Men låt oss fokusera på det positiva. Inledningen är som sagt stark med dess introduktion av de tre huvudkaraktärerna. Filmmusiken är magisk och kanske den mest ikoniska filmmusiken som finns efter musiken från Gudfadern. Med små medel och långa långsamma scener lär vi oss om karaktärerna. Eller lär oss och lär oss... Den onde är bara ond och den fule är ett as han också. Den gode är endast god i relation till de två andra. Och Blondie, The man with no name, förblir ett mysterium under hela filmen. Är "den gode" god ens?
Relationen mellan Tuco och Blondie är filmens mysterium. De är partners, motståndare, kompisar, och varandras edsvurna fiender om vartannat. Det är en livfull relation som håller sig kvar i minnet efter filmens slut. Scenen när Blondie lämnar Tuco med snaran runt halsen, bakbunden och balanserande högt upp på ett vingligt träkors var en mycket skrämmande scen.
Tyvärr är det trots allt lätt att nicka till under filmens mittdel. Jag antar att Leone ville måla upp sitt mästerverk som ett storslaget epos och att den långa speltiden i sig är ett sätt att bryta ner åskådaren och få in oss i historien. Långsamma scener och långa partier då inget av värde händer blir en del av upplevelsen. Men jag blir inte hänförd utan mer uttråkad. Det är synd för jag skulle givetvis hellre velat bli "blown away".
Jag tar med mig filmens värden och kan med gott mod rekommendera den varmt, även om rekommendationen kommer med en varningens finger. Som genrens mest ikoniska film ska den ses, men den blir dock inte en personlig favoritfilm för mig.
Jag ger The good, the bad and the ugly tre mexikanska dödlägen av fem möjliga.
Betyg: 3/5
