Quantcast
Channel: Fripps filmrevyer
Viewing all 2353 articles
Browse latest View live
↧

Cold Comes The Night (2013)

November 15, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Till den sena visningen på filmfestens tredje dag, och min fjärde film, dök Markus upp och gjorde mig, Erik och Johan sällskap. Det var åsum, jag hängde med hela gänget från Har du inte sett den? Vad som inte var lika bra var filmen vi såg, Cold comes the night. Årets festival har i mitt schema blivit tunn på actionfilm eller thrillers så jag såg fram emot denna neo-noiriga spänningsfilm med stjärnan från Breaking bad Bryan Cranston i en av huvudrollerna. Men, men, men... Bläh. Dåli!

Cranston spelar halvblinda pengakuriren Topol som arbetar för ryska maffian. När hans partner blir mördad under en övernattning på ett motell och polisen fraktar bort hans bil som bevismaterial tar han motellägarinnan och hennes dotter som gisslan för att få hjälp att få tag på pengarna som är gömda i bilen.

Ok, en ganska hyfsad plot. Det skulle kunna blivit en bra film. Tänk på hur simpel storyn i No country for old menär till exempel. Någon hittar pengar, någon annan kommer för att ta tillbaka dem. En superfilm, 5/5. Men det handlar om genomförande, skådespelarinsatser, känsla, stämning och manus. Allt detta är ljusår sämre i en film som Cold comes the night jämfört med de bästa filmerna ur genren.

Jag har inte ens sett Breaking bad (än), men jag tyckte ändå att det var onödigt och störande att Cranston skulle spela hela filmen med en dålig rysk brytning. Markus trodde att det berodde på att han bröt på ryska i den animerade filmen Madagaskar (vad et va?), men det tycker jag inte är ett skäl nog.

Hela filmen osar av oerfarna filmskapare. Vissa scener är helt ok, men det är på tok för ojämnt. Den kvinnliga huvudpersonen Chloe spelas ok av Alice Eve (från senaste Star Trek-filmen). Den korrupte polisen Billy spelas dåligt av Logan Marshall-Green. Tyvärr blir inte heller filmen varken spännande eller extrem. Den har en tung olycksbådande stämning och på grund av stämning, handling och inledningsscen där man får se hur filmen slutar började jag misstänka att filmen skulle avslutas med en extremt våldsam scen. Då hade den i alla fall kunnat få oss att höja på ögonbrynen lite. Men icke, detta var på tv-filmsnivå. Och det är inte ett bra betyg.

Dessutom skedde filmens mest intressanta scen inne i en bil med mörka rutor. Varför vi inte fick se den scenen kan man undra. Självbedrog sig regissören att ta bort den jobbiga scenen skulle vara artistiskt minimalistiskt och därmed bättre?

Jag ger Cold comes the night två pengabegär av fem möjliga.

Betyg: 2/5

↧
Search

Afternoon Delight (2013)

November 17, 2013, 12:56 am
$
0
0


Första söndagen på festivalen bjöd på tre filmer, tre American independents, tre kvinnliga regissörer. Först ut var Afternoon delight. Rachel (Kathryn Hahn) och Jeff (Josh Radnor) är drygt trettio och glöden har slocknat. De lever sitt förortsliv i utförsbacke. Rachels spralliga kompis Stephanie (en förtjusande Jessica St. Clair) föreslår att de ska ta med sig sina män och gå på "nudie bar". Väl där dricks det lika mycket som kinderna flammar på de ovana besökarna. Jeff bjuder sin fru på en lap dance och Rachel får tjugoåriga McKenna (Juno Temple) i knät. En gnista och något börjar glöda i Rachels ögon. Dagarna efter söker Rachel upp McKenna och en oväntad vänskap inleds. McKenna är "emellan boenden" och Rachel vill rädda henne från gatan och det onda livet. Nu startar filmen... McKenna bjuds in till hemmet under täckmantel som Rachels nya "nanny" till den lille sonen. Jeff som oroligt undrar vad strippan gör i deras gästrum. McKenna som frankt berättar för Rachel och Stephanie att hon inte bara dansar, hon är en "sex worker " också.  LOL. Tala om kulturkrock.


Juno Temple är en väldigt intressant skådespelerska. Hon är absolut inte ful, men jag finner henne heller inte speciellt attraktiv. Men hon har något som nästan är obeskrivbart, något häxartat. Och då tänker jag inte på att hon varit naken i två av de filmer jag sett henne i (Killer Joe och denna). Visst hon har visat sig vara modig i sina val. Men hon har något där bakom fasaden som jag skulle vilja lära känna mer.

Jag fann denna film bitvis mycket bra. Den hade en ton och stämning som var lite underlig. Mer hotfull än vad jag väntat mig. Var det ens meningen? Är detta en svart drama eller en komedi? Båda genrerna bubblar upp till ytan vid olika tillfällen. Komplext. Mycket av filmens humoristiska inslag ges av Rachels psykoterapeut Lenore, fantastiskt spelad av humoristen Jane Lynch.


Filmens bästa scen är då McKenna kommer hem och finner Rachel i säng. Hon kände sig lite vissen. Den unga amazonen övertalar den äldre att få ta hand om henne. Hon inleder med att smörja in fötterna i någon kräm och sedan går det över till en sensuell massage av mage och framsidan. Spänningen byggs upp i scenen tills den är så påtaglig att den skulle kunna skäras med kniv, tills Rachel med ett ryck kastar sig upp i sittande ställning och skjuter iväg McKenna som en projektil år sidan. Dunk, huvudet slår i väggen. Ingen av kvinnorna säger ett ord om vad som hänt. Vad hände? Inget och allt. Efter den scenen vill Rachel följa med och titta på när McKenna besöker en av sina reguljära kunder...


Filmens upplösning kommer efter ett ganska brutalt svek av Rachel mot McKenna som underspelas fantastiskt väl i filmen. En så viktig sekvens hade aldrig tillåtits göras så obemärkt i en film med större budget. Kudos.

Afternoon delight var sannerligen en intressant film, men den tände inte på alla cylindrar till slut. Mycket bra trots att en del saknades. Men den kan rekommenderas.

Jag ger Afternoon delight tre koscher-Amandas av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med Vanessa, Johan Sq, hans bror Henrik samt Johan. Visningen var inte slutsåld men ganska mycket folk var där. En lustig detalj var att en tjej bakom oss skrattade så att hon gjorde snarkljud, precis som filmens huvudperson. Blev lite extra krydda med den effekten.

↧
↧

Drinking Buddies (2013)

November 17, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Drinking buddies var en komplex film. Jag fann det svårt att komma på vad jag vill säga om denna film. Slutet är öppet och det tolkades olika mellan mig och Fiffi som jag såg den med. När jag sedan träffade på Johan Sq någon dag senare hade han också sett den och han hade en tredje tolkning av filmens centrala budskap. Vad hände egentligen? Hur gick det för dem? Ska man se filmen "face value" dvs exakt det man ser sker, eller ska man söka sanningen under ytan, i det som inte sker eller inte uttalas? För mig slutade inte händelseutvecklingen där filmen slutade utan vi lämnade karaktärerna några steg före de rett ut sina relationer. Jag såg kanske något som inte fanns där. Såg jag något som Joe Swanberg (manus och regi) inte tänkt sig? Hoppas och tror inte det, filmen verkar tillräckligt genomarbetad för att innehålla lite mer tuggmotstånd.

Drinking buddies handlar om folk som dricker öl. Och jag som inte ens gillar öl speciellt mycket. Vad värre är att jag inte heller gillade de två huvudkaraktärerna Kate och Luke, kollegor på ett microbryggeri. De är mer än kollegor, de är bästisar på jobbet med en lite flörtig jargong pågående. Jag vet inte om de tänkt att vi i publiken genast ska gilla Kate och Luke, men jag fann dem båda ganska avskyvärda. Extremt jobbiga helt enkelt. Luke är bullrig, fysiskt närgången, oseriös och ganska äcklig i sitt skvättande med öl hit och dit. Kate är inte mycket bättre hon, en pojktjej i en manlig miljö som försöker passa in genom att vara mer vulgär och dricka mer än någon av grabbarna.

Kate och Chris
Filmen utvecklas till ett relationsdrama med Kate och Luke i centrum och där Kates pojkvän Chris och Lukes sambo Jill spelar avgörande roller. Chris och Kate bjuder med Luke och Jill på en weekend till Chris sommarstuga i Michigan. Där ute vid sjön sätts relationer, personligheter och känslor på spel.

Komplex film. Jag tycker att den var mycket intressant men jag har inte tagit den till mitt hjärta så mycket som jag kanske trott att jag skulle göra. Kate och Luke spelas av Olivia Wilde och Jake Johnson och allt eftersom under filmen börjar jag mjukna mer och mer inför deras karaktärer och skådespelarinsatser. Luke visar upp sidor som var helt klart trevliga. Den karaktär som jag gillade minst under hela filmen var Kate, och hon är något av en huvudperson så det blev lite knasigt.

Luke och Jill
De två birollerna Jill och Chris spelas av två favoriter i Anna Kendrick (Up in the air) och Ron Livingston (Office space) och jag tyckte att de var underbara båda två, både som karaktärer och i sitt återhållna skådespeleri. Filmens roligaste scen var när Jill och Chris var ute på hajk och de skulle äta lunch. Jill hade en arsenal av bra saker att ha på picknick i sin rygga. Hysterisk scen. Tyvärr missade jag vad som sades i slutet av den scenen och jag missade en viktig sekvens. Damn, dåliga ljudmixar på film!

Picnic med ostplattan
Olivia Wilde har helt klart fått den "stora" rollen i denna film och hon kliver på i stora steg och målar med den största penseln hon hittat i verktygslådan. Jag finner ibland dessa "showiga" prestationer lite falska och tröttsamma.

Drinking buddies var en av de filmer som man kan fundera mest på från årets festival och det är i min bok alltid ett bra betyg, men det funkade inte fullt ut för mig. Jag kan ändå rekommendera den och ge den ett riktigt högt betyg, men det är fanimej på håret att den fick ett snäpp lägre....

Jag ger Drinking buddies fyra arga bilförare av fem möjliga (visste du att den arga bilföraren är filmens regissör?)

Betyg: 4/5

Visningen gick ok. Filmen visades utan textning och speciellt under filmens första halva utspelades många scener i pubmiljöer eller liknande och då var det ibland svårt att höra vad de sa. Trist för en del av den viktiga dialogen gick då förlorad. Vi såg filmen på Park, aj det gör ont i rumpan bara jag tänker på det. Salongen var långt från full och jag trodde att jag skulle få fri sikt. Precis innan filmen kom igång dök de upp ett par och satt sig snett framför mig. Utan att bli allt för störd såg jag tydligt hur killen om och om igen skulle luta sig in och säga något till tjejen. Detta pågick under hela filmen. Det såg inte ut som att de var ihop, så jag kom fram till att han antagligen hårdraggade på henne. Lite synd om hon var sugen på att se filmen för han var både närgången och ivrig.

Kolla nu in Fiffi's revy. Drack hon upp sin öl eller lämnade hon halva kvar?

Alkoholister?
↧

Austenland (2013)

November 18, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Åter till filmerna från första söndagen på festivalen. Austenland var den andra filmen jag såg med Johan Sq och nu hade också Britta anslutit. Det var också andra filmen av tre med kvinnlig regissör. Jag hade mycket låga förväntningar på denna film. Keri Russell spelar Jane Hayes som nördat ner sig i Jane Austen's Pride and prejudice. Hon hoppar på en semesterresa till en Jane Asuten theme park i England där besökarna får låtsas att de lever i en Jane Austen-värld. På plats finns skådespelare som spelar de olika typiska karaktärer som ska finna i en sådan miljö. Idén till turistattraktion är kanske inte så dålig. Finns det Harry Potter-världar så varför inte Jane Austen-diton? Och dessutom om romantiskt lagda amerikanskor vill lägga sina pengar på en vecka med uppvaktning av brittisk adel, om än låtsad sådan, varför inte?

Alla tjejers dröm?
Själva anledningen till att jag såg filmen var att den låg perfekt i schemat mellan Afternoon delight och Enough said och jag hakade då på Johan och Britta på denna visning. Det visade sig vara en simpel och lättgenomskådad romantisk komedi som ändå var roligare än vad jag fruktat. Den största anledningen till munterheten var att Stifler's mom dök upp som en av de övriga gästerna på Austenland. I denna film spelar Stifler's mom miss Elizabeth Charming, en vulgär rik amerikanska som påminner mycket om karaktären Paulette från Legally blonde. Hon är i alla fall filmens behållning.

Stifler's mom till höger
Vi såg filmen på Park, aj det gör ont i baken bara jag tänker på det. Var jag än vände mig såg jag bara gamla tanter. Var kommer de ifrån undrade jag. Britta var lite sen och Johan hade tagit plats åt henne. Tanterna till höger var väldigt upprörda över att de behövde ställa sig upp igen och släppa förbi någon. Jaja, man får nya upplevelser var dag på filmfestivalen. Jag undrar dock om vissa av dem, tanterna, fattade vad som sades på duken. Ingen textning och mer moderna popkulturella referenser än vad de kanske tänkt sig. Detta var ju en film som driver med Jane Austen-världen mer än hyllar densamma. Detta var en amerikansk komedi, inte en brittisk variant av Downton Abbey.

En trevlig visning till slut och några lättviktiga skratt. Filmen kan säkert passa för all er som får krav från flickvännen/frun om att de vill se en romantisk komedi.

Jag ger Austenland två romantiska förvecklingar av fem möjlig.

Betyg: 2/5

↧

Enough Said (2013)

November 19, 2013, 1:00 am
$
0
0

Eva: I'm tired of being funny.

Tredje och sista filmen på filmfestens första söndag blev Nicole Holofcener's Enough said. Jag såg filmen med Vanessa, Johan Sq och Britta och det dröjde inte länge efter filmen startat innan jag märkte att detta var den starkaste filmen hittills på festivalen. Det var som att träffa några gamla kära vänner. En varm underbar känsla.

Julia Louis-Dreyfus spelar Eva en frånskild ensamstående mor till en tonårig dotter. Det var fantastiskt att få träffa henne igen. Det var ju Elaine tio år efter Seinfeld! Även om hon här heter Eva var det samma karaktär men lite mindre skruvad än vad Elaine var i tv-serien. Precis som tidigare är hon supercharmig och lever mycket på en underbar humor och snabbtänkta ibland ironiska kommentarer men alltid med hjärta och hjärna.

Eva (Julia Louis-Dreyfus)
I filmen dejtar hon en frånskild man med tonårig dotter. Albert spelas av James Gandolfini i hans näst sista filmroll. Det går inte att se filmen utan att tänka på att han tyvärr dog en kort tid efter filmen spelades in. Men, han ser ju ut att må helt ok. Visst lite mage och så, men ändå. Hur gammal var han då han gick bort? 52? Oroväckande. Gandolfini är i alla fall helt magiskt bra i rollen som Albert. Han spelar den sävlige och trygge men ändå lite sorgsne Albert till perfektion. Här erkänner jag direkt att jag älskar karaktärerna och mitt betyg blir kanske svajigt av detta, men samtidigt är betyg som sätts med magen och hjärtat oftast det mest rätta. Skillnaden mot filmen Drinking buddies där jag inte gillade karaktärerna är stor, där har magen gått i allians med hjärnan i kriget om rätt betyg.

Albert (James Gandolfini) och Eva
Storyn i Enough saidär att Eva börjar dejta Albert ungefär samtidigt som hon får en ny kund, Marianne. Eva blir långsamt mer och mer vän med Marianne och de börjar umgås privat. De pratar om sina respektive ex-män och Marianne har inte mycket gott att säga om sitt ex. Det visar sig givetvis att hennes ex är just Albert.

Marianne (Catherine Keener)

Som i många bra American independent-filmer finns här en massa bra skådespelare i birollerna. Här sticker Toni Collette och Ben Falcone ut som Hilary och Will, goda vänner till Eva.

Toni Collette och Ben Falcone

En ung Michelle Williams?
Not: tjejen som spelar Eva's dotters kompis, Tavi Gevinson, ser ut som en blandning av en ung Michelle Williams och Carey Mulligan.

Enough saidär en jättebra film. Värmen! Humorn! Välkommen tillbaka Elaine, R.I.P. James...

Jag ger Enough said fyra lökfria guacamole av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Om visningen. Filmen visades Park, aj jag får ont i rumpan bara att tänka på det. Jag och Vanessa kom dit tidigt och det såg ut att bli halvfullt (blev nästan fullt till slut). Vi slog oss ner en bit ut till vänster så att Johan och Britta skulle kunna hitta oss lättare när de dök upp lite senare. Efter ett tag, men långt innan reklamen började, kom en lång, lång, kille in på raden framför och slår sig ner precis framför mig. Helt osannolikt! Det fanns en massa platser in mot mitten på både hans och vår rad. Jag vände mig mot Vanessa och hon höll på att skratta läppen av sig. Jag suckade menande och vi reste oss upp för att flytta in en fyra fem platser. Men då vi flyttade oss måste han framför blivit triggad av vår rörelse och.. "jaha man skulle kanske flytta in lite", så han flyttar in och sätter sig rakt framför mig igen!! Äh, va fan. Vanessa skrattar nu så att hon nästan gråter. Det slutade med att vi flyttade in ytterligare två steg, så långt det gick till platserna bredvid några som redan satt sig. Jag fick till slut fritt synfält. Men resultatet blev tyvärr att Johan fick sitta bakom den långe snubben. Ahh, Johan är nu lite längre än vad jag är (jag kände mig som om jag var kort som Magnus Uggla denna kväll), men han var ändå lite störd hörde jag efter filmen. Tänkte inte på den konsekvensen då vi flyttade in för andra gången... Sorry Johan.

Elaine
↧
↧

Escape From Tomorrow (2013)

November 19, 2013, 9:00 pm
$
0
0

Filmfestivalens chokladask är sektionen Twilight Zone. Man vet aldrig vad man får ur den, det kan bli lite vad som helst. Under årets festival har sektionen givit oss galna poliser (och mycket skratt), en lolita med rosachock (och mycket höjda ögonbryn), en dåligt genomförd thriller med rysk brytning (en besvikelse) och nu till sist Escape from tomorrow.

Filmen är något så ovanligt som en gerillafilm som olovligt och i hemlighet spelats in på Disney World i Orlando. Det var ett så häftigt projekt att filmen var given att ses på festivalen. Jag såg den tillsammans med Johan Sq och hans klanmedlemmar Martin och Henrik vilket var trevligt. Detta var den enda filmen som sågs långt bort i fjärran i Filmhuset på Gärdet. Det är den biograf som är bökigast att ta sig till och med resetiderna blev det lite jäktigt att ta sig från jobbet i tid. Nåväl, vi kom i tid till filmen i alla fall.

Dröm eller mardröm?

Om jag inte vetat att filmen var inspelad utan tillåtelse från Disney och med risk om upptäckt hade den inte givit mig som åskådare något alls. Den har en ganska oinspirerande "story" om en familj som spenderar sista dagen på sin semester på Disney World och närliggande Epcot då underliga saker börja hända. Filmen har stil och feeling som b-filmsskräckis från 50-talet och den är i svartvitt.


Familjen; mamma, pappa, son och dotter åker från hotellet till parken och inleder köandet, det är mycket köande på Disney World får man en känsla av. Snart börjar konstigheter ske. Pappan i familjen får tidigt syn på två unga fransyskor i söta sextonårsåldern och han blir minst sagt betuttad. Pappan och mamman delar upp sig och pappan tar sonen och jagar efter de gäckande fransyskorna. Mamman tar dottern för att åka tekopparna. Pappan börjar se syner, otäcka sådan.


Sen händer en massa konstiga saker. Man ska undvika att får kattinfluensan lär vi oss. Sugna pappor ska också undvika att jaga efter småtjejer för då kan det gå dåligt. Siemens är onda?

Filmen är inte speciellt bra. Den är mycket, mycket bättre på pappret än vad den blev på film. Det jag sitter och tänker på är mest vilka scener som är inspelade på Disney World eller ej. De har uppenbarligen använt green screen i vissa scener. En konstig sak var att volontären som presenterade filmen sa att detta var en av två filmer som visades på 35 mm film, dvs riktig film. Jag undrar om det inte borde betyda att de filmade filmen med traditionell filmutrustning. Borde de inte filmat med små digitalkameror om det nu var så hemligt. Eller sprang de omkring med stor filmkamera? Då vore projektet i och för sig än mer kul.


Jaja, ibland är idén rolig. Som här, men det blev en ganska trist film. Ingen av skådespelarna stack ut. Det svartvita fotot gjorde bara filmen tråkig. Hade mycket hellre sett den i färg (ett återkommande tema som det visade sig under denna festival).

Jag ger Escape from tomorrow två kåta pappor av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Mardröm?
Dröm?
↧

This Is Martin Bonner (2013)

November 20, 2013, 6:00 am
$
0
0


This is Martin Bonnerär som essensen i American Independents, en renodlad dramafilm utan en gnutta ironi eller humor. Men ack så välspelad och innerlig. Det är en mycket bra film som jag kan rekommendera till de flesta, men den kommer nog inte ses av speciellt många. This is Martin Bonnerär kanske filmen som Alexander Payne försökte göra med sin Nebraska? Mer om Nebraska imorgon.

This is Martin Bonner handlar om två män som blir vänner. De har båda sina egna bekymmer och problem. Huvudpersonen Martin Bonner är 50+ och har just lyckats hitta ett nytt jobb efter en längre tids arbetslöshet. Han arbetade inom kyrkan tidigare och förlorade jobbet då han och hans fru skiljde sig. Nu har han fått jobb som konsulent i ett program där långtidsfångar får komma ut från fängelset i förtid i utbyte mot att de deltar i programmet. Martin är ensam, riktigt ensam. Han pratar med dottern per telefon men sonen vägrar att svara när han ringer. Vi ser Martin lämna voice mail efter voice mail till sonen, men han ringer aldrig tillbaka.


Travis är en man som suttit av 12 år för dråp. Som ett steg på väg ut till friheten deltar han i det program som Martin arbetar i. Travis är tystlåten och mild och verkar inte riktigt veta vad han ska göra av sin nyvunna frihet. Han vill helst träffa sin 20-åriga dotter, men han vågar inte. Han vet inte hur hon ska bemöta honom efter att han suttit i fängelset i tolv år. När de väl stämmer träff har dottern med sig ett gammalt foto av sin far. Hon är rädd för att inte känna igen honom (så smärtsamt...). Varken dottern eller någon annan verkar ha besökt Travis under alla åren i finkan. Oklart varför. Det var väl livet antar jag.


Det händer inte så mycket i filmen. Vi får följa de två männen ett tag. Helt plötsligt slutar filmen, nästan mitt i en scen. Precis som mumble core-filmen Beeswax som jag och Johan såg på festivalen för en 6-7 år sedan. Intressant grepp.


Detta var den enda filmen under hela festivalen som jag såg ensam och det funkade väldigt bra. Jag var dock lite trött när filmen började och under inledningen fick vi se många långa och långsamma scener. Jag fann mig zona ut i scen efter scen. Inte riktigt somna, men dåsa till, som man kan göra när man kört bil väldigt långt då man nästan hamnar i ett transliknande tillstånd. När scenen var över kvicknade jag till, men zonade ut igen när nästa scen var lika lång. Och så fortsatte det de första tjugo minuterna. Men filmen är njutbar och jag piggnade till och följde filmen intresserat under resten av visningen.


Martins och Travis vänskap var fin. De båda männens futila försök att räcka ut en hand till sina barn var ibland hjärtskärande. Att Travis dotter hade svårt att relatera till sin far var inte så konstigt. Varför Martins son vägrade prata med sin far förblev oförklarat. Det var väl livet helt enkelt.

Mycket lågmäld men fin film. Jag ger This is Martin Bonner tre fotbollsdomare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

↧

In A World... (2013)

November 20, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Eva Longoria: Is that what you think, you stupid slapper?

In a world...är skriven och regisserad av skådespelerskan Lake Bell. Första gången jag såg henne var som Sally Heep i tv-serien Boston Legal. Nu har hon då gjort sin första långfilm och det är ett inte helt oävet första försök. Filmen passar väl in i American Independent-facket som en ganska gullig dramakomedi.

Bell spelar själv huvudrollen som Carol en voice coach som tragglar sig fram i Hollywood. Hennes självupptagne pappa Sam är en av de mest kända rösterna för filmtrailers. Ni vet den där mörka rösten som med allvarlig ton mässar: In a world...where... Sam spelas av den lustige Fred Melamed och den uppmärksamme kommer ihåg honom som antagonisten i bröderna Coens A serious man.

Pappa Sam t.h., styvmor Jamie t.v.
Carols syster Dani spelas av den på årets filmfestival så ofta återkommande Michaela Watkins. Dani är gift med Moe spelad av Rob Corddry (han med det svårstavade efternamnet). Som en konkurrent om jobb och filmens charmör ses Ken Marino i rollen som Gustav. Till slut har vi Demetri Martin som den snälle ljudproducenten Louis.

Filmen tar fart då Carol mer eller mindre av en slump får chansen att göra rösten till en trailer och med den gör succé. Helt plötsligt kastas hon nu in i konkurrensen om de stora jobben som berättarröst för trailers. Hon ställs nu mot sin egen far och den uppåtgående stjärnan Gustav. I krig, kärlek och i Hollywood finns inga regler och allt är tillåtet!


Filmen är en bagatell, men den har en supertrevlig känsla och den är bara kul att se. Man tar absolut inte med sig allt för många funderingar efter den är slut. Men det är också okey ibland. Detta är en lagom film som kan ses som en avlastning bland lite mer komplexa filmer på festivalen.

Det är också kul med cameos av flertalet kända skådespelare. Vi ser Eva Longoria, Geena Davis, Cameron Diaz och den väldige Jeff Garlin flimra förbi. Jag gillade också den ironiska piken mot The hunger games. LOL, kanske öppet mål men kul ändå.

In a world where women ususally don't get the job, maybe she can set the score right? (Läs den raden med en basröst och med tonen från amerikanska trailers...)

Jag ger In a world... tre "kvinnor kan" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Johan Sq och det var som vanligt mycket trevligt. Vi har sett både sämre och bättre filmer ihop på festivalen jämfört med denna, men den ligger nog på övre halvan i alla fall. Filmen avnjöts på Park, aj jag får ont i rumpan bara att tänka på den biografen. Till höger om mig satt en vuxen tjej / yngre kvinna som tittade på sin smart phone om och om igen. Den sablans mobilen lyste ju upp halva biografen kändes det som. Hon hängde dock med i alla skämten och skrattade gott åt dem på rätt ställe. Hon hade ett härligt smittande skratt så jag förlät henne snabbt för fipplandet med mobilen.

Syster Dani (Michaela Watkins) t.h.
↧
Search

Nebraska (2013)

November 21, 2013, 3:00 am
$
0
0

Woody: Huh?


Alexander Payne har en radda med lyckade filmer bakom sig. Hans senaste film The descendants tyckte jag mycket om. Därför var hans nya film Nebraska en av de filmer jag såg mest fram emot på årets festival. Men detta blev en stor besvikelse.

När jag skrev min revy på David Lynch's film The straight story kommenterade jag att jag normalt sett inte är så intresserad av filmer om väldigt gamla människor. Men den filmen bevisade för mig att jag faktiskt visst det gillar filmer om gamla människor så länge det är bra karaktärer, bra manus och bra genomförande. Precis samma krav som för alla filmer alltså.

Tyvärr kom inte Nebraska ens i närheten av The straight story. Likheterna mellan filmerna är att det finns en mycket gammal man som huvudperson, det lågmälda tempot samt att de båda är road movies.

Bruce Dern spelar Woody Grant, filmens gamla gubbe. Sonen David erbjuder sig att skjutsa sin åldriga far till ända till Lincoln, Nebraska för att hämta en lotterivinst. På resan från Montana stannar de till i Woodys hemstad och där möter de släkt och gamla bekanta.

Det är så många saker med denna film som är fel. Woody är ett egoistiskt arsel. Jag förstår inte vad Alexander Payne vill säga med sin huvudperson. Woody ska ha dålig hörsel och han svarar "Huh?" på allt som sägs till honom. I en av de scener som publiken skrattade mest åt (jag tyckte inte scenen var det minsta rolig) var då David och hans bror Ross försöker stjäla tillbaka en maskin som pappan lånat ut till en man för många år sedan. Scenen får sin upplösning när de åker iväg med den stulna mackapären och Woody till slut säger att de stulit den från fel hus. Åhå, vad roligt! (Obs, sarkasm). Gubbskrutten menar att han inte fattade vad sönerna höll på med när de höll på att baxa in manicken i bilen. Gubbjäveln spelar hela filmen igenom döv och dum så länge det passar honom. Och han är elak, sur och totalt självisk.


Filmen inleds med att Woody går som en senildement åldring längs en landsväg och hans son tvingas komma och hämta hem honom från polisen som plockade upp honom. Så detta var kanske en film om en senil man? Nej! Och det hade inte varit speciellt intressant det heller. Var det kanske en film om en gammal man som hade dålig hörsel? Nej igen. I några scener i slutet av filmen ser vi hur Woody visst har bra hörsel så fort han är intresserad av vad hans son eller fru vill säga honom. Och i en annan scen ser vi att han inte alls är senil. När det passar honom är han pigg och vaken.

I slutändan handlar alltså denna dramakomedi om ett stort praktsvin som djävlas med sina väl menande söner och sin fru. Hans familjemedlemmar får städa upp hans smutsiga byk.

Vad menar Alexander Payne? Vilken av filmens karaktärer lärde sig något under filmens gång? Inget ändrades såvitt jag såg. Fick Woody insikter om sig själv och sitt beteende under filmens gång? Knappast. Var det sonen David som utvecklades på något sätt? Nej, han var ömmande och vänlig mot sin far i början av filmen likväl mot slutet. Vem var protagonisten?


Till sist måste jag säga några ord om valet att låta filmen vara i svartvitt? Jag och mitt sällskap antog efter filmen att man valde svartvitt för att gamla människor inte ser speciellt bra ut i färg. Deras skavanker blir inte lika tydliga i svartvitt. Personligen hade jag mycket hellre sett den i färg. Filmen utspelas i Montana, Wyoming, South Dakota och Nebraska, en del av USA som jag vet med egen erfarenhet är otroligt vackert (i färg). Speciellt kan skymningen vara helt magiska där upp i Big Sky country... Dessutom tycker jag att känslan av äldre film, tänker 50-tal, som det svartvita fotot ger inte passade in i berättelsen där de använder iPhone och andra moderna saker. Den anakronistiska kontrasten mellan dess utseende och dess innehåll funkar inte alls.

Till allra sist tycker jag att filmens avslutning, den förlösande scenen då Woody får upprättelse (från vadå?), varken var förtjänad eller speciellt smart. Det var mer en simpel manipulation av publikens lättrörda känslor. Precis som med filmen Sideways får jag en känsla av att Payne tror sig vara mer djup och filosofisk än vad han egentligen är, eller vad hans filmer är i alla fall.

Woodys fru var frejdig
Jag är nästan på väg att ge denna film en etta, men den har vissa kvalitéer i skådespeleri och filmhantverk så den får en mycket svag tvåa.

Jag ger Nebraska två Huh? av fem möjliga

Betyg: 2/5

Om visningen: Före visning träffades jag och Fiffi och åt en bit mat på Vapiano i närheten av biografen. Det var trevligt! Sedan såg vi filmen på Sture med de underbart sköna stolarna. Till visningen anslöt Jojjenito, Johan Sq och hans bror Henrik. Det blev en allmänt trevlig visning. Vad tyckte då mina bloggande medtittare? Tyckte de att Woody var en skön och härlig gubbe? Eller fann de filmen nebraskans dålig? Fiffis filmtajm. Jojjenito.


↧
↧

Only Lovers Left Alive (2013)

November 21, 2013, 9:00 pm
$
0
0

Adam: She drank Ian.

För andra gången denna höst fann jag mig tweeta om upplevelsen efter jag sett en film på bio. Första filmen som genererade ett översvallande tweet var Gravity. Den andra filmen var Jim Jarmusch's nya film Only lovers left alive som visades på filmfesten. Filmfestivalens synopsis beskriver filmen som  ett romantiskt vampyrdrama om en musiker som har blivit deprimerad av mänsklighetens utveckling. Det jag visste om filmen innan visningen var alltså knapphändigt. Den handlade om vampyrer och det är Jim Jarmusch. Jag har sett åtta eller nio av Jarmusch's filmer och de är ofta långsamma betraktande dramer med en speciell atmosfär. Hans tidigare filmer har en hel del underfundig humor, men senare alster som The limits of control (2009) var helt obegriplig.


Med Only lovers left alive har Jarmusch gjort en storstilad återkomst till filmen. Jag blev lika förhäxad av filmen som om jag vore fast i en äkta vampyr's hypnotiska ögon. Vilken häftig film! Festivalens mäktigaste upplevelse utan tvekan. Det jag tweetade när jag åkte hem i novembermörkret var "Ybercool. Supersnygg. Magnifik musik."


Musiken? Jim Jarmusch verkar vara klart intresserad av ämnet. I hans film Dead man från 1995 fick han min husgud Neil Young att göra filmmusiken. Den var en drömsk och komplicerad elgittarbaserad filmmusik den gode Neilan kom upp med. Två år senare dokumenterade Jarmusch Neil Young and Crazy Horse i filmen Year of the horse. I Only lover left alive påminner filmmusiken lite om den i Dead man. Det är en gitarrbaserad och kosmisk.


Ybercool. Wow, vilka coola vampyrer. Jag säger bara wow. Igen. Wow. Tilda Swinton är en skådespelerska som jag inser är ganska duktig, men som jag alltid sett som väldig "kall". Jag har haft lite svår för henne. Här passar hon helt perfekt som tidlös vampyr. Hon är lugn och självsäker och hon ser för skön ut i sina kläder, speciellt den vita munderingen med de vita läderhandskarna. Tom Hiddleston börjar komma upp i ropet. Han är ju Loke i Thor-filmerna och Avengers för er som inte gjort kopplingen. Jag har varit osäker på vad jag tycker om hans insats i Avengersän så länge. Jag hade ju hellre sett en skådis som Benedict ta den rollen. Men här som den tidslöse gitarrsamlande depprockaren som också är vampyr är han sanslös cool och het på samma gång. Hans Adam är filmens stjärna trots konkurrens av Tilda Swintons Eve.


Snygg. Filmen är som en rad med konstverk. Det händer inte så mycket, och trots att jag känner Jarmusch tar det en stund för mig att komma på att det inte kommer ske så mycket i denna film heller, trots vampyrtemat. Istället får vi snygga kameraåkningar över Adam och Eve i deras långsamma inaktiva liv. Vi får snygga scener där de dricker blod ur små kristallglas. är det dessertvinsglasen som används tro?


En sak som är både snygg och cool är hur Jarmusch redefinierad vampyrlegenden en del. Vampyrerna måste också i denna värld bli inbjudna för att få komma in i någons hem, men de skrattar bara åt den löjliga myten om att vampyrer inte tål vitlök. De tål som vanligt inte solljus, men till skillnad från vissa legender sover de inte i en kista på natten. En del av de vanliga "reglerna" i vampyrsagorna gäller alltså, medan andra är ändrade. Jag finner den värld Jarmusch byggt upp både uppfriskande och spännande. Jag skulle gärna se mer från denna värld.


Det enda jag saknar i denna film är bara en liten scen där man får se Adam och Eve vara mer bad assän vad de får visa i filmen som den är. Man ser dem båda vara blixtsnabba när de fångar en sak som faller mot marken eller när de tar en pistol från en vimsig ungdom. Men vi får aldrig se dem verkligen visa sina muskler så att säga. Det hade jag gärna sett och då hade kanske filmen kunnat få full poäng.

Framträdande birollers innehavs av John Hurt (gammal vampyrmästare), Mia Wasikowska (Eve's bångstyrige lillasyster) och Anton Yelchin (Adams supplier av antika gitarrer). Hade inte Juno Temple passat bättre i Mias roll?


Som den är nu ger jag Only lovers left alive fyra odödliga kärlekspar av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Om visningen: Efter lite strul med bussar kom jag till slut ner på stan för en snabb bit före filmen. Fiffi hade intagit favoritbordet på Vapiano och en pasta slank ner via gommen. Efter maten sammanstrålade vi med både Vanessa och Jojjenito för att lite motvilligt släntra in på Park. Aj, jag får ont i rumpan bara av att tänka på den biografen. Visningen var knappt halvfull och vi hade inga problem med fri sikt eller så. Hur gick det då för mina filmbloggande vänner? Överlevde de vampyrattacken eller blev de uppdruckna?

Jojjenito och Fiffis filmtajm har tagit sig an denna film i textform.

↧

Crystal Fairy (2013)

November 22, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Michael Cera var en av de mest uppfriskande inslagen i den lustiga filmen This is the end (revy kommer efter jag avhandlat Filmfesten klart). När jag i programmet hittade en chilensk road movie med Michael Cera i huvudrollen på jakt efter en kaktus som man kan koka hallucinerande droger på tänkte jag direkt på This is the end. Jag vill se Michael Cera knarkad och galen igen.

Fick jag se detta i filmen Crystal fairy? Både ja och nej. Vårt glada gäng som hänger med på bilturen drogar ner sig lite men de är långt ifrån så stygga som Cera är i den andra filmen. I denna film är de snälla mot varandra. Inte exakt hela tiden, men filmen har en genuint sympatisk feeling.

Road trip!
Cera spelar Jamie, en amerikansk turist på knarkresa till Chile. Han ska slå följe med sin kompis Champa och dennes två bröder på en biltur ut till en avlägsen kuststräcka. På resan söker de efter San Pedro-kaktusen. Man kan nämligen koka meskalin på dess skal.

Så nära, men så långt bort
Kvällen före avfärd träffar Jamie Crystal fairy, en free spirit, en komplex ung kvinna med orakade armhålor. Eller, mer korrekt beskrivet, orakad lite överallt. Hon hänger med pojkarna på resan till Jamie's förtret. Han bjöd i och för sig in henne, men han trodde inte att hon skulle hänga på.

Jamie och Crystal Fairy
Inledningsvis är Crystal Fairy lite udda och hon gör pojkarna obekväma. Det är inte var dag de har en spritt naken amerikanska gåendes omkring i hotellrummet. Men allt eftersom de lär känna varandra börjar gruppen komma sig mer och mer samman. Filmen utvecklas på samma sätt. Den är ganska vimpsig, oskarp och inte speciellt bra i inledningen. Men allt eftersom blir den varmare och varmare och till slut är den fasiken riktigt bra. Precis som killarna blir jag som åskådare mer och mer förstående och positivt inställd till Crystal Fairy.


Michael Cera gör en bra roll. Jag sitter och ser en ung Woody Allen framför mig hela tiden. Hans gängliga kropp, stora lockiga hår och neurotiska diskussioner. Det är fascinerande hur lika de är. Crystal Fairy spelas av före detta barnskådisen Gaby Hoffmann och hon gör den komplexa tjejen rätta. Hon måste vara ganska modig för hon är helt naken och avklädd i flera scener, både bokstavligt och bildligt.


De tre bröderna spelas av tre chilenska bröder, Juan Andrés Silva, José Miguel Silva och Agustin Silva. Jag antar att det är bror sin som regisserar Sebastián Silva? Jag gillade dem alla. I början tror man kasnke att det ska hända konstigheter, som at den ensamma tjejen ska bli antastad eller något sådant, men filmen är riktigt vänlig. Inga sådana typiska filmfestivalfasoner här inte.

Jag gillade filmen mer och mer och jag har tänkt på den en hel del efter jag såg den.

Jag ger Crystal fairy tre hairy fairies av fem möjliga.

Betyg: 3/5

↧

Touchy Feely (2013)

November 23, 2013, 6:00 am
$
0
0


Touchy feely var en av många American independents som jag såg i samband med årets filmfestival. Jag kanske spände bågen lite väl hårt med drygt tio filmer ur den kategorin? Kan det bli för mycket AI? Ja, kanske, och jag närmade mig nog gränsen detta år.

Denna film var en av de minsta bland de jag såg ur kategorin. Lågmäld i utförande, avsaknad av riktigt vasst innehåll, ganska alldagliga skådespelarprestationer och en generellt sett småputtrig feeling. Anledningen till att jag valde filmen var regissören Lynn Shelton som gjort Humpday och den ännu av mig osedda Your sister's sister.


Rosemarei DeWitt spelar Abby en massageterapeut som efter lite förvirring i privatlivet helt plötsligt får avsky för sin egen och sina kunders hud! Detta är andra filmen på festivalen som handlar om en masseuse då Julia Louis-Dreyfus spelade en sådan i Enough said också. Jag känner igen Rosemarie DeWitt så himla mycket men den enda film/serie jag kan tänka mig att jag sett henne i efter att gått igenom hennes lista på imdb är Ben Stiller-komedin The watch. Är det verkligen där jag sett henne? Oklart.

Abby får i alla fall problem då hon inte kan med hud längre. Vi får se extrema närbilder på mänsklig hud och den ser faktiskt både fascinerande men också lite absurd ut. Ser ut som någon slags ödemark. Den blänker och är skrovlig.


Vi får också lära känna Abbys bror Paul och hans dotter Jenny. Paul spelas väldigt bra av Josh Pais. Det måste vara en av de mest passiva och försynta karaktärer jag någonsin sett på film. Först tror man att han är förståndshandikappad, men sedan inser man att han bara är extremt försiktig och han är en "low talker". Hans dotter Jenny som inte kan bryta sig fri från sin far på grund av rädslan att bryta sönder honom spelas av Ellen Page. Fasen, vad hände med henne egentligen? Efter hennes sensationella genombrott i Juno har jag ännu inte sett henne i en enda roll där jag blivit speciellt nöjd med hennes insats igen. Är det felcasting eller har hon redan brunnit ut?


Touchy feelyär alltså en lättviktig film, men den lilla tyngd den har ges av American Independent-veteranen Allison Janney som den flummiga energiterapeuten Bronwyn. Hon är alltid bra, Allison, men även för henne blir detta "minor Janney".


Filmen är kul för stunden. Den är lite ojämn, mest för att karaktären Paul är så vanvettigt svår att placera i inledningen. Men den tar sig efter ett tag och den är inte dålig. Dessutom får vi ett riktigt skönt musikaliskt live-framträdande av Tomo Nakayam i rollen som den försynte singer song-writern Henry (inte Rollins).

Filmens överraskning är då Ron Livingston dyker upp i en liten roll. Ha, han är ju med i var och varannan film i årets festival.


Ok, vad tycker jag då om Lynn Shelton? Nu har jag sett två av hennes filmer, Humpday och denna, och båda har varit besvikelser i någon mening. Ska jag kanske se Your sister's sister också och om den inte är bra så får det vara nog med film från Shelton?

Jag ger Touchy feely två ecstasy-trippar av fem möjliga.

Betyg: 2/5


↧

Breathe In (2013)

November 23, 2013, 9:00 pm
$
0
0


För två år sedan såg jag Like Crazy, ett romantiskt drama av Drake Doremus. I år kom hans uppföljare Breathe in och ännu en gång spelar Felicity Jones en av de viktigaste karaktärerna i filmen. I Breathe in spelar hon den unga brittiskan Sophie som åker till USA som utbytesstudent. Hon hamnar hos familjen Reynolds, Megan (Amy Ryan) och Keith (Guy Pearce) samt deras dotter Lauren (Mackenzie Davis).

Keith är lärare i musik i flickornas high school, samtidigt som han när en dröm att kunna försörja sig som professionell musiker i en symfoniorkester. När Sophie dyker upp i den lugna och välartade familjer sätts reaktioner och kedjereaktioner igång. Sophie är något av ett musikaliskt geni och Keith ser kanske sig själv som ung i den lite slutna brittiska flickan. Lauren å sin sida vet inte om hon ska välkomna Sophie som en nyvunnen syster eller en konkurrent om skolans hunkar.


Om man generaliserar kraftigt finns det två typiska underkategorier inom American independent. Dels har vi de underfundiga dramakomedierna (amerikanska "quirky"), allt som oftast med romantiska inslag, dels har vi de renodlade dramerna. Breathe inär av den andra sorten. Den är så verklig in i minsta detalj att den skulle kunna vara dokumentär känns det som. Ibland undrar man hur mycket som är fiktion och hur mycket är självupplevt i en film som denna.


Filmen höjer sig rejält över föregångaren Like crazy. Båda filmerna beskriver omöjlig kärlek och de har en underbar bitterljuv stämning. Breathe inär fantastiskt välgjord. Alla skådespelare är top notch och manuset är tajt och effektivt. Jag är inget stort fan av Guy Pearce, han brukar vara ok men inget mer. Men här är han jätte-jättebra. Han spelar sin medelålderskrisande man till perfektion. Var tog alla drömmar om mitt liv vägen? Hur hamnade jag i ett fängelse som detta? Filmen ställer några av de eviga frågor som film och annan konst gång efter gång försöker belysa.

Felicity Jones gör åter igen en bra insats. Två scener står ut i filmen, dels när Sophie spelar pianot för första gången (det var någon tjej med ryskt namn som är "pianoplayer stand in"), dels när Sophie och Keith spelar piano i det Reynoldska hemmet.


Jag kan starkt rekommendera denna film. Men betänk att den kan mycket väl lämna er med en stor klump i magen när den tagit slut.

Jag ger Breathe in fyra liv som blir helt annorlunda än vad man tänkt sig av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om visningen: filmen var den första av hela fyra filmer på sista dagen av filmfesten för min del. Jag skippade Philomena som jag hade tänkt se under söndagen. Jag och Vanessa hittade platser på VIP-raden inne på fina Grand. Det måste vara de bästa sittplatserna i hela Stockholm. Suveränt sköna och välstoppade stolar och perfekt sikt varje gång. Lite twitter-trafik på förmiddagen förberedde mig på att filmspanarkompisen Lena skulle dyka upp på visningen och jag lyckades hålla en plats för henne. Att Jimmy lite senare dök upp borde jag kanske vetat men han letade sig fram till en plats lite längre fram ändå. Osynkade! Visningen gick sedan bra. Under den vid detta laget rejält uttjatade reklamfilmen höll en tant på och prasslade något hysteriskt med en pappåse med en macka i, men hon slutade barmhärtigt nog precis innan filmen startade.

↧
↧

Enemy (2013)

November 24, 2013, 5:30 am
$
0
0


Det man söker på filmfestivalen är filmer som man normalt sett inte har chansen att se (snålt utbud), eller som man helt enkelt inte väljer för att det finns andra filmer som är enklare att välja (egen lättja). Man vill se filmer som får en att fundera, att grubbla, att analysera, att känna efter - jag helt enkelt, att överraskas.

På sista dagen av filmfestivalen (för mig) såg jag flera filmer som uppfyller ovanstående lista och Denis Villeneuve's Enemy var den som allra mest uppfyllde kriterierna. Jag har inte sett den kritikerrosade Prisonersännu. Det är den andra (första) filmen av Villeneuve som är aktuell på bio nu. Även i den spelar Jake Gyllenhall en av huvudrollerna. I Enemy spelar Gyllenhaal båda huvudrollerna. Jag har inte kollat upp det, men kan det vara så att de spelade in Enemy under ledig tid före eller efter den större produktionen Prisoners? Låter rimligt för Enemyär en enkel film som bygger på en idé mer än specialeffekter. Men det senare finns där också, framför allt det faktum att Jake spelar mot sig själv i några scener. Det är gjort på ett mycket bra sätt. Jag såg inga skavanker alls i de scenerna.


Enemyär något av en thriller och som sådan är den effektiv. Handlingen är mer ett mysterium än thriller, men filmmusiken sätter en tung stämning på filmen. Även i helt vardagliga scener byggs en maffig spänning upp. Desto mer jag tänker på filmen, och det gör man mycket dagarna efter man utsatts för den, så kan jag jämföra filmstil, effekter och innehåll till mästaren David Lynch. Ta en del Lost highway och en en massa Mulholland Dr. och blanda ihop. Skala bort en del visuella element och kvar har du kärnan i Enemy.


Filmen handlar om en högst ordinär man, en lärare på det lokala universitetet som en kväll när han slötittar på en film ser en statist i filmen som är otroligt lik honom själv. Lite googlande och efterforskningar och mannen hittar till slut sin dubbelgångare och han är inte bara lik honom utan identisk. Släng in de två männens respektive flickvänner och en ofantligt skum scen på en mörk och olycksbådande klubb med män i publiken som tittar på halvnakna kvinnor varav en har en stor fågelspindel på ett silverfat. Usch, jag ryser bara jag tänker på den scenen.

Ahh, vitamininjektion. Bra filmfestivalfilm! Klart sevärd film som om några år kommer nått kultstatus. Han har en förmåga att nästla in sig i dem, har han inte, den gode Jake?

Jag ger Enemy fyra chockerande slutscener av fem.

Betyg: 4/5

Om visningen: Efter att jag och Vanessa utmattat oss med den emotionellt dränerande Breathe in drog jag iväg till ett efterlängtat möte med Movies-Noir. Vi hade bestämt möte för att se två av lördagens filmer. Det var himla kul att träffa min parter i det stora Decennier-projektet. Movies-Noir's bror hakade också på och det blev en mycket trevlig eftermiddag med tvenne filmer och en efterföljande middag på stan, då jag skulle hinna se en fjärde film denna sista dag på festen. Kolla in Movies-Noir revy här.

↧

Trust Me (2013)

November 24, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Clark Gregg har fått ett lite oväntat uppsving i och med hans roll som den mycket sympatiske Agent Coulson i The Avengers och den nu pågående Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. Med filmen Trust me har har han precis som Lake Bell med In a world... skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i en film som utspelar sig inom filmbranschen.

Gregg spelar Howard en agent för barnskådespelare som kämpar på i bakvattnet till de stora och kända agenterna. I filmens inledning får vi se hur han blir blåst av sin nemesis, den glassiga agenten Aldo, lustfyllt spelad av favoriten Sam Rockwell. När så Howard av en slump blir vald som agent åt 13-åriga stjärnskottet Lydia ser det ut som att lyckan ska vända för honom. Men saker är aldrig enkla för Howard...


Trust meär mer intressant än vad jag först trodde direkt efter jag sett filmen. Den inleds som en typisk "quirky" komedi där Gregg i första hand skojar med sin huvudpersons motgångar och oförmåga. Howard åker omkring med en trasig hands free till sin mobil. Inte allt för originellt men bilden av den snälle men lite misslyckade "hjälten" går fram.


Sedan utvecklas filmen till ett renodlat drama där det blir väldigt långt mellan skratten. Allt eftersom Howard hjälper Lydia mer och mer kompliceras historien och flera nya komponenter adderas till filmen. Från quirky till klassisk American independent-drama alltså. Men sedan fortsätter filmen att utvecklas och mot slutet är den mer en neo-noir och till det adderas en hel del känslor och humanistiskt patos.

Bra film av Clark Gregg, skådisen. Detta var tydligen hans andra långfilm. Han har i denna film omgett sig med flera fina skådespelare som Allison Janney, Sam Rockwell, Amanda Peet, William H. Macy och Molly Shannon. Nykomlingen Saxon Sharbino som spelar unga Lydia är dock den som gör störst intryck på mig. Riktigt vass insats.


Jag gillade filmen. Den innehöll mer än vad som syntes på ytan.

Jag ger Trust me tre änglar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Om visningen: Efter Enemy begav sig jag, Movies-Noir och bror sin, bort mot Klarabiografen. När vi anlände upp på våning tre var där en lång kö. Djupa suckar och tandagnissel. Mitt skämtsamma förslag om att tränga oss som Movies-Noir's kvinnliga "vän" ofta gör avslogs snabbt. "Vän"? Ja, ni vet tjejen som omnämnts både detta år och förra året i hans beskrivningar från köandet... Men väl inne i salongen hittade vi tre plaster uppe på vänstra sidan. Det var bra platser. Det är en bra biograf med bra lutning som gör att man ser bra från alla platser. Vad tyckte då Movies-Noir om filmen? Kollahär.

↧
Search

The Lifeguard (2013)

November 25, 2013, 6:00 am
$
0
0


Hejsan svejsan filmfestivalen. I sista filmen ropar jag BINGO! Jag och min gode vän Plymschen brukade gå på filmfestivalen förr om åren. I år kunde han tyvärr inte vara med. Men vi har ofta skämtat om att en typisk filmfestivalfilm innehåller tre ingredienser; homosexualitet, självmord och droger. Och alla dessa tre delar återfinns i den amerikanska filmen The lifeguard med självaste Veronica Mars i huvudrollen. Yipee - Bingo!

Handlingen i The lifeguard påminner väldigt mycket om förra årets bästa film på festivalen Hello I must be going. Men denna film kommer tyvärr inte i närheten av den kvalitén. Kristen Bell spelar i denna film Leigh, en journalist i New York som inte riktigt känner sig hemma där. I någon form av 30-årskris tar hon sitt pick och pack en vacker dag och åker hem till sin barndomsstad och flyttar in hos mamma och pappa. Hon måste dock jobba för att tjäna pengar och då tar hon samma jobb som hon hade som sommarjobb när hon gick på high school. Och det är som badvakt på den lokala simbassängen.


Leigh åker inte bara tillbaka till den stad hon växte upp i. Hon återknyter kontakten med sina bästisar från high school och hon börjar till och med att dejta en 16-årig kille som fortfarande går i high school. Problematiskt? Kanske, men killen är två decimeter längre än Leigh så det känns inte riktigt som det barnarov som det kunde varit. Men det blir givetvis ett ramaskri på grund av det otillbörliga.

Det är som att Leigh vill tillbaks i tiden en stund innan hon känner sig redo att bli 30 år och bli vuxen "på riktigt". Med den inledningen kunde detta blivit en quirkey komedi och det hade passat mig bra då detta var fjärde filmen under en och samma dag. Men istället är den ganska somber och mer dramatisk än humoristisk. Filmen är gjord av förstagångsregissören Liz W. Garcia. Hon har också skrivit manus. Jag tycker filmen är helt ok, men den når inte ända fram. Flera intressanta ämnen tas upp men inget blir riktigt bra. Det bränner inte till trots att vissa mycket dramatiska händelser sker på duken.

Leigh har ihop det med 16-åringen (den stora killen till höger)
Nej, jag väntar hellre på Veronica Mars-filmen. Under tiden kommer denna film snart glömmas.

Jag ger The lifeguard två olämpliga beteenden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fiffi har också sett filmen. Blev hon livräddad från drunkning eller segnade hon ner i det blå till det kluckande ljudet av båt mot brygga?

Om visningen: Sista filmen på festivalen sågs tillsammans med Vanessa och Johan och Britta Sq. Visningen gick bra. Efter filmen sa vi hej då till Johan och Britta. Just när jag skulle vinka hej då till Vanessa föreslog hon att vi skulle avsluta kvällen med en drink och så gjorde vi. Som för att avrunda hela festivalupplevelsen. Vi pratade lite film och förundrades att det måste vara så sablans hög musik på i barer nu för tiden (eller fortfarande). Men ganska snart tog 20 sedda filmer under elva dagar ut sin rätt och jag bad farväl och lommade hemåt i mörkret.

↧

Black Sabbath - Friends Arena, Stockholm (2013)

November 25, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Black Sabbath, Friends Arena, Stockholm, fredagen den 22:a november 2013

Nu när jag har skrivit alla revyer på filmer jag såg på filmfestivalen passar det bra att slänga in en liten rapport från konserten jag var på i fredags.

Klassiska Black Sabbath med återförenade Ozzy Osbourne i spetsen var på besök i stan och det ville man ju inte missa. Detta är ett av de band som man lyssnat på genom åren men de har aldrig varit min absoluta favoriter. Däremot var det himla kul att få se dem live. En förutsättning för att jag över huvud taget ville se dem var att Ozzy var tillbaka som sångare. Bandet har ju efter första splittringen i mitten på sjuttiotalet laborerat med en hel drös olika sångare.

Det var min kompis Sveko som fixade biljetter och med oss fick vi Svekos gamla kompis och före detta bandkollega Anders L som bilade upp från Götet. Senast jag träffade Anders var när vi tre såg Roger Waters framföra The Wall på Globen häromåret. Det är alltid trevligt att träffa Anders, han är en kul och intressant prick.

Efter middag och några öl på ett sunkhak i Helenelund tog vi pendeln till Solna. Vi tänkte anlända sent så att väntetiden tills the main event blev kortare och den taktiken funkade bra. När vi kommit in på arenan och ner till ståplats framför scenen startade förbandet. Under förbandet köpte mina kompisar mer öl. För mig fick det räcka med öl till maten. Sedan stod vi och pratade under väntetiden.

Till slut var förbandet klara och efter en kort väntan drog det igång. Konserten började redan före de släckt ner i arenan. Helt plötsligt började Ozzy prata med publiken, frågade om vi var där, hur vi mådde och sånt. Jag kände igen rösten omedelbart. Publiken började jubla mer och mer och när de sen släckte föll ridån ner och där var bandet. Ozzy Osbourne, Tony Iommi på gitarr, Terry "Geezer" Butler på bas och den yngre nye trummisen Tommy Clufetos.


Ja men, alla vet väl att Ozzy är cool? Han var den största anledningen jag ville se dem live. Och han överträffade mina förväntningar. Vilken makalös scenpersonlighet! Han gick omkring på scen med sin stolpiga gång, lätt framåtlutad med axlar och armar än mer framåtskjutna. Han är sminkad hårt kring ögonen och hans långa hår ramar in hans ansikte. Hade Ozzy i denna skepnad fått en roll i Jim Jarmusch's nya film Only lovers left alive hade han utan tvekan varit den coolaste vampyren av dem alla.

Det var också fascinerande att höra vilket maffigt ljud de tre musikerna åstadkom. Jag undrar jag om de körde med förinspelat som förstärkning? Annars var bedriften anmärkningsvärd. Butler spelade som en galen på sin bas. Fingrarna vandrade och böjde på strängarna som om han hade Marfans syndrom. Istället för att hålla handen platt nära strängarna höll han handen en bit ut och handen såg ut sen en långbent spindel.

Iommi var bara cool i sin läderrock och solglasögon. Gittarsoundet är ett av Sabbaths kännetecken. Lyckligtvis var ljudet bra under konserten. Vi blev positivt överraskade, fortfarande lite skakade över hur dåligt ljudet var på Soundgarden tidigare i höstas.

Konserten inleddes med War pigs och jag fick gåshud. När ridån föll stod han där, Ozzy med armarna uppsträckta i en mantel. Jesus eller satan, välj själva. Sedan följde en blandad setlist, där det var bra mycket mer gammalt än nytt. Iron man och Dirty women var favoriter.

Jag har skapat en spotify spellista med låtarna som spelades. Klicka här.

Not angående spotify. Jag googlade och blev belönad!
"RE: Making links open in client instead of web player?
Answer: You can now change this default behaviour in the web player settings. :-)"

En av konsertens höjdpunkter var det osannolika trumsolot som Clufetos drog av mitt i konserten. Han trummade snabbare än någon annan jag sett, men med variation och bibehållen melodi. Mycket imponerande. Allt som allt blev det en trevlig kväll. Jag bjöd mina vänner farväl och gick hem från arenan medan de stannade kvar för att köpa t-shirts till sina söner och sedan ta pendeln hem.



Set list (tagen från www.setlist.fm)

1. War pigs
2. Into the void
3. Under the sun / Every day comes and goes
4. Snowblind
5. Age of reason
6. Black Sabbath
7. Behind the wall of sleep
8. N.I.B.
9. End of the beginning
10. Fairies wear boots
11. Rat salad (followed by Clufetos drum solo)
12. Iron man
13. God is dead?
14. Dirty women
15. Children of the grave
Encore:
16. Paranoid

↧
↧

Filmspanarna Tema #15: Mardrömmar

November 26, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Direkt när det bestämdes att nästa tema skulle bli Mardrömmar tänkte jag att detta skulle kunna bli en lite mer personlig lista från mig. Om jag ville. Jag var inte säkert på att jag ville "go down that road". Men det är flera år sedan och, tja, varför inte? Så här kommer en liten odyssé bland mina mardrömmar...


5. Mardrömmar på grund av målarfärg
Det hände när jag var yngre, runt en sådär 16-17 år. Jag besökte vänner på västkusten och skulle få övernatta i familjens friggebod. Perfekt tänkte jag. De hade gjort i ordning boden, måna om att jag som gäst skulle få ett bra boende. Städat och fejjat och stått i. De hade till och med målat om därinne. Samma dag som jag anlände! Jag är sällan störd av starka dofter då jag speciellt om somrarna ofta är täppt i näsan av diverse pollenallergier, men till och med jag kände den fräna doften av kemikalier. Jag somnade dock till slut in och den natten var mycket intressant. Mardrömmarna hade ett eget liv och var extra innovativa. Kan tänka mig att jag var mer eller mindre hög på ångorna under de få timmar jag spenderade därinne...



4. Mardrömmar av suggestiva böcker
Rysliga filmer brukar skapa väldigt starka bilder i mitt huvud, men rysliga böcker kan skapa ännu hemskare visioner därinne. Jag har bara läst några av Stephen Kings böcker och jag gillar de flesta (Cujo var riktigt bra tyckte jag). Men när jag fick hans bok Det blev det lite väl spännande för mig. Den la jag ner. En annan bok som jag blev rejält skrämd av, men som jag läste klart då den var mycket bra är Solaris av Stanislaw Lem. Berättelsen om människor på rymdstationen ovanför planeten Solaris yta är än idag en av de bättre sci-fi jag läst. Och den är suggestiv som attans. Om den läses precis före läggdags är det stor risk att du drömmer dig vidare i den känsla boken gett.



3. Mardrömmar på grund av filmer jag sett
Jag har aldrig varit förtjust i skräckfilm. Jag förstår inte ens förtjusningen som älskare av genren har. Vet inte om det beror på att jag blev bränd som ung, eller om det bara inte är för mig. Jag är väl helt enkelt en pussy som inte vågar se vissa äckliga filmer. Den första filmen jag kommer ihåg som skrämde mig mycket var hjärntvättsthrillern The ipcress file med Michael Caine i huvudrollen. Men den film som verkligen skrämde vettet ur mig var Huset som Gud glömde. Jag såg den när jag var 14 år och blev skrämd. Sedan dess har jag sett en hel del filmer som klassas som skräckisar och inte blivit det minsta rädd, medan andra är superläskiga. Problemet är att man inte kan veta före man sett filmen vilka som är läskiga på ett bra sätt och vilka som är läskiga på ett för bra sätt...

Nu för tiden kan jag tycka att filmer som Eden Lake och Se7enär de mest mardrömslika filmerna. De är filmer som får en att bli beklämd och deprimerad mer än rädd.



2. Mardrömmar på grund av filmer jag inte sett
Och då kommer vi in på de allra läskigaste skräckisarna. Nämligen de som jag inte ens sett. Som ni vet kan de bli oändligt läskiga i ens huvud oavsett hur patetiska, roande eller ospännande de är i verkligheten. Det började med att jag var lite rädd för att se Hajen på skolans filmklubb på högstadiet. Jag var tvungen att hitta på en bortförklaring för att slippa se den. Istället kollade jag och kompisen på en Hajen-ripoff som säkert var mycket sämre och mer blodig. Jag har vid senare tillfälle sett Jaws och den är bra men väldigt lite en skräckis i mina ögon nu för tiden.

"Det är en djävul i barnet"
Även i vuxen ålder har jag avstått filmvisning på grund av ämnet. Fjompigt? Javisst! Mina kära kollegor Johan Sq, Erik, Danne och Jonas skulle ha skäckfilmsmaraton hemma hos Erik. De skulle se Omen, Rosemary's baby och The exorcist. Jag avböjde. Mitt på dan ringde jag dock upp killarna för att höra hur det gick för dem och de var mitt i andra filmen. Det räckte för mig att höra filmen i bakgrunden och Dannes spända röstläge för att får kalla rysningar och jag hojtade "Det är en djävul i barnet!" och slängde på luren. Hehe, vi får väl skoja lite om eländet i alla fall? Än idag kan Danne hojta denna replik så fort han vill retas lite över att jag valde bort de filmerna...



1. Mardrömmen som inte hände
Jag blev väldigt sjuk våren 2008. Det kunde slutat med döden eller något än värre. Mardrömsscenariot var realistiskt och till och med sannolikt...

April 2008. Jag var ansvarig för ett projekt som skulle ta fram en ny mobiltelefon. Jag hade japanska kollegor på besök. Vi skulle starta ett samarbete då de skulle ta fram en av dotterprodukterna till den "moder"-modell vi arbetade med här i Stockholm. Jag tog ut kollegorna på middag. Efter en mycket lugn kväll åkte jag hem med t-banan. Redan på färden hem började mina händer och armar domna av. Det kändes precis som när en hand eller fot "sover" på grund av att man suttit konstigt och strypt blodtillflödet. Ja, ni vet. När jag kom hem ringde jag min far som är läkare. Han upptäckte då att jag knappt kunde göra mig förstådd och han sa åt mig att genast beställa en taxi och åka till akuten. Jag upplevde i realtid hur jag tappade förmågan att formulera ord och hur tankarna gled undan. Jag upplevde på riktigt förfallet i mitt huvud som liknar det som beskrivs under minnesraderingen i Eternal sunshine of the spotless mind.

Med mina sista ord lyckades jag be taxichaffisen att köra mig till akuten, KS. Det var ganska nära att han åkt iväg utan mig. Väl där blev jag direkt intagen till undersökning. Jag tror att det syntes tydligt att jag inte var en patient som kunde sitta och vänta på "min tur". Läkarna rusade till och började ställa en massa frågor men jag kunde varken prata eller göra mycket annat. Senare under natten kunde jag formulera några få ord, men bara på engelska. Vilket är oerhört intressant i sig. Svenskan försvann men fragment av engelskan var kvar. Olika delar av hjärnan hade stängt ner?

Nästa dag vaknade jag upp och allt kändes ganska normalt. Jag ringde min TC Anna och bad henne driva Work Shoppen med japanerna. Till Anna sa jag att jag antagligen skulle komma åter till jobbet dagen efter. Detta var runt den tjugonde april. Jag skulle inte komma tillbaka till jobbet förrän efter midsommar...

Jag fick ligga kvar några dagar på akuten men läkarna hade ingen aning om vad det var som drabbat mig så jag skickades hem. Efter någon dag hemma kände jag att händerna började domna igen och jag ringde direkt ännu en taxi... Nu skickades jag till infektionskliniken på Karolinska Huddinge. Den erfarne isländske läkaren sa att han trodde att jag hade fått ett virus. Aj då, det lät inge bra. Alla möjliga tester togs och man kunde snart konstatera att jag inte hade något av de (få) virussorter man kan identifiera genom tester.

Vid detta laget hade jag fått "anfallen" flera gånger. Det började med domningar i armarna, följt med att jag tappade talförmågan och avslutat med en total utslagning av "hela systemet" inklusive en bisarrt elakartad huvudvärk. Dessa anfall kom med glesa intervall i början.

Efter några dagar då inget hände skickades jag hem för andra gången. Nästa anfall visade sig bli än värre och det inträffade nästa direkt när jag kommit hem. Jag träffade min kollega Robert som hjälpt mig med parkeringsbiljett för min bil. Han såg lite chockad ut när han såg mig då jag enligt hans utsago såg ut att vara färdig att "trilla av pinn". Väl uppe i lägenheten kände jag nästa anfall starta. Dessa förbannade anfall! Jag hann bara ringa Robert och signalera Mayday, mayday. Robert kom till mig och hittade mig mer eller mindre avsvimmad. Nästa sak jag kommer ihåg är ambulansfärden tillbaka till Huddinge. I owe you a big one, Robert!

Nu lades jag in på neurologen nere på Huddinge och de slutade skicka hem mig (!). Jag hade hamnat på en utredningsavdelning. Det var precis som i tv-serien House. Överläkare efter överläkare kom förbi och försökte ställa diagnos. Min käre far kom upp till Stockholm och besökte mig dagligen. Vården fullkomligt öste resurser över mig. De gjorde alla möjliga tester och inga maskiner var för dyra för att användas. De rakade delar av mitt huvud och jag fick en mössa med elektroder fastlimmade mot hjässan. På så sätt kunde de fånga och spela in ett av de allt oftare förekommande anfallen.

Jag vet inte varför jag fick denna furstliga behandling av vården. För att jag var väldigt sjuk? För att jag var i arbetsför ålder med ett hyfsat avancerat jobb och fortfarande kunde bidra till samhällsapparaten? Eller var det för att min far överläkaren stod i daglig kontakt med kollegorna som behandlade mig? Jag tror alla tre, men det sista skälet ska inte underskattas.

Man kom aldrig fram till vilket virus jag hade drabbats av, men det stod till slut klart att det var ett virus. Islänningen hade rätt från början. Anledningen till mina anfall och konstigheterna med talet var att jag hade fått hjärnhinneinflammation samtidigt som jag hade hjärninflammation. Vilken del av hjärnan frågade jag läkaren? HELA hjärnan. Hela hjärnan inflammerad och svullen? Plus dess skyddande hinna, inflammerad och svullen? Det lät inte bra alls! Jag var "sjuk i huvudet" som Danne kallade det då och än idag kallar det. Förutom att människan kan dö av denna sjukdom riskerar den annars få grava och permanenta skador på... hjärnan.

Min far och övrig familj var mycket oroliga. Jag var som en grönsak. När anfallen var som värst kunde jag inte röra mig. Om jag under ett av anfallen legat på ett järnvägsspår och sett ett tåg komma hade jag bokstavligen inte kunnat rädda mig. De enda som såg mig under anfall förutom sjukhuspersonal var pappa, min syster Pillan (på besök på infektionskliniken) och kollegan Robert. Flera andra familjemedlemmar och vänner besökte mig under sjukhusvistelsen, framför allt i slutet när jag höll på att återhämta mig.

Efter ett bra tag på neurologen och många spekulationer om ovanliga sjukdomar som sugna läkare gärna ville skriva artiklar om var läkarkåren rådvill. Någon av dem kom då på en ganska given åtgärd. Kan man tycka i efterhand i alla fall. Vid sidan av penicillinet, vilket är det bästa generella läkemedlet som finns? Jag fick till slut en kraftig dos kortison. Och en dos till. Efter det fick jag inget fler anfall och antalet vita blodkroppar började sjunka i vilket tydde på att kroppen till slut hade vunnit över viruset. Jag vet än idag inte om kortisonet hjälpte mig vinna över själva viruset eller om det bara hjälpte till att dämpa symptomen dvs inflammationen och svullnaden.

Jag skickades hem i slutet av maj och jag var sjukskriven över hela sommaren, men jag återgick till jobbet ganska snart. Jag led dock av överkänslighet under en lång tid. En liknande överkänslighet som folk som fått kraftiga hjärnskakningar kan få. Höga ljud eller andra intryck fick mina armar och ben att kittla. Det var inte behagligt då känslan var lite för närbesläktad med domningarna. Fortfarande flera år efter sjukdomen kan jag få en liten kort panikkänsla i bakhuvudet om jag känner att det sticker i händer eller armar (då av en ordinär avdomning som inte har något med viruset att göra).

Vid efterkontroller kunde läkarna konstatera att jag klarat mig utan bestående skador. Jag hoppas att det är så, men vem är jag att bedöma en sådan sak? Om jag sätter "fel" betyg på någon film, eller har konstiga åsikter i någon diskussion, få ni väl säga som Danne säger: "Du är sjuk i huvudet". För mig har den meningen för alltid fått en ny betydelse i alla fall...




Ok, låt oss nu se vad filmspanarna har kokat ihop för mardrömslika recensioner på detta tema:
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Flmr
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café (in English)
Fredrik on film (in English)
Filmparadiset
↧

Stockholms Filmfestival 2013 - Sammanfattning

November 27, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Så var årets filmfestival över och för tredje året i rad ska jag här försöka sammanfatta årets festival. Jag kommer nedan dela ut virtuella Fripp Awards i de fem vanliga kategorierna och till det några spaningar på trender samt hedersomnämnanden.

Inför årets festival spände jag bågen hårdare än någonsin tidigare och satsade på att hinna se hela 24 filmer. Till slut såg jag 20 filmer på festivalen. Surprisefilmen Mud hade jag redan sett i samband med Malmö filmdagar och tre filmer andra skippade jag av olika anledningar. De var Tom at the farm, Kill your darlings och Philomena som jag hoppade. Men de är alla tre intressanta filmer som jag ska försöka se vid senare tillfälle.

Årets festival har bjudit på en drös ok filmer och ett gäng ganska bra filmer. Men precis som för förra årets fest saknas topparna som gör festivalen till en fullständig framgång.

Men låt oss starta med festligheterna och börja med Fripp Awards för skådespeleriet i fyra kategorier. Slå upp en kopp kaffe och sätt er tillrätta. Galan startar nu.

Bästa manlige biroll


Nominerade:
James Gandolfini (Enough said)
Eric Wareheim (Wrong cops)
Marilyn Manson (Wrong cops)
Matthew McConaughey (Mud)
Josh Pais (Touchy feely)







Vinnare...







Motivering: Min senaste man crush spelar skjortan av av de flesta just nu. Hans mustiga insats i Mud gjorde filmen både intressantare och mer underhållande.







Matthew McConaughey (Mud)















Bästa manlige huvudroll


Nominerade:
Jake Johnson (Drinking buddies)
Tye Sheridan (Mud)
Tom Hiddleston (Only lovers left alive)
Jake Gyllenhaal (Enemy)
Guy Pearce (Breathe in)







Vinnare...







Motivering: Avskalad och ärlig prestation som överraskar med ett djup jag inte trodde han hade. En riktigt sorgeframkallande insats.







Guy Pearce (Brethe in)

















Bästa kvinnliga biroll


Nominerade:
Jennifer Coolidge (Austenland)
Anna Kendrick (Drinking buddies)
Juno Temple (Afternoon delight)
Jane Lynch (Afternoon delight)
Lydia Hyslop (White reindeer)







Vinnare...







Motivering: Hon överraskar ännu en gång med en modig och vågad roll. En fragil men stark, ung men gammal karaktär.







Juno Temple (Afternoon delight)

















Bästa kvinnliga huvudroll


Julia Louis-Dreyfus (Enough said)
Olivia Wilde (Drinking buddies)
Anna Margaret Hollyman (White reindeer)
Fecicity Jones (Breathe in)
Tilda Swinton (Only lovers left alive)







Vinnare...







Motivering: Inte bara utseendet räknas i denna film, även om stil, kläder och utseende verkar komma i första rummet. Hon levererar en odödlig och cool huvudperson i snyggaste filmen på festivalen






Tilda Swinton (Only lovers left alive)


















Blandade hedersomnämnanden och spaningar


Största överraskning: Wrong cops
Största besvikelse: Nebraska

Filmer som inleds med slutscenen: Blue Caprice, Cold comes the night och Trust me.

Svartvita filmer som borde varit i färg: Escape from tomorrow och Nebraska.

Notabla based on a true story (BOATS): Blue Caprice, 12 yars a slave, Philomena och Nuigulumar Z.

Skådisar som skriver manus och regisserar filmer som utspelas i Hollywood; Lake Bell (In a world...) och Clark Gregg (Trust me)

Filmfestivalens "mesta" skådespelerska: Michaela Watkins i Enough said, Afternoon delight och In a world...

Filmfestivalens "mesta" skådespelare: Ron Livingston i Touchy feely, Parkland och Drinking buddies.


Med tanke på att jag sprängde 20-vallen slår jag till med en tio-i-topp-lista!



Top-10 filmfesten 2013


10. This is Martin Bonner

9. Afternoon delight

8. Drinking buddies

7. White reindeer

6. Breathe in

5. Wrong cops

4. Mud

3. Enemy

2. Enough said

1. Only lovers left alive


Det var allt för i år. Ett stilistisk och händelsefattig romantiskt vampyrdrama var bästa filmen jag såg på årets festival. Vem hade kunnat gissa det? Hoppas att vi ses nästa år igen på festivalen.





↧

Decennier - Omstart och 1940-talet

November 28, 2013, 9:00 pm
$
0
0


Jag och den förträfflige bloggaren och vännen Movies - Noir kör ett gemensamt projekt där vi kollar film från ett decennium per månad. Hur fungerar det? Läs introduktionsinlägget här.

November månad hade vi ett uppehåll från projektet och ägnade oss åt Filmfestivalen. Innan dess körde vi 20-talet i september och 30-talet i oktober.

Nu i december ska vi köra 40-talet.

Vi kommer blogga om gemensamma filmer alla fyra fredagarna och om vi har en riktig tur kommer en eller fler gästbloggare göra gemensam sak med oss dessa dagar. Jojjenito, Fiffis Filmtajm och Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord kommer om all logistik går vägen skriva om minst en av våra filmer samtidigt. Himla kul!

Om du vill vara med är det bara att hojta till. Skicka en våg så synkar vi.

Våra gemensamma filmer för december blir dessa fyra pärlor:
Fredagen den 6/12: The great dictator (Chaplin!)
Fredagen den 13/12: The Maltese falcon (Bogart!)
Fredagen den 20/12: Dumbo (Disney!)
Fredagen den 27/12: Red river (The Duke!)

För övrigt kommer vi båda att skriva om fler 40-talsfilmer och de revyerna kommer publiceras på helgerna eller kanske någon vardag här och där. Det blir som det blir.

Så gräv djupt i era minnesbankar och plöj fram de där gamla klassikerna från 40-talet. Vem vet vi kanske kommer skriva om just era favoriter. Hoppas ni hänger med på resan genom decennierna...

Movies - Noir har också ett omstartsinlägg på gång för publicering idag.

↧
Viewing all 2353 articles
Browse latest View live
Search