Vid sidan av intressanta tankar om moral och etik kan några synnerligen allvarliga spoilers dölja sig i texten nedan. Läses på egen risk...
Philomenaär en bra film med två bra skådespelarinsatser från Steve Coogan och Judi Dench (mestadels). Stephen Frears har regisserat och han har gjort ett bra hantverk. Men framför allt behandlar den ett mycket intressant ämne. Filmen innehåller ett antal mycket smärtsamma och känslosamma scener. Det är på gränsen till manipulation av åskådarens känslor men jag tycker att Frears höll sig på rätt sida mestadels.
En del filmer ska man bara ta in rent känslomässigt medan andra inbjuder till, ja till och med kräver, att åskådarna tänker lite själva. Jag sållar
Philomena till den andra kategorin. Och jag har således tänkt lite.
Efter jag sett
Philomena insåg jag att man kan jämföra denna film med den så hett debatterade
The wolf of Wall Street. Båda är BOATS (based on a true story). Båda filmerna visar upp svinaktiga människor som begår riktigt vidriga brott, åtminstone i den ena filmen, nämligen
Philomena. I
The Wolf of Wall Street får vi följa Jordan och hans anhang som har en taskig människosyn och som utför marginella brott som skattefiffel, otrohet, konsumtion av droger och den tveksamma synden att mäkla dåliga aktieaffärer åt folk som vill vinna lättförtjänta pengar (och som till stor del borde få skylla sig själva). Ok,
The wolf of wall Street = kass människosyn men små brott.
I
Philomena får vi lära oss om en massa katolska nunnor som utfört och fortsätter att utföra extremt allvarliga brott mot en stor mängd unga tjejer och en massa helt oskyldiga barn. Som vanligt döljer sig kyrkans anhang bakom en fasad av "godhet", kyrkan gör anspråk på att ha en god människosynd (samtidigt som den fördömer och pekar med pekpinnar åt alla möjliga håll). I
Philomena visas alltså mycket hemskare brott upp som begås av människor som av stora delar av samhället anses som "goda". Det brott nunnorna begår mot tjejerna är extra allvarligt eftersom de, nunnorna/kyrkan, tagit på sig ansvaret för dem. Nunnorna och den institution de representerar ska står för dessa människors trygghet och värde. Istället anser dessa nunnor sig stå över tjejerna på ett moraliskt plan och använder dem som slavar, låter dem dö genom att inte ge dem läkarvård vid födslarna och till råga på allt säljer de deras barn. Helt barbariskt. Summering,
Philomena = "god" människosyn men grava och livsförstörande brott.
Det är intressant att det klankas ner på
The wolf of Wall Street, men
Philomena får allmänna hyllningar. Detta är intressant att analysera. Antingen klankar man ner på en film för att den visar upp vedervärdiga människor och då ska man klanka ner på
Philomena mer än
The Wolf of Wall Street! Men icke.
Eller så ser man filmerna som bra trots att det finns vedervärdiga personer i dem. Personligen tycker jag att
The Wolf of Wall Street är överlägsen
Philomena då det gäller filmiskt värde, men mer om det nedan. En stor skillnad dem emellan som antagligen är det största skälet till att dessa filmer mottas så olika är givetvis att i den ena filmen är det huvudpersonen som är ett svin och i andra filmen är det antagonisterna som är svin. Personligen hoppas jag att vi som publik ska klara av att hantera båda fallen.
Nåväl, det var det om jämförelse med
The Wolf. I
The Wolf såg jag scener, dialog, skådespeleri och en hejdlöshet som jag knappt har sett på bio förr. Hur står sig
Philomena som film då?
Philomenaär ett "helt normalt drama". Jag kan inte säga att jag såg något i filmen som jag inte sett förut. Den lever på kärnhistorien och skådespelarna. Och den viktigaste är givetvis huvudkaraktären Philomena. Men tyvärr är inte allt fridens liljor här. Hon skaver och är ojämn. Det är inget problem att hon är en enkel kvinna med enkla önskemål. Hon framställs som enkel och ibland klok. Konsistent och bra (än så länge).
Men i en del scener framställs hon som korkad. Hon har arbetat som sjuksköterska hela sitt liv och ändå framställs hon nästan som om hon vore på gränsen till förståndshandikappad i vissa scener. Jag har svårt att tro att hon skulle klarat jobbet (och utbildningen) som sjuksköterska som hon beskrivs i vissa scener. Detta var en naggande känsla jag hade under hela filmen men jag kan inte dra några exakta scener som "bevis". Jag vet inte om det är fel i manus, hos regissören eller med Judi Dench's rolltolkning.
Kan det ha varit Judi Dench's rolltolkning? I vissa scener hade jag svårt att inte se henne som M från Bondfilmerna. Jag påmindes om M vid flera tillfällen. Det var i de scener där Philomena spelades upp som en vis och stark människa. Men i andra scener var det inget problem att glömma M. Det var i de scenerna då det verkade som att Philomena var född i farstun. Medvetet otydligt? Eller bara inte så bra genomfört? Philomena blev en otydlig karaktär för mig, "all over the place" som de säger...
Steve Coogan var mycket bra då han spelade sin Martin Sixsmith med små medel, inget överspel här inte vilket var välkommet. Jag delade också Martins vrede över den oförrätt som Philomena utsatts för. Steve Coogan kände tydligen samma sak då han till stor del står bakom denna film som initiativtagare och filmens producent.
Jag hade tänkt se filmen på filmfestivalen och jag hade till och med en biljett som jag aldrig använde. Nu såg jag istället filmen i tisdags med filmspanarvännen Movies-Noir. Filmen visades på en av de små salongerna på Saga. Biografen var fullpackad av mestadels pensionärer. Filmen är ju rosamärkt hos SF! Några tanter på raden bakom oss satt och babblade under flera scener i filmen. Speciellt ett babbel kommer jag ihåg då en tant undrade vilken bilmodell som syntes på duken (!) och alla hennes väninnor var tvungna att ropa ut sina gissningar. Oklart om någon av dem gissade rätt. Kacklet dog ut efter en minut (vilket är en lång tid när man sitter i en biograf).
Tyvärr var det så trångt mellan raderna att den långa killen framför mig var tvungen att böja sig helt framåt lite då och då för att inte få krupp och vid dessa tillfällen såg jag bara hans stora skalle plus kanterna av filmduken. Heja film på bio!
Den okända killen till höger om mig gjorde en massa konstiga ljud precis för filmen. Just efter han och hans flickvän satt sig ner lät han ljuda högljudda suckar och ett högt utdraget ljud som från en fabriksvissla. Jag anade oråd men han höll sig i skinnet under filmen. Under hotellfrukostsscenen satt han dock och grät ganska ljudligt. Grät en skvätt gjorde vi nog alla vid den scenen men vi lyckades nog hålla ner ljudnivån lite olika bra.
Vad har då filmen för budskap? Att det är stort att förlåta? Är man en bra människa då? Eller är man så nedtryckt i skorna av "systemet" att man inte ställer större krav? Betyder det inte helt enkelt att "de" har lyckats med "anpassningen"? Mycket intressanta frågor.
Jag fann
Philomena ganska otillfredsställande. Jag hade läst om filmen att den kritiserats som fientlig mot religion, medan dess försvarare hävdade att den skulle vara balanserad. Njae, var den det? Var den balanserad? Jag såg inget förmildrande över kyrkans beteende (som dessutom fortsatte sitt övergrepp decennium efter decennium). Mycket grumligt. Jag hoppas verkligen att målet med filmen inte vara att släta över brotten. Nej, den enda som var förmildrande över nunnornas beteende var Philomena själv, och om något skulle jag hellre sett att hon tydligare tog avstånd från sina bödlar.
The Wolf of Wall Street ställer frågor om moral, etik, människosyn och brott och straff. Men Scorsese ger inga direkta svar. Åskådaren tvingas att se filmen och tänka själv. Det är i det formatet satiren fungerar som bäst.
Frears och folket bakom
Philomena gör inte alls på detta sätt. De ställer lika intressanta frågor om moral, etik och rätten att styra och förstöra människors liv. Men sedan kommer den stora skillnaden filmerna emellan. De ger en hel del svar om rätt och fel i denna film. Det onda slätas över och den enda personen som reagerar rimligt anklagas nästan för att vara trångsynt. Nej, i denna film hade jag hellre sett ett tydligare ställningstagande.
Philomenaär inte en svart satir. Detta är ett ärligt rakt drama där det du ser är det du får. Man behöver inte skrapa under ytan för att lösa "gåtan"
Philomena. Tyvärr låter de djävlarna komma undan.
Precis som att jag hade problem med att man ignorerade faktiska händelser under andra halvan av dokumentären
Searching for Sugarman, tycker jag att man tonar ner brottet i slutet av
Philomena (filmen) och väljer istället att lyfta upp Philomenas (karaktärens) förlåtelse och sedan trycka på med filmmaskineriets alla trix för att sälja in att hon gör rätt. Det är manipulation av åskådarens känslor och det är ett tillrättaläggande som jag reagerar negativt på.
Men som slutsats intressant och mestadels mycket bra. Jag ger
Philomena tre olyckliga barndomar av fem möjliga.
Betyg: 3+/5
Jag såg filmen med Movies-Noir. Blev han lika förbryllad av avsaknaden av ställningstagande tro?
Kolla här.
PS, jag satt länge och undrade var jag kände igen Martins editor Sally Mitchell från, och till slut kom jag på att det var ju mamma Stark från Västerås!
