Ron Woodroof: Let me give y'all a little news flash. There ain't nothin' out there can kill fuckin' Ron Woodroof in 30 days.
Dallas Buyers Club var verkligen en av de filmerna jag ville se före jag sammanfattar filmåret 2013 med en topplista. Förhandstipsen inför oscarsgalan talade om mycket starka skådespelarinsatser från Matthew McConaughey och Jared Leto. Dessa förhandstips blev besannade när de båda vann varsin statyett, den förste för bästa manlige huvudroll och den andre för bästa manlige biroll. Jag såg filmen i samband med filmfestivalens medelmsvisning som hölls tidigare i veckan.
Gudars, vilka skådespelarinsatser! Om man skulle bedöma filmen efter Letos rolkning av transan Rayon skulle filmen vara en 5/5. Och om man skulle bedöma filmen efter Matthew McConaughey's engagemang och insats i filmen skulle det också bli 5/5. Han såg ut som ett benrangel, som en man som svultit i månader, som en man som lider av AIDS sedan länge.
Hollywood älskar denna typ av mänskliga transformationer som bevisar ett vanvettigt seriöst åtagande inför rollen. För den insatsen ska han med rätta få en hel del beröm och han är värd att nämnas i samma grupp som tidigare självplågare som Christian Bale i The Machinist eller Robert De Niro i Raging Bull. Ingen av de omformningarna av sina kroppar tycker jag gjorde skådespelarinsatserna speciellt mycket bättre. Bra mer spektakulära.
Men om man tittar lite närmare på Matthew McConaughey's skådespeleri i denna film, den insats som han alltså vann en oscar för, ser jag inte mycket av hans arsenal som skådis. Han har kanske använt 20-30% av sitt register. Allt i denna film är grunt och ytligt. Man kan jämför med hans insats i titelrollen i filmen Mud. Där händer något bakom ögonen på honom i varenda scen han är med i. Och om jag tittar på hans briljanta tolkning av den sanne detektiven Rust Cohle i tv-serien är det som natt mot dag jämför med Dallas Buyers Club. Jag kan helt förlora mig av förhäxning genom att bara studera hans ansikte i intervjuscenerna i True Detective. Markus saknar action i TD, men den finns i ögonen på Matthew McConaughey och i hans skådespeleri i de övriga scenerna. Tänker på scenen när han dyker upp berusad på middag hos kollegan. Den scenen är ensam bättre än alla scener i Dallas Buyer Club ihop.
Men visst, om man ska bedöma hur synd det var/är om dem som drabbas av HIV/AIDS borde filmen få 5/5. Men det är ju inte det jag bedömer när jag ser en film. Det är helt andra saker. För mig räcker det sällan att ämnet är "viktigt" eller "pk". Det räcker heller inte att gå ner 30 kg (eller vad det nu än var han gick ner, någon som vet?).
Jag tycker filmen var lika tråkig som den var bra gjord. Detta är ännu en av dessa oengagerande och andefattiga BOATS-filmerna som förföljer mig. Bort, försvinn, jag vill inte veta av er mer nu på ett tag!
Filmen är grund. Den handlar i princip om hur Ron Woodroof fixar och trixar för att få tag på alternativ medicin då han drabbas av HIV och sedan AIDS. Den täcker in några intressanta ämnen men inget fördjupas. Inte ens konflikterna, i Texas och i honom själv, mellan hetro och homo får speciellt djup.
Filmens bästa karaktär är inte Ron utan Ravon, han har i alla fall lite mer djup. Potentiellt intressanta områden som smugglingen eller Rons forskning om vad som funkar som behandling berörs knappt i narrativet. Annars är FDA's agerande filmens mest intressanta röda tråd och även den tråden hålls i dunkel och beskrivs lite med vänsterhanden. Det är upprörande hur myndigheterna behandlade Ron, Ravon och deras sjuka vänner, men det är kanske inte speciellt överraskande. Fan vad förbannad man kan bli på överdrivet nitiska myndighetspersoner.
Istället för att borra sig ner i något av de potentiellt intressanta aspekterna runt denna story får vi bara följa Ron när han fixar och trixar, men det blir varken speciellt gripande eller spännande, eller något annat. Jag började kolla på klockan runt en timme in i filmen när jag märkte att den inte hade så mycket att erbjuda.
Jennifer Garner hade en framträdande roll som en läkare på den goda sidan. Fasen vad blek och andefattig hon var. Riktigt risig insats. Blev hon oscarsnominerad? Nej, tänkte väl det. I första scenen jag såg henne i fann jag mig själv komma att tänka på, och längta till en gammal skådis från 80-talet, Andie MacDowell. Kommer ni ihåg henne som Dale Biberman?
Jag ger Dallas Buyers Club två extraordinära skådespelarinsatser av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Johan har också sett filmen. Tog kan pillren som en snäll pojke eller spottade han ut dem?
