hon återknyter kontakten med sina bästisar från high school och hon börjar till och med att dejta en 16-årig kille som fortfarande går i high school. Problematiskt? Kanske, men killen är två decimeter längre än Leigh så det känns inte riktigt som det barnarov som det kunde varit. Men det blir givetvis ett ramaskri på grund av det otillbörliga.
Det är som att Leigh vill tillbaks i tiden en stund innan hon känner sig redo att bli 30 år och bli vuxen "på riktigt". Med den inledningen kunde detta blivit en quirkey komedi och det hade passat mig bra då detta var fjärde filmen under en och samma dag. Men istället är den ganska somber och mer dramatisk än humoristisk. Filmen är gjord av förstagångsregissören Liz W. Garcia. Hon har också skrivit manus. Jag tycker filmen är helt ok, men den når inte ända fram. Flera intressanta ämnen tas upp men inget blir riktigt bra. Det bränner inte till trots att vissa mycket dramatiska händelser sker på duken.
![]() |
Leigh har ihop det med 16-åringen (den stora killen till höger) |
Jag ger The lifeguard två olämpliga beteenden av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Fiffi har också sett filmen. Blev hon livräddad från drunkning eller segnade hon ner i det blå till det kluckande ljudet av båt mot brygga?
Om visningen: Sista filmen på festivalen sågs tillsammans med Vanessa och Johan och Britta Sq. Visningen gick bra. Efter filmen sa vi hej då till Johan och Britta. Just när jag skulle vinka hej då till Vanessa föreslog hon att vi skulle avsluta kvällen med en drink och så gjorde vi. Som för att avrunda hela festivalupplevelsen. Vi pratade lite film och förundrades att det måste vara så sablans hög musik på i barer nu för tiden (eller fortfarande). Men ganska snart tog 20 sedda filmer under elva dagar ut sin rätt och jag bad farväl och lommade hemåt i mörkret.