Short Term 12 (2013)

February 17, 2014, 9:00 pm

≫ Next: The World's End (2013)

≪ Previous: Her (2013)

Grace: It's impossible to worry about anything else when there's blood coming out of you.

Tingeling. Short term 12 handlar om några socialarbetare och intagna på ett tillfälligt boende för omhändertagna barn. Filmens titel är namnet på nummer tolv av dessa "mellanlandningshem". Filmens huvudkaraktärer är kollegorna Grace och Mason som också i hemlighet har ett förhållande.

Alla som gillar American independent borde sluta läsa nu och bara se filmen. Kom tillbaka sen och läs vidare. Jag lovar att det är en jättebra film!

Det är en intressant och väldigt känslosam film. Den är som ett tomtebloss. När jag såg den var den så otroligt stark, varm, sorglig och rolig att jag kände att "ta mig tusan" detta är ju en 5/5-film! Men redan dagen efter hade filmen bleknat något litet och även om jag fortfarande tycker att den är otroligt bra och jag med glädje kan rekommendera den känner jag att den inte hållit fast vid det så svårnådda 5/5.

Filmens huvudperson Grace spelas av Brie Larsen. Jag hade sett henne förut men aldrig i en så framträdande roll. Hon spelar en stark och skör person och hela hennes existens på duken skriker att detta är äkta. Det känns som att hon inte ens spelade rollen, hon bara är. Larsen är nästan för bra för att kunna graderas, som att hennes insats går utanför mätskalan.

Den andre är Mason, spelad av John Gallagher Jr. Ojojoj, det var ett sådant där tillfälle då man känner igen skådespelaren men där hans nya karaktär är så olik den förra att man har svårt att placera honom. Var har jag sett honom frågar man sig. Gallagher spelade ju den supersmarte unge producenten Jim Harper i tv-serien Newsroom. Här är han en otroligt skön dude bara, mer emotionellt smart än intellektuellt briljant. Jag älskade hans roll och skådespelarinsats i denna film.

Den unga Kaitlyn Dever spelar Jayden (ett pojknamn!) som mycket av handlingen kretsar runt. Dever är bra och hon bär upp en av filmårets bästa scener alla kategorier. En scen som utmanar avslutningsscenen från Captain Phillips eller inledningsscenen från Gravity om nummer ett för året. Jayden sitter på golvet och berättar historien om en bläckfisk och en haj. Den scenen var tung men fan ta mig helt suverän, I kid you not...

Short term 12är en film som är ganska svår att skriva om. Den bör upplevas, ej spoilas. Handlingen betyder inte så mycket och filmen har ingen stor hemlig twist, men om man dissekerar för mycket vad som händer inom och mellan karaktärerna tror jag att man kanske förtar lite av upplevelsen för er som har kvar att se filmen. Min kära filmbloggarkompis Fiffi har också skrivit om filmen idag. Fann hon också det svårt att skriva om filmen utan att sabba den? Hörde hon historien om bläckfisken, eller hörde hon historien om den lilla flickan?

Jag ger Short term 12 fyra olyckliga barn av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Gå nu genast över och läs nu Fiffis känslor om denna film.

↧

The World's End (2013)

February 18, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Some Like It Hot (1959)

≪ Previous: Short Term 12 (2013)

What the fuck does WTF mean?

Två filmer från 2013 hade förvillande liknande namn; The world's End och This is the end. Jag har nu sett den båda filmerna och man kan konstatera att de liknar varandra på fler sätt än ett. Båda är komedier och båda har starka inledningar och svagare avslutningar. Båda hamnar på samma betyg. Båda är rimligt att ses om då de innehåller många roliga scener, och resten kan man ju alltid spola över.

This is the end var en bitvis mycket rolig amerikansk komedi med flera kända humorkillar i listan. Tyvärr blev den lite enahanda och på gränsen till tråkig allt eftersom. Den har dock en del favoritscener där de med Michael Cera sticker ut.

Nu har jag äntligen tagit mig an den brittiska filmen The World's End från firma Simon Pegg, Nick Frost och regissören Edgar Wright. Filmen inleds otroligt starkt. Den var under första halvan en klar fyra, en fantastiskt positiv överraskning med tanke på att detta är en superbrittisk film. Jag överraskades av att Martin Freeman var med. Och jag gladdes åt att Paddy Considine från In America var med. Och Simon Pegg och Nick Frost var som vanligt mycket underhållande.

Historien om gänget som dras med av sin forne ledare att återbesöka barndomsstaden och pröva på pubrundan som de aldrig klarade som unga är en suverän setup. Jag känner faktiskt en stor filmsorg över att de inte gjorde hela filmen i samma anda som de första 45 minuterna var. Jag ville följa de fem vännerna nerför minnenas aveny utan robotar eller domedagsslut. Detta hade kunnat bli en Cemetery junction fast bättre och roligare. Den hade kunnat bli en Hotell fast brittisk och med mer öl. Filmens suveräns tidsenliga 90-talsmusik var perfekt för filmens feeling. Många favoriter där.

Men sedan går de och pajjar allt med robotar med löjligt blått blod. Fasiken, det var ju sååå bra, men det blev så mycket sämre. Jag kände direkt att filmen dog när det The warriors-inspirerade slagsmålet bröt ut inne på herrtoaletten. Och sedan bar det bara utför. Mycket trist på en så bra start av filmen.

Den bra inledningens film stretade till och med emot sin egen skapare. Det finns scener i andra halvan som också hade platsat i den seriösa komedin utan robotar. Jag tänker på scenen när Nick Frost's Andy skiter i att vara nykter och dricker shotsen, och hans historia med frun som lämnat. Jag tänker på när Simon Pegg's Gary avslöjar sin mörka hemlighet. Starka saker som rätt behandlade hade varit en perfekt motvikt till humorn och alla ölen om detta istället varit en mörk komedi.

Attans att de var tvungna att ta med robotar! Nu blev det som en mash-up av The Stepford Wives och en medelålders Attack the block fast med mer öl.

Jag ger The World's End två förlorade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

↧

Some Like It Hot (1959)

February 19, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Roman Holiday (1953)

≪ Previous: The World's End (2013)

Sugar: Have you ever tried American girls?

Lika behärskad, opersonlig och tråkig som Ace in the hole var, lika galen, lekfull och underhållande är Some like it hot. Jag fortsätter min resa genom femtiotalet med ännu en film av mästaren Billy Wilder. Istället för att rikta sitt anklagande fingret mot hela samhället leker han nu med könsroller i en romantisk komedi som utspelar sig under förbudstiden i slutet av 20-talet.

Some like it hotär klassikern som länge gäckat mig. Min kompis Frans har enträget varnat mig för denna film. Han tycker tydligen att den är kass... Encroyable! Vid sidan av Wilder som regissör var jag sugen på att se Tony Curtis och Jack Lemmon som de två musikerna som tar jobb i en damorkester när de måste gömma sig från onda gangsters i hemstaden Chicago. Joe och Jerry blir med lite läppstift och några klänningar Josephine och Daphne.

Men filmens stora stjärna är en ung dam vid namn Marilyn Monroe. Vilken utstrålning! Vilka former! Vilket leende. Den tjejen kan gå långt. Lita på mig, hon är magnetisk på duken.

It's me, Sugar!

Efter en trevande inledning tar filmen fart i takt med tåget under scenerna på detsamma. Detta momentum tar filmen ända in i mål. Andra halvan som utspelas i ett svartvitt Miami. Joe E. Brown i rollen som den sugne Osgood Fielding III bidrar mycket till munterheterna. Vilket stort gap han har, karln.

Men detta är Marilyn's film. Besvärlig att arbeta med eller ej...

Sugar: Story of my life. I always get the fuzzy end of the lollipop.

Marilyns två-tre sångframföranden är mycket bra, hon kan sjunga tösen. Kända låtar också, I wanna be loved by you samt I'm thru with love.

Jerry: Look how she moves! It's like Jell-O on springs.

Wilders dialog som inte alls föll mig på läppen i Ace är här mycket mer effektiv. Jag älskar dialogen i denna film. Jag sitter och småskrattar för mig själv mest hela tiden under filmen. Ingen sömn eller mobil stör min uppmärksamhet. Jack Lemmon är mycket underhållande och Tony Curtis är inte långt efter. Mina ögon dras dock allra mest till Marilyn, denna ikon, denna gudinna bland dödliga. Visst hon är kanske inte tipp-topp med avseende på ren skådespelartalang men det kompenserar hon med det vi kan kalla scennärvaro och personlighet. Med det menar jag hennes charm, komiska tajming och brutala hotness. Fotogenialisk! Hon är helt enkelt otroligt snygg. Där, jag sa det. Som i livet självt har utseende betydelse, precis som storleken. Den som säger något annat ljuger eller är naiv bortom fattning.

Sugar: It was suicidally beautiful.

Madonna har uppenbarligen försökt efterapa Marilyn hela sin karriär igenom. Madonnas berömda barlagda rygg från Vogue-videon är troligen "stulen" från Marilyn i denna film. Båda har vackra ryggar!

Lika kall och klinisk som Ace in the hole var, lika varm och mysig var Some like it hot. Ja, jag gillar nog varma filmer mer, så jag säger Yes, I do.

Jag ger Some like it hot fyra saxofonspelare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Joe: I hope this time you wind up with the sweet end of the lollipop.

Party in upper 7.

↧

Roman Holiday (1953)

February 20, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Forbidden Planet (1956)

≪ Previous: Some Like It Hot (1959)

Joe: Life isn't always what one likes. Is it?

Filmerna vi ser i Decennier är mestadels filmer vi aldrig sett, men ibland kan det leta sig in titlar som vi har sett men som vi gärna ser om. Så var det med Roman holiday för mig. Jag såg filmen för första gången för över tio år sedan och då blev jag helt stormförtjust i filmen. Det var speciellt det sanslöst bra slutet som fick mig på fall. Jag kommer ihåg att jag nästan glömde andas under den sista scenen så spänd hade jag blivit för att få se hur det skulle sluta. Och filmen slutade på ett sätt som jag vid det laget aldrig hade kunnat förespå. Slutet är ju ganska naturligt och inte konstigt alls, men i mitt huvud kunde jag inte få in att Hollywood skulle våga...

Nu har jag sett om filmen och lite andra saker framträder. Filmen är fortfarande mycket, mycket bra, men jag blev kanske inte lika flabbergasted som efter första titten. Det är väl naturligt att en film som slog ner i mig som en blixt från klar himmel inte överraskar lika mycket en andra gång. Istället tycker jag att filmens näst sista scen, den när Ann kommer hem och daskar till sina barnpassare och kör ut dem från sitt sovrum var en stark scen. Under bara ett dygn har hon ju vuxit upp och blivit en vuxen "egen" person. Melankolin är dock lika stark i de avslutande delen av filmen som jag kom ihåg det. Sorgen över ett liv som är utanför hennes räckhåll syns i Anns ögon. Audrey Hepburn är bra på många sätt i denna film, men hennes minspel och ansikte som säger så mycket om vad hon känner är allra bäst.

Roman holiday inleds som en komedi och avslutas som ett romantiskt drama. Inledningen är verkligen festlig där prinsessan Anne är som "a fish out of water", hon är i en okänd miljö ute bland folk. Hon har levt hela sitt liv med påpassande betjänter runt sig och det skapas många komiska situationer när hon inte har hovet runt sig längre.

Många av de scener jag njöt av under denna sittningen kommer följaktligen i filmens första tredjedel. Framför allt under natten då Ann och Joe först möts. Hon är vimsig och oredig på grund av den sömndrog hon fått av de överbeskyddande barnvakterna. En kul liten scen är när Ann lutar sig mot Joe's rygg när han ska öppna dörren till sin lägenhet. Desto längre fram han lutar sig, desto mer tyngd får han på ryggen. Sen när han reser sig upp gör han det försiktigt så att hon ska hamna stående och inte välta bakåt. En kul lite scen.

En annan är senare i Joes lägenhet när Ann refererar för sig själv att hon är ensam i ett sovrum med en man för första gången i sitt liv "...and I don't seem to mind." Underbar replik.

Audrey är superb i denna roll. Det var första filmen hon hade huvudrollen i och hon var väl aldrig så bra igen. Men jag gillar Gregory Peck i rollen som Joe Bradley också. Han är trygg, lugn, och på alla sätt den perfekta kavaljeren för att introducera en prinsessa som aldrig varit ute på vift själv.

Favoritscenen är fortfarande när de är vid The mouth of truth. Audrey's lilla nervösa utrop när hon drar tillbaka handen får mitt hjärta att smälta.

När jag ser filmen kommer jag att tänka på likheterna med David Lean's Brief encounter, en annan favorit från Decennier. Slutscenen från Roman holiday kan mycket väl också legat som förebild för slutscenen i 80-talsfavvisen Against all odds.

Jag älskar fortfarande Roman holiday, men jag blev kanske inte lika överraskad av dess brahet denna gång. Jag ger Roman holiday fyra scooters av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Blev Christian eller Johan lika förtjusta i "Anya" och hennes öde som jag?
Glöm heller inte att kolla in finurliga Fiffi's Fredagsfemman.

↧

Forbidden Planet (1956)

February 21, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Smultronstället (1957)

≪ Previous: Roman Holiday (1953)

Robby the Robot: If you do not speak English, I am at your disposal with 187 other languages along with their various dialects and sub-tongues.

Även George Lucas har tagit sin inspiration från något annat!

Ibland stöter man på filmer som är galna och jättesvåra att beskriva med en enkel stämpel. 50-talsklassikern Forbidden planetär en sådan film. Underhållningsvärdet finns där, men är den bra egentligen? I vilket fall får vi oss till livs en gammaldags klassisk sci-fi historia. Känslan i filmen påminner mig om den jag får av omslagen på billiga sci-fi pocketböcker från 50-talet.

Ett rymdskepp skickas till en planet för att undersöka vad som hände med alla forskare som skickades dit för många år sedan. Vi känner igen upplägget, det påminner om inte annat om Stanislaw Lem's Solaris. Väl där upptäcker våra hjältar med Leslie Nielsens kapten Adams i spetsen att alla forskarna utom en är döda. Dr. Morbius är enda överlevande och hos sig har han en dotter, Altaira Morbius, som föddes på planeten innan hennes mamma dog. Alla andra i människornas koloni har dödats av ett osynligt monster som av okänd anledning lämnat Dr. Morbius och hans familj ifred.

Stilen i filmen är hysterisk, påminner mig mest om tidiga Star Trek. Lustiga kläder, sunkiga specialeffekter (även om jag inte störs av det i äldre sci-fi) och en allt annat än spirituell dialog. Fokus är på mysteriet som en klassisk idédriven sci-fi ska vara.

Dr. Morbius hem och labb påminde mig mycket om de storslagna nästen som Bondskurkarna brukade hålla till i, se här:

Var det kul att se filmen då? Jo, men det var det väl på ett sätt, men detta är inte en film som jag kommer tvinga er att se om man säger så. Den passar bäst för de som är speciellt intresserade av gamla sci-fi-filmer. En av höjdpunkterna var att se Leslie Nielsen som ung före han blev ett komiskt geni. Eftersom Forbidden planet så ofta refereras till var det kul att se själv "what all the fuss was about". Så sent som i Castle-avsnittet Law & Murder (S03E19) går Kate och Rick på the Angelica och kollar på Forbidden planet.

Castle: Is that the one with the robot?

Ja det är det. Roboten heter Robbie och den lever under Asimov's tre lagar.

En annan popkulturell referens är att Joss Whedon kallade en av planeterna i Firefly/Serenity-världen för Bellerophon, namnet på det rymdskepp som tog forskarna till planeten Altair IV i denna film.

Jag ger Forbidden planet två robotar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Decennierkompisen Christian har gett sig ut i vilda västern på jakt efter guldkornen...

↧

Smultronstället (1957)

February 22, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Captain Phillips (2013)

≪ Previous: Forbidden Planet (1956)

Gillar vi arty-farty-filmer? Är vi inte lite rädda för att antingen höja en film för mycket, eller sänka den för mycket, just för att den är arty-farty? Jag är det i alla fall. Nu har jag kommit till en sådan film som jag länge trott skulle vara lite arty-farty, så som den Ingmar Bergman-film den är. Den gubben gjorde väl nästan bara svårmodiga, allvarliga och fina arty-farty-filmer? I varje fall om man hårdrar det. Jag måste direkt erkänna att jag inte är en Bergman-kännare (duh!) och att jag inte heller känner ett speciellt stort sug efter att se hans uppgörelser med sig själv, sina föräldrar eller sina fruar.

Jag vill bli underhållen av film, inte bedrövad. Underhållen av dialog, karaktärer, scener, story eller känslor. Underhållande film kan vara så mycket olika. Men det infernaliska är ju att även en riktigt svår film som är bra nog, kan vara väl så underhållande och givande, så det går ju inte att generalisera. Därför kom projekt Decennier väl till pass. Jag valde denna film, inte för att den var en arty-farty-måste-ses-om-man-är-filmbloggare-film, nej, jag valde den för att jag ärligt trodde att den som en av Bergmans mest älskade filmer kunde vara riktigt bra och gripande. Denna förhoppning uppfylldes tyvärr inte.

Smultronstället är istället mer intressant än gripande. Jag ser varför filmen är så uppskattad. Den är bitvis mycket tänkvärd. Användningen av mardrömmar är lite annorlunda. Huvudpersonen Dr. Isak Borg (Victor Sjöström) har en surrealistisk mardröm i filmens inledning som sätter tonen. Även under den långa bilresans många stopp har han syner eller dagdrömmar. Grundhistorien handlar om den gamle mannen som reflekterar över sitt liv och vad som kunde varit.

Detta är en melankolisk film. Jag skulle inte för mitt liv kalla den underhållande, men den är ganska bra ändå, "helt ok" som poddaren skulle säga. Det slog mig när jag satt mig ner för att sammanfatta denna film att den är lite som Citizen Kane på det sättet att den är mer intressant än medryckande. Hjärnan blir lite upphetsad men magen och hjärtat förblir orörda. Men det räcker tillräckligt för att jag ska se filmen med vakna ögon.

Några funderingar jag har...

- En tidsmarkör och kanske filmens roligaste lilla detalj var att Marianne Borg (Ingrid Thulin) kallade Sara (Bibi Andersson) och hennes två kavaljerer för barn trots att de tydligt var i övre tonåren, om inte äldre. Uttrycket sägs helt utan ironi så man få väl anta att de sågs som barn på den tiden.

- Filmens mest upprörande scen är den med det gifta paret som grälade så ohejdat i bilen. De blev ju utkastade från Isaks bil för att det fanns "barn" i bilen.

- Victor Sjöströms insats i huvudrollen? Den är bra, men jag är inte lika lyrisk över den som andra verkar vara.

- Scenerna med storfamiljens sommarfirande var bland filmens bästa och de gav mig föraningar om vad som komma skulle i Fanny och Alexander.

Jag blev inte speciellt underhållen av denna film, jag fann den vagt intressant och vissa scener dröjer sig kvar i sinnet på mig och det räcker för att jag ska ge Smultronstället två road trips av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir skriver idag om en tysk 50-talspolisare. Fiffi har ju sina svenska söndagar och idag joinar hon mig med en annan Bergmanfilm.

↧

Captain Phillips (2013)

February 23, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Castle - Season 5 (2012-2013)

≪ Previous: Smultronstället (1957)

Tom Hanks spelar kapten Richard Phillips vars fraktfartyg blev bordat av somaliska pirater våren 2009. Tompa är filmens stora stjärna, ja faktiskt den enda skådespelaren jag kände igen efter de inledande fem minuterna. Filmens andra stjärna är helt klart regissören Paul Greengrass. Han verkar gilla denna typ av film. En BOATS där han ganska opersonligt och osentimentalt beskriver vad som händer utan att ta uppenbar ställning för någon av parterna.

Efter jag sett filmen surfade jag runt lite bland bloggarna och la speciellt märke till Fiffis inlägg om filmen. Hon upplevde filmen tvärtom hur jag uppfattade den. För mig är historien bakom filmen jätteintressant, men jag känner inte speciellt mycket för karaktärerna i filmen. Händelseförloppet är däremot spännande. Jag tänker då på hur piraterna bordar skeppet, hur sjömännen agerar för att undvika det och hur den amerikanska militären agerar för att frita gisslan, SEALs in action... Det är en massa intressanta saker. Men jag betraktar händelserna utan emotionell insats. Som jag förstod Fiffi tyckte hon tvärtom. Lustigt.

Det finns två saker jag vill nämna om denna film. Låt oss börja med det inte fullt så bra. Filmen är fasligt lång och jag tyckte att den var ganska seg i mittenpartiet. Speciellt under scenerna i livbåten tappar filmen tempo på grund av att de drar ut på det som fan.

Däremot var sista scenen lika spektaculaire som jag hade hört. Utan att veta vad som skulle hända visste jag allt att det skulle vara speciellt. Och my gosh vilket avslut. Detta måste vara en av årets starkaste scener, och Tom Hanks bästa skådespelarinsats jag sett någonsin. Jag började dock inte grina till scenen men visst vad den otrolig. Scenen skulle kunnat falla till marken med en sämre insats från Hanks. Och här tror jag faktiskt att den långa sekvensen från livbåten får sin förklaring. På grund av dess längd kan vi som åskådare verkligen sätta oss in i den mentala press Cpt Phillips varit under och hans reaktion blir därmed realistisk och trovärdig.

Filmen var intressant och slutet är mycket starkt. Men även om jag förstår rationalen bakom andra halvan av filmen tycker jag ändå att den var lite svagare där. Det slutar med att jag ger Captain Phillips tre vattenkanoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

För den intresserade finner man Fiffis revy här.

↧

Castle - Season 5 (2012-2013)

February 24, 2014, 9:00 pm

≫ Next: American Hustle eller Hur glädjen att gå på bio försvann

≪ Previous: Captain Phillips (2013)

Jag avslutade min revy av fjärde säsongen i en undran om serien skulle dö nu när Rick och Kate blivit ihop. När spänningen dem emellan som fungerat som en motor för både humorn och dramat i serien försvunnit. Hur gick det då? Mina farhågor för delvis ut. Säsong 5 var ett rejält steg bakåt tyvärr.

Annars inleddes säsongen bra och säsongens bästa avsnitt kom som nummer 6, The last frontier, då de besöker en sci-fi mässa och vi får en hel drös med Firefly-referenser och allmänt roliga situationer som hänger ihop med sci-fi nörderi.

Tyvärr tappar serien ständigt i dess viktigaste område, karaktärsutvecklingen. Det jag inte gillar med denna säsong är att Castle framställs mer och mer som en lallande fåne. Han framställs ju för tusan som en tönt! Detta är mycket tydligt i flera avsnitt, men framför allt i hela serien sämsta avsnitt, nr 10 Significant others, då Ricks exfru flyttar hem till honom då Kate också bor där. Helt plötsligt är Rick som en helt oerfaren tonåring som måste be om råd från Espo och Ryan.

Ett annat smärtsamt avsnitt är nummer 21, The squab and the Quail, där Rick blir avundsjuk på miljardären Erik Vaughn. Även här spelas Rick upp som värsta tönten, vilket sticker i mina ögon av flera skäl. Dels är det ändå Captain Reynolds vi pratar om (!), dels var det inte alls så hans karaktär målades upp i de tidigare säsongerna... Nej, den karaktärsutvecklingen vi får i säsongen är kass, superkass.

Samtidigt finns det flera småkul avsnitt där manusteamet hittat på roliga omständigheter runt fallen. Till sin helhet var säsongen ganska njutbar för slötittning. Besvikelsen kommer fram då det kändes i slutet av säsong 4 som att serien skulle ta ett stort kliv framåt och bli bra på riktigt riktigt.

Bra avsnitt i säsongen (förutom nr 6):
Nr 4 Murder he wrote: Rick och Kate spenderar en weekend ute i Ricks stuga i The Hamptons
Nr 5 Probable cause: Rick blir beskylld för en massa bestialiska mord och lojaliteter sätts på prov.
Nr 14 Reality star struck: Gina Torres gästspelar i ett för övrigt ganska mediokert avsnitt
Nr 15-16 Target / Hunt: Castle does Taken
Nr 22 Still: Kate står stilla på en bomb/mina. Återblickar på deras romans och inte ett öga torrt i salongen (Not!).

Säsongen avslutas med en sedvanlig cliffhanger. Den syntes på flera mils håll, men jag trodde aldrig att de skulle köra en så simpel lösning på "problemet". Hur effektiv är egentligen Rick's gest när han utför den först efter att han fått veta att hon kanske ska flytta? Simpelt, trist, men helt i linje med den fallande kvalitén på serien. Men ack, nu har man vant sig med karaktärerna och det är klart att man vill följa dem lite längre. Serien är ändå ganska perfekt som avkoppling framför tv'n efter en dag på jobbet...

↧

American Hustle eller Hur glädjen att gå på bio försvann

February 26, 2014, 11:30 pm

≫ Next: Lady And The Tramp (1955)

≪ Previous: Castle - Season 5 (2012-2013)

Det skulle bli så kul. Jag, Johan och Vanessa gick på bio i måndags. Vi träffades efter jobbet, tog en fika på Espresso House och sedan begav vi oss bort till Filmstaden i Kista. Vi skulle se den tiofaldigt oscarsnominerade American hustle. Jag hade bara en vag uppfattning om vad den handlade om före visningen. Två timmar och tjugo minuter senare som kändes som fem timmar visste jag fortfarande inte vad den handlade om. Hela föreställningen hade blivit helt ruinerat av ett gäng tonåringar.

Mycket trist, minst sagt. Jag var utmattad av ilska, anspänning, förvåning men framför allt ledsamhet över hela upplevelsen. Det är för mig omöjligt att skriva något vettigt om filmen så jag skriver några ord om upplevelsen istället.

Detta var kvällen då något litet dog i mig. Då den ljuvliga glädjen att gå på bio som jag haft med mig ända från barnsben ruckades och naggades i kanten, missfärgades och blev smutsig. Det var inte sista gången jag kommer gå på film på bio, men jag vete katten om jag kommer gå på filmstaden i Kista någon mer gång.

Vad hände då? Redan när gänget kom in i salongen var de stökiga men det är man ju van vid. Men under filmens inledning började snacket, utropen, höga stön om att detta var världens sämsta film och en massa andra skitsnack. Några i gänget hyssjade på sina kompisar och jag tänkte att det brukar ju lugna ner sig efter ett tag. Dessutom har, nej hade, jag en ganska hög tröskel och blir inte så lättstörd på bio. Lite störmoment får man tåla. Tyvärr gav de sig inte utan allt eftersom filmen fortgick ökade störningarna. Efter ett tag började jag inse att detta kunde förstöra hela filmupplevelsen, men jag hoppades in i det sista att de skulle sansa sig.

Här kan jag tillägga att jag har aldrig lämnat en biograf under filmen, varken på grund av att den var dålig eller på grund av störningar. Vi skulle kanske rest oss upp och gått? Men samtidigt är biobesöket ett trevligt socialt event för mig, och att bryta den mysiga stämningen vi hade i vår lilla grupp med att antingen börja bråka med svinen bakom oss eller börja övertala mina kompisar om att vi skulle gå var inget jag ville ge mig in i.

Till slut var störningarna så högljudda och konstanta att jag endast satt och stålsatte mig. Det var omöjligt att göra något annat. Att titta på eller följa filmen gick inte. Jag var mentalt och fysiskt slut när filmen äntligen tog slut och vi fick gå ut ur salongen. Jag och Johan pratade länge den kvällen som någon sorts de-briefing. Ingen av oss hade någonsin varit med om något liknande.

Under visningen var det några i publiken, varav jag var en av dem, som vände sig om och bad dem vara tysta men det eggade bara på dem. Totalt ouppfostrade, de visade noll respekt för oss andra som ville se filmen, och dessutom hade de attityder som var svårbedömda. Jag vet sedan tidigare erfarenhet att SF's automatiska svar när vi biobesökare (kunderna) stör dem med petitesser som detta är att man ska gå ut och informera personalen. Vad SF inte informerar om är hur ska jag som kund (guldmedlem) ska kunna bedöma om samma ungdomsgäng kommer stå utanför biografen och vänta på mig i de fall man gör något åt eländet. En av våra kära bloggkompisar och storkund hos SF har bevisligen blivit knivhotad utanför SF i Heron City efter att hon bad några vara tysta.

Jag är bitter på SF då de inte verkar vilja ta tag i detta problem, eller ens vilja veta av det. Man kan mycket väl likna detta problem med läktarvåld på fotbolls- och ishockeyarenor. Men de som säljer biljetterna till de upplevelserna (idrottsrörelsen) tar i alla fall tag i problemen och försöker styra utvecklingen. Vad sjutton gör SF???

Känslan av att förlora sig inne på en biograf i en skön film har ruckats för mig. Varför ska jag gå på film på bio när detta är upplevelsen? Jag vet inte ens om American hustle var bra eller dålig! Det är fan förjävligt. Varför ska man inte ladda ner film och se dem hemma istället? Och SF stoppar huvudet i sanden och ignorerar problemen. För någon vecka sedan var det en diskussion om sattyget baconchipsen och problemet att behöva sitta och höra någon idiot sitta och smaska ljudligt i en timme när man försöker njuta av en film. Nu störs man och hotas till tystnad av fritt härjande ungdomsgäng. Ska bio vara lika olustigt som att åka tunnelbana en lördagsnatt? Självklart åker man alltid taxi hem om klockan blir för sen. Snart kommer det vara lika självklart att endast se film hemma i filmrummet, två och två.

American hustle kommer kanske vinna en massa oscarsstatyetter på söndag. För er kommer den vara en av de bra filmerna från 2013. För mig kommer den för alltid vara filmen jag försökte att se när glädjen med att gå på bio försvann.

Johan har också skrivit om upplevelsen, länk.

↧

Lady And The Tramp (1955)

February 27, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Decennier - Sammanfattning 1950-talet

≪ Previous: American Hustle eller Hur glädjen att gå på bio försvann

Si, Am: We are Siamese if you please. We are Siamese if you don't please.

Efter en uppslitande filmupplevelse på måndagskvällen blev det film hemma i filmrummet på tisdagen. Jag slog mig ner i lugn och ro och avnjöts Lady and the Tramp. Detta blev den sista 50-talaren i decenniet för mig. Jag har inte sett filmen förr, men jag har ju sett scenen på Kalle Ankas julafton många många gånger och då med svenska röster "denna där?". Nu såg jag filmen med amerikanska röster. I vissa scener låter Barbara Luddy som voicar Lady lite, lite som Scarlett Johansson i Her. I andra scener låter hon för gammal.

Inledningen av filmen är för gullig då vi får följa Lady som en liten valp, men ganska snart kommer vi fram till "nutid". Lady bor ju i ett stort hus hos ett trevligt och snällt barnlöst par. Det är extremt lustigt att Lady har döpt de vuxna människorna till det de kallar varandra, inte namn utan, "Darling" och "Jim Dear". LOL, liten detalj som jag älskade.

Senare introduceras den street smarte och coole Lufsen, dvs Tramp. När han dyker upp introduceras lite farligt i Ladys liv. Men den största förändringen uppstår när Darling och Jim Dear får barn. Lady är inte längre i fokus och precis som ett äldre syskon blir det en svårt tid. Dramat förstärkts när matte och husse åker iväg och låter Aunt Sarah passa barn och hund. Sarah har två elaka siamesiska katter och Lady sätts på stora prov. Yada, yada. Slutet gott allting gott.

Jag gillade denna film mer än Dumbo. Den är inte super-superbra, mer gullig, mysig och smårolig lite här och där. Den så välkända scenen hos Tonys Pizza är nästan lika bra på originalspråket.

Lady har två grannhundar som får bli filmens roliga bifigurer och comic relief. Jock är en liten skotsk terrier som pratar som en blandning mellan Sean Connery och Gimli i Sagan om ringen. Den andre är den stora blodhunden Trusty som tappat sin luktförmåga men som i slutänden ändå levererar.

Trusty: Of course not, Miss Lady. Why, everybody knows a man's best friend is his human.

Allt som allt var denna film mycket trevlig liten film om 75 minuter. Jag ger Lady and the Tramp tre gulliga valpar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag är inte den enda som skrivit om denna film idag. Kolla in Laddy and the Trump.

↧

Decennier - Sammanfattning 1950-talet

February 28, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Prisoners (2013)

≪ Previous: Lady And The Tramp (1955)

Då var jag klar med de filmer jag ville ha sett från 50-talet. Det var lite annorlunda. Det visade sig att jag nog inte gillar filmer från detta decennium. Det var bara tre av de tolv som verkligen stack ut och av dem var två från decenniets sista år, 1959. Vad kan det vara som gör att filmerna som grupp känns trista, allvarsamma och utan den kvicka lekfullheten jag så ofta uppskattar? Antingen kan det ju vara så att jag helt enkelt valt fel filmer, men det kan mycket väl också vara så att filmbranschen under detta decennium genomgick någon form av kollektiv "bakfylla" efter andra världskriget. Det känns som att många av filmerna är "bleak and grim" som de säger på amerikanska.

Nu tar vi en liten paus igen och vi återkommer med det spännande "swinging sixties" i maj månad och då med hela fem gemensamma filmer. Maj innehåller ju fem fredagar i år. Jag och Christian håller som bäst på att förhandla om vilka gemensamma filmer det ska bli. Vi kommer kanske få konsultera vår Decennier-intern Jojje om det slutgiltiga valet. Som vanligt har jag personligen i alla fall en hel drös med filmer som jag vill se. Filmer som jag missat helt eller bara sett när jag var så ung att jag antagligen inte fattade vad jag såg. Där finns kända regissörer, ikoniska filmer och en Milf som förför den unge studenten.

För detta decennium hade jag valt en hel drös filmer från kända regissörer, med mycket blandad resultat. Många av filmerna är rent tekniskt och "objektivt" bättre än de betyg jag givit dem. Jag kanske sårar en och annan fan av filmerna i min lista, men det var så jag upplevde dem vid titten nu i herrens år 2014. De mest udda inslagen i min lista är kanske en sci-fi, en sen Chaplin och en tidig Disney. Resten är av seriösa (och buttra) storregissörer...

I toppen kämpar tre filmer som jag haft svårt att inbördes rangordna. En har varit en personlig favorit ända sedan jag såg den för första gången runt år 2001. Den tappar lite mot de andra två då nyhetens behag tar överhand. En annan är kanske den bästa filmen av de tre om man räknar in regi, skådespeleri och story, men den fick ändå svårt i jämförelsen med vinnaren i min lista, den film som var mest lekfull och mest underhållande. Låt listorgien börja. Här har du min topp-12 från 1950-talet:

12. Ace in the hole
Inte en speciellt intressant historia, bättre dialog på pappret än i filmen och inga karaktärer som jag gillar. Denna Billy Wilder-film är för bitter och sträv för min smak.

11. Paths of glory
Kirk Douglas må vara känd, men han bär inte upp en hel film tycker jag. Kubrick är mästerlig med kameran, men han måste ha bättre material att arbeta med än denna vars enda budskap är: "krig är hemskt".

10. Forbidden planet
En himla kul sci-fi från 50-talet. Kul att ha sett. Och med Leslie Nielsen före han blev ett komiskt geni!

9. Rashômon
Filmen tar ett mycket intressant grepp på konceptet sanning och vittnesmål. Intressantare på pappret än i filmen då ingen av karaktärerna fångade mig som jag hoppat. Men en ganska bra film egentligen.

8. Limelight
En film av en åldrad Charlie Chaplin. Mycket av magin från stumfilmerna är borta men ibland blixtrar han till. Bara för de som är specialintresserade av Chaplin. Som alltid intressanta karaktärer och utfört med ett stort hjärta.

7. Smultronstället
Kul att ha sett denna klassiska Bergman. En film som kanske är mer rolig att diskutera på ett vincafé än under själva titten. Flera intressanta scener, men den fångade mig inte.

6. Lady and the tramp
Gullig, mysig och snäll. Samt lite kul här och där. Bra musikframträdanden. Och kul att disneyfilmen slog bergmanfilmen! Men rimligt? Nej, kanske inte.

5. Tokyo story
Mycket lågmäld och sövande film. Men den hänger kvar efter titten och de hjärtskärande känslorna och scenerna gör sig påminda lite då och då.

4. Rear window
Hictcock är suverän. James Stewart och Grace Kelly är suveräna. Storyn är bra om än simpel. Men i slutändan är det lite för mycket "mellanmjölk". Man blir liksom inte överraskad, utmanad eller ivägblåst. Njutbar film men inget mer.

3. Roman holiday
Fantastiska, fantastiska Audrey Hepburn. Se den om inget annat än för hennes skull. Och en suverän slutscen.

2. Anatomy of a murder
Detta är en otroligt bra rättegångsfilm och jag blir djupt imponerad av hur bra Otto Preminger är. James Stewart är bra och med honom flera birollsinnehavare likaså.

1. Some like it hot
Underhållande, överraskande fräsch för att vara en så gammal film, humoristisk. Den film jag mest troligen kommer se om först av alla dessa. Inte minst för filmens leading lady - Marilyn Monroe.

Movies-Noir-Christian har också sammanfattat sitt digra 50-tal. Hur många blev det för honom? 16 stycken? Kolla här.

↧

Prisoners (2013)

March 3, 2014, 9:00 pm

≫ Next: The Hangover Part III (2013)

≪ Previous: Decennier - Sammanfattning 1950-talet

They only cried when I left them.

På filmfestivalen i vintras såg jag regissörens Denis Villeneuve's film Enemy med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Den filmen var en mycket stor överraskning och en av filmfestivalens "best finds". Duon gjorde ännu en film som hade premiär under 2013, en film som är mer omtalad än Enemy. Jag tänker givetvis på den becksvarta thrillern Prisoners.

Jake Gyllenhaal spelar den unge och arrogante Detective Loki som utreder försvinnandet av två små flickor i nioårsåldern. Pappan till en av flickorna Keller Dover spelas av en ursinnig Hugh Jackman. Det tredje hörnet i triangeln är den misstänkte Alex Jones som spelas av den utomordentligt osympatiske Paul Dano.

Prisonersär inte fullt lika överraskande för mig som Enemy var, då jag förväntade mig ungefär vad jag fick, en tät, spännande och komplex thriller. Och åtminstone de två första beskrivningarna stämmer väl in på filmen. Jag hade kanske hoppats på en något smartare story, nu var den ganska rättfram utan twists som jag på något sätt fått för mig att filmen skulle innehålla.

Men i vilket fall, Prisoners är en mycket bra thriller. Jag satt med andan uppe i halsen under stora delar under första halvan av filmen. Allt eftersom filmen flöt fram började man förstå vad den gick ut på och mot slutet var det kanske mer nyfikenhet än spänning som var ledorden.

Det vore nog lätt att jämföra denna film med Seven eller När lammen tystnar, så då gör jag det och Prisoners står sig ganska väl mot sina äldre kusiner. Men den når inte ända upp till den nivå som de filmerna befinner sig på.

Prisonersär mörk, men inte riktigt lika mörk som Seven. Jag hatade storstadens kalla natt och regnvåta asfalt mer när jag gick hem från Sevenän efter jag såg denna film. Prisonersär spännande, men inte lika spännande som När lammen tystnar. Hannibal the Cannibal var mer skräckinjagande än någon i Prisoners och spänningen som Clarice utsatte oss för i slutscenerna i mörkret var klart mer nervpirrande än de i slutet av denna.

För mig hamnar Prisoners på ett högt och respektabelt betyg. Det är en film som är väl värd att ses av alla som gillar thrillers och polisfilmer. Men egentligen skulle jag hellre rekommendera tv-serien True detective med Matthew McConaughey och Woody Harrelson istället. För när det väl kommer till kritan, ger verkligen Prisoners något nytt till genren alls? Jag tror inte det. Villeneuve's Enemy var på alla sätt en mindre film, och helt klart en mindre pretentiös film, men den var samtidigt mer unik och det är kanske det man är ute efter mest nu för tiden...

Jag ger Prisoners tre röda visselpipor av fem.

Betyg: 3+/5

↧

The Hangover Part III (2013)

March 5, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Dallas Buyers Club (2013)

≪ Previous: Prisoners (2013)

Phil: What the fuck is wrong with those chickens?
Mr. Chow: They're angry. All I feed them is cocaine. And chicken.

Jag behövde en film en vardagskväll häromveckan. Jag var trött i huvudet och kände mig allmänt seg så något intellektuellt utmanande gick helt bort. Jag fann den perfekta filmen The hangover part III. Förväntningarna var extremt lågt satta.

Som med de tidigare två filmerna kommer de roliga scenerna tidigt i filmen. Egentligen är det bara första halvan av första filmen som är något att ha, sedan blir det bara sämre och sämre. I denna tredje, och förhoppningsvis sista, del finns två vagt roliga scener. Tyvärr är båda förstörda från trailern. Dels är det scenen med giraffen på motorvägen. Den används väl delvis för att påminna publiken om hur sjuk och vrickad filmerna är. I trailern tyckte jag att scenen hade potential. Djuret får en vild blick när det ser en bro. Det verkade kunna bli en kul scen. Men nej, inte speciellt kul. Bara absurt, men inte på det roliga sättet.

Den andra scenen som verkade kul var faktiskt riktigt rolig. Det är när Alan sjunger som en ängel. Den scenen är dock spoilad från trailern så det var lite synd. Resten av filmen händer bara framför ögonen på mig och jag skrattar inte en enda gång. Men det var skönt att inte tvingas tänka så mycket i alla fall.

Vad är då problemen med denna filmserie? Dels satsar de på att gå över det gränsen till det absurda och då är det mycket svårt att lyckas. Skillnaden mellan lyckade skämt och misslyckade är små när de är absurda. Titta bara på de så kraftigt överreklamerade Monty Python. Man kan kasta ut allt vad trovärdiga karaktärer heter för scenerna ska bara vara hejdlösa och absurda. På ytan kan man tro att humorn i denna film är karaktärsdriven, men då har man inte klart för sig vad det innebär. Med karaktärsdriven humor måste publiken kunna tro på karaktärerna, förstå dem och sedan skratta åt situationer karaktären hamnar i på grund av sina tillkortakommanden. När nyckelkaraktärer är helt orealistiska och allt annat än sympatiska faller mycket av grunden i bra humor av detta slag.

Det andra stora problemet är att två potentiellt sätt roliga birollsfigurer tillåts spela huvudrollerna i tvåan och framför allt denna tredje delen, dvs Alan och Mr. Chow. Det är ett mycket dåligt val tycker jag och ytterligare ett tecken på att regissör Todd Phillips helt tappat koncepten och eventuell fingertoppskänsla han kanske hade tidigare i sin karriär (han gjorde trots allt favoriten Old school med Frank the Tank!).

Nej, detta var helt värdelöst. Det är inte bra när en komedis roligaste del är dess poster som spoof:ar en annan film. Sorry, det blir digitale Henke. I tell it like I see it!

Jag ger The hangover part III en enda lång suck av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Någon som ser likheten?

↧

Dallas Buyers Club (2013)

March 6, 2014, 9:00 pm

≫ Next: We Are Marshall (2006) Re-revy

≪ Previous: The Hangover Part III (2013)

Ron Woodroof: Let me give y'all a little news flash. There ain't nothin' out there can kill fuckin' Ron Woodroof in 30 days.

Dallas Buyers Club var verkligen en av de filmerna jag ville se före jag sammanfattar filmåret 2013 med en topplista. Förhandstipsen inför oscarsgalan talade om mycket starka skådespelarinsatser från Matthew McConaughey och Jared Leto. Dessa förhandstips blev besannade när de båda vann varsin statyett, den förste för bästa manlige huvudroll och den andre för bästa manlige biroll. Jag såg filmen i samband med filmfestivalens medelmsvisning som hölls tidigare i veckan.

Gudars, vilka skådespelarinsatser! Om man skulle bedöma filmen efter Letos rolkning av transan Rayon skulle filmen vara en 5/5. Och om man skulle bedöma filmen efter Matthew McConaughey's engagemang och insats i filmen skulle det också bli 5/5. Han såg ut som ett benrangel, som en man som svultit i månader, som en man som lider av AIDS sedan länge.

Hollywood älskar denna typ av mänskliga transformationer som bevisar ett vanvettigt seriöst åtagande inför rollen. För den insatsen ska han med rätta få en hel del beröm och han är värd att nämnas i samma grupp som tidigare självplågare som Christian Bale i The Machinist eller Robert De Niro i Raging Bull. Ingen av de omformningarna av sina kroppar tycker jag gjorde skådespelarinsatserna speciellt mycket bättre. Bra mer spektakulära.

Men om man tittar lite närmare på Matthew McConaughey's skådespeleri i denna film, den insats som han alltså vann en oscar för, ser jag inte mycket av hans arsenal som skådis. Han har kanske använt 20-30% av sitt register. Allt i denna film är grunt och ytligt. Man kan jämför med hans insats i titelrollen i filmen Mud. Där händer något bakom ögonen på honom i varenda scen han är med i. Och om jag tittar på hans briljanta tolkning av den sanne detektiven Rust Cohle i tv-serien är det som natt mot dag jämför med Dallas Buyers Club. Jag kan helt förlora mig av förhäxning genom att bara studera hans ansikte i intervjuscenerna i True Detective. Markus saknar action i TD, men den finns i ögonen på Matthew McConaughey och i hans skådespeleri i de övriga scenerna. Tänker på scenen när han dyker upp berusad på middag hos kollegan. Den scenen är ensam bättre än alla scener i Dallas Buyer Club ihop.

Men visst, om man ska bedöma hur synd det var/är om dem som drabbas av HIV/AIDS borde filmen få 5/5. Men det är ju inte det jag bedömer när jag ser en film. Det är helt andra saker. För mig räcker det sällan att ämnet är "viktigt" eller "pk". Det räcker heller inte att gå ner 30 kg (eller vad det nu än var han gick ner, någon som vet?).

Jag tycker filmen var lika tråkig som den var bra gjord. Detta är ännu en av dessa oengagerande och andefattiga BOATS-filmerna som förföljer mig. Bort, försvinn, jag vill inte veta av er mer nu på ett tag!

Filmen är grund. Den handlar i princip om hur Ron Woodroof fixar och trixar för att få tag på alternativ medicin då han drabbas av HIV och sedan AIDS. Den täcker in några intressanta ämnen men inget fördjupas. Inte ens konflikterna, i Texas och i honom själv, mellan hetro och homo får speciellt djup.

Filmens bästa karaktär är inte Ron utan Ravon, han har i alla fall lite mer djup. Potentiellt intressanta områden som smugglingen eller Rons forskning om vad som funkar som behandling berörs knappt i narrativet. Annars är FDA's agerande filmens mest intressanta röda tråd och även den tråden hålls i dunkel och beskrivs lite med vänsterhanden. Det är upprörande hur myndigheterna behandlade Ron, Ravon och deras sjuka vänner, men det är kanske inte speciellt överraskande. Fan vad förbannad man kan bli på överdrivet nitiska myndighetspersoner.

Istället för att borra sig ner i något av de potentiellt intressanta aspekterna runt denna story får vi bara följa Ron när han fixar och trixar, men det blir varken speciellt gripande eller spännande, eller något annat. Jag började kolla på klockan runt en timme in i filmen när jag märkte att den inte hade så mycket att erbjuda.

Jennifer Garner hade en framträdande roll som en läkare på den goda sidan. Fasen vad blek och andefattig hon var. Riktigt risig insats. Blev hon oscarsnominerad? Nej, tänkte väl det. I första scenen jag såg henne i fann jag mig själv komma att tänka på, och längta till en gammal skådis från 80-talet, Andie MacDowell. Kommer ni ihåg henne som Dale Biberman?

Jag ger Dallas Buyers Club två extraordinära skådespelarinsatser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Johan har också sett filmen. Tog kan pillren som en snäll pojke eller spottade han ut dem?

↧

We Are Marshall (2006) Re-revy

March 7, 2014, 9:00 pm

≫ Next: Last Vegas (2013)

≪ Previous: Dallas Buyers Club (2013)

We are Marshall!

Inför sportfilmstemat satt jag mig ner och såg We are Marshall. Detta är en BOATS (based on a true story) och en film om ett universitetslag inom amerikansk fotboll, min favoritsport. Detta är första gången under bloggens era som jag sett om en film utan att kommit ihåg att jag sett den förut. Jag hade för mig att jag bara sett inledningen. Men så sent som våren 2012 såg jag filmen eftersom jag just sett en match med Marshalls fotbollslag inom college-fotbollen. Men filmen gjorde inte alls starkt intryck på mig vid den titten. Så svagt intryck att jag tydligen helt glömde av att jag sett den, men denna gång gillade jag filmen en hel del. Så kan det tydligen gå.

Denna sanna historia är samtidigt sorglig på det allmänmänskliga planet, och en mäktig underdog story som idrottshistoria. På vägen hem från en bortamatch hösten 1970 kraschade planet som bar på i princip hela Marshall University football team inklusive coacher, spelare, föräldrar och sponsorer. Alla ombordvarande förintades i eldklotet. Kvar var bara fyra spelare som stannat hemma på grund av skador samt en coach valde att åka bil.

Inledningen av filmen är hjärtskärande och upprivande. Det är såklart flagrant manipulation av åskådarens känslor men i en film som denna stretar jag inte emot. Det ska vara lite blödigt och mäktigt i en film av detta slag. Den sanna historien adderar till tyngden och känslorna är äkta även om de är sliskigt tillrättalagda.

Ur askan reste sig... inte laget. Man diskuterade på allvar att lägga ner football-programmet. Men när studenterna gick ihop och krävde att de skulle föra tradition och sin gemensamma historia vidare var det upp till den lite svage universitetspresidenten att börja bygga upp verksamheten igen.

För detta letade man efter etablerade och upphöjda coacher. Man letade och letade, men alla sa nej tills den galne men charmig coachen från det lilla College of Wooster, Jack Lengyel, erbjöd sin tjänster. Han spelas av den förträfflige skådespelaren Matthew McConaughey. Oh my gosh, vad han är sig lik i denna film. Matthew är ljuvlig att beskåda.

Sedan puttrar filmen på och man får följa återuppbyggnaden av laget. De har en massa motgångar och några få medgångar. Allt under ett flor av sorg över de förlorade sönerna.

Filmen har tre extra känslosamma och peppande scener. Den första är scenen där Jack har sin intervju med universitetspresidenten. Det är klart att det kanske inte gick till exakt så men det är en himla fin scen och Matthew är extra bra. En annan scen som jag minns med glädje är presidenten står i regnet och bönar och ber om att Marshall ska få använda yngre spelare i sitt lag. En typisk sportfilmsscen, men hey, funkar det så funkar det.

Men filmens i särklass starkaste scen är en lång sekvens där Jack och andretränaren Red åker till West Virginia University, det största och mäktigaste fotbollsprogrammet i divisionen. Coacherna ber helt enkelt, rakt upp och ner, sin motståndare om hjälp med taktik och spelsystem. Scenerna som följer är suddiga för mig, så dammigt blev det i rummet! Speciellt scenen när två WVU spelare "råkar" komma in i filmrummet och leta efter något. WVU har en symbol på sina hjälmar i en hyllningsgest för de döda. Det är en liten detalj, men också sportfilm och BOATS när den är som bäst.

Skådespelare tillsammans med de gubbarna de spelar i filmen

Jag ger We are Marshall fyra återlämnade förlovningsringar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Idag postar Fiffi tre om en om sportfilm och jag tror bestämt att jag hör något från hennes blogg... We...Are... Marshall.

Kolla också in vad jag tyckte om filmen första (?) gången jag såg den. Min första revy.

Årliga minnesstunden för de döda på Marshall University

↧

Last Vegas (2013)

March 9, 2014, 10:00 pm

≫ Next: Introduktion till minimaraton över filmåret 2007

≪ Previous: We Are Marshall (2006) Re-revy

Archie: Boy these vodka Red Bulls are strange. I feel like I'm getting drunk and electrocuted at the same time!

Dagen efter den helt förstörda filmupplevelsen på SF Filmstaden i Kista såg jag två mysiga filmer i hemmets lugna vrå. Dels var det decennier-filmen Lady and the Tramp vilken var kort som ett maffigare tv-serieavsnitt. Jag hade möjligheten att se en film till. Valet föll på en annan mysig film, Last Vegas.

Fyra gamla gubbar åker till Vegas för att fira att en av dem äntligen ska gifta sig. Gamla konflikter kommer upp till ytan, livssanningar inses och nya framtidsutsikter fås. Detta med en ganska trivsam dialog och några erfarna skådespelare som trots att de kanske inte förtar sig ändå levererar hög kvalité.

Kvartetten vi får följa är en bunt ganska kända skådisar. Där är den av cancern utmärglade Michael Douglas, en som alltid butter och vresig Robert De Niro, Gud själv - Morgan Freeman och Kevin Kline som jag alltid blandar ihop med Michael Keaton. Till dessa giganter har vi också den ljuvliga Mary Steenburgen och side-kicken Jerry Ferrara.

Last Vegasär en romantisk dramakomedi. Skämten är mer snälla än utmanande och filmen har nog inga ambitioner att ifrågasätta "kulturen" som beskrivs, som i en mer seriös film som Spring breakers till exempel. Inga risker tas i en film som Last Vegas. Samtidigt är det överlag ganska bra skådespeleri och jag var underhållen och nyfiken på filmen genom hela speltiden. Jag satt inte och kollade klockan hela tiden och det är ett bra betyg i sig.

Det jag gillade mest med filmen var samspelet mellan de fyra huvudpersonerna, speciellt Kevin Kline var rolig. Ja, så var det, han gjorde mycket av filmen. Snyggt skägg också. Trots att det var helt vitt. Scenerna om triangeldramat mellan Steenburgen, De Niro och Micke Douglas skulle väl stå för filmens nerv men de var tämligen slätstrukna. Däremot var Jerry Ferrara i rollen som ung spoling som blir lurad att tro att de fyra gamla vännerna var från maffian riktigt kul.

Det finns något lustigt med fyra äldre herrar som partajjar som om de vore 25. Och här finns en hel del yngre damer med på festerna så filmen är antagligen både icke-pk och sexistisk, men vad sjutton är inte det nu för tiden? Jag roades i alla fall över scenen då de fyra gubbarna mutar sig till att bli domare i en bikinitävling. Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar förfärade utrop från ivrigt spejande moraltanter.

Allt som allt var detta en perfekt film för mig, som balsam för själen. Det ska vara en njutning att se film, inte en kamp mot ett ligistgäng med efterföljande huvudvärk (eller värre).

Last Vegas, för er som vill drömma er bort till den absurda staden Las Vegas och umgås med några välkända ansikten för en kort stund. Jag ger Last Vegas tre gamla hundar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

↧

Introduktion till minimaraton över filmåret 2007

March 10, 2014, 10:00 pm

≫ Next: American Gangster (2007)

≪ Previous: Last Vegas (2013)

Om ett antal veckor kommer jag lägga upp min högst personliga topplista för filmåret 2013. Innan dess var jag dock tvungen att göra klart topplistan för året 2007. Jag har lagt upp listor från alla år från 2000-talet utom just 2007. Ni ser länkar till åren 2000-2012 under blogghuvudet, samt här.

Varför har jag då ingen lista för 2007 redan? Jo, för att det året var så eländigt svagt. Det finns en solklar etta från året och några bra filmer därtill, men sedan intet. Jag hade helt enkelt inte tio filmer som kändes värda att ha med på en topplista. Därför har jag i smyg kört ett minimaraton med filmer från året 2007. Jag har kollat några filmer jag tidigare missat. Målet var att se så många som behövdes för att fylla på topplistan så att den svällde till tio filmer. Men också bland de nya var det svårt att hitta några riktiga pärlor. Totalt sju filmer fick jag stifta bekantskapen med innan jag kände mig nöjd. Det har varit en brokig samling, från heroinlangare på 70-talet till en prinsessa på vift i New York.

Jag kommer nu publicera lite kortare revyer på dessa sju filmer och sedan kommer min topplista för det svarta året 2007. Den första revyn kommer upp senare idag... Jag gör vederbörliga avbrott under de kommande onsdagarna för Filmspanar-aktiviteter.

Bloggkompisen Movies-Noir roar sig också med att göra topplistor, se här.
Fiffi överraskade oss häromveckan med en årstopplista, närmare bestämt 1988, se här.

↧

American Gangster (2007)

March 11, 2014, 3:00 am

≫ Next: Filmspanarna Tema #18: Överdrifter

≪ Previous: Introduktion till minimaraton över filmåret 2007

Chinese General: It's not in my best interest to say this Frank, but quitting while you're ahead, is not the same as quitting.

Nu startar mitt minimaraton med filmer från 2007. Denna film ligger på nionde plats på Movie-Noir's topplista från 2007. Det är ett skäl till att se den. Ett annat skäl är att Ridley Scott regisserat filmen. Nu för tiden är i och för sig Ridley en 50/50 regissör. Lika många dåliga som bra filmer kommer från honom verkar det som. Det som oroade mig lite var att det är både en BOATS (Based on a true story - min nemesis) och en "uppgång och fall"-historia dessutom.

Filmen är två och en halv timme men känns som mycket längre. Den är så tråkig att jag höll på att slita av mig huden på underarmarna. Av någon anledning valde Ridley att göra denna film utan en gnutta självdistans eller ens en skärva humor. Torrt och smärtsamt pretentiöst. Oförlåtligt trist film helt enkelt. Vad är det med alla dessa producenter och regissörer som bara matar ut dödstrista BOATS-filmer? Va fan!

Självklart är det oklanderligt utfört, det är ett gott hantverk men är "snyggt + tråkigt" bättre än "sloppy + tråkigt"? Nej, snarare tvärt om. Skådespeleriet skulle kunna rädda en film som denna men tyvärr har de satt in världens godaste och gulligaste skådespelare Denzel Wshington som den skrupelfria heroinkungen Lucas. Helt fel casting och jag trodde inte för en sekund på honom. Russel Crowe spelar den genomärlige skitstöveln och tillika streetsmarte snuten som jagar Lucas. Han är inte speciellt karismatisk oavsett hur mycket australiensiska han bräker ur sig. Den enda skådespelare som stack ut lite var Josh Brolin, men han fick inte många minuter i filmen.

Nej, rent objektivt sett skulle jag kunna ge denna ett "helt ok" på grund av miljöskildringen, men om jag lurar en enda av mina läsare att se denna urtråkiga film skulle jag inte kunna förlåta mig själv.

Jag ger American gangster ett råd som inte togs av fem. "Quit while you're ahead..."

Betyg: 1/5

↧

Filmspanarna Tema #18: Överdrifter

March 11, 2014, 10:00 pm

≫ Next: King Of California (2007)

≪ Previous: American Gangster (2007)

Månadens filmspanartema blev alltså Överdrifter. Utan att överdriva lät det som ett kul tema. Jag började fundera på en lista som vanligt, och hur jag skulle formera den. Men hur jag än vände och vred på frågeställningen var det om och om igen en film och en speciell skådespelare som mina tankar drogs till, likt en stålkula som rullar i ett stuprör mot avloppshålet.

A number one! You're the Duke. You're the Duke.

Jag insåg snart att detta var väldens mest perfekta ögonblick att återse en av de allra första barnförbjudna filmerna jag såg på bio. Jag skulle se om Flykten från New York, eller Escape from New York som den också kan kallas.

USA's president kraschlandar på Manhattan som gjorts om till ett livstidsfängelse i en nära framtid och hjälten Snake Plissken skickas in för att hämta ut presidenten. Donald Pleasence spelar Herr President med ett briljant överspel. Speciellt de avslutande scenerna när presidenten skjuter ihjäl The Duke of New York, A-Number-1, the Big Man har etsat sig in i mitt minne som det ultimata överspelet alla kategorier.

Jag såg filmen i helgen som gick och det är ta mig tusan världens bästa film alla kategorier. Den höll väldigt bra trots att jag förväntat mig att sitta och klia mig i skägget över pinsamheterna. Visst jag har extremt mycket nostalgiska känslor runt denna film. Flykten från New York och The Road warrior var länge de två bästa filmerna jag någonsin sett.

Mr President

Men faktum är att filmen håller än idag. Redan under förtexterna fick jag gåshud då den underbara filmmusiken sätter igång. John Carpenter är en allkonstnär och han har skrivit filmmusiken. Är detta filmhistoriens bästa film score? Ja, det är det! Utan tvekan.

Actionscenerna är bäst i hela världen. Filmen är spännande och actionfylld, men den är inte sönderklippt som så många filmer är i dagens MTV-era. I denna film tillåts scenerna andas och ta form och åskådaren hinner ta in stämning, spänning och karaktärer. Scenen då Snake slåss i en boxningsring mot den starke mannen är ett bra exempel på en scen som får andas och växa.

"Help"

En film kan inte vara speciellt bra utan bra karaktärer och Flykten från New York har filmhistoriens bästa galleri av dem. Samt Hollywoods skådespelarelit som spelar dessa guldkaraktärer. Vad sägs om Kurt Russel, Harry Dean Stanton, Lee Van Cleef, Donald Pleasence, Isaac Hayes och Ernest Borgnine? Hey, classic line up.

Snake Plissken är den coolaste hjälten som visat sig på duken. Precis som Max säger han inte så mycket men det han säger gäller! Scenerna mellan Snake och Hauk (Van Cleef) är monumentala. Inne på Manhattan kryllar det av lustiga karaktärer. Denna film toppar till och med Blade Runner, The warriors och Aliens när det gäller bifigurer och där är den väsande och ormlike Romero A Number One.

Romero

Flykten från New Yorkär helt enkelt en perfekt film. Inget går att förbättra. Det var därför jag valde den för just detta tema!

Jag tippar att du nu vill springa ut och skjuta dig själv i benet med ett armborst så att du kan halta lika coolt som Snake, men ta istället och kolla in vad de övriga filmspanarna har hittat på för bidrag till temat:

Except fear
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset
Flmr
Har du inte sett den?
Jojjenito - om film
Rörliga bilder och tryckta ord

↧

King Of California (2007)

March 12, 2014, 10:00 pm

≫ Next: Shotgun Stories (2007)

≪ Previous: Filmspanarna Tema #18: Överdrifter

Charlie: In questions of science, the analysis of 1000 is not worth the humble reasoning of a single individual! Galileo.

Denna film tänkte jag se redan på 2007 års Filmfestival men den fick inte plats i mitt schema. Jag tror att min gode vän Frasse någon gång nämnde att den var en skön film. Jag kan ha fått den indikationen från någon blogg nära mig också. I vilket fall gav jag den en chans nu. Den var faktiskt första film ut till och med. Detta är en liten, liten, fin, fin film. Den målas med ytterst små penseldrag, inga överdrifter här inte. Evan Rachel Wood spelar den tonåriga Miranda som växt upp med sin psykiskt instabile far. Mamman drog åt fanders när flickan var ung och har inte synts till på ett tag. Pappan Charlie spelas av en skäggprydd Michael Douglas.

Snyggt skägg!

Filmer om psykisk ohälsa och hur det påverkar människor runt omkring är lika känsliga och fragila som människorna de berättar om. Det är lätt att det blir melodrama eller för konstgjort och overkligt. Andra filmer från Filmfestivalen som behandlat psykisk eller fysisk sjukdom som jag sett är Smart people, 50/50, The Sessions och Adam. De är alla sköna filmer och några är riktigt bra. King of Californiaär också en bra film även om den kanske ger en lite mer junior än senior känsla, i filmsammanhang. Detta är regissören Mike Cahill's första och hittills enda film. Den lovade gott och han skulle säkert kunna göra en än bättre film nästa gång.

Personligen höll det inte riktig ända hem för mig trots allt. Evan Rachel Wood är en av de där "kalla skådespelarna" som jag så ofta har lite svårt med. Hon underspelar sin Miranda något våldsamt, inga tonårsutbrtt här inte, bara ledsna ögon. Michael Douglas är däremot mer varm än kall men även han underspelar så gott det går när man spelar en manodepressiv överintelligent fånge i ett för litet liv.

Filmen bjuder på en angenäm resa i det lilla California, långt från de stora kända städerna och gatorna. Och den har ett starkt slut. Jag var mycket nöjd över filmen, men den är inte topplistevärdig.

Jag ger King of California tre drömmar om ett annat liv av fem möjliga.

Betyg: 3/5

↧

Latest Images