Här kommer mina tankar om trilogin om Engelfors-häxorna. Jag bloggar om böckerna i dagarna tre. Notera att jag skrev klart mina revyer direkt efter jag läst klart varje bok, före jag påbörjade nästa del.
Jag såg filmen Cirkeln när den gick upp på bio. Det är extra kul med en genrefilm från Sverige som slår sig in bland enformiga polisdeckare, farsartade komedier och socialpornografisk misärfilmer. Jag tyckte det var underbart att filmen fick chansen och vill nog hålla den som den bästa svenska filmen från de senaste åren tillsammans med Låt den rätte komma in och Hotell. Omväxlingen förnöjer.
Men vad var det som ligger bakom filmen kunde man ju undra... Cirkeln, den första delen av trilogin om Engelsfors av författarduon Sara Bergmark Elfgen och Mats Strandberg. Jag ville läsa boken trots att jag redan sett filmen. Normalt sett läser jag hellre boken före filmen. Jag hoppades på en mycket mer fyllig historia med en hel del material som inte fick plats i filmen.
Boken handlar om sex unga häxor, alla av kvinnligt kön, som går på gymnasiet i den påhittade staden Engelsfors i Bergslagen (Västmanland/Dalarna ungefär). Historien inleds med att de sex "vaknar upp" och börjar förstå att magi finns och att de själva har magiska krafter. Det är en mycket spännande värld som författarna långsamt öppnar upp för oss läsare. Jag älskar att de låter oss lära oss om världen i samma takt som bokens hjältinnor. Tyvärr förtogs denna spänning till viss del av att jag kände till handlingen från att ha sett filmen. Så en varningens tecken till er som kan välja, läs före ni ser!
Spänningen i berättelsen ligger mycket i hur denna värld är funtad. Hur hänger det magiska ihop med det ickemagiska? Vilka förmågor har våra häxor och så vidare? Det är lite av samma fascination inför världen som breder ut sig som man kan känna när man läser Harry Potter för första gången. Och precis som från de böckerna bildas tydliga bilder och miljöer i mitt huvud när jag läser Cirkeln. Men där Harry Potters icke-magiska sida av historien är en fyndig och ofta lite syrlig betraktelse över det brittiska samhället och britternas egenheter behandlar den motsvarande delen av historien om Engelsfors tjejernas kärleksbekymmer, problem i skolan och dåliga självförtroenden. Boken tar med oss i en svensk tradition med fokus på det lilla ocharmiga livets gnetande. Vi får de ensamstående mammorna som jobbar dubbla pass bara för att få det att gå runt, de olycklig och ensamma barnen, utanförskapet, ensamheten och det kalla livet.
Och det är här jag har min lilla kritik till boken. Balansen mellan det magiska och fantastiska och det vardagliga. Jag hade hellre velat läsa mer om den magiska världen. Om Harry Potter har en balans om 70-30 mellan det magiska och "den andra sidan"är det tvärt om i Cirkeln. Det är kanske per design så här i den första boken av tre... Vi får följa de unga tjejernas kärleksbekymmer, funderingar om livet och ofta dåliga självkänsla mer än deras häxeri. Boken lägger mycket krut på att beskriva mobbning och annat elakt i den stenhårda värld som ungdomar av idag måste ta sig igenom. Det finns uppenbart de läsare som ser dessa delar som bokens bästa. Personligen vänder jag ivrigt blad för att få lära mig mer om karaktärernas förmågor och styrkor. Jag är förvisso säkerligen inte författarnas huvudsakliga målgrupp. Vad de däremot lyckas med är att måla upp karaktärernas personligheter på ett mycket bra sätt och jag blir nyfiken på att följa deras resa inför kommande böcker.
Jag har redan jämfört boken lite med Harry Potter men det populärkulturella fenomen som boken allra mest påminner om är givetvis tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Det är som att Sverige har fått sig ett eget litet Hellmouth mitt i Bergslagen och precis som i Kalifornien har ungdomarna kärleksbekymmer och de kan uppenbarligen inte lita på "The Watchers Council". Gott så, jag njuter av alla stora och små kopplingar mellan serierna och jag tycker inte att det förtar något från Cirkeln som en unik egen berättelse. Det är oundvikligt att låna och återanvända koncept om man ska skriva fantasy och ska man låna och ge homage så ska man givetvis göra det från de bästa.
Vi har hela sex huvudkaraktärer i boken och det är lite intressant att spekulera i vem av dem som egentligen är "the chosen one". Jag upplevde att boken fokuserade olika mycket på de sex och jag skulle kunna dela in dem i tre grupper. För mig kändes Minoo som huvudpersonen, men jag vet ju inte om hon är ett villospår. Utan att ha säker statistik kändes det ändå som att vi fick följa hennes första person mest i boken. Den andra gruppen som vi fick lära känna näst mest var Vanessa och Anna-Karin. De övriga tre, Rebecka, Linnea och Ida, behandlades mest via ögonen från de tre första. Det är ett kul grepp, speciellt intressant om denna fördelning kommer ändras under kommande böcker. Tänk om tex Ida egentligen är huvudpersonen! Min favorit var dock pluggis-Minoo. Därefter ledaren Rebecka, bitchen Ida och snygg-Vanessa. Emo-Linnea var helt ok men den jordnära Anna-Karins "resa" var lite frustrerande att följa.
Cirkeln överraskade i slutändan positivt trots att jag läste den efter jag sett filmen vilket är utmanande för bokupplevelsen. Den är spännande, engagerande och den lockar mig till att läsa vidare i andra boken Eld. Framför allt är det helt fantastiskt att vi har en svensk fantasyserie som är så här bad ass. Bra där!
