Chance the Gardener: This is just like television, only you can see much further.
I morse skrev jag om Hal Ashby's Harold and Maude under Decennierbannern här på bloggen. Det var första filmen från regissör Ashby jag sett och av bara farten blev det en film till från honom. Nu handlar det om hans Being there med en sublim Peter Sellers i huvudrollen. Filmen var länge på listan över kandidater för filmerna i projektet men sedan åkte den ut för att till sist komma med igen som sista och tjugotredje film för 70-talet. Tack Movies-Noir för att du knuffade mig i rätt riktning så att jag tog med filmen igen.
Detta var en mycket trevlig film. Jag satt och skrattade halvhögt under stora delar av filmen. Under den ganska sobra inledningen lär vi känna Peter Sellers rollfigur Chance. Han är en underbegåvad och långsam äldre man som arbetar som trädgårdsmästare hos en ännu äldre rik man. Chance bor i ett rum i garaget och har aldrig varit utanför den rike mannens fastighet. Det känns ganska klart att Chance är en oäkta son till mannen även om det aldrig uttalas. Filmen inleds med att den gamle mannen dör och Chance kastas ut från sin värld. Vad som följer är en klassisk "fish out of water"-dramakomedi.
Scenen när Chance kliver ut på entrétrappan till fastigheten han spenderat hela sitt liv är magnifik. Musikvalet är genial, en discoversion av Aslo sprach Zarathustra, och scenen påminner i lika delar om Walter Hill's The Warriors som Kubrick's 2001. Men här är det vår huvudperson Chance som kliver in i en ny fas i utvecklingen...
Filmen har lika delar humor och drama och det sistnämnda är av det lite sorgligare slaget. Trots alla skratt jag får av filmen finns där också en klump i halsen. Man hoppas hela tiden att han inte ska råka illa ut. Peter Seller är mycket bra i rollen som den oläsbara Chance. För er som tror att Sellers bara gjorde komedier likt Rosa Pantern eller Birdy nam-nam - tänk om. Han var en mycket vass skådespelare helt enkelt. Shirley MacLaine är ljuvlig och som vanligt mycket bra. Ännu en gigant som lyfter denna film. Av övriga skådsespelare är det bara Richard Dysart som den intelligente läkaren Allenby som sticker ut. Filmens svagaste kort är Jack Warden som presidenten.
Vad kan man då säga om regissör Ashby? Jo, men efter två bra filmer av två sedda så får han absolut med beröm godkänt. Filmen har en trevlig känsla och handlingen är tajtare sammanhållen än i gårdagens film. Dialogen är vid sidan av skådespelarinsatserna filmens styrka. Manusförfattare är Jerzy Kosinski. Flera scener med dialog mellan Chance och Ben eller Eve är otroligt roliga utan för den skull spelas som slapstick. Dialogen är så bra i Being there att jag tror att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kan tänkas se om filmen. Jag gillar Ashby och jag kommer antagligen se om Harold and Maude också och då är det den svarta humorn och den allmänt kaotiska absurdismen som lockar.
Fripp spanar: lägg märke till den tecknade musikvideon som visas på tv. Soulmusik med T and A långt före MTV eran!
Vad kan man då säga om sista scenen i filmen? Den bryter av totalt mot resten av filmen. Passar det in? Nej, knappast. Men kan det funka ändå? Jo, kanske. Jag var inte speciellt imponerad i ögonblicket jag såg scenen, men i efterhand är jag mer osäker. Vad betyder det? Jag kan tyvärr inte diskutera mer i detalj då det skulle spoila scenen och kanske hela filmen för er som inte sett den. Men det skulle säkert kunna bli en intressant diskussion. Låt oss ta det på nästa Filmspanarträff!
Jag ger Being there fyra sanningssägare av fem möjliga.
Betyg: 4/5
PS, om du har missat det så la jag upp en revy på Hal Ashby's Harold and Maude i morse. Det var en mycket annorlunda film. Du finner min revy här.
