The Apartment (1960)

C.C. Baxter: Ya know, I used to live like Robinson Crusoe; I mean, shipwrecked among 8 million people. And then one day I saw a footprint in the sand, and there you were.
Inspirerad av Christians störtflod av sextiotalsfilmer har jag adderat några titlar och de närmaste veckorna kommer jag inte bara blogga om sextiotalister fredagar till söndagar utan också på torsdagar! Och på torsdagarna kommer det dessutom bli sub-temat "omtittar". Jag kommer alltså ge vissa filmer en ny chans. Denna vecka är det The Apartment, Billy Wilders berömda romantiska komedi med en rejäl stänk satir på toppen.


Jag såg denna film för drygt tio år sedan men då under allt annat än idealiska förhållanden. Det var när jag tog en filmmanuskurs som vår lärare i utbildningssyfte visade The Apartment men bara en sådär 15 minuter per tillfälle, dvs per lektion. Vi tog oss igenom filmen, javisst, men det kändes lite upphackat om man säger så.

C.C. Baxter: Sometimes I have dinner with Ed Sullivan.

Denna gång såg jag filmen i en enda sittning. Ni känner säkert till filmens historia? C.C. Baxter är en kuvad anställd som lånar ut sin ungkarlslya till diverse chefer som använder lägenheten som tillhåll för utomäktenskapliga kärleksmöten. C.C. Baxter är en fjolla som inte står upp för sig själv då han tror att han kan vinna framgång snabbare i karriären genom sitt handlande. Givetvis ställs saken på sin ända när en hög chef ska låna lägenheten och med sig tar hisstjejen Fran Kubelik, hon som C.C. Baxter i hemlighet suktar och åtrår.


Detta är en romantisk komedi men den har en hel del filosofiskt djup. Vad kan man göra för att promota sin karriär? När ska man stå upp för sig själv? Baxter är osynlig för fröken Kubelik så länge han är mesig och låter cheferna köra med honom. Men vad skulle hända om han tog tag i sitt liv och sa nej? Dialogen är glimrande. Som en söt must som smeker gomen på dig. Detta är filmisk poesi.

Jack Lemmon är C.C. Baxter. Han spelar honom oväntat lågmält. Inget skrikande och flamsande som jag av någon anledning fått för mig. Han är bra i samma nivå som i Some like it hot. Fran Kubelik spelas av ingen mindre än Shirley MacLaine. Jag har nästa aldrig sett henne som ung på film, hon startade sin karriär långt före jag föddes. Här i The Apartment var hon redan 26 år. Hon är ljuvligt charmig, fantastiska ögon, och hon påminner mig lite om Giulietta Masina i sin kortklippta frisyr.


The Apartment har ett mycket bra slut. Det var lite dammigt i rummet när eftertexterna börjar rulla. Andra halvan då Lemmon och MacLaine spelar mot varandra är helt klart filmens starkaste del. Inledningen är inte lika bra då jag har lite svårt att ta in konceptet med den så otroligt veke Baxter. Hela set-uppen med hans utlånande av sin lägenhet känns krystad och teatralisk. Filmen har i sin inledning en smått skev känsla, som om allt ses via ett filter. Det ändras dock en bit in i filmen, kanske i takt med att Baxter börjar ta sig i kragen och får en ryggrad?

Filmen är inte en komedi som man gapflabbar åt men dess romantiska innehåll är fan ta mig suveränt, om än inte unikt. Som helhet är känslan i filmen skön och slutet gör att man blir galen. Baxters granne, den judiske doktorn piffar också upp filmen rejält, han är för festlig. Jag älskade The Apartment denna gång, det blev mycket bättre än när jag såg den upphackad i små bitar.

Jag ger The Apartment fyra "dinners for two" av fem möjliga.

Betyg: 4/5