Första scenen i filmen ackompanjeras av en "skön" rockabillylåt. Andra scenen likaså. Och tredje. Och fjärde. Och femte. Och sjätte. Och sjunde... Va fan? Låt på låt på låt. Det slutar ju aldrig! Jag dör, stäng av de vidriga låtarna, jag står inte ut! En orimlig tanke studsar in i huvudet på mig. Kommer denna värdelösa musikskatt spelas oavbrutet filmen igenom? Jämmer och elände! Attans att man inte "får" stänga av en film innan den tagit slut (självpåtagen regel).
Efter drygt femtio minuter (!) kommer en scen som inte totalförstörs av "skön" musik. Finally! Men fan vad trött jag är på filmen vid det här laget. Vad handlar filmen om? Richard Dreyfuss karaktär Curt velar om han ska åka till college eller ej. Koka soppa på en spik! Ligger filmens värde i den så svårfångade "känslan"? Känslan som dog i en kakafoni av femtiotalslåtar?
Filmen har fler riktigt svaga skådespelarinsatser där Ronny Howard och Charles Martin Smith tar priset som filmens mesigaste skådespelarinsatser. De enda som klarar sig skapligt är stjärnan Richard Dreyfuss och Lucas kompis Harrison Ford i en biroll som filmens antagonist.
Ska detta vara en klassiker? Bah. Skit åsså.
Vad är det folk gillar med denna film? Den har en tydlig melankolisk stämning och en klassisk switscharoo mellan Curt och Steve. Är det en BOATS? Vore typiskt då jag normalt sett brukar bli uttråkad av dem.
Jag ger American graffiti en extremt svaga "coming of age"-film av fem möjliga.
Betyg: 1/5
Idag har jag postat två inlägg med filmer från Decennier 1970-talet. I morse kom mina tankar om Sidney Lumet's Network upp.
