Tidigare i höstas hade killarna i podcasten Filmspotting en "weekly poll" där lyssnarna fick rösta på vilken av två filmer de såg mest fram emot. Valet stod mellan Paul Thomas Anderson's The Master och Quentin Tarantino's Django unchained. För mig var valet synnerligen enkelt. Självklart såg jag fram mer emot Tarantino's nya projekt än Paul Thomas Anderson's nya film. Även om Tarantino's två första filmer fortfarande står ut som hans bästa filmer är det alltid spännande att se vad han gör.Paul Thomas Anderson däremot börjar jag bli mer och mer tveksam över, speciellt efter hans förra film There will be blood. Hans nya film var avslutningsfilm på årets fest och även om jag nyss skrev att jag känner mig tveksam över PTA så var det självklart att slänga mig på festivalens hemsida och boka en biljett samma dag som biljetterna släpptes. Och likväl som The Master var avslutningsfilmen på festivalen så var det min sista film på densamma. Min tjugofjärde film (!!!!). Jag såg den i lilla Grand 4 på söndagseftermiddagen. Eftersom jag hoppades och trodde att den skulle vara en magnifik mastodontfilm så ville jag inte se någon annan film varken före eller efter, utan låta den stå för sig själv den sista dagen.
Tyvärr blev inte mina högt ställda förväntningar helt infriade. Lyckligtvis var The Master många resor bättre än There will be blood i alla fall. Precis som i There will be bloodär The Master som en fiktiv biografi över en mans liv, eller en del av en mans liv. Joaquin Phoenix spelar Freddie Quell, en veteran från andra världskriget som har svårt att hitta sin plats i det normala livet hemma i USA efter kriget. Han träffar av en slump på den religiösa sekten The Cause och dess karismatiska ledare Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman).
Jag har börjat inse att jag gillar PT Anderson's lite mer personliga filmer som Punch drunk love och Magnolia (större film, men personlig ändå) mer än hans "episka" fiktiva biografier som There will be blood (om oljemannen Daniel Plainview), Boogie nights (om porrstjärnan Dirk Diggler) samt The Master(om den förvirrade Freddie Quells irrfärder runt sektledaren Lancaster Dodd).
![]()
Filmens starka sida är skådespeleriet. Jag har aldrig gillat Joaquin Phoenix. Om det är på grund av hans personlighet, utseende eller hans val av roller vet jag inte. Här är han dock mycket, mycket bra. Han spelar en psykiskt labil sökare helt suveränt. Hans ansiktsuttryck, miner och hela kroppshållning är perfekt för rollen. Mycket bra.
![]()
Filmens stora stjärna är dock förstås Philip Seymour Hoffman. Rollen som sektledaren Dodd måste varit skriven för honom. Phoenix's roll är mer "flashig" och extrovert, medan PSH får spela mer återhållsamt. Jag gillar det senare allt som oftast, och så även här. PSH är en favorit som verkligen levererar. Jag tvivlade inte för en stund över honom som en karismatisk ledarfigur. En av filmens starka scener är då han bli utmanad av en ateist på ett party. En annan är då den till synes ständigt lugne Dodd tappar humöret och skäller ut en efterföljare. En mer lättsam liten detalj var att Jesse Plemons, ni vet Landry från tv-serien Friday Night Lights, spelade Philip Seymour Hoffmans son i filmen och hur lika de var. Otroligt bra casting där.
Vad är det man säger? Bakom varje stor man står en ond kvinna? Eller? Lawrence Dodd's fru Peggy spelas överraskande bra av Amy Adams. Jag har redan haft henne på radarn ett bra tag och nu har hon verkligen tagit steget upp i högsta divisionen. Hennes Peggy var kanske filmens mest intressanta karaktär. Dynamiken mellan Peggy och Lawrence var också den röda tråd som intresserade mig mest. Några pivotala scener inklusive filmens avslutningsscen får mig att tro att hon är bra mycket viktigare för förståelsen av filmens handling än vad man först kunde ana.
Vad handlar filmen om då? Lite oklart faktiskt. Där finns en stor mängd sexuella undertoner, en oförlöst sexuell spänning. Den kanske handlar om Freddies sökande efter en ledarfigur (fadersfigur)? Den handlar kanske om det självklara, hur människor låter sig ledas av starka män i sekter. Inför premiären av The Master var det mycket snack om huruvida sekten i filmen skulle vara Scientologi-rörelsen. Man duckar för frågan och gör sekten anonym - The Cause. Jag antar att PT Anderson inte ville riskera skadeståndskrav från scientologerna.
The Masterär intressant på många plan. Jag skulle behöva se om den, kanske flera gånger till och med, för att kunna bena ut alla underliggande meningar. Efter första titten är skådespeleriet det som sticker ut mest positivt. The Masterär en av PT Anderson's tre "biografi"-filmer och alla tre är fantastiska produktioner rent tekniskt, men de saknar hjärta och värme. De är för opersonliga och de berör mig inte i själen. Jag kände aldrig tillräckligt mycket för Freddie för att filmen skulle lyfta och bli så bra som den kunnat bli. Det är inte igenkänning jag söker, bara något mer personligt eller mänskligt. Nu blir han bara ett objekt, en anonym karaktär i ett skuggspel.
Summering. Är filmen värd att ses? Ja. Är den en klassiker? Nej, inte än i alla fall.
Jag ger The Master tre nakenfantasier av fem möjliga.
Betyg: 3/5
