Filmen handlar om en vresig gamling som får nya grannar då en ensamstående mamma och hennes son flyttar in i huset bredvid. Setuppen är inte speciellt originell. Filmen puttrar på i lugnt tempo. Den är lite smårolig och "quirky". Relationen mellan Vincent och pojken Oliver är gullig. Filmen påminner mer och mer om Nick Hornby's "About a boy". Jag finner filmen ganska ordinär. Den ensamma mamman, barnet och grannen som är butter men kanske har en mjuk sida därinne någonstans... Really? Var det inte mer?
Jo. Det var det. Precis när jag började bli uttråkad och hade börjat flacka med blicken efter mobiltelefonen och insta-appen kommer Scenen med stor S och hela filmen vände på en femöring. Wow, det är ju inte en komedi detta. Detta är en sober film som är otroligt sorglig och hjärtskärande. Dammigt i rummet, Jojje. Indeed. Fan, dammigt värre, till och med hulkande.
Nu när jag pratar upp filmen gör jag den säkert en otjänst. Den avnjutes bäst ospoilad, men samtidigt är det svårt att tipsa om filmen utan att ge någon bild av vad den är. Jag känner nog att den har en del kvar till de riktigt höga betygen, men samtidigt är filmen mer lik en film som "Short term 12" i feelingen än redan nämnda "About a boy" och för de av er som sett "Short term 12" vet att det är en otroligt bra film. Och nej, "St. Vincent"är inte lika bra, det känns bara liknande i känsloregistret när jag ser filmerna.
Bill Murray är helt ok, Melissa McCarthy spelar en "vanlig" roll, Chis O'Dowd är som vanligt super och Naomi Watts är fruktansvärt dålig i denna film. Regissören är en ny bekantskap, Theodore Melfi. Regin är sådär. Men som helhet funkade filmen väldigt bra. Ändå.
"St. Vincent" handlar om att bli gammal och försöka rädda sig själv i en kamp som inte går att vinna. Det enda vi kan göra är att försöka stå ut medan vi förlorar.
Jag ger "St. Vincent" tre gamla mäns som stretar emot av fem möjliga.
Betyg: 3/5
PS, Melissa McCarthy var nedtonad och sansad. Ingen fara, ni kan vara lugna!
