Serenity (2005)

November 29, 2013, 9:00 pm

≫ Next: This Is The End (2013)

≪ Previous: Decennier - Omstart och 1940-talet

Vilket är det ideala antalet gånger man ska se en film för att man ska kunna skriva den ultimata revyn? Man borde ju kunna skriva en lite bättre text efter andra eller tredje titten än efter endast en enda visning? Eller hur? Men var går den övre gränsen? När börjar det bli svårare att skriva sin tankar om en film?

Jag har sett Serenity fler än tjugo gånger! I kid you not! Detta är första gången jag ska skriva ner mina många tankar om denna film och jag tror att jag sedan länge passerat den ideala siffran för hur många tittningar man ska ha i bagaget för att få ur sig en bra text. Jämmer och elände. Jag kan inte skriva om denna film på en nivå som ger den rättvisa. Jag klarar inte av det. Pressen blir för stor. Jag går under.

Serenity sågs för femtielfte gången då Fiffi var på besök häromsistens. Hon hade vänligt nog hjälpt mig med inredningsdesign i min lägenhet. Som tack för hjälpen bjöd jag på lite käk och en film. Under matlagningen framkom att hon sett tv-serien Firefly, men hon hade inte sett Serenityän. Encroyable! Valet blev då givet. Jag skulle ännu en gång få visa filmen för "vänner och bekanta"...

Jag borde ju rimligen klara av att formulera mina känslor om filmen. Jag skulle kanske skriva om hur härligt det var att Universal gav Joss chansen att slutföra berättelsen om Mal och hans gäng efter att Fox så nesligt lagt ner serien mitt under dess första säsong. Eller så skulle ja kunna analysera hur briljant Joss var då han faktiskt lyckades göra en film som både funkade för dem som aldrig sett Firefly och för de inbitna fansen. Jag är själv ett bevis för att den funkade på oss fans. Jag såg filmen fem gånger på bio under vintern 2005. Först på en förhandsvisning tillsammans med Mr Magic och Plymschen, sedan en gång med folk från Buffyforum, och till sist tre olika gånger med vänner; Diana, Robert och Mattias A (tror jag att det var). Efter de första två-tre tittarna roades jag mest åt att "uppleva" publikens reaktioner i biosalongen. Deras skratt, deras suckar, deras stön, deras skrik och deras tårar (?). Jag har också visat filmen för flera vänner och bekanta som inte varit Firefly-fans och de har indikerat att filmen funkar på egen hand.

Men allt ovan kan jag alltså att inte skriva om. Istället återanvänder jag en gammal lapp med några hastigt nedkladdade anteckningar jag skrev som ett underlag till ett tackbrev jag tänkte skicka till Universal. Det är passande nog (för mig) något av en lista då jag nämner mina favoritögonblick med filmens tio huvudkaraktärer. Nu kommer denna lista bli överfull av svårartade spoilers, så jag ber er som inte sett filmen att sluta läsa här och återkomma när ni har sett denna fantastiskt underhållande sci-fi-actionfilm. Om du såg och gillade Joss Whedon's storfilm The Avengers skulle du nog kunna ha mycket nöje med Serenity också, oavsett om du sett tv-serien eller ej före. Men när vi ändå är inne på det ämnet. Jag kan starkt rekommendera dig att se tv-serien Firefly först (alla 14 avsnitten). Filmen blir så mycket starkare om du har sett serien.

Captain Malcom "Mal" Reynolds, Captain Tight pants!

Favoritscenen med Mal är redan i inledningen av filmen dår hela gänget har introducerats i den långa, långa tagningen genom hela Serenity. Kameran stannar på River och Joss Whedon's namn kommer upp under "Written and directed by". I detta läge kan ovana tittare tro att filmens huvudperson är River och för att åter sätta fokus på Mal slängde Joss in en liten scen efter den egentliga inspelningen var klar. Det är den scenen då Mal står och laddar sin pistol och River graciöst kliver ner bakom honom från några lådor. Mal frågar River: "Hello darling, do you know your role in all this?" Och River svarar och därmed lämnar över till Mal: "Do you?". Mals ansiktsuttryck är förvånat och bekymrat samtidigt.

En kul detalj är när Mal möter The Operative på The Training house. De för en ganska lång konversation före de börjar slåss. Varje gång The Operative cirkulerar runt Mal och Inara ställer sig Mal hela tiden mitt emellan Inara och hotet. Det är så typiskt Mal och så romantiskt i mina ögon. Sen är det kul att Joss fick med kaffebordet i slagsmålet. Han ville ha ett bord som INTE gick sönder när någon slängdes på det. Man ser hur ont Mal fick i ryggen när han kastas ner på bordet, just för att det inte gav vika.

Inara Serra, The Companion

Allra bästa scenen med Inara är en liten, i princip osynlig, vidgning av hennes ögon i det korta klipp vi ser då hon möter The Operative för första gången. Detta ögonblick har jag upptäckt efter många tittomer av filmen. Inara har först ett vänligt och välkomnande ansiktsuttryck inför främlingen som anländer upp för trappan, men helt plötsligt vidgas hennes ögon och hon ser i ett slag spänd ut. Som en tränad Companion är hon skolad i att snabbt bedöma personer hon möter och hon inser snabbt hur farlig The Operative är. Kan denna lilla detalj verkligen vara planerad från Joss och Morena Baccarin? Ja, visst är det så. Och i så fall är det makalöst fint hantverk av dem båda.

Hoban "Wash" Washburn

Det självklara valet är "I'm a leaf on the wind"-segmentet. Och det är givetvis otroligt bra. Det var en fröjd att sitta i biosalongen och se reaktionerna, jag tittade faktiskt åt sidan under fjärde eller femte visningen och såg folks chockade ansiktsuttryck. Men favoritscenen med Wash är nog när kameran snurrar runt runt först River och sedan Jayne när de står utanför byggnaderna nere i den stora staden på planeten Miranda. Efter att kameran virvlat klart och precis samtidigt som Jayne säger "... dead for no reason at all", stannar kameran rakt på Wash. I en sekund eller två är allt tyst och vi ser bara Wash. Olycksbådande. Indeed. Suverän klippning och dialog i den scenen.

Zoe Washburn

Favoritscenen med Zoe är när hon laddar sin hagelbrakare i väntan på The Reavers, hennes mans mördare. De ska göra en last stand och Kaylee upptäcker plötsligt att Wash inte är bland dem längre. Kaylee "Wait, wait, where is Wash?". Zoe: "He's not coming".

Fans spekulerar i att hon i slutet av filmen har ett klädesplagg eller smycke eller vad det är som indikerar att hon är gravid. Gör det än mer triste.

En annan bra scen är den mellan Mal och Zoe precis innan de ska flyga iväg i sista scenen. Mal frågar Zoe om reparationerna av Serenity men egentligen frågan han hur hon mår. Mal: "You think she'll hold together?". Zoe svarar att Serenity kommer klara det, men egentligen säger hon att hon kommer ta sig igenom krisen (av att förlora Wash). Zoe: "She's torn up plenty, sir, but she'll fly true."

Jayne Cobb: Sex. Muscles. Thuggery. Humor. Jayne

Jayne har sina bästa scener i tv-serien. I Serenity har han tyvärr inte en lika framträdande roll utan får mest bli comic releif. Den bästa scenen med Jayne som också visar hans obändliga tilltro till sig själv i kniviga situationer är när de är under attack från the Reavers och Zoe frågar: "Do you really think any of us is gonna get through this?". Jaynes svar är klockrent, även om hans röst blir väldigt liten. Jayne: "I might."
En kul detalj är Jaynes slagsmålsteknik genom filmen. Under det inledande rånet dunkar han en kille i golvet med huvudet nedåt (hela kroppen upp och ner efter att Jayne fällt honom).

Kaywinnet Lee "Kaylee" Frye

Två scener. Den första är Kaylees beslutsamma min då hon får reda på att Simon skulle vilja ha sex med henne. Mitt under anfallet får hon nyvunnet anledning att överleva.
Kaylee: "With me? You mean to say... as in sex?"
Simon: "I mean to say."
Kaylee: "To Hell with this. I'm gonna live."
När hon sedan får tre pilar i halsen blir man ju väldigt skärrad.

Jag gillar också en liten detalj från en dramatisk scen på Serenity. Efter River fått spelet på baren är Mal riktigt arg på Simon och en mycket tense situation uppstår. Mal håller nästan på att slå ner Simon och stackars Kaylee som sitter vid middagsbordet på stolen närmast Mal hoppar till och byter stol av rena förskräckelsen. Mycket lustig liten detalj som också har Joss penseldrag över sig. Det är de små detaljerna i filmen som gör den så oändligt omtittningsbar.

Dr. Simon Tam

Simon är lite kul i inledningsscenerna när han är arg på Mal, men allra bästa scenen och en emotionell höjdpunkt i hela filmen är när han blir skjuten. Han spelar den scenen väl. Jag tror till och med att scenen de tog med i filmen var tagningen från repetitionen sent om kvällen före de egentligen skulle skjutit den scenen. Men alla gjorde den så bra att Joss valde att gå med repetitionsscenen. Det enda Simon tänker på trots att han själv blivit skjuten är att ge Kaylee medicin, svetten strömmar nerför ansiktet och River ser chockad ut. Hur bra är inte den lilla detaljen med svetten? I många filmer ser man folk bli skjutna men de svettas inte i ansiktet. Man borde nog se mycket risig ut om man blir skjuten i magen.

River Tam, prodigy

Rivers hero moment, hennes Buffy moment, är direkt efter Simon fått en i kistan. River: "You take care of me, Simon. You've always taken care of me. My turn." Den scenen är given eftersom detta är Joss's film, men den är en av filmens svagaste tycker jag. De scener jag gillar mest med River är hennes hallucinationer och röster som hörs efter hon blivit triggad på baren. När hon ligger med handbojjor. Scenen mellan henne och Simon är en av de finaste mellan de två i hela filmen och serien.

River: Don't make me sleep again.

Simon: I won't. I won't

Rrver: Put abullet to me. Bullet in the brain pan. Squish.

Simon: Don't say that! Not ever. We'll get through this.

River: Things are going to get much, much worse.

Som alltid i denna film är River en sanningssägare. Allt hon säger är en spegling av vad som händer, hänt eller komma hända. När hon säger: Things are going to get much, much worse. Då blir det så, och det blev så. Fråga bara Wash. När hon senare säger "I'm fine" efter hon spytt betyder det inte bara att hon kräkits klart. Det betyder också att hemligheten som frätte sönder henne nu kommit ut. Och när hon i allra sista scenen säger: "The storm is getting worse"är det en föraning inför andra och tredje delen av den trilogi som diskuterades innan Serenity gjordes. Tyvärr sålde ju inte filmen så bra att man valde att inte gå vidare med en trilogi. Men vem vet, om Joss blir så stor via Avengers-filmerna att han kan välja projekt lite mer själv, kan han kanske återbesöka Serenity i framtiden? Hoppet är det sista som lämnar mig.

Shepherd Derrial Book

Bästa scenen är när Mal och Book står och småpratar i natten. Book varnar Mal om The Operative och han berättar hur de arbetar. Mal undrar hur Book kan veta så mycket om The Alliance.

Mal: It's of interest to me how much you seem to know about that world.

Book: I wasn't born a shepherd, Mal.

Mal: You have to tell me about that sometime.

Book: [pause] No, I don't.

Detta är en ren blinkning från Joss till fansen då det gick vilda spekulationer om Book's bakgrund. Senare, efter filmen kommit ut har det släppts ett seriealbum som berättar om hans historia.

En not om Books dödsscen. den är som tagen ur en gammal film med ett långt tal som slutar mitt i en mening. Ett överdrivet dramatisk död. Första gången jag såg hans dödsscen blev jag brydd då den inte var så speciellt smart. Men den är givetvis på det sättet för att göra kontrasten till nästa dödsfall i filmen så mycket större. Det är en set-up av oss fans. Och efter det andra dödsfallet känns det ju som att ingen går säker. Mot slutet kan man tro ett tag att ingen ska klara sig...

Firefly-class transport ship Serenity

Den tionde och sista karaktären som jag listar här är Serenity själv. Den härligaste scenen är introduktionen till henne med den jättelånga kameraåkningen genom hela skeppet i en enda tagning (som egentligen är två tagningar. Ser ni var de har klippt?). Vi möter Serenity efter den ganska långa och stökiga inledningen. Segmenten delas av en svart skärm och helt tyst, sedan börjar den fantastiska musiken och vi ser Serenity för första gången i filmen, kort klipp från scenen. Den långa tagningen startas längst fram i skeppets styrrum och går genom hela skeppet. Vi får möta alla i besättningen (alla nio minus Inara och Book som vid detta tillfälle inte är ombord på skeppet). Hela den scenen är underbar oklippt som ger den hemtrevliga känslan extra stöd.

Filmens inledning är inte lika hemtrevlig men likväl briljant. Joss lyckas med konststycket att ge alla nykomlingar hela bakgrunden i historien och samtidigt ge oss Firefly-fans något ordentligt att suga på trots att vi redan vet att River var fången i The Academy där de gjorde hemska saker med henne och att hennes bror Simon smugglade ut henne därifrån. Hur gjorde Joss det då? Jo, han inleder med en intensiv och hetsigt klippt inledning där perspektiven skiftar konstant. Åskådaren måste vara fullt fokuserad för att ens kunna hänga med. Hur mänga perspektiv är där? (1) först ser vi rymdskepp lämna jorden och en berättarröst (voice over) berättar om att människan var tvungna att lämna, men sedan ser vi att det är en lärarinna (2) som talar till en klass tweenies. Hon har en historielektion och vi får veta lite mer om bakgrunden till filmen. Lärarinnan vänder sig till den klart yngre eleven River och det visar sig att allt bara var ett minne (3). River befinner sig på The Academy och de onda läkarna gör hemska experiment med henne. Efter att Simon och River flytt ser vi till slut att allt var en inspelning (4) av flykten som The Operative studerar för inför sin jakt på syskonen Tam. Som sagt en intensiv och briljant inledning.

Trots att jag inte riktigt kan sätta ord på allt jag tycker om Serenity så älskar jag filmen och det var härligt att få se sagans slut.

Jag ger Serenity fem försök att göra folk bättre av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Missa inte att kolla på denna review av Jeremy Jahns. Han tar upp en del samma saker som jag skrivit om ovan.

Nu är vi väl alla väldigt nyfikna på hur Fiffi upplevde filmen. Jag hade lite svårt att tyda hennes reaktioner och hon ville inte avslöja något om vad hon tyckte. Blev hon stressad eller fann hon frid?

↧

This Is The End (2013)

December 3, 2013, 9:00 pm

≫ Next: The Great Dictator (1940)

≪ Previous: Serenity (2005)

Danny McBride: Hermione just stole all of our shit. And Jay suggested that we rape her. I think the only reason he did that is because he knows he's about two minutes away from becoming the house bitch himself.

Här kommer en revy på en film som jag såg precis före filmfestivalen men som hamnade i bakvattnet till den tornado av filmtittande och revyskrivande som följde med sagda festival. Jag såg alltså denna komedi för cirka fyra veckor sedan och den är nu som bortblåst ur mitt sinne. Jag kommer nästan inte ihåg någonting från denna film. Och det är inte ett speciellt bra tecken. Den så bespottade The Internship såg jag för längre sedan men den kommer jag ihåg mycket mer från. Jag skulle nog kunna redogöra för dess handling scen för scen, i stora drag i alla fall.

Men icke så med This is the end. Det jag kommer ihåg är Michael Cera, att de var i James Francos hus mest hela tiden och att filmen avslutades som ett sämre Buffy The Vampire Slayer-avsnitt. Samt att den hade en rolig dialog, men att det blev lite för mycket efter ett tag.

This is the endär en komedi där skådespelarna spelar sig själva fast ändå inte. Den plaskar i grumliga vatten mellan skådespelarnas verkliga personligheter och en helt galen och crazy story. Jag förstår det som att mycket av dialogen ska vara improviserad. Jag kan helt klart bli nyfiken och intresserad av konceptet, men genomförande måste ändå vara bra oavsett vilken arbetsform filmen tagits fram i.

Filmens story är att Seth Rogen och hans gamle kompis på besök Jay Baruchel går på fest hos James Franco. På festen partas det rejält och en och annan drog konsumeras och ett och annat anus slickas. Senare under natten sker något konstigt med världen. I en droginducerad hallucination eller en parallell verklighet öppnas helvetets portar och djävlar och demoner kommer ner över syndens stad, Los Angeles.

Under resten av filmen försöker våra "hjältar" att överleva. Det är Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill (vilket as), Danny McBride och Craig Robinson som vill överleva. De försöker också undvika att våldta Emma Watson. Alla får inte sin önskan uppfylld, vilket är frächt och uppfriskande, men de som är osjälviska kommer upp till himlen och får där gå på konsert. Klipp på egen spoiler-risk.

Filmen är underhållande och skådespelarna bjuder en hel del på sig själva. Michael Cera är med en kort, kort stund och han är bäst i hela filmen. Man får hoppas att Jonah Hill inte är lika dryg som han framställs i filmen. Om skådisarna har bjudit på sig själva och de avigsidor i deras personligheter som vi ser är äkta, då är filmen bra. Om det mesta är manusskrivet är filmen meningslös och därmed ganska dålig.

Evil

Jag hade en rolig, delvis mycket rolig, stund med denna film, men en film som glöms så illa kvickt kan knappast få mer än "bara helt ok".

Jag ger This is the end två bakgatugrabbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Japp, Channing Tatum är med i filmen

↧

The Great Dictator (1940)

December 5, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Citizen Kane (1941)

≪ Previous: This Is The End (2013)

Commander Shutz: Strange, and I thought you were an Aryan.
A Jewish barber: No. I'm a vegetarian

En av de största överraskningarna från 20- och 30-talen var Charlie Chaplin och hans filmer om the little tramp. Jag blev så förtjust i dem att man kan jämföra känslan med en förälskelse. Och om vi ska fullfölja den analogin tar ju alltid förälskelser slut och går över i någon form av långsiktig relation. Förälskelsen med Chaplin och the little tramp tog kanske för mig slut för mig i och med 30-talet?

Chaplin ville inte göra talfilm med the little tramp då han trodde att magin skulle försvinna. Därför spjärnade han emot och ända till och med Modern times fortsatte han att göra stumfilm. The great dictator blev den första och, som Chaplin förutspådde, den sista talfilmen med the little tramp i huvudrollen. Borta är nu de ljuvliga historierna med en liten människa i fokus. Chaplin hade ett viktigt budskap att förmedla och han lät the little tramps nyfunna röst framföra budskapet.

Upp-och-nervända världen, the little tramp i en talkie

Först och främst måste jag lyfta på hatten för Chaplins klarsynthet avseende vad som höll på att hända i Europa och i Tyskland. Denna politiska satir är glimrande som politiskt dokument. De historiebeskrivare som säger att västmakterna inte förstod vad som pågick i Nazityskland i krigets inledning borde se denna film som släpptes 1940 och som säkert skrevs minst ett år tidigare (om man tänker på hur lång tid Chaplin tog på sig med sina långfilmer). Chaplin lät sig inte luras som ledarskapet i västmakterna till viss del gjorde. Inte alla men många. The little tramp som i denna film kallas "a jewish barber" håller ett innerligt tal i slutscenen av filmen. Hatten av.

Men filmen kommer för mig inte ens i närheten av Chaplins bästa alster. Lång därifrån. Om man skalar bort det politiska budskapet återstår tyvärr inte lika mycket av det som jag lärt mig att förvänta mig av den gode Charlie. Förälskelsen har tynat. En dag då jag söker politisk satir kan jag ge denna film högsta betyget, men den dag jag söker the little tramp blir jag lite besviken.

Filmens bästa parti är inledningsscenerna från första världskriget då vi får följa the jewish barber på västfronten. Hela den sekvensen påminner också mycket riktigt i stil och lekfullhet hans glansdagar under stumfilmseran. Resten av filmen utspelas under upptakten av andra världskriget (fast i påhittade länder).

Paulette har glöden kvar, men hon kom bort i denna film

Paulette Goddard spelar åter flickan the little tramps blir förtjust i, men deras romans går inte alls fram lika bra som i Modern times, eller romanserna i tidigare filmer. Ingen av karaktärerna är lika helgjuten eller bra som i tidigare filmer. Det är som att Chaplin satsat allt sitt krut (pun intended) på de satiriska nidbilderna av Hitler och hans anhang. Speciellt Mussolini-karaktären är mycket rolig i sina stunder.

Nej, oavsett lovvärt syfte med filmen, oavsett budskap, är detta en mycket sämre film inom de områden där Chaplin briljerat i tidigare filmer - det personliga, romantiken och det bitterljuvliga. Chaplin ansåg sig tvingad att få fram sitt budskap och han valde att offra the little tramp åt the talkies för att få fram sitt meddelande. Det var kanske värt priset. Antagligen. R.I.P the little tramp.

Sista scenen med the little tramp...

Suveränt politiskt inlägg i debatten i en tid då det verkligen behövdes, men ett för stort avsteg från hans styrkor gör att jag inte kan ranka denna lika högt som tidigare verk.

Jag ger The great dictator tre badbollar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Detta var den första av fyra gemensamma filmer från 40-talet. Vad tyckte Movies - Noir om denna klassiker? Saknade han det personliga eller föll han för storpolitiken?

Den gode Jojjenito är gästbloggare under hela 40-talet. Såg han det lilla bra eller såg han det stora viktiga i denna film? Kolla här.

A Jewish Barber: I'm sorry, but I don't want to be an emperor. That's not my business. I don't want to rule or conquer anyone. I should like to help everyone if possible; Jew, Gentile, black man, white. We all want to help one another. Human beings are like that. We want to live by each other's happiness, not by each other's misery. We don't want to hate and despise one another. In this world there is room for everyone, and the good earth is rich and can provide for everyone.

The way of life can be free and beautiful, but we have lost the way. Greed has poisoned men's souls, has barricaded the world with hate, has goose-stepped us into misery and bloodshed. We have developed speed, but we have shut ourselves in. Machinery that gives abundance has left us in want. Our knowledge has made us cynical; our cleverness, hard and unkind. We think too much and feel too little. More than machinery, we need humanity. More than cleverness, we need kindness and gentleness. Without these qualities, life will be violent and all will be lost.

The airplane and the radio have brought us closer together. The very nature of these inventions cries out for the goodness in men; cries out for universal brotherhood; for the unity of us all. Even now my voice is reaching millions throughout the world, millions of despairing men, women, and little children, victims of a system that makes men torture and imprison innocent people. To those who can hear me, I say, do not despair. The misery that is now upon us is but the passing of greed, the bitterness of men who fear the way of human progress. The hate of men will pass, and dictators die, and the power they took from the people will return to the people. And so long as men die, liberty will never perish.

Soldiers! Don't give yourselves to brutes, men who despise you, enslave you; who regiment your lives, tell you what to do, what to think and what to feel! Who drill you, diet you, treat you like cattle, use you as cannon fodder. Don't give yourselves to these unnatural men - machine men with machine minds and machine hearts! You are not machines, you are not cattle, you are men! You have the love of humanity in your hearts! You don't hate! Only the unloved hate; the unloved and the unnatural.

Soldiers! Don't fight for slavery! Fight for liberty! In the seventeenth chapter of St. Luke, it is written that the kingdom of God is within man, not one man nor a group of men, but in all men! In you! You, the people, have the power, the power to create machines, the power to create happiness! You, the people, have the power to make this life free and beautiful, to make this life a wonderful adventure. Then in the name of democracy, let us use that power. Let us all unite. Let us fight for a new world, a decent world that will give men a chance to work, that will give youth a future and old age a security.

By the promise of these things, brutes have risen to power. But they lie! They do not fulfill that promise. They never will! Dictators free themselves but they enslave the people. Now let us fight to fulfill that promise. Let us fight to free the world! To do away with national barriers! To do away with greed, with hate and intolerance! Let us fight for a world of reason, a world where science and progress will lead to all men's happiness. Soldiers, in the name of democracy, let us all unite!

Hannah, can you hear me? Wherever you are, look up Hannah! The clouds are lifting! The sun is breaking through! We are coming out of the darkness into the light! We are coming into a new world; a kindlier world, where men will rise above their hate, their greed, and brutality. Look up, Hannah! The soul of man has been given wings and at last he is beginning to fly. He is flying into the rainbow! Into the light of hope, into the future! The glorious future, that belongs to you, to me and to all of us. Look up, Hannah. Look up!

↧

Citizen Kane (1941)

December 6, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Brief Encounter (1945)

≪ Previous: The Great Dictator (1940)

Charles Foster Kane: You know, Mr. Bernstein, if I hadn't been very rich, I might have been a really great man.

Den film som mest självklart skulle vara med i projekt Decennier var filmen Citizen Kane från 1941. Den brukar omnämnas som den bästa filmen genom tiderna och den har vi flera tillfällen vunnit Sight and Sounds omröstning som görs var tionde år. Citizen Kane vann åren 1962, 1972, 1982, 1992, 2002. De enda år den inte legat på plats etta var 1952 och 2012 (tvåa).

Jag var dock lite varlig inför titten. Jag hade hört flera vänner som inte alls gillade den. "Den är tråkig!" verkade vara den allmänna åsikten. Jag hade verkligen inte läst speciellt mycket om filmen före jag såg den, men av det lilla jag läst såg jag någon som skrev att antingen älskar man den eller så hatar man den. Det passade ju in, då filmkritikers verkar älska den och vanligt fölk verkar tycka att den är eländigt tråkig.

Charles Foster Kane: I don't think there's one word that can describe a mans life.

Jag hade också en förväntning om att filmen skulle ha ett mycket svårtytt mysterium. Vad betydde Charles Foster Kanes sista ord i livet? "Rosebud". Jag var nyfiken på om jag kunde tolka detta mysterium bättre än tidigare generationers filmtittare. Nu visade det sig att det var inget mysterium för oss tittare, utan filmens handling, dvs journalisten i filmen försöker förstå vad Rosebud betydde, men vi ser vad det betyder, både rakt upp och ner och symboliskt. Mer om det nedan.

Jag startade filmen vid tre tillfällen i veckan som gick och de två första försöken att se filmen slutade med att jag somnade från filmen. Men ack den som ger sig så lätt. Till slut tog jag mig igenom den något förvirrande och ärligt talat inte speciellt bra inledningen.

Underbarnet Orson Welles har gjort "allt" i denna film; manus, regi, spelar huvudrollen och ansvarade för klippningen. Welles fick något som än idag är mer eller mindre unikt då han fick full kontroll av precis allt rörande denna film. Han kunde då ta ut svängarna helt obehindrat och tillsammans med sin fotograf gjorde han saker på film som aldrig setts förr. Han var mycket kreativ och hittade på hyss med allt från filmvinklar och kamerateknik till hur historien berättades. Saker vi åskådare ska fokusera på visas i ljus och annat i mörker. Ljussättning och kameravinklar visar också vilka som är onda respektive goda.

En av de saker han gjorde var att inleda med Kanes död och sedan följa upp det med en lång sekvens i form av ett tillbakablickande nyhetsinslag om Kane och hans liv. Sedan startar filmen "på riktigt", och den nyfikne journalisten börjar gräva i Kanes liv. Vi åskådare har under hela filmen stöd av att vi sett nyhetsinslaget och vi kan lättare hänga med i berättelsen. Welles hoppar också hej vilt i tiden, som en annan Tarantino (fast det förstås är tvärt om). Handlingen presenteras i allt annat än en rak linje.

Under andra halvan av filmen växer den konstant och det blev en mäktig upplevelse till slut. Vi får följa en extremt narcissistisk människas uppgång och fall. Jag påmindes om och om igen om hur lik själva grundstoryn är med den i Al Pacino's film Scarface. Citizen Kane behandlar dock en mer intressant människofigur och jag kan redan nu säga att jag ser hellre om Citizen Kaneän Scarface då Charles Foster Kane är mer intressant än Tony Montana.

Susan: I don't know many people.
Charles Foster Kane: I know too many people. I guess we're both lonely.

Citizen Kane är otroligt sorglig. Och betydelsen av Rosebud är nyckeln till varför den är så sorglig. Om du trots att filmen funnits i drygt 70 år känner dig känslig för spoilers får du sluta läsa här. Kane säger Rosebud första gången när han hittar prydnadssaken som påminner honom om hans mor och det trygga hemmet från när han var liten. Det är en sådan där snöglob med vatten som det snöar i om man skakar på den. Rosebud står för namnet på firman som gjort den kälke som han leker med den dag då hans föräldrar lämnade bort honom. Det är ju snögloben han håller i handen när han ensam och åter igen övergiven dör och då det sista ordet yppas.

Hela hans liv kämpar han för att folk runt honom ska älska honom. Precis som hans fru anklagar honom för så vill eller kan han bara ta emot dem på hans egna villkor och alla lämnar honom till slut. Nej, jag drabbades ganska rejält över det sorgliga i historien och det gör filmen djup och rejält tuggmotstånd.

Leland: That's all he ever wanted out of life... was love. That's the tragedy of Charles Foster Kane. You see, he just didn't have any to give.

Alla filmens finesser i teknik och filmskapande kan jag inte urskilja även om det är mycket konstiga vinklar och lustiga djupperspektiv i bilderna. Detta gör inte en film speciellt mycket bättre. Jag kan snarare tycka att en film där teknikaliteter allt för mycket sticker ut kan sänka en bra handling eller karaktärer.

Till slut må jag säga: "Äntligen har jag sett Citizen Kane."Älskade jag den? Eller hatade jag den? Svaret blev faktiskt mitt emellan. Jag blev fascinerad av den, jag blev berörd, men jag tycker inte att det är världens bästa film. Jag känner mig nyfiken och lite kittlad av filmen efter första titten. Det kan kanske bli fler tittomer vad det lider.

Jag ger Citizen Kane tre principer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies - Noir har också skrivit om filmen en gång i tiden, se här.

Idag tar han sig an en lite roligare sak, en komedi tror jag bestämt det blir, se här.

↧

Brief Encounter (1945)

December 7, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Red 2 (2013)

≪ Previous: Citizen Kane (1941)

Laura Jesson: I had no thoughts at all, only an overwhelming desire not to feel anything ever again.

5 minuter och 20 sekunder in i filmen kommer en axelberöring som får mig att inse att om den scenen är vad jag tror den är så kommer denna film kunna konkurrera om epitetet den mest romantiskt bitterljuvliga film jag någonsin sett. Ni vet hur svag jag varit för det bitterljuvliga under detta projekt. Det är Chaplis fel, det var han som ledde mig in på detta... fjantiga.

5:20

Ingredienserna David Lean, Noel Coward och Rachmaninov's Pianokonsert nr 2 är en ganska bra start på en film från 40-talet. Lägg därtill Trevor Howard och framför allt Celia Johnson i huvudrollerna. Filmen är en utveckling av Noel Coward's enaktare "Still life". Den handlar om ett kort möte mellan hemmafrun Laura Jesson (Celia Johnson) och läkaren Dr. Alec Harvey (Trevor Howard). De möts på grund av ett dammkorn och...

Nej, inga (uppenbara) spoilers här. Detta är en klassiker med all rätt och jag kan bara rekommendera er att se den. Den handlar om livet, den är sann och uppfyllande i delar, sorglig och bitterljuv i andra. När jag sett klart filmen var jag mentalt utmattad. Men på ett bra sätt. Utmattad som man kan bli då man läst en riktigt bra bok, lyssnat på en suverän skiva eller sett en mycket bra och berörande film. Detta är en äkta och ren film.

Ögonblicket

Filmen spelades in 1945 men den utspelas 1938. Fast det skulle kunna vara idag nästan. Tågstationen där mötet sker och tågen som kommer och går ser ungefär likadana ut idag. Vid sidan av den romantiska historien och karaktärernas livsöden slås jag av hur utomordentligt brittisk filmen är.

Laura Jesson: Do you know, I believe we should all behave quite differently if we lived in a warm, sunny climate all the time. We shouldn't be so withdrawn and shy and difficult.

Språket är gammaldags, det blir mycket "I shant do it". Det dricks te hela tiden, med mjölk och socker (det ligger i skeden). Utropen om var tågen stannar är identiska som idag, "Calling at..." Tågstationerna heter allt som oftast något med Junction. Tågen har dörrar rakt ut från tågkupén och tågbiljetten lämnas till konduktören efter tågresan. Filmen befolkas med extremt väluppfostrade och behärskade karaktärer. De är civiliserade och "sensible". På tåget låtsas man läsa i sin bok rädd för skammen att någon ska se att man är ledsen eller upprörd. Detta är "stiff upper lips" country i allra högsta grad. Det är en plats där skam i det sociala livet är bland det hemskaste en människa kan råka ut för.

Struntar i vad folk tror...

Jag vet inte varför jag tänker så mycket på det brittiska perspektivet för jag tror samtidigt att historien både är tidlös och universell. Jag känner nu att jag inte alls kan sätta ord på vad jag känner inför denna film. Den är djäkligt bra helt enkelt. Den rör upp känslor som ofta trycks ner och det måste vara bra. Det är bra att gymnastisera dem ibland.

Filmen är endast 85 minuter lång. Den har en fantastisk struktur, vi startar i slutet och slutet är där allt startar. Det är resan som är målet. Tågstationen och tågen som kommer och går enligt sin eviga och obönhörliga tidtabell är filmens motor och symboliken ligger lika tjock som röken från loket.

Laura Jesson: There's still time to behave like sensible human beings.
Alec Harvey: There's no time at all.

Jag föll pladask för denna film. Den har länge legat på listan och jag får tacka projektet för att jag fick en dask i ändan och tog tag i att äntligen se den. Jag kommer tänka på denna film mycket den närmaste tiden. Jag kommer hemsökas av Celia Johnson's sorgsna ögon och jag kommer tvingas gråta en skvätt till.

Jag ger givetvis Brief encounter fem korta möten som får räcka en livstid av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Decennier traskar på. Movies - Noir har också tittat på något romantiskt, men jag har en känsla att det han såg var något helt annat...

↧

Red 2 (2013)

December 9, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Henkes Best of Alice In Chains (1990-1996)

≪ Previous: Brief Encounter (1945)

Sarah: Should you eat that? Is that safe?
Marvin: It's before they had that, hrm, "sell before date" stuff.
Sarah: Oh.

Redan den första Red-filmen var en hejdlöst underhållande liten aktionkomedi som lättade upp i höstmörkret men som kanske inte direkt gjorde några djupare filosofiska intryck hos tittarna. Men inte minst för att kunna njuta av och uppskatta de tunga "viktiga" filmerna behövs dessa lättviktare också.

Nu har vi fått en uppföljare i Red 2 och åter igen möter vi Bruce Willis, John Malcovich, Mary-Louise Parker och Helen Mirren. Denna gång får vi också träffa Anthony Hopkins, Catherine Zeta-Jones, Brian Cox och David Thewlis.

Jag känner mig trygg med farbrorn Bruce Willis och även om han varit med i en rejäl dos ruttna filmer väljer jag fortfarande gärna filmer där han är med. Han levererar som vanligt på en hög nivå i denna film. Men den skådespelare som jag finner allra bäst är John Malkovich som balanserar på överspelets slaka lina men på något sätt lyckas landa på rätt sida. Han är helt underbar som den paranoide hemlige agenten Marvin.

Våra leading ladies sköter sig också bra. Mary-Louise Parker som vi gillat ända sedan hennes dagar i tv-serien The West Wingär kul som nyfiken nybörjare inom agentyrket och Helen Mirren som Englands farligaste kvinna har sina höjdpunkter. Scenen mellan henne och Brian Cox där fotfestishismen kommer i fokus är hysterisk.

De två tyngsta namnen bland nykomlingarna är dock besvikelser. Anthony Hopkins, var inte han bra förr i tiden? Nu verkar det som att han försöker tillaga en pytt i panna på gårdagens roller och insatser. Han balanserar likt Malkovich också på en slak lina, men han lyckas inte föra in något nytt eller fräscht i sin roll.

Även CZJ är tyvärr lite tråkig i denna film. Henne kan man kanske inte anklaga för att ha varit mästerlig inom skådespeleriet någon gång. Men när hon ålade sig bland laserstrålarna i en film med Sean Connery kunde hon i alla fall bidra med något gott för ögat. Här ska hon spela en yppig rysk agent men hon faller platt.

Roligaste nykomlingen blir istället David Thewlis som vi känner som Remus Lupin i Harry Potter-filmerna. Här spelar här den besynnerlige The frog. Han var med i en enda kort scen, men jag lade mycket väl märke till honom.

"Detta är vad det är" som man säger i podcast-världen. Detta är en rolig och i hög grad underhållande actionkomedi som passar perfekt när man är sugen på en sådan film. Och den är lika bra som ettan!

Jag ger Red 2 fyra massförstörelsevapnen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

↧

Henkes Best of Alice In Chains (1990-1996)

December 11, 2013, 9:00 pm

≫ Next: The Maltese Falcon (1941)

≪ Previous: Red 2 (2013)

Layne Staley dog ensam i sin lägenhet våren 2002 av en överdos på heroin och kokain. Två veckor senare bröt hans föräldrar sig in i lägenheten efter att Laynes bankman upptäckt att all aktivitet på hans bankkonto upphört. I sista intervjun med Layne sa han "I know I'm near death, I did crack and heroin for years. I never wanted to end my life this way."

Ett av rockens bästa band genom tiderna kan aldrig återförenas. Jag känner en lika avgrundsdjup sorg över detta som Laynes musik förmedlar. Enligt mitt tycke är inte Nirvana det bästa bandet som kom ut ur grunge-vågen på tidigt 90-tal. Det är Alice in chains. Och jag tror att med tiden kommer fler och fler musikkännare inse detta.

Alice in chains startades av sångaren Layne Staley och gitarristen Jerry Cantrell. De är arkitekterna bakom det unika soundet AiC hade. Trots bråkig och rörig musik är deras skivor briljant mixade och alla instrument hörs tydligt. Bas och trummor lägger den omisskännliga AiC-grooven i bakgrunden, men det är Jerrys mattor av gitarrljud och Laynes släpiga sångröst som gör dem unika. Layne slår till och med Chris Cornell på fingrarna då det gäller bästa sångaren från eran.

Bästa skivan är givetvis mästerverket Dirt från 1992.

Bästa låtar är Would?, Rooster och Nutshell.

Här har du mitt bästa blandband med Alice in Chains från Layne Staley-eran.

Spotify-listan - play it loud!

Från EP'n Jar of flies (1994)
1. Nutshell

Från debutalbumet Facelift (1990)
2. Man in the box
3. It ain't like that (första gången jag hörde AiC var via filmen Singles. Ett kort klipp från filmen.)

Från mästerverket Dirt (1992)
4. Rooster (AiC's magnum opus. Jerrys låt om sin far)
5. Rain when I die
6. Down in a hole
7. Would? (Klassikern. So, I made a big mistake? Bas, trumma, gitarr, röst)

Från EP'n Jar of flies (1994)
8. Rotten apple
9. No excuses

Från tredje albumet Alice in chains (1995)
10. Heaven besides you

Från Dirt (1992)
11. Junkhead (What's my drug of choice?)
12. Angry chair

Från Alice in chains (1995)
13. Over now

Från MTV unplugged (1996)
14. Nutshell

Kolla lite live-bilder från en konsert 1990, svart vitt men professionellt filmad. Youtube.

Nutshell (Lyrics: Staley, music: Cantrell)
We chase misprinted lies
We face the path of time
And yet I fight
And yet I fight
This battle all alone
No one to cry to
No place to call home

R.I.P. Layne

↧

The Maltese Falcon (1941)

December 12, 2013, 10:44 pm

≫ Next: Sullivan's Travels (1941)

≪ Previous: Henkes Best of Alice In Chains (1990-1996)

Sam Spade: We didn't exactly believe your story, Miss O'Shaughnessy. We believed your 200 dollars. I mean, you paid us more than if you had been telling us the truth, and enough more to make it all right.

Jag förstår inte varför jag har så svårt med film noir! Vad kan det vara? Jag har nu prövat ännu en välkänd och hyllad film noir utan att bli speciellt övertygad. Denna gång var det The Maltese Falcon, andra 40-talsfilmen som vi skriver om gemensamt inom Decennier.

Film noir... vad brukar de innehålla? Ett mysterium, ett brott, en femme fatale som med kvinnlig list virar hjälten runt sitt lillfinger, en hjälte, tuff eller anti verkar inte ha betydelse, en vass dialog och en massa "feeling". Jag ser att ingredienserna är där men jag berörs väldigt lite. Jag tycker att The Maltese falcon pendlande mellan tråkig och irriterande. Inte en speciellt upplyftande filmupplevelse alltså.

Jag får inte riktigt känn på varför jag inte tycker om Humphrey Bogart i huvudrollen som Sam Spade. Bogart är ju en ikon, men jag har inte sett honom i så många filmer. Jag väntade mig att han skulle vara mycket bra, men var han verkligen det? Han går omkring med sina byxor uppdragna till naveln och han inte är speciellt tuff trots att manus och stämning i filmen får mig att tro att han egentligen ska vara just det. Hans skådespeleri har jag också svårt med. Han är "all over the place", underspelar vissa scener för att sedan slänga in grimaser och utbrott som om han vore galen. Skådespelarens eller regissörens fel? Totalt sett blir hans karaktär mer löjeväckande än cool i mina ögon. Nej, jag gillar det inte!

Då var det helt annorlunda när jag såg John Wayne för första gången som vuxen. Filmerna jag såg var Stagecoach och Rio Bravo som ingick i ett western-tema jag körde före bloggens era. The Dukeär också en ikon, men jag hade trots det en förväntan om att han skulle vara löjeväckande. Men ack så otroligt fel jag hade, han är stenhård, bra och cool rakt igenom. Därför trodde jag på något sätt att ikonen Bogart på samma sätt skulle visa sig överträffa mina förväntningar. Nu blev det dock omvänt denna gång.

I denna film noir finns en tydlig femme fatale, men hon lyckas inte linda den olycklige helt runt sitt lillfinger. Är det kanske därför som Spade uppfattas som cool av filmälskare? För att han genomskådade Mary Astor's Brigid O'Shaughnessy? Men det som skaver mest i Sam Spades relation till Miss O'Shaughnessy är att det mot slutet verkar som att Spade skulle vara förälskad i henne. Han dumpar henne i och för sig, men några scener mot slutet spelas som om han vore förälskad. Obegripligt. Jag köpte inte för en sekund att Spade skulle vara förälskad i O'Shaughnessy. Hela den grejjen kändes som en konstruktion tagen rätt ur luften av regissör och manusförfattare. Eller är det jag som missade då relationen byggdes upp?

Men hur är det då med den noiriga känslan? Jo, den finns kanske där lite grann i alla fall i form av en kvick dialog. Men i övrigt är detta nästan som ett kammarspel då nästan hela filmen utspelas i en fyra-fem rum. Hela tiden dessa interiörer som inte ger filmen någon specifik känsla av tid eller rum.

Det fanns några kul biroller där Peter Lorre verkligen sticker ut på ett bra sätt. Han räddar filmen från totalt haveri. Peter Lorre, ja ni kommer ihåg den ondskefulle från Fritz Lang's M! Han!

Till sist brukar jag metoden att bedöma filmer efter hur min upplevelse var då jag såg filmen. Jag bedömer dem inte efter historiskt viktighet, eller hur många topplistor den ligger på eller om den har fått högt betyg på imdb (8,2 i detta fall). Och i min bok fallerade denna film rejält. Jag var aldrig spänd, jag kände inte för någon av karaktärerna, jag var inte det minsta intresserad av den otroligt simpla och intetsägande storyn och jag fångade inte någon speciell känsla från filmen. Det blev ett stort "jaha" med den upplevelsen. Och då blir det inte ett högt betyg, eller hur?

Jag ger The Maltese falcon två ovärderliga statyer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Detta var ett av Movie-Noir's filmval. Hoppas att han hittade den noiriga känslan bättre än vad jag gjorde.

Vad kan då Jojjenito ha tyckt om denna? Hittade han guld under den svarta ytan?

↧

Sullivan's Travels (1941)

December 13, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Adam's Rib (1949)

≪ Previous: The Maltese Falcon (1941)

[discussing a prior 'serious' film]
LeBrand: It died in Pittsburgh.
Hadrian: Like a dog!
John L. Sullivan: Aw, what do they know in Pittsburgh...
Hadrian: They know what they like.
John L. Sullivan: If they knew what they liked, they wouldn't live in Pittsburgh!

Nästa film jag prövade var den klassiska komedin Sullivan's travels. Filmen inleds med en mycket bra och rolig scen som får mig att få väldigt höga förväntningar inför resten av filmen. Många kända moderna filmer har lånat från eller hänvisat till denna film är helt klart. Bland annat har favoritfilmen The Player lånat det lustiga citatet "But with a little sex in it!" Och bröderna Coens film Oh brother where art thou? har till och med lånat namnet på sin film från den påhittade filmen som John Sullivan vill göra i denna film. Jag kände direkt att detta var filmhistoria och jag satt mig rakryggad i fåtöljen och tittade intresserat vidare.

Sullivan's travels handlar om John Sullivan, en superkänd regissör i Hollywood som gjort flera storsäljare. När cheferna väntar sig en ny lättsam film överraskar han alla med att istället vilja göra en "seriös" film om de fattiga som förlorat allt i den stora depressionen. Han vill göra en film som ska heta Oh brother where art thou? För att bättre kunna berätta sin historia vill han klä ut sig som en luffare och går ut på vägarna med endast 10 cents på fickan. Filmbolaget väljer att skicka en buss full med förnödenheter, fotografer, assistenter och en läkare att följa Sullivan i hasorna. Efter att skakat av sig sina förföljare möter Sullivan filmens fagra dam, en ung Veronica Lake i rollen som en aspirerande skådespelerska. Här ser man tydliga kopplingar med David Lynch's Mulholland dr.

Filmen utvecklas på et tokroligt sätt men med en knorr mot slutet tar den fart i tangentens riktning, och kopplingarna till bröderna Coens film blir än mer tydliga. Coens har i princip tagit koncepten med denna film och kokat ihop en egen historia på samma ingredienser.

Sullivan's travelsär en fars och den lånar en hel del från stumfilmskomedierna. Vissa scener känns som tagna ur en chaplinfilm. Men i Chaplins fiolmer är den fysiska humorn endast ett komplement till hans innerliga historier och karaktärsframställan. Den rent fysiska humorn med att dratta på ändan är jag inte speciellt svag för då den ska stå på egna ben. Karaktärer och personkemi är viktiga delar som kan väga upp fars.

Vad som finns i Sullivan's travels i överflöd bra scener med kvick dialog. Speciellt mellan Sullivan och hans betjänt och assistent. Betjänten står för den lilla vett och sans som återfinns i filmen. Den sista viktiga delen i en komedi som också fuskar lite inom det romantiska är givetvis kärleksparet, deras karaktärer och den ack så viktiga personkemin mellan dem. Jag tycker tyvärr att detta kanske är bland det svagaste med denna film. Jag fann dem inte oemotståndliga. Båda skådespelarna i huvudrollerna, Veronica Lake och Joel McCrea, är helt ok men inget mer. Lake är bättre än McCrea om något. En lustig detalj är att hon födde ett barn en månad efter filmen filmats klart. Jag såg aldrig att hon var rund om magen, men det kan skönjas i bilden nedan tror jag.

Sullivan's travelsär en klassiker och som sådan var det kul att ha sett den. Det är extra kul att så många filmer som jag gillar hänvisar till denna film om Hollywood. Vid sidan av de jag redan nämnt har Woody Allen vid flera tillfällen haft hänvisningar till denna film och många många fler. Tyvärr föll jag inte för kärleksinslaget och mycket av den fysiska komedin gick mig förbi. Det jag tar med mig i fickan som bra saker är en stor del av dialogen och själva handlingen med twist och allt.

Släpp ut mig

Filmen innehåller en hög grad av samhällskritik och den är inte nådig mot John Sullivan som tror sig kunna förstå den fattige luffaren från sin höga vita häst. Det är först när han i verkligheten hamnar på samhällets botten han börjar inse vad han gjort och vad han borde göra.

Sullivan: Tere's a lot to be said for making people laugh. did you know that's all some people have?

Jag ger Sullivan's travels tre filantroper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag har Movies-Noir tittat på en annan film från 40-talet. Kolla själva. Är det Rio Bravo? Nej, dummer.

↧

Adam's Rib (1949)

December 14, 2013, 9:00 pm

≫ Next: The Hobbit: The Desolation Of Smaug (2013)

≪ Previous: Sullivan's Travels (1941)

Adam: I think the human race is having a nervous breakdown.

I tider då det verkar som att A-märkning och Bechdel-testetär viktigare än om filmen är bra, ska det tydligen till en film som går i pension nästa år för att visa var skåpet ska stå i den eviga frågan. Här har vi en film som står upp för lika rättigheter mellan könen (och allas likhet inför lagen). Den har också en av filmhistoriens bästa on-screen couples. Spencer Tracy och Katharine Hepburn spelar det äkta paret Adam och Amanda Bonner. Han är åklagaren och hon är advokaten som försvarar en kvinna som, kanske, försökt mörda sin otrogna man.

Filmens första halva är OTROLIGT bra. Wow. Makarna Bonners banter i hemmet såväl som i rättssalen. Wow. Men det var speciellt i scenen då Amanda och Grace intervjuar Doris som dialogen, pauserna, skådespeleriet och den humoristiska tajmingen sammanstrålade i en orgasmisk salighet. Jag skrattade så att jag kiknade! Men inte så att jag fick kikhosta som jag råkade skriva till Frans.

Riskbeteende?

Det var länge sedan jag såg en så bra skådespelarensamble leverera en så suverän dialog. Hepburn och Tracy var ett par på riktigt, de träffades i början av 40-talet under inspelningen av Woman of the year redan 1942. De var ett par ända till Tracys allt för tidiga död 1967. Deras personkemi är fantastisk och balanserad. Mest notabla biroller innehavs av en underbar Judy Holliday som är helt lysande i rollen som den lite förvirrade och inte allt för smarte Mrs. Doris Attinger. På samma sätt är David Wayne väldigt underhållande och exakt så irriterande men samtidigt charmig som han ska vara i rollen som Kip, Amandas oblyge uppvaktare och tillika Adams nagel i ögat.

Varför heter filmen Adam's rib? En ironisk pik för att retas? Ja, kanske, med tanke på filmens innehåll där en starkare kvinna lyser upp natthimlen. Jag kommer då att tänka på en sak jag hörde från en vän angående det bibliska om att kvinnan skapades av mannens revben. Detta kan faktiskt vara en felöversättning från de äldre skrifter som Bibeln bygger på. I en översättning från hebreiska till grekiska översattes ett ord till "revben" men detta ord betydde också "bön" som kan tolkas som "längtan". Om jag skulle tippa var den gamla sägnen säkert att guden skapade kvinnan av mannens längtan! Och inte av hans revben, which doesn't make sense...

Riskbeteende?

Under titten av denna film påminns jag än en gång över hur otroligt bra Katharine Hepburn var. Jag kallar henne Gudinnan. Det smeknamnet får stå kvar. Spencer Tracy är jag inte lika familjär med. Jag tror inte att jag sett en enda film med honom sen jag var liten. Oklart vad man sett på tv som ung ju. Ett av syftena med Decennier är just att finna sina favoriter ur gömman av gamla klassikers och så. Jag har redan i projektets sköte betat av en hel del Chaplin. Jag har också "hittat"The thin man-serien vilken ska ses vid tillfälle. Nu har jag också satt upp ALLA filmer med Hepburn/Tracy som finns för påseende. Jag tror att de är nio till antalet.

Ok, filmen tappade lite mot slutet när den "obligatoriska" moralkakan med en rågad matsked samhällelig utbildning avhandlas. Även den smarta humorn får ge vika för dramat mot slutet. Men som helhet är detta så sanslöst bra att jag sväljer kakan hel. Nästan. Måste lämna lite utrymme i betygsskalan för eventualiteten att någon eller några av de övriga åtta Hepburn/Tracy-filmerna är ännu bättre...

Jag ger Adam's rib fyra äktenskap av fem möjliga. Men det är en stark en...

Betyg: 4/5

Samtidigt på en annan blog, har Movies-Noir hittat den rätta touchen?

Ett härligt par

↧

The Hobbit: The Desolation Of Smaug (2013)

December 16, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Dumbo (1941)

≪ Previous: Adam's Rib (1949)

Smaug: I am fire... I am death.

Den nya hobbitfilmen hade premiär i förra veckan och den ville jag givetvis se. Jag skulle se den med min gamle vän Robert som också är en sucker för fantasy. Vi startade kvällen med grekisk middag där fantasy i allmänhet och Tolkien, Game of thrones och framför allt The wheel of time i synnerhet avhandlades.

Inför biobesöket hade jag sett om första hobbitfilmen i förlängd version. Jag kom ihåg första filmen som mycket underhållande, om än ganska lättviktig. De förlängda scenerna såg jag inte mycket av, dvs jag la inte märke till dem, så speciellt speciella kan de inte ha varit. Däremot påmindes jag framför allt av de svaga delarna av filmen. Det stod snart klart att filmen är mycket fånigare än vad jag mindes den som. Dvärgarna är farsartat beskrivna filmen igenom. Det pruttas, rapas och drattas på ända mest hela tiden. Riktigt illa. Även vättarna (goblins) som de stöter på inne i ett berg är eländigt fåniga. Nej, jag fick dra ner mina förväntningar inför tvåan rejält efter tittomen av ettan.

Inför filmen bokade jag biljetterna och helt fokuserad på starttiderna för denna långa film råkade jag boka in oss på en 2D-visning på Saga. De flesta visningar gick i 3D. Jag brukar sällan tycka att 3D tillför så mycket, en åsikt som inte gäller filmen Gravity, och efter att stämt av med Robert bestämde vi att det var ok att se filmen i 2D. Tyvärr var jag inte medveten om att Saga är en dålig biograf för en så lång film. Sätena var sköna men det var förbaskat trångt mellan raderna så att man inte kunde sitta normalt då knäna slog i framförvarande stolsrygg.

The Hobbit 2 var klart bättre än ettan. Den slår till med en trifecta; den är mörkare, mindre farsartad och har bättre action. Klart bättre inom alla viktiga områden för dessa filmer. Man ser inte dem för dess karaktärsutveckling direkt.

De karaktärer som är bäst är Martin Freeman's Bilbo och Ian McKellen's Gandalf. Dessa båda fick man mycket av i filmen och det var bra. Precis som alla filmerna om Midgård är de fantastiskt bra gjorda, hatten av till Peter Jackson och hans team.

En lustig detalj som fått orimligt stora proportioner är att Persbrandt är med i en liten roll. Han syns under några minuter i inledningen av filmen. Kul, men jag ser det mest som en kuriosa. Han ska tydligen synas lite mer i den avslutande tredje delen.

Bilbo-filmerna, och Sagan om ringen-filmerna, är lövtunna på djupsinniga karaktärsstudier eller mänskliga känslor. Det är äventyret, humorn och actioninnehållet som jag ser dem för. Och speciellt actionscenerna var mycket bra i denna film. Kanske seriens bästa till och med. De verkar ha uppgraderat alvernas fajtteknik. Några scener med Legolas och den fagra nykomlingen Tauriel (Evangeline Lilly) var riktigt bra. Alverna dansar fram på slagfältet och de är vassa på att skjuta med sina pilbågar. Av någon oklar anledning hade de ändrat på Legolas ögon. Han såg annorlunda ut i alla fall.

En bit in i filmen började jag undra om jag saknade 3D! Jag blev själv chockad över detta, jag som alltid gnällt på detta otyg att släppa de flesta nya actionfilmer filmer i 3D. Tills Gravity dök upp hade jag inget positivt att säga om tekniken. Nu fann jag mig sitta och undra över hur tre långa actionssekvenser såg ut i 3D. Gravity har blivit den "game changer" som vi diskuterade om efter vi sett filmen. De tre sekvenserna var jakten och actionscen längs forsen, Gandalfs fajt i Dol Goldur samt i princip alla scener med Smaug från The Lonely Mountain.

Filmen är otroligt häftig och snygg. Man transporteras utan tvekan till Middle Earth och trots att filmen är lång flyger den fram utan många lugna stunder. Med några favoritkaraktärer/skådespelare och en massa härliga fajtscener blir jag nöjd, för stunden i alla fall.

Frågan är bara om jag vill se om den bara för att få se den i 3D? 165 kr för en biobiljett är ganska absurt tycker jag...

Jag ger The Hobbit: The desolation of Smaug fyra cliff hangers utan dess like av fem möjliga.

Betyg: 4/5

↧

Dumbo (1941)

December 19, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Laura (1944)

≪ Previous: The Hobbit: The Desolation Of Smaug (2013)

I think I can. I think I can. I think I can. I... Think... I... Can... I.
Thought I could. I thought I could. I thought I could. Woo-hoo!

Den tredje gemensamma filmen från 40-talet innebar också en hel drös med gästbloggare vilket är mycket trevligt. Filmen som lockade så många skribenter var den gamla klassiska Disney-filmen Dumbo. Den är kort men naggande god, bara lite drygt en timme. Observera att man intygar på filmplanschen att detta är en "full length FEATURE production".

I Dumbo får vi följa en cirkus på turné genom Florida. En av elefanthonorna får besök av storken och lilla Dumbo med de stora öronen har anlänt till henne. Resten av historien är Fula ankungen-sagan med elefanter istället för ankor. Dumbo får spott och spe på grund av sina stora öron och den medföljande klumpigheten. Intressant nog är de de andra elefanthonorna som är elakast. Så hade man nog inte gjort det om filmen gjorts idag. Dumbos mamma Mrs. Jumbo blir arg när hennes lille son görs narr av och hon kastas i finkan.

Till Dumbos räddning kommer cirkusmusen Timothy Q Mouse. Han får iklä sig rollen som den i Disney-filmer obligatoriska lilla hjälten som vägleder oss åskådare (barn som vuxna) i vad som är rätt och fel. För trots att Dumbo har stora öron är det faktiskt inget fel med honom!!! Väl?

Jag hade ganska högt ställda förväntningar inför denna film. Jag har nog inte sett den som liten men jag hade hört att det ska finnas en knarkarscen med i filmen. I en barnfilm! Från Disney? Det måste ses tänkte jag. Nu var väl den där psykedeliska knarkarscenen lite lätt överreklamerad. Dumbo och Tim dricker vin och blir på lyran. På fyllan ser Dumbo en sekvens härliga hallucinationer med en radda rosa elefanter som höjdpunkt. Scenen är trots allt himla kul och den är filmens höjdpunkt. Det lilla som sker efter denna sena scen är också bra, då Dumbo får sin revansch, friar sin mamma, skriver dyrt kontrakt och får egen vagn.

Innan den härliga avslutningen tycker jag att filmen är lite för menlös. Den tar inte ut svängarna så mycket. Det sorgliga kunde vara sorgligare, det elaka kunde varit elakare och det gulliga kunde varit... nej, det gulliga kunde nog inte varit gulligare. Scenen med Dumbo utanför fängelsevagnen och när Mrs. Jumbo hänger ut sin snabel och de snabelkramas - aaaawwwww. Snyft.

Detta var en kul liten detalj. Passar bra till barn i alla åldrar, men den gav kanske inte så jättemycket till det lite äldre barnet (jag alltså!).

Jag ger Dumbo två rosa elefanter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Såg Movies-Noir några rosa elefanter? Är Sofia en rosa elefant? Kan Jojjenito flyga som en rosa elefant? Skriver Fiffi om rosa elefanter idag? Nej, men imorgon.

↧

Laura (1944)

December 20, 2013, 9:00 pm

≫ Next: The Shop Around The Corner (1940)

≪ Previous: Dumbo (1941)

Waldo Lydecker: My dear, either you were born on a extremely rustic community, where good manners are unknown, or you suffer from a common feminine delusion that the mere fact of being a woman exempts you from the rules of civilized conduct.

Laura. Denna mytiska film noir från 40-talet. Den film Fredrik on film nämnde som Otto Permingers bästa film. Den första film noir som jag riktigt fascinerats av. Så lik på ytan andra film noir jag sett, men ändå så olik.

Japp, en mycket fascinerande film. Jag gillade detta skarpt. Lauraär på ett sätt en enkel film. Polisman utreder ett mord på en kvinna. Ett mysterium. Hur gick det till? Vem är den skyldige? Alla och ingen är misstänkta i god Hercule Poirot stil.

Samtidigt har filmen väldigt intressanta karaktärer och en både gäckande och vederkvickande dialog. Dana Andrews spelar polisen Detective Lieutenant Mark McPherson. Han ser ut som en ung James Bond, dvs som en ung Sean Connery. Han är en tuffing. Laura själv spelas av Gene Tierney, en ung skönhet som var okänd för mig. Laura är en otypisk femme fatale men till skillnad mot flera av hennes medsystrar har hon inte en ond agenda. Men då alla män blir huvudlöst förälskade i henne utgör hon ett lika stort hot mot dem som om hon ville dem illa paradoxalt nog. Jag tycker att Gene gör rollen bra och visst ser hon bra ut, men jag blev inte lika förälskad i henne som jag blivit i vissa andra kvinnliga skådespelerskor på den vita duken. Men det är ingen tvekan om att jag kan förstå mig på henne dragningskraft. Jag tror till och med att jag träffat kvinnor som hon. De har det där magiska som ingen kan motstå. Förutom andra av hon-könet då...

De två huvudsakliga konkurrenterna om Lauras gunst är den äldre, elegante och intellektuelle Waldo Lydecker (en mycket bra Clifton Webb), celeber journalist i New York City, samt den något hafsiga men snygge playboyen Shelby Carpenter (spelad av Vincent Price). Shelby är i sin tur hett eftertraktad av den äldre rika damen Ann Treadwell (Judith Anderson). Klassiskt kvadrupeldrama. Med en twist.

Det första jag slås av är känslan i filmen, den noiriga känslan som understöds av Waldos berättarröst. Det svartvita fotot är ganska avrundat men det ger filmen visuellt en skön känsla. Senare i filmen kommer det obligatoriska illavarslande regnet.

Det andra jag slås av är den vassa dialogen levererad av Waldo Lydecker. Vilken skön och frispråkig karaktär. På ett sätt en vidrig person, men jag fullkomligt älskade honom i denna film. Väldigt fräscht att han var så absurt ohövlig mot allt och alla, speciellt den stackars Shelby. Men med viss rätta. Filmen startar inte som en kärleksdrama men den rör sig snart i den riktningen.

I en film som denna är kanske inte handlingen det viktigaste? Karaktärer, dialogen och stämningen, gör filmen. eller hur? Kanske, men i detta fall adderas till filmen en handling som jag inte blev klok på. Jag var faktiskt helt inne i storyn ända till det bittra slutet. Som den novis inom film noir jag är kunde jag inte heller avkoda vändningar eller "film noir tropes" som jag kanske borde. Jag blev helt enkelt underhållen från från första till sista filmrutan. Mycket bra.

Jag ger Laura fyra historiska kärlekspar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, lägger märke till att den manliga skådespelaren har ett kvinnonamn (Dana) och den kvinnliga skådespelerskan har ett mansnamn (Gene)?

Movies-Noir bjuder på något mycket spännande idag, och Ingrid Bergman!

↧

The Shop Around The Corner (1940)

December 21, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Gilda (1946)

≪ Previous: Laura (1944)

Miss Novak: Oh, my Dear Friend, my heart was trembling as I walked into the post office, and there you were, lying in Box 237. I took you out of your envelope and read you, read you right there.

Ni skulle bara veta hur svårt det är att välja ut filmerna till detta projekt. Listorna med potentiella filmen jag skulle vilja se är långa och ofta byter jag ut filmer än in i det sista. En film som ramlade in som på ett bananskal var denna Lubitsch-film med James Stewart. Jag blev inte riktigt helt tillfredsställd av Trouble in paradise och ville ge den gode Lubitsch en chans till. The Lubitsch Touch lockade fortfarande. När så Movies-Noir gav den en sällsynt fyra kändes det som att jag ville ge filmen en chans.

Filmen utspelas i en liten väskaffär i Budapest. Alla anställda är rädda för eller har i alla fall stor respekt för den barske ägaren Mr Matusceck (Frank Morgan) , alla utom Alfred Kralik (James Stewart). Mr Kralik säger istället vad han tycker och tror och får genom det respekt tillbaka. Filmen drar igång när Klara Novak (Margaret Sullavan) börjar som nyanställd i butiken. Kralik och Novak kommer inte överrens och de bråkar mest hela tiden. Samtidigt har Kralik svarat på en personlig annons och inlett en brevväxling med en underbar kvinna som passar honom perfekt och han ser fram emot att träffa henne för första gången. Han undrar så över vem den hemlige och anonyma brevskriverskan är. Som givetvis visar sig vara just Miss Novak som just blivit anställd i butiken.

Detta är en typiskt MYSIG film. Lubitsch är en elegant filmmakare som bygger sina filmer med försiktiga penseldrag. Vi får inga grova utbrott eller häftiga vändningar. Allt är sansat och intellektuellt. Filmen är som en konversation på ett bibliotek, stillsamt, lågmält och omgivet av smarta tankar. James Stewart passar in som den rakryggade mannen i fokus. Han har alltid rak rygg och han är lång. Margaret Sullavan är inte attraktiv på det där djuriska sättet, men hon ser väl ganska snäll ut i alla fall. Därför funkar det inte fullt ut när hon är som mest elak mot Kralik. Hon borde varit lite mer av en "predator" för att de scenerna skulle funka fullt ut. Jag kommer ihåg en djäkligt härlig tjej i plugget för många år sedan. Vi kallade henne kärleksfullt "rovdjuret". Hon hade den auran...

Filmens stora behållning vid sidan av Jimmy Stewart kommer från de mustiga birollerna. Mr Matuscheck är stor och bufflig, perfekt i rollen som den försmådde butiksägaren. Kraliks snälle kompis Pirovitch (Felix Bressart) passar perfekt som side kick och comic releif. Samt filmens stjärna, den slajmige Ferencz Vadas (Joseph Schildkraut) som lismande försöker ställa sig in, men som egentligen är den falskaste av dem alla.

Filmen utspelas under julrushen och det är ju alltid småtrevligt. Detta är en film som man säkert kan se om många gånger. Jag tror att en del av dialogen kommer växa ut i full blom vid en tittom då man kanske inte är så fullt fokuserad på handlingen. Däremot kan jag för mitt liv inte förstå varför de amerikanska skådespelarna måste hålla på med den fåniga östeuropeiska brytningen. Antingen spelar man in film på ungerska eller så får de prata engelska, men blanda inte!

Nåväl, jag blev lite förtjust i denna film och jag ger The shop around the corner tre röda nejlikor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir bjuder på storfrämmande idag med en ondskefull Chaplin.

↧

Gilda (1946)

December 25, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Red River (1948)

≪ Previous: The Shop Around The Corner (1940)

Ballin Mundson: Gilda, are you decent?
Gilda: Me?
[long pause]
Gilda: Sure. I'm decent.

Vilken kvinna! Rita Hayworth. True star quality! Utan tvekan. En av de viktigaste ingredienserna i en film noirär väl ändå dess femme fatale och som sådan är det nog svårt att hitta en kvinna som är mer fataleän just Rita Hayworth. Detta var första filmen jag sett med Rita och precis som filmens Johnny och Ballin föll jag för henne vid första ögonkastet.

Leendet

Gildaär en film som jag länge tänkt att jag skulle se någon gång. När gamla, och bra, filmer kommit på tal har den store Frans har ofta mumlat "Gilda", men utan närmare beskrivning. Som om han vore förhäxad. Nu förstår jag varför. För nu mot slutet av avhandlingen av 40-talet har jag till slut lärt känna henne. I genomskinlig nattklänning och allt. Naket är inte sexigast, nästan naket är.

Gilda har allt. En hårdkokt dialog, en snustorr berättarröst, ett triangeldrama, män med mystiska affärer, kartell, poliser, ett dödligt vapen. Har jag i Gilda hittat ännu en riktigt bra film noir, eller är det jag som vant mig med stilen? Oklart!

Johnny Farrell: Statistics show that there are more women in the world than anything else. Except insects.

Sensationell öppnings shot

Filmen är ganska spännande. Det ligger en ödesmättad stämning över filmen. Jag såg den mitt i natten med regn och halv storm som lockade och pockade på takpannorna. De stora nakna träden på gården vajade i blåsten. Perfekt inramning till denna film. Johnny (Glenn Ford) är filmens huvudperson och berättare. Man har ingen aning om hur historien ska utvecklas och avslutas. Det dröjer ett tag innan jag kunde placera Ballin Mundson (George Macready), ond eller god? Eller mitt emellan? Men längst av alla höll sig Gilda i ett mystiskt dunkel, oavsett hur starka lamporna än sken på henne. Hur? Varför? Vem? När?

Triangeldrama

Gilda var en positiv överraskning och Rita Hayworth var en sensation. Vissa gamla stjärnor lever upp till sitt rykte. Det är bra. Decennier bjuder på mot- och medgångar. Det är mer glatt när filmerna är så här bra.

Främlingar, kumpaner, rivaler

Jag ger Gilda fyra svartsjuka män av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Från känd scen

↧

Red River (1948)

December 26, 2013, 9:00 pm

≫ Next: Woman Of The Year (1942)

≪ Previous: Gilda (1946)

Cherry: There are only two things more beautiful than a good gun: a Swiss watch or a woman from anywhere. Ever had a good... Swiss watch?

Howard Hawkes och John Wayne. Dessa två namn ihop betyder Rio Bravo för mig. Det är en suverän western och en klockren 5/5. Men den första av totalt fyra samarbeten mellan dessa två herrar inom westerngenren var Red River från 1948. Det blev också vår fjärde gemensamma film från 40-talet. Det står i filmens förtexter att den bygger på verkliga händelser men det är inget jag har kunnat verifiera efter lite sökande på internet. Låt oss tro att de menar att liknande händelser utspelades i västra USA i mitten av 1800-talet.

Handlingen är enkel för en film på dryga två timmar. John Wayne spelar Tom Dunson en ranchägare i Texas som på grund av fattigdomen där nere vill driva en gigantisk hjord av nötkreatur upp till Missouri för att få sälja dem till ett bra pris. Med sig har han sin adoptivson Matt Garth samt sin gamle vapendragare Groot. Övriga i gänget är cowboys från ranchen plus revolvermannen Cherry Valance. Under Macahianska vedermödor kämpar sig gruppen norrut tills osämjan och trycket från yttre faror gör situationen omöjlig och en klassisk uppgörelse seglar upp.

Red Riverär en vilda västern av gammalt snitt. Indianer är onda och hojtar när de attackerar oskyldiga vita. Männen bär pickadoller och sover under bar himmel. Sadeln blir givetvis till kudde. Kvinnor suktar efter de tuffaste männen och springer omkring i vildmarken i balklänningar. Principer och anseende är ibland viktigare än sunt förnuft.

Kärlek vid första ögonkastet

Denna film förvånade mig på flera plan. Dels blev jag ganska bestört under inledningen över hur kallhamrat Dunsons flickvän blev avpolletterad. Det var bistrare än vad jag väntat mig från en så gammal film. Sedan blev jag lite överraskad när en viss händelse sker i filmen. Jag trodde att mest kändaste namnet var filmens huvudperson men jag är inte så säker längre. Detta är en variant av den kända historien som utspelas på de sju haven. Till sist tyckte jag att det var riktigt spännande inför avslutningen faktiskt, jag visste inte alls hur det skulle gå. Filmen kändes väldigt enkelspårig länge, men eftersom den gjort några saker lite annorlunda än förväntat var jag inte säker på hur de skulle få till slutet. Det finns ju flera varianter på hur det kunde gå, där på gatan i Abilene. Vissa varianter skulle kanske vara med minnesvärda och göra filmen mer mörk.

Som det blev nu var detta en till hälften seg, till hälften underhållande gammal western i traditionell stil. Det var trist att våra hjältar inte tog den farliga vägen "mot Missouri" och utmanade de onda männen som man fick höra så mycket om under stora delar av filmen. Det blev liksom en pyspunka på filmen. Visst, vi fick en uppgörelse mot slutet men den var inte lika spännande som en shoot out mellan två gäng kunde varit. Jag tycker dessutom att den är på tok för lång och jag känner inte att John Wayne var så bra som han är i andra westerns jag sett (Stagecoach och Rio Bravo). Nu har jag sett två av Hawks-Waynes fyra western. Jag får väl ta och se de övriga två också antar jag, El Dorado (1966) och Rio Lobo (1970).

Jämför storleken på sina... pistoler

Filmens intressantaste skådespelare var istället Montgomery Clift, denna supersnygge yngling. Kolla bara hur elegant han hoppar upp på och kliver ner från hästarna! Denna mörkhårige snygging verkar ha varit en färgstark personlighet. Han dog i förtid naken på en säng i New York! En något diffus mini bio på imdb berättar om hans homosexualitet, vänskap med Elizabeth Taylor, psykisk sjukdom och alkoholism. Han var med i Härifrån till evigheten och Red River var han första film efter många år inom teatern.

Ok, slutord. Red River var helt ok. Lite tråkig, lite intressant. Jag ger Red River två revolvermän av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir och Jojjenito har också begivit sig ut på den långa färden. Tog de den säkra vägen till Abeline eller vågade de livet rakt upp i Missouri?

Uppvärmning inför Rio Bravo?

↧

Woman Of The Year (1942)

December 27, 2013, 9:00 pm

≫ Next: The Passionate Friends (1949)

≪ Previous: Red River (1948)

Sam Craig: I don't want to be married to Tess Harding any more than I want you to be just Mrs Sam Craig. Why can't you be Tess Harding Craig?
Tess Harding: I think it's a wonderful name.

Riktigt bra filmer kan skapa starka känslor hos åskådaren. När man beskådar fantastiska skådespelare kan känslor likt förälskelse uppstå. Med risk för att framstå som högtravande skulle jag vilja mena att jag kanske blev lite förälskad i paret Tracy-Hepurn från filmen Adam's rib. Men om det jag kände för dem var en förälskelse så tog den slut illa kvickt i alla fall.

Woman of the year blev inte "film of the year" för mig om man säger så. Min upplevelse av filmen är ljusår sämre än den med Adams längtan. Varför det blev så är jag inte riktigt säker på. Katharine Hepburn spelar Tess Harding, en omåttligt berömd politisk reporter under kriget. Spencer Tracy spelar Sam Craig, en omtyckt men lite mindre berömd sportjournalist på samma tidning. De två gnabbas via sina kolumner i inledningen men så träffas de och som så vanligt i gamla filmer som denna faller de handlöst för varandra. Efter ett orimligt hastigt bröllop startar vardagen för paret.

Filmen är taggad som romantisk komedi, men jag fallerar att se det romantiska i filmen. Och jag ser ingen komedi i den heller. Jag kan dock tänka mig att de omvända könsrollerna var underfundigt och fräscht för publiken under 40-talet. Filmen var hyllad då, med oscarsnomineringar och en statyett, men det funkar inte idag. För mig i alla fall. Dialogen är risig, karaktärerna förhoppningsvis karikatyrer på riktiga människor och handlingen är varken vederkvickande eller lustig.

Woman of the year behandlar samma teman som Adam's rib men på ett ack så mycket sämre sätt.

Filmens behållning ligger i starka skådespelarinsatser. Det kommer inte som en överraskning att varken Tracy eller Hepburn gör bort sig sina roller. Hepburn var nominerad för sin insats, men med det materialet kan jag inte ge filmen ett positivt betyg. Den är övertydlig och ganska korkad. Inte vad jag hade väntat mig av en film som denna.

Jag ger Woman of the year två grekiska barn av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir har antingen sett en Patrick Swayze-film eller ännu en film noir...

↧

The Passionate Friends (1949)

December 28, 2013, 5:15 am

≫ Next: Ladri Di Biciclette (1948)

≪ Previous: Woman Of The Year (1942)

I efterbehandlingen till David Lean's Brief encounter tipsade Fredrik om Lean's The passionate friends som ett bra komplement. Om man så vill kan man låtsas att The passionate friends handlar om när mannen kommer åter från Afrika och att han träffar kvinnan igen. Ett triangeldrama med starka känslor, pliktkänsla och en oförmåga att låta sig vara lycklig. Är det detta det innebär att vara brittisk?

Som en extra bonus såg jag ytterligare två 40-talsfilmer under ledigheten och det blir två revyer både idag och imorgon. Fredrik hade helt klart rätt med sitt tips. Denna film påminner mycket om Brief encounter. Ann Todd spelar Mary, sliten mellan två män. Dels hennes ungdoms kärlek, akademikern Steven spelad av Trevor Howard (från just Brief encounter) och hennes förmögne och äldre make Howard, spelad av Claude Rains som vi bland annat kommer ihåg från Hitchcock's Notorious.

David Lean är en mästerlig filmmakare. Han leker med ljus och skuggor i denna svartvita film. Han är en virtuos med närbilder. I flera scener får vi långa tagningar med endast en närbild på Mary's olyckliga ansikte. Men vid sidan av detta sticker ett filmtrick ut mest med denna film. Lean har valt att ha en majoritet av filmen i flashbacks och flashbacks inom flashbacks. Vi får se händelser från minst tre perioder. Nuet på semester i de franska alperna, nio år tidigare då Mary och Steven nästan lyckades få varandra och ännu längre tillbaka då de just lämnat varandra.

Om det är på grund av hoppen i tid eller om det beror på svagare manus och skådespeleri vet jag inte, men denna film nåt tyvärr inte alls upp i samma nivå som Brief encounter. En annan anledning kan vara att i Brief encounter var händelserna på duken så naturliga och alldagliga, det kunde hända vem som helst av en slump. Händelserna i The passionate friendsär också helt rimliga men den stora skillnaden är att filmens huvudperson Mary hade ett antal val tidigare i sitt liv där hon kunde valt lycka och äkta kärlek över rikedomar, social status och en falsk "trygghet". Så även om filmen är mycket bra blev jag inte lika indragen i dramat, eller sympatiserade lika mycket med huvudpersonen.

The passionate friends var ett bra tillskott till listan av filmer från 40-talet helt klart, men den nådde inte samma höjder som jag hoppats.

Jag ger The passionate friends tre brustna hjärtan av fem möjliga.

Betyg: 3/5

↧

Ladri Di Biciclette (1948)

December 28, 2013, 9:00 pm

≫ Next: The Life And Death Of Colonel Blimp (1943)

≪ Previous: The Passionate Friends (1949)

Är man en ond människa för att man inte gillar en film som handlar om fattiga människors missöde? Jag kan ju sympatisera med dem och känna empati, men för att jag ska älska en spelfilm måste alla de vanliga delarna funka (manus, skådespeleri osv).

Är man en ond människa för att man inte gillar en film som anses vara en klassiker? Den italienska neo-realistiska Ladri di biciclette (Bicycle thieves)är en klassiker som jag ville se mest för att utforska om den var så tråkig som den verkade. Den store Frans gick dock i godo för filmen så mina förväntningar ökade lite. Vad jag då inte tog med i beräkningen är att Fransen är en cykelfantast ut i fingerspetsarna. Och vad kan vara värre än att stjäla en annan mans cykel? Frans är också väl förtrogen med det italienska samhället och han fann nog miljöerna denna film utspelas i förförande. Kan det också vara så att de som hyllar denna film romantiserar ett enkelt liv under knapra förhållanden, livet som levs av "riktiga" människor?

Filmen handlar om en fattig familj i Rom under efterkrigstiden. Mannen Antonio är arbetslös men han får helt plötsligt en chans, ett jobb som planschuppklistrare. Det enda redskap han måste stå för själv är hans cykel. Under första dagen på jobbet stjäl en liga hans cykel och det ljusa hoppfulla byts mot mörker och desperation. Den enda planschen han hann klistra upp var på Rita Hayworth (passande nog, henne mötte vi häromdan i Decennier). Under resten av filmen går Antonio och sonen Bruno omkring i Rom på jakt efter cykeln och tjuven.

Skådespelarna är helt ok. Dialogen är bisarrt menlös. Dessutom la jag märke till att stora delar av filmen påminde om en stumfilm, scenerna var uppbyggda på liknande sätt. Jag gillar stumfilm, inte minst efter att ha sett ett antal bra sådana i detta projekt, så det är inget problem. Kanske hade denna film också blivit bättre om den varit en stumfilm? Antonios strävan efter att kunna försörja sin familj hade förmedlats lika tydligt. Sonens desperata blick och fruns förhoppningar hade också kommit fram lika bra om inte bättre.

Jag blir "nästan" provocerad över hur hela filmens syfte blir att visa hur eländigt de har det. För mig ger detta väldigt lite. Otroligt tråkig och seg film. Jag hade hoppats på starka, nyanserade, känslor och fascinerande människoöden, men filmen misslyckas kapitalt med det. Om man vill se en bra film om fattigdom men där fulla människoporträtt målas och där man kan känna något för huvudpersonerna, se då hellre Jim Sheridan's In America.

Detta är en film för finsmakaren eller den pretentiöse filmsnobben (välj själva hur ni vill benämna dem). Jag var på väg att ge Bicycle thieves det lägsta betyget tills jag såg det magnifika slutet av filmen. Men med ett sådant slut kan jag absolut inte ge filmen en etta. Det får bli en tvåa, men jag hade fan inte en kul stund framför duken med denna film...

Jag ger Bicycle thieves två oförlåtliga brott av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir avslutar 40-talet idag med en film-noir med Kirkan och Burtan.

↧

The Life And Death Of Colonel Blimp (1943)

December 29, 2013, 5:00 am

≫ Next: Decennier - Sammanfattning 1940-talet

≪ Previous: Ladri Di Biciclette (1948)

Clive Candy: War starts at midnight!

Som sista film slängde jag in en film som i tidningen The New Yorker omnämnts med "may be the greatest English film ever made, not least because it looks so closely at the incurable condition of being English". Jag hörde om den för första gången då killarna i Filmspotting körde ett filmmarathon på den brittiska duon Powell-Pressburgers filmer. Jag ville redan då se filmen. Inför 40-talet kom den på tal som ett alternativ till gemensam film men Movies-Noir var inte så sugen och med en längd om cirka två timmar och fyrtiofem minuter vill man ju vara lite sugen i alla fall så den blev inte utvald. Till råga på allt höll den på att ramla ut ur min lista men den kom med i sista sekunden.

Åh, vad jag är glad att jag hann med att se denna film. Den är makalös och jag är helt fascinerad över den fortfarande. Den är lång men samtidigt lätt att se, fjäderlätt. Powell och Pressburger visar upp ett lekfullt filmskapande som jag närmast kan jämföra med Quentin Tarantinos bland nutidens filmmakare. Men de två parterna väljer olika medel att måla upp sina historier med, Tarantino med dialogen och våldet, Powell-Pressburger med karaktärer, romantik, humor och en fantastisk Technicolor.

Det svenska inslaget

Duellscenen, en av filmens höjdpunkter

Filmen inleds med avslutningsscenen vilket vi ibland ser i filmer. Denna gång görs detta mycket snyggt. När du ser scenen för andra gången i slutet av filmen ses den ur ett annat perspektiv. Och lika engagerad du var för den ena sidan när du ser scenen för första gången, är du för den andra sidan när du ser scenen för andra gången. Briljant.

De tre vännerna; Theo, Johnny och Candy

I slutet av inledningsscenen möter vi General Clive "Sugar" Candy (Roger Livesey) för första gången och där blir han förnedrad av en yngre löjtnant som kallar honom tjock och flintskallig och som dessutom snackar skit om hans mustasch.

General Candy: What do you know about me? You laugh at my big belly, but you don't know how I got it! You laugh at my moustache, but you don't know why I grew it! How do you know what sort of man I was - when I was as young as you are — forty years ago — forty years ago...

Candy gammal

Candy ung

Efter detta kastas vi tillbaka i tiden 40 år till 1903 och där möter vi en ung, snygg, spirituell officerare med glimten i ögat och alltid ett eller annat hyss för sig. Under filmen får vi sedan följa "Sugar" Candy genom livet. Vi får träffa den tyska officeraren Theo Kretschmar-Schuldorff (en fantastisk Anton Walbrook) som blev hans vän för livet. Vi får framför allt träffa Candy's tre kvinnor i livet; Edith Hunter, Barbara Wynne-Candy och Angela "Johnny" Cannon. Deborah Kerr spelar alla tre kvinnorna och hon ligger bra till för första plats i listan över skådespelare som spelar flera roller i samma film. Hon är lysande i denna film. Ja, ta mig tusan Roger Livesey i rollen som Clive Candy är också mycket bra. Jag trodde först att de satt in en annan skådespelare i rollen som äldre Candy. Men icke, väl?

Theo och Edith

Barbara

Johnny

Filmen är lång men låt det inte avskräcka er. Detta är en perfekt matinéfilm. Den utspelas under två världskrig men den är inte en krigsfilm. Den är så mycket mer, den är humoristisk, romantisk (som tusan), dramatisk, brittisk (som tusan), fantastisk, balanserad och en jädrans bra satir. Precis som med A matter of life and deathär filmen så annorlunda jämfört med vad man är van att se att det tar ett tag innan man kommer in i filmens värld och börjar uppskatta den. Men det är så väl värt det.

Jag ger The life and death of Colonel Blimp fyra önskningar om att aldrig bli gammal av fem möjliga.

Betyg: 4/5

↧