Frank: How can you trust a man who wears both a belt and suspenders? The man can't even trust his own pants.
Den andra filmen som jag gav chansen igen var Sergio Leone's spagettiwesternepos Once upon a time in the West. Denna film figurerar ofta i diskussionerna om den bästa Leone-filmen, och ibland till och med bästa western-filmen alla kategorier.Jag såg den för en sådär 8-9 år sedan hemma hos en kompis tillsammans med hans fru. Det var jag som föreslagit filmen och hade med den på dvd. De hade en platt men ack så liten tv och inget surroundljud. Jag tyckte filmen var trist och kände ångest över att jag gjort ett dåligt filmval för situationen. Nu tänkte jag ge denna film en ny chans. Jag måste ju missat dess storhet på grund av de yttre omständigheterna.
Av en händelse slog jag upp wiktionary på order Pekoral. Här följer betydelsen av detta ord:
Pekoral: verk, oftast konstnärligt, som är oavsiktligt komiskt på grund av bristande litterär förmåga hos författaren eller av att verkets stil inte passar innehållet. (Sen 1796 av latinska pecoralis "som till hör boskapen")
Vilken idiot jag är. Jag får ju skylla mig själv. När de första fyra scenerna var över, de borde tagit en 8-10 minuter men i filmen drogs de ut till en dryg timme var jag nära på att ge upp. Betyget var givet. Men man får inte ge upp. Man måste se hela filmen, det är sedan gammal. Fråga bara Jojje.
Lyckligtvis blir de avslutande timmarna något bättre men hela filmen är ganska absurd. Den är som en spoof på en Leone-film med scener där männen och kvinna stirrar på varandra i evigheter utan att säga ett ord. Musiken till anrättning är bisarr, helt oharmonisk (pun intended). De konstgjorda ljudeffekterna är det mest anmärkningsvärda, de är helt malplacerade. Harmonica spelar på sitt munspel istället för att prata, men det är inte ljud från ett munspel vi får höra. Av oklar anledning har Leone valt att lägga in ett annat ljud, som om det vore dubbat, istället för munspelet. Encryable.
Hela filmen är uppenbarligen stilistisk med sina teatraliska gester och onaturliga ljudeffekter. Dialogen låter dubbad och ljudmixen är under all kritik rent audiotekniskt. Jag kollade ändå på en Blu-ray så ljudet borde väl varit bättre mixat. Hade jag inte vetat att det var den store Leone som gjort filmen hade jag kunnat tro att den var gjord som något examensarbete på en kvällskurs i film.
Men det blev något bättre mot slutet. Stämningen satt sig kanske och varje scen tog inte 15 minuter längre. Det blev till och med lite spänning och antydan till action. Det var ju skönt i alla fall. Vad var bra? Charles Bronson hade en snygg jacka, den rutiga. Den var lite cool. Vad mer? En slinga i filmmusiken som återkom om och om igen påminde mig något otroligt om en slinga i musiken till tv-serien Dexter. Det gjorde att jag kunde drömma mig bort lite mitt under filmen.
Med ytterst liten marginal kämpar sig denna film upp från skambetyget, men det är med minsta möjliga marginal. Nu är jag klar med denna film, två gånger får vara nog.
Jag ger Once upon a time in the West två järnvägsstationer av fem möjliga.
Betyg: 2/5
