Colombiana (2011)

January 26, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Stupefy !

≪ Previous: Accio !

$

0

0

Cat: I want to be a killer. Can you help me?

Jag och Movies-Noir hade pratat länge om att se någon av våra gemensamma filmer för 50-talet ihop, och eftersom jag har ett filmrum hemma vad kunde passa bättre än att sammanstråla hemma hos mig och glo på film? Denna trevliga tillställning gick av stapeln i fredags. Men något hände på vägen. Under det inledande fikat satt vi och pratade film i massor och framför allt om actionfilm. Samtalet böljade som vågorna på Skagerrak en arg höstdag men vi hamnade allt som oftast i 80-talet och i actiongenren. Så när vi skulle kolla film var i alla fall jag rejält sugen på actionfilm istället för det tänkta dramat. Movies-Noir som är lyhörd och flexibel var snabbt med på noterna och vi hittade filmen Colombiana ståendes bland mina osedda blu-rayfilmer. Perfekt! En film som ingen av oss sett!

Jag hade köpt filmen efter ett tips från den store Frans i England. Jag hoppades stilla att hans tips skulle vara solitt och att filmen skulle vara bra.

Filmen har två manusförfattare varav en är ingen mindre än Luc Besson. Vad tusan hände med honom egentligen? Han var en mina absolut största favoritregissörer efter filmer som La dernier combat, Subway, Det stora blå, Nikita, Leon och The fifth element. Men sedan har han försvunnit ifrån min radar i alla fall, och nu för tiden verkar han mest låna ut sitt namn som filmers producent samt skriva en massa risiga manus. Va fan hände?

Colombiana är inte en bra film. Nej, den är knappt en "helt ok" actiondängare för stunden och den är glömd så snart man rest sig ur filmfåtöljen. Redan i inledningsscenerna när en nioårig flicka springer ifrån vuxna mördare på motorcykel (!) inser man att detta inte är en seriös eller verklighetstrogen actionfilm. Den försöker så mycket efterapa det realistiska våldet som har blivit så populärt i svallvågorna efter The Bourne-trilogin. Men samtidigt som den försöker ha äkta våld, väljer den att visa totalt oäkta serietidningvåld och resultatet blir kasst. Vi får bara ett antal lösryckta scener radade efter varandra utan inbördes sammankoppling och vi får nästan aldrig se hur Cat tar sig till hennes mål. Vi får inte se henne visa upp sina färdigheter eller skicklighet. Undantaget är scenen på polisstationen som i sig var filmens höjdpunkt men som också var en ganska ordinär och trist scen.

Zoe Saldana från den där värdelösa filmen med en massa blåa aliens spelar den av hämnd drivna Cat men hon är ganska menlös som huvudperson. Detta är inte en av mina nya favoritskådespelerskor om man säger så. Men jag antar att om man tycker att hon är härlig kan man kanske gilla filmen lite mer.

Nej, tyvärr blev vårt sena kontraval av film inte så lyckat men man får ta nya tag nästa gång.

Jag ger Colombiana två svaga livslånga hämnder av fem möjliga. Eller vänta nu, vad hör jag där borta, i fjärran? Är det Jojjenito som ropar något? Va? Ah, digitale... Jo, jag ändrar mig och ger Colomiana en hämnd av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Mitt filmsällskap Movies-Noir skriver också om filmen idag. Blev han mer förtjust i Zoe? Såg han briljansen i denna film? Kolla in hans text här.

---

Stupefy !

January 27, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Filmspanarna Tema #17: Sportfilm

≪ Previous: Colombiana (2011)

$

0

0

Femte året: Harry Potter and the Order of the Phoenix

Utgivningsår: 2007
Regissör: David Yates
Längd: 2h, 18 mins

Beträd denna revy på egen risk. Spoilers!

Plot: Året efter Cedric blivit mördad av Lord Voldemort och ingen tror på Herry att The Dark Lord har återkommit. The Ministry of Magic förnekar och kallar Harry galen och lögnare. Dumbledore och Harrys två vänner är de enda som tror på honom. En ny lärare tar över Defence against the dark arts och lektionerna blir inte som Harry och de övriga tänkt sig. The Order of the Phoenix återuppstår för att börja bygga upp motståndet mot Lord Voldemort och på Hogwarts tar Harry och Hermione tar saken i egna händer och skapar Dumbledore's army. Harry lär armén stridstekniker. Samtidigt lurar faran då Harry och Lord Voldemort på något konstigt sätt är sammanlänkade och den ena kan se den andres tankar...

Revy
Jag har alltid sett den femte filmen som en av seriens starkaste kort och jag blev inte besviken. Boken är mycket lång och allt som händer där är givetvis inte med i filmen. Istället fokuseras filmen på allt som leder upp till slutuppgörelsen nere i källaren på the Ministry of Magic. Efter en mycket effektfull inledning med Harry, kusin Dudley och två dementorer har filmen en ganska långsam med spikrak handling mot slutet. Introduktionen av Luna Lovegood är underbar och hon är en av filmens största behållningar. Harry får också några få scener med sin gudfar Sirius Black. Alla allt för korta dock. Filmens andra behållning är givetvis Professor Umbridge. Hon spelas suveränt av Imelda Staunton. Scenen när hon vill kasta ut stackars Professor Trelawny från Hogwarts är en superb scen. Filmens actionfyllda klimax är bra men jag har för mig att den sekvensen är ännu bättre i boken och att det fanns flera scener jag skulle velat se på duken.

Not: jag la märke till en intressant sak vid denna titt. I inledningen av filmen hämtas Harry av Mad Eye Moody, Tonks och Shacklebolt och de flyger till Sirius Blacks hem via en kortare flygning över London och Themsen. Mad Eye säger att de ska fortsätta flyga oavsett vad som händer om de blir attackerade. Men inget händer. Denna gång. Scenen repriseras i inledningen av sjunde filmen men då sker ett magnifikt slag i luften. Scenen där är en föraning inför den efterföljande scenen med allt vad den bär med sig.

Not 2: Harry är sammanlänkad med Voldemort. I några scener i filmen håller Harry på att tas över av den onde och då har de filmat och sminkat Daniel på ett sätt så att han ser ut som en yngre version av Voldemort. Det är bara en antydan och man kan lätt missa förändringen men den finns där. Det sker en gång i Dumbledore's kontor, i Harrys drömmar och sen i slutscenen mellan Dumbledore, Voldemort och Harry. Detta är en set up inför den stora story-arcen i slutet av serien.

Årets spell

Stupefy! Spellen Harry lär ut i lektionerna med Dumbledore's Army och som används flitigt i fajterna mot the Death Eaters.

Nya karaktärer

Professor Umbridge, lustfyllt vidrig paragrafryttare som hatar barn
Kingsley Shacklebolt, en ur The Order of the Phoenix
Kreacher, the house alf som pratar för sig själv och är arg

Tonks, lilahårig, cool

Luna Lovegood, denna underbara lilla tjej

Bellatrix, Sirius kusin och nemesis.

Årets Professor of the Dark arts

Detta år har vi faktiskt två lärare inom detta ämne...
1. Dolores Umbridge, utsänd från the Ministry of Magic för att spionera på Dumbledore.
2. Harry Potter, för medlemmarna ur Dumbledore's Army

Årets magiska djur

De för vanligt folk osynliga testrals. Ett hästliknande kreatur som drar vagnar från tåget till Hogwarts. Hedersomnämnande till Lunas låtsasdjur (?) nargles.

Vi får också möta Hagrids halvbror Grawp...

King Kong någon?

Årets döing

Sirius Black. Vad trodde du? Ehhh, spoiler?

Årets actionscen

Den stora bataljen mellan the Death Eaters och the Order of the Phoenix i slutet av filmen. De svarta och vita rökmolnen som bildas när de flyger omkring i ilfart är bra bildspråk.

Sen kommer ju en av seriens höjdpunkter när Dumbledore får visa sig vara en bad ass i fajten mellan honom och Voldemort.

Årets humor

Här väljer jag mellan två roliga inslag. Det mesta Dolores Umbridge gör är mycket underhållande, bland annat när hon beordrar Filch att sätta upp alla nya reguleringar.

Dolores Umbridge: [in a calm, relaxed voice] You know, I really hate children.

Den andra lustiga sekvensen är när tvillingarna Weasley lämnar Hogwarts. Den scenen är mycket bra i boken. Scenen i filmen gör den inte alls rättvisa egentligen.

Årets känslosammet

Harry Potter: My father was a great man!
Severus Snape: Your father was a SWINE.

Harry fick se hur elak hans far var mot Snape när de var unga. Undrar hur det kändes för Harry att få se att hansfar var ett asshole? Severus älskade Lilly och James såg väl honom som en konkurrent. Severus minne är faktiskt hjärtskärande. Denna tråd får sin emotionella utlösning i sista filmen.

Årets speciella scen

Scenen när Umbridge försöker kasta ut Trelawny från Hogwarts är stark. Också hjärtskärande. Älskar mörkret!

Supertrion

Filmen fokuserar mycket på Harry och hans drömmar om och med Voldemort. I boken läggs mycket tid ner på Harrys lektioner med Snape inom occulmancy. Hermione stiger än en gång fram och är Harrys främsta bundsförvant då hon startar Dumbledore's Army. Ron håller sig lite i bakgrunden. Bra! Annars är detta filmen då Luna gör entré och livet blir med ens lite ljusare. Neville börjar också röra på sig lite, han har ett modigt hjärta den grabben.

På postern står Harry i mitten som sig bör, men lite längre bak denna gång. Av oförklarig anledning är Ron aningen större än Hermy. Va fan. Bakom dem i led två Neville och Ginny (!), nästa Luna och Cho. Japp, inte så bra poster om jag får säga det själv. 

Harry's moment

Harrys bästa tid under denna film är nog när han i praktiken blir Defense against the dark arts teacher i Dumbledore's Army. Happy times.

Harry fick till slut känna sötman från en ung flicka med asiatiskt påbrå...

Hermione's moment

Hermy drar igång Dumbledore's Army och bryter mot ett antal skolregler - och älskar det!

Hermione: It's sort of exciting isn't, breaking the rules? 
Ron: Who are you and what have you done with Hermione Granger?

Ron's moment

När Ron står upp för Harry då några av de andra eleverna säger att Harry ljuger om att Voldemort återuppstått. Han får till det rätt lite då och då, den gode Ron.

Årets citat

Harry: I must not tell lies.

Kingsley Shacklebolt: You may not like him, Minister, but you can't deny: Dumbledore's got style.

Om Luna
Hermione Granger: [after her faux pas about Luna's name] So... that's an interesting necklace.
Luna Lovegood: It's a charm actually. It keeps away the Nargles.
[awkward silence]
Luna Lovegood: Hungry. I hope they have pudding.
[the carriage starts rolling]
Neville Longbottom: [whispering] What's a Nargle?
Hermione Granger: [whispering] No idea.

Harry Potter: [sees that Luna is barefoot] Aren't your feet cold?
Luna Lovegood: A bit. But all my shoes have mysteriously disappeared. I suspect the Nargles are behind it.

Harry och Sirius pratar om framtiden...
Sirius Black: When all this is over we'll be a proper family. You'll see.
Nope...

Årets favorit

Luna Lovegood är ju bara för festlig och tar hem årets favvis. Det är klart att Dolores Umbridge är det mest naturliga valet här, men jag går med annorlunda istället för elak här.

Insanities and craziness

Harry och hans vänner blir lurade till the Ministry of Magic och dess stora lagerlokal av Voldemort. Han får Harry att tro att han har tillfångatagit Sirius. Varför Harry inte använde något av all de sätt de har att kommunicera med är mycket konstigt. Harry hade väl till och med en spegel eller vad det var som han kunde kalla på Sirius med. Kommer inte ihåg exakt hur det var. Var den bara med i boken? Visst, vi hade då inte fått hela den actionfyllda och spännande sista akten i denna film, men det var lite väl ivrigt agerat av Harry. Dessutom är den sista akten så otroligt mycket bättre i boken. Det är en av de största sorgerna att de inte spelade in mer av händelserna på the Ministry.

Sammanfattning

Mycket stark film i serien men en av de filmer som saknar mest från boken. Mycket av The Order of the Phoenix kom inte med. Stark avslutning med mycket känslosamma scener. Sirius dör!

Filmen innehåller flera favoritpassager; inledningen när Harry och Dudley möter dementorerna, rättegången på the Ministry, hemma hos Sirius och The Order of the Phoenix, Umbridge's sliskighet, Filch's lustiga tavlor, Fred och Georges avfärd, Luna, Luna, Luna samt avslutningen på The Ministry. Det mesta är bra i denna film.

Jag gillar också att de börjar utforska kopplingen mellan Harry och Voldemort samt den mellan Severus och James.

Gary Oldman, Emma Watson, Imelda Staunton, Evanna Lynch och Helena Bonham Carter står för filmens bästa skådespelarprtestationer.

Betyg 4+/5

Glöm inte att delta i Harry Potter-tävlingen. Detaljer ges i introduktionsinlägget som du finner här.

Filmspanarna Tema #17: Sportfilm

January 28, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Sectumsempra !

≪ Previous: Stupefy !

$

0

0

På senaste filmspanarträffen diskuterades det lite kort vilket nästa tema skulle bli. Inledningsvis kändes det som att mitt förslag skulle kunna få gehör men efter en omröstning som försvann fann församlingen kvickt Jojjenitos förslag som det bästa. Det skulle bli temat Sportfilm.

Tema Sportfilm... Vilket passade oväntat bra för mig! Dagens temainlägg dedicerar jag till den stora finalen i amerikansk fotboll som går av stapeln på söndag då mitt favoritlag Denver Broncos möter Seattle Seahwaks i SuperBowl 48 (natten mellan söndag och måndag, startar halv ett).

Jag har följt Denver Broncos ända sedan 1991 ungefär. Broncos försökte länge vinna ligan och till slut lyckades de. Efter fyra nesliga och ibland förnedrande förluster vann Denver Broncos SuperBowl 32 (mot Green Bay Packers). Av bara farten vann de året efter också. Nu är de i SuperBowl för första gången sedan senaste vinsten (seger i SuperBowl 33 mot Atlanta Falcons den 31 januari 1999).

Amerikansk fotboll är helt enkelt världens bästa sport. Den innehåller allt från skönheten till blod, svett och tårar. Den är det moderna samhällets gladiatorspel och den har kallats det gröna fältets schack. Den är komplex men när man lärt sig grunderna ger den mångfalt åter i spänning och engagemang. Det är en av de tuffaste sporterna vi har idag om man räknar antalet skador som varje lag får i genomsnitt varje år.

Bästa NFL matchen genom tiderna? SuperBowl 32 när Denver Broncos slog Green Bay Packers med 31-24 trots att de var en av de största underdogs genom tiderna...

Amerikansk fotboll är också djupt rotad i det amerikanska samhället och det finns många filmer som handlar om individer eller lag som spelar football på high school, på college eller i NFL. De allra flesta bra filmer om football är så kallade BOATS (based on a true story). De flesta är också "inspirational movies" vilka vi cyniska svenskar säkert kan vilja fnysa åt. Men jag gillar dem med hull och hår.

Nedan har ni min lista av de tio bästa filmerna om football. Många överraskades av hur bra Sandra Bullock var i Gravity, inte jag för jag hade sett henne som Leigh Anne Yuohy i The blind side. Ännu fler hyllar Matthew McConaughey efter hans insatser i filmer som Mud, Dallas buyers club eller The wolf of Wall Street men han gjorde redan 2006 rollen som Jack Lengyel i We are Marshall. Peter Berg gjorde filmen Friday Night lights som bygger på den dokumentära boken med samma namn, men det måste ha varit något i historien om ett high school lag i Odessa, Texas som hela staden kretsade kring som fick honom att inte släppa taget och han skapade den fantastiska tv-serien Friday Night Lights.

Länkarna under filmtitlarna leder mestadels till trailern till filmen i fråga.

Det finns så många. Här är mina topp 10 football movies/tv-series...





10. Radio (2003)
Inspired by true events. Starring Cuba Gooding Jr, Ed Harris and Debra Winger. About the team of T. L. Hanna High School in Anderson, South Carolina, in 1976.
His courage made them winners.

9. Invincible (2006)
Based on the true story of Vince Papale, a 30-year-old bartender from South Philadelphia who overcame long odds to play for the NFL's Philadelphia Eagles in 1976. Starring Mark Wahlberg, Greg Kinnear and Elizabeth Banks.
Dreams are not lived on the sidelines.








8. Rudy (1993)
Based on a true story. Starring Sean Astin. About Notre Dame College Football team 1975.
When people say dreams don't come true, tell them about Rudy.
Final scene.

7. Remember the Titans (2000)
Based on actual events. Starring Denzel Washington, Will Patton, Ryan Gosling, Donald Faison and Hayden Panettiere about the team of T. C. Williams High School in Alexandria, Virginia in 1971
They came together when their classmates and loved ones would not.











6. Jerry Maguire (1996)
The story for Jerry Maguire is reportedly based on real-life Orange County agent Leigh Steinberg (who actually makes a cameo in the film as Troy Aikman's agent, which he was in real-life too).. Starring Tom Cruise, Cuba Gooding Jr, and Renée Zellweger.
Everybody loved him... Everybody disappeared.
Quan!

5. Any given Sunday (1999)
Totally made up fiction based on the real NFL. A behind the scenes look at the life and death struggles of modern day gladiators and those who lead them. Starring Al Pacino, Cameron Diaz, Dennis Quaid, James Woods, Jamie Foxx, Matthew Modine, Jim Brown, Lawrence Taylor, Aaron Eckhart and Terrell Owens.
Life is a contact sport.









4. Against all odds (1984)

Based on the film "Out of the past". Starring Jeff Bridges, James Woods and Rachel Ward.
She was a beautiful fugitive. Fleeing from corruption. From power. He was a professional athlete past his prime. Hired to find her, he grew to love her. Love turned to obsession. Obsession turned to murder. And now the price of freedom might be nothing less than their lives. 
Last scene. Phil!

3. We are Marshall (2006)
Based on actual events. When a plane crash claims the lives of members of the Marshall University football team and some of its fans, the team's new coach and his surviving players try to keep the football program alive. Starring Matthew McConaughey, Matthew Fox, Anthony Mackie, David Straitham and Kate Mara.
From the ashes we rose. We are... MARSHALL.
Tear jerking scene.







2. The blind side (2009)
Based on the extraordinary true story. Starring Sandra Bullock, Tim McGraw, Kathy Bates and Quinton Aaron.
The story of Michael Oher, a homeless and traumatized boy who became an All American football player and first round NFL draft pick with the help of a caring woman and her family.
A scene.
End credits including snippets from the 2009 NFL draft! Tear jerker!
Background, interview with the Tuohy family
Sandra Bullock wins an oscar for best actress.

1. Friday night lights (TV-series 2006-2011)
Clear eyes. Full heart. Can't loose.
Loosely based on H. G. Bissinger's biographical book covering the year 1988 of The Permian High School Panthers team in Odessa, Texas. Starring Kyle Chandler, Connie Britton, Taylor Kitsch, Aimee Teegarden, Adrianne Palicki and Michael B. Jordan.

Hur har mina filmspanarkompisar tänkt sig detta tema? Finns där några filmer om football?

Flmr

The Velvet Café

Temaväljaren Jojjenito

Ordekvilibristen Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-noir

Nästan Sveriges bästa blogg: Fiffis Filmtajm

Moving landscapes

Den kliande Filmitch

Sectumsempra !

January 29, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Decennier - omstart och 1950-talet

≪ Previous: Filmspanarna Tema #17: Sportfilm

$

0

0

Sjätte året: Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)

Utgivningsår: 2009
Regissör: David Yates
Längd: 2 h 33 mins

Observera, det kan finnas en eller annan spoiler nedan!

Plot: Kampen mellan de onda och goda krafterna i den magiska världen hårdnar. Nu accepterar alla att lord Voldemort har kommit tillbaka och The Death Eaters attacker runt om i världen intensifieras. Hogwart's School of Magic bevakas av ett gäng Aurors. Harry får i uppdrag av Dumbledore att söka reda på en hemlighet som den nya Potions professorns trycker på. Samtidigt söker Dumbledore efter Voldemorts svaga punkt.

Revy
Filmerna blir bättre och bättre desto längre vi kommer i serien. Precis som fyran och femman är filmen tudelad mellan de mer humoristiska turerna runt olika romantiska förvecklingar, i denna film Hermy/Ron/Lavender och Harry/Ginny/Dean, samt det dramatiska, i detta fall Harry/Dumbledore som söker hemligheten runt Voldemort.

Filmen är mörkare i tonen och mer spännande i handlingen. Draco är olycksbådande och supermörk i sitt blonda hår. Hans karaktär tar en hel del plats i denna film. Slutscenerna från och med att Dumbledore tar med Harry till Voldemorts grotta till det bittra slutet är seriens bästa hittills.

Årets spell

Sectumsempra! The Halfblood Prince's dödliga spell, som knivar mot offret, kan skära av en lem till och med (vem som nu vill göra något så olycksaligt...).

Vad heter spellen egentligen?

Nya karaktärer

Professor Horace Slughorn, en underbar och härlig karaktär i all sin egocenticitet.

Årets Professor of the Dark arts

Severus Snape. Snape har äntligen fått det jobb han så hett eftertraktade och alla som ser filmen för första gången bör skälva för att den mörke fått ta över detta viktiga ämne.

Årets magiska djur

Fawkes flyger iväg efter Dumbledore's fall. En symbolisk scen.

Årets döing

Albus Dumbledore. Hans dödsscen är kanske hela seriens bästa scen?

Årets actionscen

Dumbledore och Harry hämtar den falska horcruxen i grottan. Alla scenerna från att Albus och Harry landat på klippan ute till havs, visa sjön med döingarna, till Albus smärtor, till den majestätiska elden är mycket häftiga.

Årets humor

Jag skrattade gott åt Ron när han har fått i sig en kärlekspotion som var menad för Harry. Ron hade hittat en chokladask på Harrys säng och ville bara smaka "lite". Denna scen är hilarious, och den efterföljande scenen hos professor Slughorn är kul tills den blir spännande. En av filmens styrkor är triangeldramat mellan Hermy, Ron och Lavender och speciellt Emma Watsons minspel är mycket bra filmen igenom...

Årets känslosammet

Hermione vakar över Ron i sjukbädden. Den scenen är så söt efter allt Hermy fått gå igenom med Lavender som ivrig uppvaktare av den korkade Ron.

Årets speciella scen

Luna och Harry på och på väg från the Hogwarts Express. Det är scenen när Luna räddar Harry efter att Draco stupifyat honom och gömt honom under hans osynlighetsmantel.

Supertrion

Det är mycket Harry, Dumbledore och Lord Voldemort i denna film. Det är inte lika illa som i film fyra då handlingen hela tiden drivs framåt i denna film, men det är lite synd att trion inte samverkar så mycket. Vid sidan av Harrys äventyr med Dumbledore får vi en jättedos av Hermione, med flera mycket dråpliga, underfundiga och känslosamma scener. Var Ron med i denna film?  

På postern ser vi Harry i förgrunden och Dumbledore med sin kassa hand precis bakom. Till höger har vi Hermione med någon typ som nästan döljer henne. Varför en statist framför henne? Obegripligt. I bakgrunden stadsmiljö från London. Ok, kan kanske vara på sin plats med tanke på inledningen av filmen. Men njae, inte en jättekul poster, va?

Harry's moment

Scenerna när han är rusig på lyckokuren är mycket bra. Radcliff spelar Harry lite annorlunda, fipplandes med händer och lite annorlunda kroppshållning. Kul att se.

Hermione's moment

Scenen när hon är förgrymmad över Lavenders uppvaktning av Ron. Hon blir så arg och springer iväg. När Harry kommer fram för att trösta ser vi hur arg hon är. Hon har små fåglar som flyger omkring över hennes huvud, fåglar som hon gör sönder i ilskan senare.

Men hon har också många små fina stunder; hennes lilla tafatta vinkning till Ron innan laguttagningen, hennes pillimariska min efter att hon confundat Ernie, hennes vilda blick när hon inte får till den potion de ska göra i en tävling och andra scener.

Hermy's vilda blick (förlorat) och Lavender's tankfulla

Awkward wave

Pillimarisk

Rufsigt hår, som efter... en lektion.

Nej... Öl.

Ron's moment

Under inledningen av filmen läggs en hel del tid på Rons osäkerhet runt sitt spel som målvakt i Quidditch. När de senare spelar match tror ju Ron att han fått i sig lite turpotion men egentligen har Harry bara lurat honom om det. Med stärkt självförtroende gör Rone en hjälteinsats i matchen och Gryffindor vinner matchen. För en av seriens mest korkade karaktärer är detta en ljuvlig triumf och scenerna när de firar honom i Gryffindors common room är härliga.

Årets citat

Från den mäktiga scenen
Albus Dumbledore: Severus... please...

Luna Lovegood är en favoritkaraktär, efter hon har räddat honom i tågvagnen:

Harry Potter: Sorry I made you miss the carriages by the way, Luna.
Luna Lovegood: That's all right, it's like being with a friend.
Harry Potter: Oh, I am your friend, Luna.
Luna Lovegood: That's nice.

Årets favorit

Det är en jämn kamp mellan Severus Snape, Horace Slughorn och Luna Lovegood, men det lilla lejonet måste ju vinna för tusan. Hon är för härlig, Evanna Lynch i rollen som Luna. Ryktet gör gällande att hon gjorde Luna på ett så perfekt sätt att J. K. Rawling formade Luna efter Evanna's gestaltning när hon skrev de sista böckerna... Och att Luna är den enda karaktären från filmerna som Rawling lät sig inspireras av när hon skrev böckerna.

Insanities and craziness

Det är bara en sak som strör mig lite med Dumbledore's dödsscen. Det är en sak som jag tror skiljer sig avsevärt med hur det går till i boken. Där, i boken gör Dumbledore så att Harry blir förstenad och sedan slänger han på Harry hans invisibility cloak. Harry står helt osedd och ofötmögen att ingripa. I filmen står Harry dels passiv på våningen under och väljer att inte ingripa (då han lovat Dumbledore) men Snape kommer också fram till Harry och hyschar åt honom, vilket borde gjort Harry tveksam om Snape's skuld på ett helt annat sätt än i boken...

Sammanfattning

En av seriens bästa filmer. Emma Watson briljerar och det är nog den allra bästa filmen för studier av Hermione Granger. Filmen är så detaljrik att den måste ses flera gånger för att alla nyanser ska uppfattas. Det är tecknet på en bra film. Dessutom är detta kanske den snyggast filmade i hela serien (än så länge). Det finns så många suveränt snygga snapshots från filmen, som små tavlor. Jag lägger in några exempel nedan. Mörker, dramatik och en del humor och kärleksgnabb. En underbar Harry Potter-film helt enkelt.

Jag gillar inledningen i Londons tunnelbana, Lunas räddning av Harry, supertrion på puben, Hermys minspel och ståtliga öldrickande, Slughorns middag och fest, att Harry frågar någon cool (Luna) att gå med honom på Slughorns fest, the Burrows förstörelse, alla scener med den kolsvarte Draco, Ron berusad av kärlekspraliner, Harry berusad av lycko potion, och hela den sista akten. Sämst är alla scener med Ginny. Boring.

Bästa skådespelare är Emma Watson, Jim Broadbent, Alan Rickman och Evanna Lynch.

Sista scenen är en perfekt set-up inför de två sista filmerna. Harry och Hermione planerar fortsättningen. Ron sitter lite bakom och surar. Nu är de helt ensamma mot Voldemort. De har bara inte riktigt insett det än...

Betyg 4+/5


Hörru, Harry Potter tävlingen!

Decennier - omstart och 1950-talet

January 30, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Obliviate !

≪ Previous: Sectumsempra !

$

0

0

Sådärja, efter ett litet avbrott ska vi nu dra igång med Decennier igen. I februari månad ska vi fokusera på 50-talet.

Vad är nu detta säger du kanske? Låt mig här ge dig en kort sammanfattning av projektet Decennier. Jag och bloggkompisen Movies-Noir ville köra ett bloggprojekt tillsammans. Vi går nu igenom ett decennium i taget och kollar på filmer från det decenniet som vi alltid velat se men inte kommit till skott med tills nu. Det blir en hel del klassikers, men det är inte ett "best of"-projekt utan helt enkelt de filmer som vi var för sig satt upp på våra respektive "att se"-listan. Länk till introduktionsinlägget.

Som vanligt kommer vi blogga om gemensamma filmer på fredagarna och nu ska filmerna vi valt presenteras:

Fredagen den 7/2: Yasujirô Ozu's Tokyo Story
Fredagen den 14/2: Charlie Chaplin's Limelight
Fredagen den 21/2: Audrey Hepburn in Roman Holiday
Fredagen den 28/2: Disney's The Lady and the Tramp

Vi hoppas som vanligt på att så många som möjligt gör oss sällskap och bloggar om dessa filmer med oss. Speciellt Jojjenito brukar vara med på tokigheterna.

Vid sidan av fredagar kommer vi båda använda oss av torsdagar, lördagar och kanske söndagar. Personligen har jag som mål att skriva om ett dussin 50-talsfilmer denna månad. Vilka filmer skulle ni vilja läsa om? Skriv av er i kommentarerna!

Movies-Noir har också ett återstartsinlägg på g idag, kolla här.

Obliviate !

January 31, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Avada Kedavra !

≪ Previous: Decennier - omstart och 1950-talet

$

0

0

Första halvåret av sjunde året: Titel Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1

Utgivningsår: 2010
Regissör: David Yates
Längd 2:26 h

Akta dig för spoilers nedan...

Plot: Harry, Hermione och Ron letar efter och förstör horcruxes. Voldemort har gömt delar av sin själ i dem och innan alla är förstörda kan man inte döda honom.

Revy
Vilken ofantligt bra film detta är. Jag älskar det lite långsammare tempot och att filmen inte fokuserar på en massa actionscener. Vi får karaktärsutveckling som aldrig förr i en HP-film. Jag tycker att detta är den film som bäst återspeglar känslan man får av att läsa böckerna där karaktärer och dialog står framför pompösa actionscener, även om det givetvis finns en hel del action i böckerna också.

Serien hjältinna träder fram i denna film. Jo, det är ju inte helt oväntat lilla Hermione som vuxit upp till att bli seriens största hjälte, även om Harry i nästa film kommer ta åt sig allt av äran. Hermione är den enda bundsförvanten Harry har kvar ett tag i mitten av filmen. Alla andra har till slut dött eller av andra anledningar lämnat hans sida. Bara Hermione är kvar och en av filmens bästa och lugnaste scener är just mellan Harry och Hermione i ett tält på den engelska landsbygden.

Halvårets spell

Obliviate. Formeln som Hermione använder för att göra så att hennes föräldrar glömmer att de har en dotter. Detta görs för att skydda dem. Hermione tårögd, jag likaså. Inledningsscenerna i filmen är magiskt bra.

Nya karaktärer

Den nye Minister of Magic Rufus Scrimgeour är med i inledningen och han träffar de tre i The Burrows och överlämnar till dem de saker de ärvt från Dumbledore. Scenen påminner mycket om Galadriels gåvor i Lord of the rings. Det finns givetvis fler likheter, inte minst mörkret som kommer över de som bär Slytherins locket på samma sätt som mörkret som kommer över de som bär ringen.

Bland skurkarna gör Yaxley gör entré. Det är han som nästan fångar Harry, Ron och Hermione i scenen på The Ministry of Magic. Vi träffar också ledaren av The Snatchers Scabior som mest ser ut som en glamrockare.
En på de godas sida, om än svagsint sådan, är Lunas pappa Xenophilius Lovegood.

Halvårets Professor of the Dark arts:

Not applicable. Filmen utspelas inte alls på Hogwarts. Snape är ny headmaster men vem som är Defence against the Dark Arts Professor nämns inte (tror jag).

Halvårets magiska djur

Inget nytt magiskt djur introduceras såvitt jag kommer ihåg.

Hedwig avslöjar Harry

Och sen tar hon en för laget...

Halvårets döing

Att Mad-Eye Moody dör är eländigt. Att Hedwig tar en för Harry är förebådande. Men att Dobby blir mördar av Bellatrix är filmens sorgligaste scen. Denna lille figur är charmig och han blev inte alls misslyckad som han kunde blivit. Han kunde blivit seriens Jar Jar Binks. I böckerna har the house elfs en större roll, inte minst i sista delen där de hjälper Harry på Hogwarts.

Halvårets actionscen

Som nämnts ovan är det inte fokus på stora actionscener i denna del, men den inleds med några frejdiga scener och filmen avslutas med en intensiv actionscen i Malfoys residens. Den scen jag gillar mest på grund av dess signifikans i historien, dessa humor och dess actioninnehåll är då The Order of the Phoenix transporterar Harry från Privet Drive till the Burrows. Scenen när the Death Eaters anfaller bröllopet är också en bra actionscen. Bilden nedan är från den inledande jaktscenen när de transporterar Harry till säkerhet. Hedwig avslöjar vilken som är den riktige Harry och sedan blir det en stand off mitt i alla flygning mellan Harry och Voldemort.

Halvårets humor

Ingen scen sticker ut som speciellt humoristisk. Detta är en underbart mörk och härlig film, men tvillingarna Weasley har givetvis några roliga repliker i filmens inledning:
Fred Weasley, George Weasley: [after the Seven Potters transformation] Wow, we're identical!

Bonus (som är roligare om man läst boken och förstår hur underskön Fleur ska vara)
[after being transformed into Harry]
Fleur Delacour: Look away, I'm hideous!

Halvårets känslosammet

Scenen med Harry och Hermione vid Harry's föräldrars grav är ljuvlig. En av seriens viktigaste teman, den om Harrys längtan efter sina föräldrar får sin kulmen i denna lilla scen.

Halvårets speciella scen

En trevlig om än mycket överraskande liten scen i filmen är sagan som Hermione berättar med animerat skuggspel som illustration. Snyggt och modigt gjort av filmmakarna.

Supertrion

Detta är Hermione och Harrys film. De kör solo mest hela filmen känns det som och Hermione blir bara större och större ju längre in i sagan man kommer. Emma Watson spelar Hermy på ett föredömligt sätt och hon är den enda av de tre som genom små ansiktsuttryck eller kroppsrörelser visar vad karaktären tänker eller menar. Ibland är det svårtolkade signaler, som sig bör. Både Rupert och Daniel ligger långt bakom i skådespeleriet. tyvärr.

Ron är en svikare och trots hans återkomst faller han ut ur storyn för mycket för att göra ett bestående intryck. När han återvänder blir det dock en av filmens många bästa scener, först räddar han Harry ur vaken, sedan tar han ihjäl en horcrux och det avslutas med en mycket intensiv scen när Hermione ser att han återvänt. Hon välkomnar honom som sig bör inte med öppna armar.

Postern till denna film är suverän. Supertrion springer för allt vad de har i en skog som det verkar mitt i ett regn av glödande saker. Harry störst och främst och Hermione klart mer framträdande än Ron.

Harry's moment

Harry begraver Dobby, lägg märke till att det var viktigt för honom att utföra begravningen helt utan magik. Denna handling kommer betala sig väl för Harry i sista filmen.

Hermione's moment

Hon har scener i hela filmen igenom, men en sticker ut. När Ron lämnat skeppet som en råtta stannar hon hos Harry. Sedan när Hermy och Harry ensamma kämpar vidare mot horcruxens ondska kommer filmens mest magiska scen då de dansar till Nick Cave-låten "O children". Vilken otroligt bra låt! Titta på den fantastiska musikvideon någon satt ihop, med favoritklipp av scener med Harry och Hermy från filmerna 1-7! Sångens ton och bilderna är så melankoliska och ödesmättade att jag nästan får gåshud. Lojalitet är en mycket viktig egenskap, både i fantasy-världar och i den riktiga världen. Hermione ÄR hela seriens hjältinna. Nice one, J. K.

Är Harrys och Hermys vänskap så mycket starkare för att de inte är sugna på varandra? Hur tusan kunde Hermy välja Ron? Obegripligt...

Ron's moment

I denna film har vår eländige vän Ron faktiskt en riktigt bra sekvens. Efter han lämnat Harry och Hermy i sticket kommer han trots allt åter. Bra gjort Ron. Han hinner då rädda Harry från drunkning och Gryffindor's svärd presenterar sig för honom vilket ju faktiskt bevisar att han trots allt är värdig! Till slut är det Ron som förgör en av horcruxerna med sagda svärd och dödar samtidigt den svarta svartsjukemonstret som ätit sig in i hans hjärta.

Halvårets citat

Harry Potter: [to Dolores Umbridge just before he Stuns her] You're lying, Dolores... and you mustn't tell lies!

Förutom Harrys härliga line ovan kommer det mesta bra från Luna, som vanligt!

Luna Lovegood: Hello, Harry! Oh, I've interrupted a deep thought, haven't I? I can see it growing smaller in your eyes.

Luna Lovegood: (closes Dobby's eyes) There. Now he could be sleeping.

Halvårets favoritkaraktär

Jag känner att den smartaste lilla häxan i hennes ålder Hermione vinner detta överlägset. Hennes lojalitet till Harry och deras gemensamma kamp är oöverträffad. Hennes klokhet och förberedelser kommer väl till pass då supertrion tvingas fly från bröllopet i all hast. Det är Hermy som i princip bär pojkarna på sina axlar igenom hela denna film. Hail, The queen. Hermione!

Insanities and craziness

En scen som jag inte riktigt kan greppa. Kommer ni ihåg när Harry och Hermy besöker Mathilda Bagshot och senare blir anfallna av ormen Nagini? I den scenen faller Harry genom en rutten vägg och hamnar i ett parallellt universum som det känns. Från ett gammalt ruckel som taget ur en Sagan om ringen-film till ett moderns barnrum målat i en ljusblå färg. Känslan var att han hamnade i en dröm på något sätt. En dröm från sin egen barndom? Nåväl, jag fattar inte denna scen. Om någon har en förklaring till allt detta, valet av färger osv får ni gärna höra av er i kommentarerna...

Sammanfattning

Långsam, dramatisk och mörk. Seriens bästa film? Den är helt klart en av seriens snyggaste filmer. Det kryllar av fantastiskt snygga scener och miljöer. Jag älskar hur denna film stannar upp i tempot och verkligen fokuserar på relationerna och karaktärerna. Det kommer bli nog så mycket action i sista filmen och om de bara gjort en enda film på sista boken hade mycket av detta underbara kampande inte kommit med.

Jag gillar det mesta i denna film Hermy's obliviate-scen, sista scenen med the Dursleys, både Harry och Hermy lämnar allt de haft i livet inför den långa resan, Severus bland the Death Eaters, Lucius förfall, alla scener med Voldemort, scenerna när The Order transporterar Harry säkerhet (de sju Harry), bröllopet och anfallet på det, samt hela campingturen på den engelska landsbygden. Och hemma hos pappa Lovegood och på the Malfoy's Estate och slutet. Scenen när Ron kommer tillbaka är så bra, speciellt Hermys reaktion när hon träffar honom igen. Fan, bra drama helt enkelt. Allra bäst är delarna när Harry och Hermy färdas ensamma med den tunga bördan toppat med den delikata dansscenen.

Betyg: 5/5

Glöm inte bort att delta i tävlingen, detaljer i introduktionsinlägget som du läser här.

Dobby has NO master

Luna i fängelse!

Avslutar med några grymt stämningsfulla miljöbilder...

Avada Kedavra !

February 2, 2014, 9:00 pm

≫ Next: The Boy Who Died

≪ Previous: Obliviate !

$

0

0

Andra halvan av sjunde året: Harry Potter and the Deathly Hallows, part 2

Utgivningsår: 2011
Regissör: David Yates
Längd 2 h, 10 mins

Oj, det kanske kom med en spoiler eller två i detta inlägg.


Plot: Harry och de goda mot Voldemort och de onda. Supertrion förstör de återstående horcruxes och den sista striden utkämpas på Hogwarts som sig bör. Fler kära karaktärer går förlorade men till slut segrar de goda.

Revy
Sista och åttonde filmen är ett bra komplement till den sjunde filmen. Nu är fokus på action och dramatik. Flera av hjältarna får en sista "hjälte-scen", ja till och med mamma Weasley får vara lite bad ass. Även om slaget om Hogwarts är mäktigt tycker jag att de missat att visa flera favoriters fall, mest notabelt Remus Lupins. Filmen kommer inte upp i samma nivå som sjunde filmen men den är en värdig avslutning på filmserien.

Mycket av filmen är actioninriktad, från inbrottet på Gringotts till det stora slaget om Hogwarts och Harrys dubbla dueller med Voldemort. En favoritsegment är Snapes minne som Harry fångar upp och där hela historiens hemlighet avslöjas, Snapes livslånga kärlek till Harrys mamma...

The boy must die, Severus.

Halvårets spell

Lord Voldemort: Harry Potter, the boy who lived... come to die. Avada Kedavra!

Nya karaktärer

Dumbledore's bror stiger likt en Mycroft in i historien, Aberforth Dumbledore. Han adderar inte speciellt mycket till filmserien och jag kommer knappt ihåg honom från boken.

Halvårets magiska djur

Draken som supertrion rider på när de flyr från Gringotts.

Halvårets döing

En stor döing är givetvis Lord Voldemort. Hela seriens huvudmål. Harrys fajt mot honom i och utanför Hogwarts är ganska mäktig.

De åtta värdarna Voldemort's själ bodde i:
Professor Quirrell
Tom Riddle's dagbok
Marvolo Gaunt's ring
Salazar Slytherin's locket
Helga Hufflepuff's cup
Rowena Ravenclaw's diadem

Harry Potter

Ormen Nagini

Lord Voldemort's många ansikten:

Vid sidan av Volde dog flera favoriter som Remus Lupin, Tonks och Fred bland många som fick sätta livet till.

Fred

Tonks och Remus

Filmens döing är dock Severus. Såklart. Hela historiens deep undercover agent och nyckeln till vinsten mot Voldemort. Snapes livshistoria är rörande. Ja, jag blir gripen i alla fall. 

Halvårets actionscen

Första vågen i anfallet mot Hogwart, speciellt när de flygande "bollarna" träffar domen. Sen är det mesta från slaget om Hogwarts bad ass.

Halvårets humor

När Hermione föreställer Bellatrix. Helena gör de scenerna mycket bra.

Hermione: [Disguised as Belltrix Lestrange, addressing a Death Eater] Good morning!
Griphook: Good morning? You're Bellatrix Lestrange, not some dewey-eyed schoolgirl!

Halvårets känslosammet

Snape's minnesbilder från sitt liv i skuggan av Lily Potter. Hjärtbrytande och magnifikt på samma gång. Om jag tolkat historien rätt gjorde Severus allt han gjorde för att han gillade Lily, han dedikerade typ hela sitt liv för att hylla henne och hämnas hennes död. Tungt.

En annan känslosam scen är när Harry säger adjö till Hermione och Ron efter att han insett att han är en horcrux, ouch, och att han själv måste dö för att Voldemort ska kunna förintas. Tungt.

Halvårets speciella scen

King's Cross-scenen i skymningen mellan liv och död där Harry möter Dumbledore och får ett val. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför denna scen. Är den passande för filmen? Hade de kunnat visualisera detta på något annat smart sätt? Kings Cross! Så brittiskt.  LOL.

Supertrion

Det är klart att Harry får ta en hel del plats i sista filmen. Fasen den pôjken får gå igenom mycket så att vi vanligt fôlk ska kunna få lite lugn och ro. Hermy och Ron får ungefär lika mycket screen time. Egentligen tycker jag att det är flera andra karaktärer som får för lite tid tex Remus, Tonks, Fred och Luna.

Postern är helt klart ok. Harry står främst och ser arg ut. Hermy och Ron flankerar och bakom dem syns ett raserat Hogwarts. Bra sammanfattning. Men jag gillade nog teaser-postern inför film 7 allra bäst.

Hermione and Ron's moment

Ron och Hermy tar sig in till den döde basilisken och med en av dess tänder dödar Hermy den tredje sista horcruxen, diademet. Sedan möts de äntligen i den efterlängtade kyssen. Nu kan de dö.

Harry and Ginny's moment

De båda möts för en kort stund mitt under slaget. De möts i den efterlängtade kyssen. Nu kan de dö.

Neville's moment

Nevilles lilla stund är när han ensam försvarar träbron in till Hogwarts. Han är en bad ass.

Nevilles stora stund är när han står upp mot Volde och Bellatrix. Bad ass!

Nevilles största stund är när han dödar den allra sista hrocruxen, ormen Nagini! BAD ASS!

Luna's moment

Luna hjälper Harry att hitta Rowena Ravenclaw's diadem. Hon är lurig hon. Och fantastiskt charmig.

Årets citat

Professor Severus Snape: Look at me... you have your mother's eyes.

Årets favorit

Deep undercover under alla dessa år. Den svartaste av de svarta var inte så mörk som det verkade. Severus är givetvis årets favorit. Och en av hela filmseriens favorit. Severus Snape i Alan Rickmans mästerlige skepnad är en av seriens allra största behållningar.

Insanities and craziness

Vad tycker jag då om "19 years later"-segmentet? Jag gillade att vi fick en avslutning. Det passar in i hela seriens stil, det är trots mörker och elände ändå en snäll serie. En detalj som jag inte gillar från epilogen är att både Hermione och Ginny har kläder och frisyrer som om de vore gamla engelska tanter, men de bör vara runt 35 år. Ungdomar! Var filmmakarna så rädda för att vi inte skulle förstå att det var en titt in i framtiden?

Notera Draco Malfoy's son som heter Scorpius Malfoy... Bad ass namn!

Sammanfattning

Detta blev en mäktig och som jag tycker värdig avslutning. De sista två filmerna blev bland seriens bästa. Böckerna är mycket, mycket bättre. Jag läste dem före filmerna så jag har inte provat själv, men jag vet att de kan addera mycket till historien fortfarande.

Favoritscener är Severus minne och hans död, anfallet mot Hogwarts och de godas försvar samt alla scener med Lord Voldemort. Ralph Fiennes är lysande i alla filmer och inte minst så i denna film. Alan Rickman är såklart super-duper som vanligt. Alla tre i supertrion sköter sig bra. Neville är lång. Luna är fin...

Betyg: 4+/5

Idag är sista dagen för er att delta i tävlingen. Skicka in svaren med närmaste uggla.Instruktioner.

The Boy Who Died

February 4, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Filmspanarna Tema #16: Tåg

≪ Previous: Avada Kedavra !

$

0

0

I must not tell lies.

Sådärja, här kommer avslutningsinlägget till mitt Harry Potter-projekt. Detta är den andra filmserien jag har behandlat lite mer ingående och det är lika kul som det är tidskrävande. Det har varit trevligt att se om dessa filmer av flera skäl. Dels såg jag de flesta filmerna med min kompis Danne från Göteborg, som under förra året veckopendlade till Stockholm för ett konsultuppdrag. Han hade inte sett filmerna och var riktigt sugen på serien. Det var extra roligt att få se filmerna med en som var helt blank inför Harry Potter-världen. Den andra anledningen till att det var kul med detta projekt var att jag nu sett alla filmerna tämligen sammanhållet i tiden. Det gör att hela historien framträder på ett bättre sätt än när det går lång tid mellan varje film. Jag älskar denna filmserie och håller den klart bättre än tex Sagan om ringen-filmerna där endast första filmen kan konkurrera. Jag tycker serien också slår Star Wars ganska klart, speciellt med tanke på de tre nyare filmerna från den franchisen.

Inom Harry Potter-serien tycker jag rent generellt sett att de senare filmerna är överlägsna de tidigare. Speciellt de två första filmerna som gjordes av Chris Columbus har en så skild ton att de sticker ut (negativt). Från och med Cuaron's Azkaban finner serien den rätta tonen och mörkret tar över (mestadels).

Jag vill givetvis avsluta projektet med några listor över favoritkaraktärer, ofavoritkaraktärer och filmerna. Men först tävlingen!

Tävlingsresultatet

Jag vill passa på att tacka alla som deltog i min Harry Potter tävling. Det var mycket roligt att se vilken fantastisk spridning på svaren. Av de åtta filmerna fick alla utom den sjätte filmen röster. Den film som fick flest röster var första filmen, lite överraskande. Det var ännu mer spridning på era favoritkaraktärer. Hela sexton stycken fick minst en röst och allra bäst gick det för supertrion, en liten blond tjej och en mycket svart(hårig) trollkarl. Topp 5 var i ordning Hermy, Luna, Harry, Ron och Severus.

Priset i denna lilla tävling är fjärde, femte och sjätte filmerna i blu-ray-utgåvor. Bakgrunden är att jag erhållit ersättningsskivor till den stora boxen jag köpte i våras. Vissa boxar innehöll skivor med ofullständigt extramaterial och produktionsbolaget skickade då ut ersättningsdiskar. Min box hade dock redan rätt skivor och därmed blev dessa tre över och perfekt pris i tävlingen. Skivorna är "riktiga" blu-ray's men de kommer utan dvd cases. Bättre än inget hoppas jag!

Vinnaren är... Johan S på Lidingö. Grattis till dig!

Listmania 

Jag börjar med mina tio favoritkaraktärer. Här väger jag mest in hur de framställs i filmerna och då i en kombination mellan hur karaktären är skriven och hur bra skådespelaren som gestaltar dem är. Många av de onda karaktärerna är ljuvliga att beskåda och mycket bra men flera av dem hamnar just utanför topp 10.

10. Gilderoy Lockhart


9. Horace Slughorn


8. Sybill Trelawney


7. Lord Voldemort


6. Fred & George Weasley


5. Sirius Black


4. Arthur Weasley


3. Severus Snape


2. Luna Lovegood


1. Hermione Granger

Honorable mentions: Neville Longbottom, Dolores Umbridge, Remus Lupin, Lucius Malfoy, Bellatrix Lestrange, Vernon Dursley, Rita Skeeter, Xenophilius Lovegood, Argus Finch och Mad-Eye Moody.

Casten i denna filmserie är överlag ypperlig. Det är som en "vem är vem" inom brittisk skådespelarelit. Mycket imponerande. Men trots allt finns där några lite svagare karaktärer. Det kan bero på någon ung skådespelares svaga skådespelarinsats, någon svagare skriven karaktär, en eller annan dålig casting eller en för stor skillnad jämfört med hur jag tänkte mig karaktären (när jag läste böckerna). Orsakerna kan vara många alltså. De jag inte gillar så mycket är följande karaktärer; Ron Weasley (lustig notis som dök upp på twitter igår), Ginny Weasley, Quirinus Quirrell, James Potter, Albus Dumbledore, Molly Weasley, Mundungus Fletcher och Seamus Finnigan.

Give me the films, goddammit!

Som sig bör avslutar jag med den ultimata topplista av filmerna.

8. Harry Potter and the Chamber of Secrets

7. Harry Potter and the Goblet of Fire

6. Harry Potter and the Philosopher's Stone

5. Harry Potter and the Order of the Phoenix

4. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

3. Harry Potter and the Deathly Hallows, part 2

2. Harry Potter and the Half-Blood Prince

1. Harry Potter and the deathly hallows, part 1

---

Filmspanarna Tema #16: Tåg

January 7, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Tokyo Story (1953)

≪ Previous: The Boy Who Died

$

0

0

När det bestämdes att nästa tema skulle bli Tåg funderade jag en lång stund, flera millisekunder, på om jag skulle göra en lista eller ej. Det skulle jag.

Frågan nu var bara vilken typ av lista? En simpel tio-i-topp, eller något överraskande och inspirerat?

I think I can. I think I can. I think I can. I... Think... I... Can... I.
Thought I could. I thought I could. I thought I could. Woo-hoo!

Jag valde det senare. Därför kommer här en lista som inte är en traditionell topplista utan en listning av bra scener, känslor eller filmer som på något sätt har med TÅG att göra. Jag tror att jag har fått med mig allt jag vill ha på en lista som denna. Kanske att jag saknar någon bra western-scen plus att jag inte fick med det noiriga försäkringsbedrägeriet med dubbel utbetalning. Jag fick med det jag fick med, så håll till godo och Vart är vi på väg? som Kristian brukar säga.


Who wants to hide? 
Jag inleder med en av filmvärldens bästa inledningar. Som så ofta med mina val i denna lista har scenen en otroligt bra musik som sätter och understryker känslan i scenen. Jag tänker givetvis på inledningen av filmen The warriors (1979). Musiken, klippningen, hela set-uppen av filmen. Grymt!



You won't be needing this. Old man!
The Warriorsär ju en actionfylld film så låt oss fortsätta på det temat, actionscener på tåg. Här kommer jag inte ta med en av de största besvikelserna i mitt filmliv, uppföljaren till Mad Max: The road warrior. Jag vill inte ens nämna den eländige uppföljaren vid dess namn. Damn you, George Miller! Nej, istället tar jag här upp den bästa slagsmålsscenen på tåg jag känner till. Det är vår gamle sorgsne agent i smoking som här håller sig framme, From Russia with love:



Obviously a frog.
Bond mot Grant i Ser rött är verkligen en klassiker, och på tal om klassikers vill jag här lyfta på hatten för två klassiska tåglinjer, Orientexpressen och transsibiriska järnvägen, och filmerna från dem. Först och främst har vi Mordet på orientexpressen med våran egna Ingrid Bergman som fick en oscar för sin roll. En litet nyare film som utspelas på den transsibiriska järnvägen var den mörka och lite smått obehagliga thrillern Transsiberian som jag såg på filmfestivalen 2008. Mordmysterium respektive spänning i tågkupéerna alltså.



Nuns don't wear high heels!
Spänning! Du vet vem filmvärldens spänningsmästare är? En korpulent herre som verkar ha ett mycket kärleksfullt förhållande med tågen? Jodå, vår gamle vän Hitch. Under det pågående Decennierprojektet fick jag uppleva en av hans äldre pärlor The lady vanishes. Det är tågfilmen nummer ett från Mr Hitchcock tycker jag, trots filmer som Strangers on a train och North by northwest.



There's something moving out there!
Om Hitch har med tåg i många av sina filmer så är det inget emot hur mycket tåg våra hjältar i Harry Potter-serien åkt. The Hogwarts Express har redan fått en ikonisk ställning inom filmvärlden. Det gamla brittiska tåget utgår som vanligt från King's Cross platform 9 3/4. Scenen som jag direkt kom att tänka på från serien är den i tredje filmen när vi får träffa dementorerna för första gången. Isande spänning och lysande upplösning av scenen.



Buongiorno!
Harry Potterfilmerna blir mörkare och mörkare under seriens gång, men det finns humor också i serien, framför allt i de inledande filmerna. Om "humor" på tåg i verkligheten allt som oftast handlar om förseningar, "signalfel", överfulla vagnar, skrikande barn eller äckliga toaletter, så kan humor på filmtåg vara ganska så lustig. Dra på dig smilbanden och klicka på denna scen i favoriten Eurotrip...
Roligaste tågscenen, det är INTE Monty Python! Mi scusi.



Those aren't pillows!
Underbara buddy-movies på tåg och buss, i flygplan och bilar: Det finns det två av! Midnight runär en mycket rolig och överraskande smart tågfilm. Planes, trains and automobilesär fortfarande överraskande nog lustig, varm och snäll. See that Bears game last week?



What grade are you in?
Lite modernare underfundig mänsklig värme finner du i och kring den nedlagda tågstationen i The Station agent med lysande skådespelarinsatser av Patricia Clarkson, Bobby Cannavale och Peter Dinklage.



Jesus Christ! That's Jason Bourne.
På tal om tågstationer utspelas en av Bourne-seriens bästa och mest nervpirrande actionscener på Waterloo Station i London. Bourne har stämt träff med journalisten Ross för att få information från honom om Treadstone. Väl där upptäcker Bourne att Ross är jagad av CIA-agenter som försöker döda honom. Bourne leder Ross genom folkhavet via mobiltelefonkontakt och han skulle kanske kommit undan om han inte fick panik och struntade i Bournes direktiv.



Thank you for coming back to me.
En helt annan film med lika hög spänning utspelas på den lilla, lilla tågstationen i Milford. Celia Johnson och Trevor Howard är elektriska i ett kort möte, den bästa filmen från 40-talet i det pågående projektet.



Yes. No. Maybe.
Steget från brittisk platonisk kärlek under andra världskriget till amerikansk ungdomlig lust är långt, eller kort. Bästa sexscenen på tåg? Självklart när man väl kommit på det. Scenen mellan Tompa och Rebecca i Risky business! Musiken. Musiken! Först Phil Collins, sedan de fantastiska Tangerine Dream.



We got all the time in the world.
Jag avslutar denna lilla lista med en av filmvärldens bästa "sista scener". Den kommer från en film som håller än idag och som antagligen är den bästa tåg-filmen alla kategorier. Jag tänker på sista scenen i Runaway train, detta tågepos med Jon Voight i spetsen. Och den andra film Rebecca var med i på denna lista. Musiken! Manny mot Ranken eller Manny mot sitt öde? Välj själv. Hans slut bringar fram gåshud på mig och därmed är listan slut.

Vilka tåglinjer har mina fellow Filmspanare valt att åka med idag tro?
Except Fear
Moving landscapes
Fredrik on Film
The Velvet Café
Har du inte sett den? (podd)
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Fiffis Filmtajm
Filmitch

Tokyo Story (1953)

February 6, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Rashômon (1950)

≪ Previous: Filmspanarna Tema #16: Tåg

$

0

0

Kyoko: Isn't life disappointing?
Noriko: (smiles) Yes it is.

Välkommen till återstarten till projektet Decennier. Under februari månad ska vi ta oss an de filmer vi alltid velat se men inte sett från 50-talet. Som alltid på fredagarna skriver jag och Movies-noir om en gemensam film och med oss har vi som vanligt Jojjenito, som jag bestämt tror har blivit befordrad till minst "intern" vid det här laget...

Tokyo Story var ett av mina val. Varför har jag då "alltid" velat se denna film? Först och främst är det på grund av att jag hörde så goda ord om filmen från Adam och Sam på Filmspotting när de körde sitt "Overlooked auteurs"-maraton. Jag hade för mig att de båda gav den 5/5, men mitt minne har kanske svikit mig om detta. Dessutom är filmen inkluderad i Criterion Collection och till filmer i den har jag alltid en positiv grundinställning.

Tokyo storyär en försiktigt berättad, nästan meditativ film om relationen och förväntningar mellan föräldrar och vuxna barn, om respekt för de äldre och val man gör. Filmen är lång och långsam och ska jag vara helt ärlig så blev jag mycket pumsig de första gångerna jag försökte se filmen och stängde av båda gångern. När jag vid tredje försöket väl kom genom den första halvtimmen fångades jag dock av dess melankoliska stämning och sorgsna handling.

Filmens tydligast goda karaktär Noriko är också filmens mest självkritiska. Filmen är så bra att det inte är svårt att fatta vad den går ut på men i det finstilta är jag rädd för att mycket gått förlorat i översättningen samt i att det är så svårt att tolka signalerna i den japanska kulturen. Noriko är den karaktär vars kommunikation och känslor jag förstår bäst. Hon spelas väldigt bra av Setsuko Hara. Helt klart filmens klarast lysande stjärna.

Båda föräldrarna, framför allt fadern, och deras barn är svårare att tyda. I början av varje mening stönas ett litet utrop fram vilket i början fick mig att förundras, och alla meningar uttalas med ett brett leende, oavsett om det de sa var glatt eller ledsamt. Det tog ett bra tag innan jag vande mig med hur de pratade. Vad som är personliga drag respektive kulturella drag är ibland oklart. Jag antar att filmen ska ses mot en bakgrund av en traditionell respekt för de äldre och föräldrar. Att föräldrarnas egna barn inte bryr sig så mycket och att Noriko som änka till deras döde son är den som hjälper dem mest är en poäng i historien, men det är rimligen inget som är specifikt för den japanska kulturen, det kan ske universellt. Det är en mycket tänkvärd film om man är, eller har varit, någons barn, vilket gäller för de flesta av oss...

Ozu använder sig av en intressant filmteknik. Kameran står mycket still och täcker in scen efter scen utan rörelse. Man ser till exempel ett rum där karaktärer kommer in, pratar leende, går ut. Filmen får på så sätt mycket distinkta scener. Den är dessutom lite annorlunda i sin klippning. Det hoppas fram i handlingen vid upprepade tillfällen på ett abrupt sätt. Vet inte om det var bra eller dåligt, bara att det var annorlunda.

Några saker jag känner om filmen...
- Filmen är ganska sorglig men samtidigt känns historien så äkta att filmen till slut känns befriande
- Setsuko Hara är filmens stjärna och hennes Noriko är en fröjd att följa
- Japanernas sätt att kommunicera är för mig på gränsen till obegripligt men man vänjer sig lite smått så småningom

Filmen är sorglig och tänkvärd, därom bör man inte tveka. Den är sorgsen på ett mycket lågmält sätt. Jag blev dock inte lika drabbad vid titten som jag hade förväntat mig, men det är som att den verkar djupt ner i sinnet på ett nästan obemärkt sätt och dess styrka kanske visar sig senare? Jag är glad att jag sett den i vilket fall. Detta kan mycket väl en film som kan ligga och gôtta till sig i huvudet på mig och som jag kanske jackar upp ett snäpp vad det lider...

Jag ger Tokyo story tre jobbiga tågfärder av fem möjliga.

Betyg: 3/5  


Kolla nu vad Movies-Noir och Jojjenito skrivit om filmen. Har de haft besök från sina föräldrar och hann de med att ta hand om dem?

Rashômon (1950)

February 7, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Rear window (1954)

≪ Previous: Tokyo Story (1953)

$

0

0

It's human to lie. Most of the time we can't even be honest with ourselves.

Nu när vi kommit fram till 50-talet i detta projekt var en av de mest självklara filmerna för mig Akira Kurosawa's Rashômon. Det är en film som i sin fina Criterion Collection-utgåva stått i min filmhylla i så många år att jag nästan fått dåligt samvete inför inför den, inför synen på dvd'n. Rashômon var en av de första Criterion Collection jag köpte då jag började samla på utgåvor från firman som specialiserat sig på exklusiva utgåvor av bra filmer, gamla som nya.

Nu visade det sig att detta var en tämligen pretentiös film. Det behöver inte vara något fel i det, men den får inte vara allt för tråkig och det är kanske där denna film fallerar för mig. Jag hade hört att denna film vara en av de finaste från Kurosawa och filmens tema lockade mig. Här följer en kort beskrivning om handlingen för er som mot förmodan inte känner till den.

Tre män söker skydd undan ett skyfall i en övergiven byggnad. Det är två män, en bonde och en präst, som just varit vittnen i en mordrättegång. De berättar för den tredje mannen om mordfallet och de olika vittnesmål som givits inför domaren. Den åtalade är en notorisk skurk som mördat en samuraj och våldfört sig på hans fru. Under rättegången ger skurken, frun, den dödade mannen (genom ett media) och vittnet (bonden) sina vittnesmål om vad som skedde. Alla fyra berättar vad som hände ur sina perspektiv och deras berättelser skiljer sig mer eller mindre från varandra.

Premisserna i denna film är onekligen mycket intressanta. De fyra vittnena anpassar sin historia så att den passar dem och undviker att berätta saker de inte vill ska komma fram, kanske för att de skäms, för att de inte vill erkänna skuld eller för att de döljer något (stöld). Alla ljuger mer eller mindre kan man säga.

Nu är detta inte en film som vill besvara frågan om vad som egentligen hände. Jag tror inte att man kan veta exakt vad som hände ens när man sett klart filmen. Filmen ställer istället frågan på ett filosofiskt plan. Vad är sant och hur förhåller sig sanningen till våra perspektiv? Som jag ser det ger alla fyra vittnesmål där de pekar ut sig själva som skyldig. Den traditionella japanska definitionen av heder är besynnerlig. Vilket gör den japanska kulturen mycket intressant. Intellektuellt sett.

Jaha, så har jag äntligen sett denna klassiker. För det är jag innerligt glad. Nu kan jag gå förbi filmhyllan utan att bli anklagad av den filmen i alla fall! Tyvärr var filmen kanske inte så bra som jag hoppats. Rent intellektuellt är jag med, det är onekligen en intressant film. Fotot är vackert och innovativt. Jag la märke till flera otroligt snygga fotosekvenser. Bland annat hur kameran glider genom skogen och följer våra huvudpersoner som ännu ett vittne som gömmer sig där. Eller som när kvinnan sitter framför sin make och ber om förlåtelse. Hon vaggar i sidled och kameran följer hennes rörelse perfekt så att hennes ansikte hela tiden är bredvid hans huvud.

Men tyvärr kändes inte filmen så engagerande som den borde. Dels har jag lite svårt med det teatraliska och överdrivna japanska skådespeleriet. Dels blev det allt för mycket en exercis i vad är sant och vad är lögn. Jag hade svårt att knyta an till karaktärerna. Ingen av dem var tillräckligt intressant på ett känslomässigt plan, och jag tror att jag behöver en sådan känslomässig anknytning för att verkligen bli indragen i en film som denna.

Jag tror att jag har följande funderingar om filmen:
- alla ljuger eller minns fel, det är svårt att vara ett vittne till en brott, vad hände egentligen och vad finns endast i min egen hjärna... Intressanta frågeställningar!
- även om filmen hade ett intressant tema tyckte jag att den var ganska tråkig
- Kurosawa gör en massa tekniskt intressanta saker med kameran och perspektiven han väljer, men då jag inte är en filmfoto-nerd gör det inte filmen så viktig för mig...
- ett udda inslag var användningen av musikstycket Bolero i filmen.

Detta är kanske en film som kunnat uppskattats mer om man såg den i någon filmhistoriekurs eller liknande, men för mig var den ganska trist och oengagerande, om än intressant.

Jag ger Rashômon två övergivna spädbarn av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmspanarnas egna Kurosawa-expert Sofia, känd från bloggen "Rörliga bilder och tryckta ord", tänkte så här om Rashômon.

Medan jag vände blicken österut vände Movies-Noir sin västerut mot en osynlig två meter hög kanin. Han har sett en fantastisk film...

Rear window (1954)

February 8, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Lone Survivor (2013)

≪ Previous: Rashômon (1950)

$

0

0

Stella: When two people love each other, they come together - WHAM - like two taxis on Broadway.

Rear windowär Hitchcock's klassiker med James Stewart i huvudrollen som krigsfotografen Jeff som sitter hemma med ett brutet ben. I tristessen över sin inaktivitet sitter han och studerar sina grannar runt innegården. En natt ser han mycket mystiska händelser i en lägenhet och han börjar misstänka att mannen i lägenheten har mördat sin fru!

Detta är en sån där supermysig film som man antagligen kan se om hur många gånger som helst. James Stewart har en superhög lägstanivå och han är med i bokstavligen alla scener i hela filmen så om man gillar Stewart, som jag gör, är detta en film man vill kolla upp. I rollen som Jeffs fästmö Lisa syns den ljuvliga Grace Kelly. Hon var 25 år när filmen spelades in och det var bara en 2-3 år innan hon gifte sig med prins Rainer från Monaco och efter det gjorde hon inga fler filmer.

Hitchcock's säkra hand syns i fler sekvenser i filmen. Jag gillar speciellt när kameran går 180 grader från höger till vänster och vi ser Jeffs alla gårdsgrannar. Denna lilla kameraåkning kör Hitch om och om igen som för att påminna oss om de brokiga grannarna och hålla oss investerade i mysteriet. Vid sidan av mannen med den eventuellt mördade frun har vi miss Lonely hearts - som äter sin middag med imaginära gäster på ett hjärtskärande vis, den frustrerade jazzmusikern som komponerar vacker klassisk musik om kvällen, Miss Torso - den mycket viga balettdansösen som roar både Jeff och mig med övningar i vardagsrummet, det nygifta paret som utför egna gymnastiska övningar bakom persiennen, det gamla paret med hunden som får åka korg upp och ner från deras balkong samt den nyfikna skulptrisen på bottenplan.

Alla grannar är intressanta och spännande att följa. Till detta har vi två bifigurerna som besöker Jeff, hans fysiologiterapeut Stella var lite smålustig medan poliskompisen Doyle var ganska tråkig och stiff.

Filmen spelades in på 50-talet och en del av dialogen hade inte passerat idag. I en ganska intressant scen mellan Jeff och Lisa diskuterar de sin gemensamma framtid och huruvida Jeff kan tänka sig att stanna hemma med henne istället för att åka omkring till oroshärdar och fota elände. Lisa erbjuder sig att följa honom på resorna men det är otänkbart enligt Jeff. I denna scen och någon annan är han väldigt elak mot henne eftersom han inte vill gifta sig, bli låst i äktenskap. Jag fann den delen av filmen lite osympatisk. Han behandlade inte Lisa med respekt. Scenen får passera okommenterad och det är svårt att avgöra om det är en kritik till hans manschauvinistiska inställning eller om det bara ansågs som en normal diskussion under den tidseran.

Nej, det är inte filmens dialog som är dess styrka. Den får nog ändå anses som ett kriminaldrama med en liten touch av hitchcockian thriller. Jag antar att en del skulle kunna säga att det blir lite spännande mot slutet, men det är klart att det inte blir lika nervpirrande som i moderna filmer. Jag ska kanske då nämna att jag såg Rear window samma dag som jag såg den mycket nerviga Prisoners...

Jag kan kanske ha sett delar av Rear window i min ungdom men jag hade inga klara minnen i frågan. Därför kändes det viktigt att ta chansen under Decennier att se denna klassiker ordentligt.. Nu har jag sett den ordentligt i alla fall och för det är jag mycket glad. En riktigt skön rulle.

Några känslor jag har om filmen:
- filmen är himla mysig och en kandidat för flera tittomer, framför allt på grund av Hitchcock's regi
- filmen har två extra bra skådespelarinsatser, dels det givna från Jimmy Stewart, dels en ljuvlig uppenbarelse av Grace Kelly
- taggad som thriller eller ej, jag fann inte denna film ens en gnutta spännande en enda gång

Jag ger Rear window tre vigselringar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir körde en (bättre) James Stewart-film igår, idag satsar han på en plats där solen syns.

Lone Survivor (2013)

February 9, 2014, 9:00 pm

≫ Next: RoboCop (2014)

≪ Previous: Rear window (1954)

$

0

0

The rules of engagement says we can't touch them.

Det finns två filmgenrer där BOATS (based on a true story) funkar bra om inte bättre än fiction. Det är sportfilm och krigsfilm. Jag har en mycket svag spot för krigsfilmer som visar modern krigföring och speciellt om det finns elitstyrkor som Navy SEALs eller Delta Forces med. Även om det är väldigt hemska och uppslitande scener man får se blir jag fascinerad över att se dessa elitsoldaters hantverk, deras yrkesskicklighet. Det är lite samma typ av fascination som jag kände över den fiktiva Coq Rouge en gång i tiden.

En av mina absoluta favoritfilmer inom genren är Black Hawk down där jag både läst boken och sett filmen. En annan favorit är Zero dark thirty. När jag så fick vet att Lone survivor skulle filmas blev jag mycket förväntansfull. Filmen handlar om en incident i Afghanistan 2005. Fyra medlemmar ur Navy SEAL team 10 hade i uppdrag att spana på en Al Qaida ledare i området. Under uppdraget blev de upptäckta av en större grupp fiender och en häftig strid utbröt vilket resulterade i att tre av de fyra soldaterna dödades (allt eftersom). Hoppas att detta inte tas som en spoiler, med tanke på filmens titel...

Filmen är mycket bra gjord och en hel del militärer var med som rådgivare etc i filminspelningen. Regissören bakom Friday night lights (både filmen och tv-serien) Peter Berg har gjort filmen. Han har också tagit med Taylor Kitsch, en av hjältarna från Friday Night Lights, som gruppens ledare Michael Murphy. Annars är filmens stora namn Mark Wahlberg som den överlevande Marcus Luttrell. De övriga två teammedlemmarna spelas av Ben Foster i rollen som Matt Axelson och Emile Hirsch som Danny Dietz.

Tyvärr kommer inte denna film upp i samma nivå som Black Hawk Down. Den är väldigt intressant men den har några tydliga svagheter. Peter Berg har valt att ha samma kompositör som till tv-serien Friday Night Lights och filmmusiken är så lik att jag några gånger kom att tänka på tv-serien mitt under striderna och det funkar inte alls. Ett fredligt småstadsdrama krockar med höghastighetsgevär i de afghanska bergen i mitt huvud! Jag tycker också att vissa scener i denna film är mer manipulativt dramatiska än nödvändigt. Vi ser hur en amerikansk soldat dödas i slow motion vilket gör att filmen tappar stort i ett slag.

Även striderna i berget lämnar en del att önska. De är lite för kaotiska för att man ska kunna få överblick och förstå helt vad som händer. Självklart är det så striden med all sannolikhet uppfattades av soldaterna, men i filmens värld är det upp till regissören att se till att åskådaren alltid vet vad som händer. Just det lyckas Ridley Scott mycket bra med i föregångaren Black Hawk Down.

På plussidan finns ett grymt bra ljud och en extrem spänning i vissa scener. Amerikanerna hämtade hem de döda kropparna från berget och en av dem hade blivit skjuten 11 gånger innan han dog. En annan ser vi dö, sittandes mot ett träd, och ljudet från hans av blod översvämmade lungor var mycket hemska och realistiska. Dessa Navy SEALs är extremt vältränade och stenhårda. Och jag får allt jag önskade mig i form av att få se hur de förbereder sig och hur de arbetar under striden. När de jagas av sina fiender hamnar de bland annat vid ett stup och inför valet mellan att skjutas sönder eller hoppa ut över kanten gör de det enda rätta och hoppar. Nu är detta inte en film där hjältarna efter ett sådant hopp ställer sig upp och borstar av sig på axlarna, nej det är istället en mycket brutal scen.

Filmen bygger på boken som den enda överlevande har skrivit och det kan säkert finnas faktafel i boken eller filmen. Vem sa vad, vem var hjälte och vem var det inte? Dessa frågor brukar vara svåra att handskas med i efterbehandlingen av händelser som denna.

Lone survivorär mycket bra men jag hade hoppats på ännu bättre. Det är en film som jag mycket väl skulle kunna tänka mig se om. Jag ger Lone survivor tre härdade kroppar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Verklighetens Marcus Luttrell med kollegor

RoboCop (2014)

February 10, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Inside Llewyn Davis (2013)

≪ Previous: Lone Survivor (2013)

$

0

0

I lördags var det filmspanarträff och efter att hela gänget tillsammans sett bröderna Coens nya film (revy imorgon) och därefter träffats på det vanliga haket gick en lite klick dedikerade spanare på en andra film på lördagskvällen och såg remaken på 80-talsklassikern RoboCop med svensken Joel Kinnaman i huvudrollen som Alex Murphy.

Remakes inom filmens värld är sannerligen inte ett nytt fenomen. Remakes på filmer som man inte sett eller ens känner till är oftast inget problem. Personligen önskar jag dock färre remakes och fler nya innovativa filmidéer. Anledningarna till att man gör remakes kan säkert vara flera, men om det inte är en amerikansk remake på en utländsk film, brukar man ofta vilja uppdatera storyn på något sätt, finna någon ny vinkling på den gamla filmen.

Detta har man gjort med RoboCop. På ett mycket kass sätt. Man har tagit ett av originalfilmens mest centrala element och vänt på det 180 grader. I originalet har RoboCop inga mänskliga känslor eller minnen under större delen av filmen för att mot slutet börja återfå sina minnen och till slut sin själ. En maskin som borde vara död får en själ. Detta är en typisk sci-fi-frågeställning som så sent som i den aktuella filmen Her ställs om igen. Men i den nya RoboCop gör de tvärt om. Murphy är helt medveten, har alla sina minnen intakta och är precis samma person när han blir RoboCop för att senare göras själlös av det onda företaget. Istället för att ha en intressant sci-fi  blir detta till ännu en trött "stora företaget är onda"-film som vi sett så många gånger redan. Uppdateringen av grundelementet i RoboCop var ett mycket, mycket dåligt beslut.

Detta är inte det enda som ändrats jämfört med originalet. Filmen är barnförbjuden men den tror tydligen att publiken är ungefär 10 år gamla. Det är länge sedan jag såg en satirisk sci-fi med så flagrant övertydliga paralleller med dagens politik. Filmen kritiserar användningen av drönare i USA's utrikespolitik. Inget lämnas åt publiken att förstå själva. Istället tuggas budskapet till en välling och hälls ned i strupen på den korkade publiken. Filmens enda färgstarke figur, tv-personligheten Pat Novak i Samuel L Jacksons skepnad drar till och med parallellen med USA's drönare i en av sina monologer. Övertydlig, ängslig och irriterande hantering från manusförfattare och regissör.

I originalfilmen framkom satiren över nutidens politik och strömningar i bakgrunden, som en fond till filmens historia. Regissören Paul Verhoeven var en mästare på dystopiska framtidsvisioner där filmer som RoboCop, Total recall och Starship troopers alla kan ingå i samma framtid och där alla har ett stort ont företag i bakgrunden och fascistiska undertoner i samhället. Satiren, precis som humorn, ska upplevas och förstås av åskådaren, inte övertydligt förklaras av skaparen av verket.

För övrigt är manus mycket svagt. Filmen är ett logiskt vrak. Ta till exempel inledningens långa scen där amerikanska krigsrobotar dödar iranska motståndsmän och till slut råkar ha ihjäl ett barn med en kniv i handen. Var tog uppföljningen av den scenen vägen? Eller ta RoboCops attack på de stora krigsrobotarna i filmens slutscen. Varför? Inget tydde på att han ville begå självmord där. Samtidigt hade han alla tillgänglig data och förstånd att utvärdera att han inte skulle klara sig mot de fem robotar som fanns där. Hela scenen var så urbota dum att man bara skulle skrattat om man orkat bry sig.

Skådespeleriet var överlag mediokert. Joel Kinnaman stack absolut inte ut negativt, men han gjorde det sannerligen inte positivt heller. Den enda skådespelaren som verkade ha lite kul med sin roll var Samuel L Jackson. Men hans karaktär var inte så mycket att hänga i julgranen så det blev lite platt det också. Man kunde kanske hoppats på lite mer från Gary Oldman eller Michael Keaton men de spelar sina roller utan innovation, helt enligt den mest riskfria mallen som finns i Hollywood.

Filmen har en enda scen där det brände till lite. Jag tänker på när Murphy upptäckte att hans kropp var borta. En skrämmande scen i all sin Kafka-anda.

Efter filmen tog vi oss en nattfika på stan och jag råkade nämna vilket betyg filmen skulle få från mig. Ett långt och intressant samtal om betyg tog fart. Jag kan här repetera att eftersom en godkänd film, en "helt ok"-film får tvåa av mig och betygen 3-5 alla är bra betyg för filmer som jag på ett eller annat sätt kan rekommendera blir betyg etta ett brett betyg (variationen på hur dåliga filmer är inom betyget kan vara stort). Alla filmer som jag tycker är kassa kan få en etta, även om det inte behövs så mycket för att komma upp på tvåa. Det finns flera filmer som är sämre än denna nya version av RoboCop. Men på min betygsskala blir det inte godkänt. RoboCop var lite sämre än Colombiana...

Edit: glömde en viktig detalj som ofta kan få en film att garanteras minst en tvåa/trea och det är humor. Denna film var kliniskt befriad från humor och i en så överdriven film som denna tycker jag att det är helt fel beslut. Slut edit.

Jag ger RoboCop en mänsklig hand av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Vad tyckte de övriga RoboSpanarna om RoboCop: Fiffi, Jojjenito, Movies-Noir och Except Fear.

Inside Llewyn Davis (2013)

February 11, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Anatomy Of A Murder (1959)

≪ Previous: RoboCop (2014)

$

0

0

Llewyn Davis: If it was never new, and it never gets old, then it's a folk song.

Månadens filmspanarfilm blev bröderna Coen's nya film Inside Llewyn Davis. Den låg högst upp på min "att se före årslistan"-listan. Det är listan av filmer jag vill se från föregående år innan jag sätter mig ner och skriver min årsbästalista lagom till att de flesta av filmerna från slutet av året och oscarssäsongen kommit till Sverige på ett eller annat sätt.

Jag hade hoppats på att bröderna än en gång skulle ge oss en suverän film, fylld med deras sköna och ofta svarta humor. En film att försvinna in i. Jag hade hoppats på att jag själv skulle kunna skriva en underfundig revy med glimten i ögat. Jag hoppades på en 5/5 film och en kandidat till toppen på min årsbästalista men fick en 3/5 film. Jag sökte en varm humoristisk känsla men fann den inte. Japp, jag börjar min revy med slutet, kan lika gärna göra så eftersom de gjorde så med filmen. Min revy blir lika distanserad och oengagerad som jag fann filmen är jag rädd för.

Brödernas nya film har redan florerat högt upp på diverse årsbästalistor. Dessutom håller jag bröderna som nummer ett på listan "att ses vid ny filmrelease". Många gamla favoriter bland regissörer har falnat eller fallit bort på grund av ojämnhet (japp, du Ridley) eller felsteg (japp, du James).

Ok, så mina förväntningar var alltså väldigt högt ställda när jag bänkade mig inför filmen. För högt kan man kanske undra nu i efterhand. Filmen är otroligt bra gjord och alla skådespelarna gör riktigt bra jobb. Eftersom jag inte läst på speciellt mycket om filmen blev jag positivt överraskad över den ljuvliga Carey Mulligan i en halvstor biroll. Hon är alltid kul att se men va fan, hennes karaktär försvann just när den blev intressant. Detta var långt, långt från hennes bästa film. Andra bra skådespelarinsatser görs av Justin Timberlake, Adam Driver (killen med basrösten) och John Goodman.

Det bästa med denna film var den sköna känslan som infinner sig i filmen. Där har bröderna lyckats, som vanligt. Den utspelar sig i New York City i början av 60-talet och efter A serious man som utspelas i slutet av samma decennium kan man konstatera att de ha bra känsla för den tiden (såvitt jag kan bedöma i alla fall). Det mesta är som man kunde hoppas på med en film från Coens. Utom att denna film inte har någon handling. Vilket inte behöver var fel, men i detta fall var det inte så bra har jag kommit fram till.

Jag undrar hur de pitchade denna film för sig själva, filmbolaget, crew och cast? Vad kan det ha sagt? "Det handlar om en ledsen och misslyckad folksångare i NY på sextiotalet. Inget händer, sedan lite till inget och sen är det slut."? Jo, där finns en katt med svansen rakt upp! Där har vi det!

Under träffen efter filmen samspråkade jag med Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord-bloggen och Johan B från Har du inte sett den?-podden om filmen och med deras och mina intryck i en salig blandning tror jag att jag nu tolkar filmen som en studie av en depression. Llewyn är som Garfunkel från Simon & Garfunkel, om Paul Simon hade dött efter deras första skivor, dvs Llewyn är den mindre begåvade från en duo. Den kreativa motorn i duon har försvunnit och kvar står den övergivne, vilsen med bara sina ambitioner och sin gitarr i handen. Vad händer med den mindre av de två om den större försvinner? Hur tar han sig fram i sin nyvunna solokarriär? Det är kanske det filmen handlar om.

Det finns en hel del scener som talar för att Llewyn har någon form av emotionellt problem med sin döde vän. Jag tänker bland annat på scenen vid middagen då värdinnan börjar sjunga den dödes bitar i sången. Llewyn får ett frispel. Var inte värdinnan väldigt lik tanten som uppträdde på klubben förresten? Jag trodde först att det var samma tant. Kan man kanske gissa att Llewyn hade haft ett romantiskt förhållande med den döde mannen? Oklart, då han också kanske gjort Carey Mulligans karaktär gravid. Han kan ha varit bi föreslog Sofia. Ja, kanske det, artister som lever och verkar i Greenwich Village och allt det där, ni vet...

Frågan är också hur man ska tolka slutet. Ett lyckligt slut? Knappast. Llewyn kommer inte vidare, han kommer bara fortsätta runt runt i sitt hankande på ruinens brant. Trogen sin ilskna artistiska frihet och hatande allt som är kommersiellt.

Innan filmen startade sa jag till min granne filmspanaren Jimmy att Coens låg som nummer ett på "att ses vid ny filmrelease". Nu vet jag inte längre. De bör och ska såklart alltid ses, men de kan inte ligga på plats nummer ett längre. Jag brukar alltid finna en värme och förståelse från bröderna för deras karaktärer. I denna film saknade jag det. Jag upplevde inte att Coens gillade Llewyn på samma sätt som de tex gjorde med huvudpersonen Larry Gopnik i A serious man. Coens filmer bygger ofta på en egenartad stämning och en stor portion humor, om än svart sådan. Denna gång fick jag inte de vibbarna från denna film. Den var bra gjord, men för kall på något sätt. Och jag fann i slutändan Llewyn vara en högst otrevlig karaktär, jag gillade honom inte.

Jag ger Inside Llewyn Davis tre roadkills av fem möjliga. När jag ser om filmen får jag kanske äta upp mitt betyg, men då är det ju bara att ändra på det!

Betyg: 3+/5

Befann sig de övriga filmspanarna inne i Llewyn Davis?
We could watch movies
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir
The Velvet Café
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Moving landscapes
Except Fear

---

Anatomy Of A Murder (1959)

February 12, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Limelight (1952)

≪ Previous: Inside Llewyn Davis (2013)

$

0

0

Parnell Emmett McCarthy: Gin!... I knew there was something wrong with that guy. I never met a gin drinker yet that you could trust.

Jag sa i något tidigare blogginlägg att filmerna i projekt decennier bara är sådana filmer som jag "alltid" velat se. Well, well, nu är det inte helt sant. Efter att jag sett och blivit förtjust i filmen Laura från förra decenniet ville jag ta med en Otto Preminger-film till i projektet. Först tänkte jag ta filmen Where the sidewalks ends med samma skådespelare som i Laura, men så dök Anatomy of a murder upp i "kanske-listan". Det är en känd Preminger-film med favoriten James Stewart i huvudrollen. Via lite twittrande på det internationella kommunikationssystemet Twitter rådfrågade jag Fredrik, och rekommendationen blev Anatomy of a murder. Så fick det bli. Tack för hjälpen i valet, Fredrik. Jag vet att du egentligen först svarade att jag skulle se båda och så kan det mycket väl bli till slut.

Jaha, vad har vi då på Anatomy of a murder? Först och främst var den extremt lång. Jag fick beta av filmen i två sittningar. Den löper på hela två timmar och fyrtio minuter. Jimmy Stewart spelar Paul Biegler en brottmålsadvokat i en liten håla i Amerika. Han är också en före detta åklagare, en erfarenhet han kommer få nytta av då fajten mot åklagarna i målet blir hård och nyckfull. Biegler tar ett uppdrag där han ska försvara en ung soldat som skjutit ihjäl en barägare i kallt blod då det hävdas att barägaren våldtagit soldatens fru.

Detta är ett långt men väldigt spännande och intressant rättegångsdrama. Jag gillar filmer i den miljön, man tänker direkt på kusinen Vinny, You can't handle the truth, 12 jättearga män och så vidare. Men det som står ut mest med denna film är den briljanta regin av Preminger. Jag känner mig redan efter två filmer helt trygg i hans dirigerande händer. Otto Preminger är en fantastisk filmmakare som jag tills för nyligen egentligen inte alls hade på min radar. Oroväckande tanke, eller hur? Men kul att hittat honom till slut i alla fall.

Historien är tillräckligt skum och diffus för att fungera som motor för filmen. Jag fann den underbart underhållande ända in i kaklet. Och som grädde på moset har filmen en hel drös med suveräna skådespelarinsatser. Detta är nog min favoritprestation från James Stewart. Den enda film jag kan komma på just nu som kan konkurrerar är The Philadelphia story. Stewart bär i princip hela filmen på sina axlar och han är så härlig.

Men filmens styrka är att den inte bara har Stewart. Där finns flera bra och roliga biroller också. Först måste Lee Remick i rollen som Laura Manion nämnas. Hon spelar rollen helt perfekt. Ok, i början undrade jag vad tusan hon var för någon. Trodde att hon var rent ut sagt dålig. Betänk här att jag i början av denna film ännu inte insett att jag helt kan lita på Premingers känsla och hand vid rodret! Laura Manion är ju hela nyckeln till att filmen funkar. Så fel jag hade i inledningen! Lee Remick, bra som attans i denna film.

Pauls motståndare i rättssalen är hans efterträdare på åklagarposten plus en stenhård och erfaren åklagare som flugits in från storstan. Denna tuffing spelas lysande av George C. Scott. Ja just det, generalen! Asst. State Attorney Claude Dance är sliskig, lömsk och obarmhärtig och George C. Scott passar perfekt i rollen.

En annan mycket uppfriskande karaktär är Maida Ruthledge, Pauls rättframma sekreterare som spelas av Eve Arden. Fasen vilken härlig ensamble filmen erbjuder, ty man kan dessutom lägga till Judge Weaver, den åtalade Lt. Frederick Manion och Pauls kollega  Parnell Emmett McCarthy och ytterligare några bifigurer. Persongalleriet!

Vid sidan av Premingers fantastiska regi och det suveräna persongalleriet har filmen också en score, en filmmusik. Det är en sak som jag oftast bara märker när den är extra dålig. Tyvärr är detta ett sådant tillfälle. Självaste Duke of Ellington har komponerat och frenetiskt dirigerat musiken som är allt för påträngande i vissa delar, klämkäck i andra. Helt fel feeling tycker jag. Kan Preminger fått "lyxen" att jobba med Ellington men sedan inte haft vett nog att regissera hans musikskapande till fördel för filmen? Musiken drar ner aningens och det känns trist.

Anatomy of a murderär underhållande, den är rolig, spännande, klurig, mysig och en sjudjäklans bra film från decenniet 50-talet!

Jag ger Anatomy of a murder fyra starka argument av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det ska bli intressant att läsa vad Movies-Noir tyckte om barnskådespelarnas insatser i WWII-dramat Jeux interdits, se här.

Limelight (1952)

February 13, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Paths Of Glory (1957)

≪ Previous: Anatomy Of A Murder (1959)

$

0

0

Calvero: Life is a desire, not a meaning.

Jag messade till Jojje precis före han skulle slå sig ner och se Limelight att detta är "minor Chaplin" och det är precis vad det är. Det är som att det ligger och gömmer sig en mycket bra Chaplin-film under ytan på denna film. Den bra versionen bryter dock bara igenom vid några få tillfällen.

Chaplin hade vid detta laget gått över till talad film, men han verkar fortfarande vara nostalgisk över stumfilmseran. Han har nämligen förlagt filmens handling till London 1914. Därmed kan han utan att skämmas köra med en hel del stumfilmsestetik och han har till och med ett antal show- och dansnummer utan dialog med i filmen.

Chaplin spelar Calvero en gammal hyllad komedigubbe som nu blivit gammal och inte längre rolig, eftersom han inte dricker sig full inför sina framträdanden längre. Det är så extremt tydligt att Calvero är Chaplins alter ego och att filmen egentligen handlar om Chaplins eget fall från berömmelsens euforiska topp och sötma. Om man varit störst i världen och välden inte längre vill ha en, hur förhåller man sig inför det? Calvero upplever precis samma sak som Chaplin upplevde under denna fas i sin karriär.

Som vanligt har Chaplin en ung vacker tjej som motspelerska. Det som skiljer sig från den vanliga historien som vi sett i filmer som Modern times och The great dictatorär att denna gång har Chaplin bara ett platoniskt förhållande med den unga tjejen. När denna filmspelades in hade Charlie sedan många år tillbaka redan träffat den kvinnan han kom att leva med resten av sitt liv, Oona O'Neill. Jag har fått för mig att Chaplin ofta hamnade i säng med sina kvinnliga huvudrollsinnehavare, både i filmerna och i verkliga livet. Inte så denna gång. Han hade till slut blivit trogen sin partner. Han kallade också Oona "the love of my life". Jag väljer att se på det som gulligt, inte äckligt.

Limelight handlar om Calvero som gammal och på drift räddar den unga balletdansösen Thereza från att ta livet av sig. Calvero får i ett slag en nytändning och fokus i livet. Han hjälper Thereza på fötter och coachar henne till framgång i livet. De kämpar sida vid sida med att försöka lyckas inom den ack så hårda show businessen. Thereza säger att hon älskar Calvero men han inser det omöjliga i relationen, betänk att han hade Oona vid denna tidpunkt.  Han kan inte gå med på att gifta sig med henne, trots att han kanske egentligen vill. Calvero själv pendlar hejdlöst i humöret, mellan ett oroligt sökande efter publikens godkännande och den gamle mannens visa ord om livets sanningar. Thereza har sina egna problem, att gå, och även om hon har lyckan inom räckhåll är det alltid något som håller henne tillbaka och hon tror att hon endast är värd olycka.

Filmen är förbannat lång, allt för lång för dess innehåll. Den är småputtrig på gränsen till tråkig i mitten men mot slutet tar den sig och i slutscenerna blev det lite dammigt i rummet (igen!).

Detta var inte en av Chaplins bästa filmer, nej lång därifrån, men karln har en hög lägstanivå och jag kan rekommendera den till de som vill se mer av den gamle gode Charlie.

Missa inte den fina scenen mot slutet där Buster Keaton spelar Calveros kompanjon i ett pantomimnummer. Enda gången de var på filmduken tillsammans.

Jag ger Limelight tre clowner av fem.

Betyg: 3/5

Solar sig Christian och Jojje i rampljusets varma strålar eller sitter de i skuggan och fryser?

Paths Of Glory (1957)

February 14, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Ace In The Hole (1951)

≪ Previous: Limelight (1952)

$

0

0

General Mireau: If those little sweethearts won't face German bullets, they'll face French ones!

I revyn för Lone survivor nämnde jag att jag kan bli fascinerad av filmer där man får se moderna elitsoldaters yrkesskicklighet, deras "hantverk". Nu har jag sett en film där man ingående får se de högsta generalernas inkompetens. Stanley Kubricks Paths of gloryär ett argt upprop mot krigets vansinne, speciellt då generaler i cigarrrummen beordrar soldater ut på omöjliga självmordsuppdrag.

Filmen utspelas i skyttegravarna mellan Frankrike och Tyskland i första världskriget. Detta är antagligen det krig som jag är allra minst intresserad av. Dagens militärer ställs inför helt annorlunda utmaningar och svårigheter. Enligt den bild som ges av denna film såg den högsta militärledningen de vanliga soldaterna som kanonmat på den tiden. Armén sågs endast som siffror, inte människor, och fasansfulla beslut tilläts tas.

Kirk Douglas, ni vet han med en punanin i hakan, spelar den empatiske översten Dax som tvingas beordra sina trupper till ett anfall mot tyskarna. Den franska militärledningen med general Mireau i spetsen hade fått för sig att man var tvungen att inta den kulle, the Ant Hill, som tyskarna försvarade. Problemet är bara att det inte går att inta denna myrkulle. Det kaotiska och förvirrade försöket avbryts och general Mireau blir rasande. Generalen anklagar sina trupper helt orimligt för feghet och tre stycken olyckliga väljs då generalen vill statuera exempel. De ska helt enkelt arkebuseras. "Rimlig" reaktion!

Överste Dax anmäler sig frivillig för att försvara de tre. Ännu en rättegångsfilm alltså? Jag hade ju en mycket trevlig sådan på bloggen i torsdags. Denna film är dock inte lika bra, varken underhållsvärdet eller innehållsmässigt. Jovisst är Kubricks regi föredömligt, filmen känns rejäl på något vis, men jag saknar ett starkt intresse för de missförhållande i den gamla tidens krig som han väljer att peka på. Självklart kan man dra paralleller mellan detta krigsdrama och dagens kohandel mellan politiker och militären, eller inom militärens egna led (i en stor organisation pågår alltid politiska spel om makten). Men i slutändan blir detta mest att Kubrick slår in redan inslagna dörrar hos mig. Krig är hemskt. Jo. Trist för dem som sprängs i bitar helt. Ännu värre för dem som sprängs i bitar delvis.

Douglas gör sin känslosamme överste Dax med inlevelse men hans patos tilltalar inte mig då jag varken blir överraskad, upplyst eller kittlad av hans utspel. Inget är nytt. En kul scen är dock när en general tolkat Dax's agerande som politiska manövrar för att kunna stiga i graderna men att generalen till slut inser att Dax faktiskt bryr sig om de tre oskyldiga som ska arkebuseras.

Filmen enda överraskande och starka scen är den allra sista scenen med den sjungande tyskan. Där fick filmen ett liv och själ jag saknat tidigare.

En intressant notis är att amerikanske Kubrick gör en amerikansk film där hela den franska armén förlöjligas och de franska generalerna idiotförklaras. Hehe. Hur är det skämtet lyder? Om man slår in "french military victories" i google får man frågan tillbaka "Did you mean: french military defeats?"

Som med så många filmer i decennier är jag väldigt glad över att jag sett filmen. Den är en klassiker och den refereras till lite titt som tätt. Kubrick är också en unik filmmakare och det var kul att se ett lite tidigare verk från honom. Jag kan lova att vi kommer ha anledning till att återbesöka Kubrick innan detta projekt är slut.

Jag känner mig lagom oberörd av filmen och ger den därmed två sista middagar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Christianär också ute och kleggar i ett världskrig, det andra...

Ace In The Hole (1951)

February 15, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Her (2013)

≪ Previous: Paths Of Glory (1957)

$

0

0

Charles Tatum: I can handle big news and little news. And if there's no news, I'll go out and bite a dog.

För andra dagen i rad kommer här en film med Kirk Douglas i huvudrollen, ni vet mannen men fitthakan. Här spelar han journalisten Chuck Tatum som är på dekis men med bibehållet storhetsvansinne. Tatum tar jobb på någon obskyr blaska i New Mexico. Väl där skrävlar han som en besatt om tidigare bedrifter. Jag finner honom otroligt störande och osympatisk. Fitthakan är dock lustig.

Tatum väntar på ett big break, en händelse som kan få honom att bli eftertraktad som stor journalist igen. Han är synnerligen egoistisk och egocentrisk. Allt faller på plats, pun intended, när en lokal stackare fastnar i en gruva vars tak ramlat in. Tatum är först framme hos den olycklige skattsökaren och inser att här har han en dramatisk historia på gång. Rätt hanterat kan han skapa masshysteri och stort sug efter tidningsartiklar runt händelsen. Jag tänker direkt på den där händelsen i Sydamerikan där en massa gubbar blev instängda i ett hål. Var det 2011 eller något sånt? Det blev ju världsnyheter med CNN på plats och allt. Den historien lyckades de dra ut på i flera veckor. Så grundhistorien i Ace in the holeär mycket realistisk. Tatum bättrar dock på situationen, för sig själv kan jag tillägga, inte så mycket för den olycklige, genom att arrangera hjälpinsatsen så att den tar lite längre tid än nödvändigt. Allt för att kunna kräma ut lite fler lösnummer under dramats gång.

Detta är en klassisk Billy Wilder och jag hade höga förväntningar, men tyvärr blev de inte uppfyllda. Jag tror inte att jag är så himla förtjust i Kirk till att börja med. Det roligaste med honom är att han är så lik Michael Douglas, hans son, det är givetvis tvärtom men jag känner Michael bättre.

Sedan är stroryn ganska trist. Inte intresserad av en satir över massmedia i detta format helt enkelt. Visst ser man spelet mellan massmedia och politiken, yada yada yada. Dialogen då. Ja, var ska man börja? Den är absurd. Chuck Tatum pratar som en karaktär skulle gjort om karaktären skulle vilja göra parodi på gamla hårdkokta noir-filmer. Jag begriper intet.

Filmen har dock en påtaglig stämning som är lite halv cool. Den är inte inget. Jag somnade inte så många gånger under filmen och när jag skulle läsa lite texttv på mobilen under titten blev jag avbruten av nån halvrolig replik lite då och då.

Nä, jag har inte träffat rätt med så många filmer för detta decennium än så länge, med ett undantag.

Jag tyckte att Ace in the hole var tråkig och den gav mig mycket lite. Hade den inte haft ett bra slut hade den fått lägsta betyget.

Jag ger Ace in the hole två ångestframkallande misstag av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Christian ger en annan klassisk regissör chansen idag. Kolla här.

Her (2013)

February 16, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Short Term 12 (2013)

≪ Previous: Ace In The Hole (1951)

$

0

0

Samantha: Hello. I'm here.

Herär en helt galen film. Theo blir förälskad i sitt operativsystemet. Ja, du läste rätt! I en nära framtid bygger ett nytt os bygger på AI, artificiell intelligens. Theo får hem detta nya os och hon presenterar sig som Samantha. När hon startats upp börjar hon lära sig saker, utbildar sig och utvecklar en personlighet. Hon utvecklar känslor. Samantha och Theo blir förälskade. Andra människor blir vänner eller ovänner med sina personliga os. Jag älskar detta. Det en fantastiskt spännande science fiction, inte en sci-fi med aliens som talar engelska eller lasersvärd, utan idébaserad sci-fi om en nära framtid där spännande filosofiska frågor behandlas.

Det var lite annorlunda att skriva denna revy då jag redan deltagit i grabbarnas podd och pratat om filmen, så denna text blir en liten repetition och kanske komplettering till podden. Vi hade ett skönt snack om denna film, gå gärna in och lyssna. Avsnittet hittar ni här på Har du inte sett den?. Vårt snack om Her är mellan 27:50 till 51:30, men lyssna på hela avsnittet när ni redan är igång för tusan.

Joaquin Phoenix är sannerligen inte en favoritskådis men han är magiskt bra i denna film. Han är med i princip varje scen och allt som ofta är han helt ensam i bild. Samantha voicas av Scarlett Johansson men henne ser vi alltså aldrig. Ändå är Joaquin så bra att han gör romansen mellan Theo och Samantha helt trovärdig. Jag skulle vilja säga att Phoenix faktiskt övertrumfar sin egen roll från The Master, så bra är han här.

Scarlett Johansson måste också få mycket beröm då hon endast med sin röst ger liv och kropp åt Samantha. Det känns som att hon verkligen är där hos Theo. Man lär känna henne i filmen. Som sagt denna film kan ge en obehagskänslor när man tänker på den möjliga framtiden där människor till slut endast interagerar med maskiner. Isaac Asimov har skivit en bra bok på det temat, The naked sun.

Jag hade inte läst på vilka som skulle dyka upp i denna film och en av de största överraskningarna var Amy Adams, en favoritskådis. Ni vet Amy Adams, från alla de där romantiska komedierna! Här i Her har hon blonderat hår och hon såg både yngre och smalare ut än hur jag kom ihåg henne och jag var faktiskt lite osäker på om det var hon först. Har Amy Adams en yngre syster tänkte jag. En snabb slagning på mobilen under filmens gång gjorde att jag slapp sitta och brottas med frågan. Tokigheter!

En skön detalj i filmen är att Theo egentligen inte är en enstöring. Visst, han är deprimerad efter en uppslitande skilsmässa i filmens inledning. Rooney Mara som spelar hans ex är dock helt normal, jobbar som advokat eller liknande. Filmen hade blivit sämre om Theo målats upp som en kuf för då hade konceptet att det i framtiden skulle vara helt normalt att bli ihop med sitt os kunna avfärdats för att han var en knasboll.

En av de häftigaste sakerna med bra sci-fi kan vara framtidsskildringarna i form av miljöer, kläder och hela städers utseende. I Herär det nästan som idag, men allt är lite off. Alla snubbar verkar vara hipsters som Markus var inne på. Byxorna är uppdragna till naveln. Filmen är inspelad i Los Angeles och Shanghai och jag älskade den lilla touchen med Shanghai och bilderna över nattens ljus fick mig att längta tillbaka dit. Fotot är mycket bra i denna film. Grymt stämningsfullt.

Filmen innehåller många favoritscener. Theos kompisrelation med Amy (Adams) är väldigt bra. Speciellt några scener i hennes lägenhet och i hissen minns jag väl. En av filmens roligaste scener är då vi får se dataspelet som hon designar, det om att vara en "perfect mom". Jag gillade också det spel Theo spelade, skärmen tredimensionell i rummet, han sprang genom att krafsa med händerna som om han gjorde "hundsim" och den lilla vita figuren som voicas av Spike Jonze själv.

Filmen har två sexscener vilka båda var mycket intressanta, dels den mellan Samantha och Theo, dels den med en tredje part inblandad. Speciellt den första var innovativ. En annan scen som jag tydligt kommer ihåg var dialogen mellan Theo och Samantha då han upptäcker hennes "otrohet". Mycket känslosam scen som känns så naturlig trots att den utspelas mellan en kille och ett os.

Scenen när Samantha och Theo spelade The moon songär nog ändå bästa scenen, i alla fall efter första titten.

Her är en film som gör att jag känner mig omtumlad, nyfiken, oroad, melankolisk och förhoppningsfull inför en framtid där filmmakare gör egensinniga och personliga filmer.

Och jag älskar slutet! Har du sett om filmen än Johan?

Med risk för en devalvering av högsta betyget följer jag mitt hjärta och ger Her fem fantastiska filmskapare av fem möjliga. Det är kanske Spike Jonze som ligger etta på "måste ses" listan?

Betyg: 5/5

Trailer.