Quantcast
Viewing all 2343 articles
Browse latest View live

Top 10 films of 2009


Som vanligt har jag gjort en topp-10 som består av mina personliga favoriter. En hel del av filmerna som just missade cutten skulle också kunnat platsa på listan. Men just idag valde jag dessa tio... Jag har en blandning av mumble core, komedi, drama, dokumentär, action, fantasy, sci-fi, romantisk komedi och BOATS. I listan återfinns flera unga spännande skådespelerskor som Carey, Anna, Emma och Zooey, men också den gamla godingen Sandra. De manliga skådisar som sticker ut är den gamle godingen George, österikaren, den mångfacetterade Sam, multitalangen Joseph och kufen Woody.


10. Beeswax
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Årets bästa mumble core. Jag och Johan såg den på Filmfesten och det var en superskön bioupplevelse. Ingen direkt handling att prata om, men en riktigt härlig känsla i filmen. Maggie och Tilly Hatcher spelar systrarna Lauren och Jeannie som om det inte gjort något annat i sina liv. Väl värd att se!


9. American: The Bill Hicks story
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Jag har sällan med dokumentärer på mina årslistor. Denna är dock en mäktigt bra dox som jag vill puffa för. Bill Hicks var en i förtid avliden briljant stand-up comedian som blivit något av en legend. Riktigt skön snubbe. Filmen får också representera två andra dokumentärer som hamnade precis utanför listan: The Cove och Big river man.


8. An education
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Filmen som gav oss en ny stjärna. Carey Mulligan! Bra tjej. Filmen som sådan är jag lite ambivalent inför. Den har en viss kyla, men den var fortfarande njutbar då jag såg om den. Filmens styrka är dess skådespeleri. Bygger för övrigt på en biografi, vilket får mig att hajja till över den melankoliska historien.


7. Zombieland
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Årets bästa renodlade komedi. Och zombiefilm. Grymma skådespelare i Woody, Jesse, Emma, Abigail och Himself. En av de mest återtittningsbara filmerna på listan, men kanske inte det första valet för filmsnobbarna.


6. Inglourious basterds
Jag hade svårt att placera Tarantinos storfilm. Visst är den bra, men inte en sådan personlig favorit att den bröt sig in på topp-5. Jag borde nog se om den för att kunna kalibrera in den på helt rätt plats. Vad kan man säga om Brad Pitt egentligen? Kan man ens kalla hans grej i denna film för skådespeleri?


5. Up in the air
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Detta är en film som växt mycket efter att jag sett om den. Jag var lite frågande efter första visningen, men inser nu att den är en lysande samtidsstudie. Clooney och Kendrick är sanslöst bra. Och George har många miles.


4. Where the wild things are
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Även om jag inte läst boken som barn fångades jag av magin i denna härligt varma historia. En film helt i min smak, fantasin sprutar ur öronen på filmen och den har ett stort dundrande hjärta på exakt rätt ställe i denna överraskande mörka historia!


3. The blind side
Image may be NSFW.
Clik here to view.

BOATS, based on a true story, om en fattig kille som tas in av en vit sydststsfamilj med uttalat republikanska åsikter. Upp och nervända världen! Det är så osannolikakt härligt att det sannolikt är helt sant.


2. Moon
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Duncan Jones debutfilm var en stor överraskning. Sam Rockwell är lysande. En mycket bra film, helt enkelt. Ground control to Major Tom... Now it's time to leave your capsule if you dare.


1. (500) days of Summer
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Den för mig mest personliga filmen och det självklara valet som nummer ett från 2009. Den är den perfekta kombinationen av romantisk drama-komedi och bitterljuvlighet. Zooey och Joseph för alltid i mitt hjärta!


Hedersomnämnanden... Följande filmer var nära men nådde inte ända fram:
  • Women in trouble - Fantastisk skön komedi om 10 kvinnor.
  • A serious man - Bröderna Coen's tunga drama om judisk man i Minnesota.
  • Whatever works - Woody Allen's hysteriska komedi med Larry David i huvudrollen
  • Funny people - Oväntad allvarlig komedi om en hyllad humorist som blickar tillbaka på sitt liv och sina val med vemod. Med en stark Adam Sandler i en seriös roll för en gång skull.
  • Harry Potter and the half-blood prince - Fantasyspektakel spectaculaire!

Som brukligt vill jag veta vilka dina favoritfilmer från 2009 är. Vilka filmer får inte missas?

Filmer jag vet att borde se från 2009 är Pixar's Up och Solondz' Life during wartime.


Lite statistik... Jag har sett minst 73 filmer från 2009, varav tjugoen filmer har fått betyg 4/5 eller 5/5. Vid en närmare titt hittar jag fem ettor i listan också.


2009 års största besvikelse: Avatar
När James Cameron gör en ny sci-fi, och man gjort misstaget att någon gång koppla ihop den informationen med minnet av Aliens, blir Avatar, eller Dances with wolves in Space, som ett magnifikt magplask. Swoosh, plask! Betyg 2/5.


2009 års sämsta film: The Twilight Saga: New Moon
Coco Chanel & Igor Stravinsky kämpade länge och väl i kampen om titeln Årets sämsta film, men inte ens en butter Mads Mikkelsen kunde utmana Kristern Stewart's makalöst dåliga skådespelarinsats! Betyg etta!

Homeland - Season 2 (2012)


Av bara farten såg jag säsong 2 av Homeland också. Efter en otroligt spännande inledning i Beirut blev säsongen tyvärr något av en besvikelse. Jag är ledsen Anders, och alla andra fans av serien, men jag blev litet underväldigad.

Homeland förändrades till en "24"-rip off istället för det original den var under första säsongen. Det är som att serieskaparna blivit action junkies. Och precis som i "24" utvecklas säsongen i ett rasande tempo. Problemet är att de går ifrån dramat och den smygande spänningen. Den intellektuella briljansen ersätts mot att smarta personer gör korkade saker för att det ska skapas en spänningsscen.

Låt mig exemplifiera med några scener i andra halvan av säsongen (ska försöka hålla det så spoilerfritt som det går). En person är skadad och måste återbesöka sjukhuset mitt under en insats. Han kör iväg ensam i sin bil. Där får vi en helt orimlig spänningsscen. Biljakt, misstankar, ett snabbt avslut och inget hände. Varför kör han iväg själv om han är så illa däran? Varför körs han inte av en kollega, eller till och med hämtas av en helkopter? Jo, för att konstruera en spänningsscen. En smart person gör något korkat för att skapa spänning.

En annan scen, för att påvisa ett mönster. Carrie har just kommit undan en mycket farlig situation. Hon får tag på en mobiltelefon (ute på en landsväg) och ringer in till Saul och de övriga. Vad gör hon sedan? Carrie, den bästa fältagenten Quinn har träffat? Jo, hon beväpnar sig med ett järnrör och går tillbaka in för att jaga en man beväpnad med både kniv och pistol(!). Orimligt beteende av en superagent. Men serieskaparna fick till ett "mästerligt" cliff hanger-avslut på avsnittet då Carrie går in i ett kolsvart rum med sitt rör till spänningsmusik. Carrie ska vara galen och alltid på gränsen, men samtidigt läggs mycket möda ner på att visa att hennes gut feelingär rätt och att hon gör rätt val. Men de raserar allt i ett slag med scener som denna. Illusionen om en superagent kan man inte leka med på detta viset!

Är jag nit picking? Kanske. Men denna säsong är överfylld av s.k. Jumping the shark att jag blir galen. Men jag är kanske för hård nu?

Man kan i alla fall konstatera att serien förändrats. I säsong 1 pågick ett skuggspel mellan Carrie och Brody. Vem lurar vem, vem dubbellurar vem osv. I säsong två utvecklas deras relation till äkta vara. Något jag finner helt orimligt med tanke på den Carrie vi fått lära känna. För mig var kärlekstråden mellan henne och Brody en av de stora misstagen i säsong 2. Den tråd som i alla fall kändes mest krystad.

En intressant spekulation som jag och den gode Frans hade efter säsongen var vem läckan i CIA är. Det finns inte så många att välja på. Det är orimligt att det är Carrie själv, men kan det vara Saul? Oroväckande tanke, då det känns som en effektsökande lösning, han hoppar över hajen på vattenskidor... Men vem är läckan?

Sista avsnittet i säsongen var annorlunda och spännande. Redan från början är avsnittet apart, de har skippat vinjettmusiken och den vanliga förtexten. Hur kommer Carries roll bli nu? Blir det inte uppenbart att hon hade något med Brodys försvinnande att göra då hon var borta ett tag efter explosionen?

Vad kan man vänta sig av säsong 3 nu då? Ingen aning, vilket känns lite spännande. Jag får nog ta och kolla på den när den kommer. Det är klart att man är lite nyfiken på hur det ska gå för Carrie ändå.

The Paperboy (2012)


Charlotte Bliss: If anyone's gonna piss on him, it's going to be me. He don't like strangers peeing on him.

Image may be NSFW.
Clik here to view.
Detta var en crazy son of a bitch film. På imdb's trivia står det att Almodóvar var sugen på att göra filmen och att han var involverad i manuset på ett tidigt stadium. Jag vet inte om det ger någon ljusning på detta djur. Nu blev Lee Daniels regissör istället. Filmen visades på filmfesten i vintras och jag ville se den men jag fick inte ihop schemat. Nu är den sedd i alla fall. Vad var det jag såg?

Detta är en av de galnaste filmerna jag sett på länge. Den påminner en hel del om Killer Joe, då båda filmerna utspelas i white trash miljö. Folket i Killer Joeär dock höjden av elegans om man jämför med de som befolkar The Paperboy. Filmen utspelas någonstans i Florida i början av 70-talet. Matthew McConaughey spelar journalisten Ward som återvänder till sin hemstad för att börja nysta i ett fall där han misstänker att en man på death row kan vara oskyldig. Ward, hans kollega Yardley (David Oyelowo), hans yngre bror Jack (Zac Efron) och fångens flickvän Charlotte Bliss (Nicole Kidman) börjar utreda fallet. Då och då gör de absurda besök på fängelset och besöker fången, den fullständigt vidriga mannen, Hillary Van Wetter.


Det första som sticker ut med denna film är en hel drös överraskande saker. Det blir nästan lite overload i huvudet en bit in i filmen. Filmen utspelas i södern under en tid då alla var mer eller ännu mer rasistiska. Regissören har inte tagit i med silkesvantarna inom detta område. Det andra slående är ett antal skådespelarinsatser som gjorde mig mycket överraskad. John Cusack spelar fången Hillary Van Wetter. Detta är helt annorlunda än allt han någonsin gjort tidigare. Här är han ett svettigt, inavlat svin. Det är fascinerande att se.

Nästa skådespelare som överraskar är Nicole Kidman som spelar Charlotte, hårfrisörskan som blir kåt på män som sitter på death row. Hon vet att hon befinner sig i botten av tunnan av mänskligheten, men gör inget för att ta sig därifrån. Nicole är redan omtalad för sin roll i denna film då hon gör sin egen "Sharon Stone" i en av fängelsescenerna. Nästa på rollistan är Matthew McConaughey. Han är ju också med i Killer Joe, men där spelar han en helt annan karaktär. Här är han den sökande journalisten, begåvad med ordets gåva, men inte en hårding som i den andra filmen. Zac Efron spelar lillebror Jack som blir förälskad i Charlotte, och som simmar rakt in i ett stim med brännmaneter. Jag har nog aldrig sett Zac tidigare, jag tror att han är en flickidol av något slag. Han har i alla fall den mest normala karaktären av de fyra stora. I övriga roller ser vi sångerskan Macy Gray, Scott Glen och Ned Bellamy.


Denna film är vidrig men fascinerande, på samma sätt som en trafikolycka. Man tittar, äcklas, men kan inte titta bort. Jag kan inte ens gissa vad manusförfattare eller regissör vill göra med denna film. Vad är deras budskap? Oklart.

Jag letade lite på bloggarna men kunde inte hitta vem som skrev att han/hon gillade filmer som utspelas i white trash miljö. Men vem du än var, detta är en film för dig. För er andra kan jag sträcka upp ett varningens finger, this is filthy, filthy crap, men det är ganska bra. Vissa delar av filmen är filmiskt guld, vissa delar är obegripliga. Den är ofantlig komisk av och till på grund av dess absurditet, men den går också över gränsen i scen efter scen och testar då åskådarens psyke. De grövsta scenerna känns ibland spekulativa, ofta inte helt förtjänade. Men "annorlunda är bra" som vi Filmspanare brukar säga, så jag ger The Paperboy en stabil och positiv trea.

The Paperboy får tre inavlade skelögda barn av fem.

Betyg: 3/5


Bästa låten just nu: 4 - Skyfall

My name is Bond, James Bond



My name is Bond, James Bond.

Nu ska jag äntligen sjösätta mitt Bond-projekt som jag har haft i huvudet så länge. Jag har haft idén, av och till, mer eller mindre närvarande, i en sådär 10-12 år skulle jag gissa. Tanken är att jag ska gå igenom alla Bond-filmer till dags dato och revya dem enligt en väl definierad mall. Allt ska givetvis dokumenteras här på Fripps Filmrevyer. För varje film ska jag vid sidan av en kortare inledning ranka dem inom tio kategorier.

Äntligen! Detta kommer bli kul. Inom de närmaste dagarna kommer de tre första "Bond, James Bond"-revyerna upp. Därefter kommer filmerna i den ordning och takt som det blir. Kan man hoppas på en film i veckan? Kanske.

Varje film kommer alltså hanteras efter min alldeles egna mall. Först kommer en lite kortare revy över filmen. Jag kanske frågar mig hur bra Bond är, för att försöka finna svaret på den eviga frågan - Vem är den bästa Bond egentligen? Jag kanske skriver lite om vad jag tycker om historien, filosoferar om huruvida produktionen var fet nog, eller något helt annat som jag funderar över.

Sedan kommer jag gå igenom mina tio kategorier och betygsätta filmen på en tiogradig skala. Allt är gjort med tungan i kinden, glimten i ögat och helt utan pretentioner om att mina små blogginlägg ska mottagas seriöst.

Självklart betyder allt detta att dessa inlägg kommer drypa av spoilers, så jag vänder mig endast till er som sett filmerna, men jag antar att alla läsare av denna blogg sett alla Bondfilmer.

Här följer en kort presentation av kategorierna:

1. Prologen
The pre-titles sequence. Den ack så viktiga scenen, oftast actionfylld, som sätter upp hela filmens story och Bonds uppdrag.

2. Bondlåten + Titelsekvensen
The titles sequence and the Main theme. Här bedöms dels låten men också hur suggestiv och konstnärlig sektionen med förtexterna är.

3. Storyn
The Story and Bond's assignment. Hur är filmens story och vad tycker vi egentligen om Bonds uppdrag? Man förväntar sig att Bond ska rädda världen varje gång han dyker upp, men gör han det? Och hur funkar storyn i filmen?

4. Bondskurken
The Villain, Bondskurken och hans hejdukar är av central betydelse för en lyckad Bond-film.

5. Bondbruden
The minx, the Woman, the sex object. Ibland är det en, ibland flera. Också viktiga för den fulländade Bond-upplevelsen. Bond är ibland manschauvinism i dess renaste form.

6. Medhjälparna
Bond's hang arounds: M, Q, Moneypenny, och allt vad de heter. The good guys.  Bond's reguljära och irregulära understödande styrkor bedöms i sömmarna.

7. Actionsscenerna
Kan ni tänka er en Bond-film utan spektakulära actionsscener? Nej, visst inte.

8. Gadgets
Här listas och synas Bonds alla lustiga gadgets, allt som oftast som lån från Q.

9. Quotes
Bond är kungen av one-liners. Här ska enligt planen de bästa citaten fångas in och beundras. "Just a drink. A martini, shaken, not stirred."

10. Sista scenen
Bond brukar avsluta med en vacker kvinna i sin famn och en syrlig kommentar.


Till sist räknar jag ihop poängen samt ger filmen ett betyg, eller två.

Häng gärna med och delta i projektet ända fram till avslutningen med galan där The Fripp Awards delas ut. Jag börjar med den första, den senaste och någon från mitt emellan. Äventyret inleds med Dr. No, Octopussy och Skyfall. Det börjar imorgon!


Bond, James Bond: Dr. No (1962)


Bond nr 1: Dr. No

Utgivningsår: 1962
Regissör: Terrence Young
Loctions: London, Jamaica


Plot: Bond utreder försvinnandet av två brittiska agenter på Jamaica och kommer osökt den internationella brottsorganisationen SPECTRE på spåren.


Cast
James Bond - Sean Connery
Honey Ryder - Ursula Andress
Sylvia Trench - Eunice Gayson
Miss Taro - Zena Marshall
Dr. No - Joseph Wiseman
Professor Dent - Anthony Dawson
Felix Leiter - Jack Lord
Quarrel - John Kitzmiller
M - Bernard Lee
Miss Moneypenny - Lois Maxwell



Revy
Som första film i den numera kända Bond-franschisen har Dr. No en plats i filmhistorien. På ett sätt är den ganska svag som Bond-film, men å andra sidan introducerar den oss till hela världen och en massa karaktärer. Den är jämnare än vissa andra i serien, men den saknar de högsta topparna. Filmens styrkor är Sean Connery's coola agent, en skön sextiotalsvibe, samt den första och en av de mest ikoniska bondbrudarna i Ursula Andress lättklädda skepnad. Samtidigt saknas mycket i denna film som senare kom att var självklara ingredienser i en Bond-film. Det är en enkel, på gränsen till simpel, story. Bond reser inte omkring som en lyxturist på den ena exotiska platsen efter den andra. Prologen saknas helt och gadgets i princip likaså.

Sean Connery's Bond är cool. Connery gör Bond bra från första början, otroligt cool men också märkbart distanserad. Eller är det något annat jag ser? En osäkerhet om vem Bond är? I min bok nailar han dock rollen redan här.





Prologen: 0
Dr. No är första och enda filmen som inte har en prolog.


Bondlåten + Titelsekvensen: 6
Filmen börjar med det så klassiska James Bond Theme, och sedan glider de över i kalypsosången Kingston calypso. Den andra sången ser jag inte som en "riktig" Bond-låt, men det klassiska Bond-temat är suveränt givetvis. Stycket spelas ju sedan i alla Bond-filmer. En drös poäng för det.

Titelsekvensenär psykadelisk och andas mycket sextiotal. Som med så mycket i denna film hade de inte hittat formen för detta ännu.


Storyn: 4
Handlingen är inget man hänger i julgranen direkt. Filmen går i ett långsamt tempo rakt igenom och Dr. No's hot är inte så speciellt farligt... "toppling of rockets". Men det var kanske så actionfilm var i början av sextiotalet?

Istället får detta ses som en renodlad introduktion till Bond. Han är riktigt laid back, nästan ointresserad av vad han gör. Ser man glöd i Bond någon gång under filmen? Kanske lite i slutet när han letar efter Honey. Han är uppenbarligen en kvinnokarl men också en risktagare utan dess like. Han hoppar glatt in i bilen på flygplatsen trots att han vet att chauffören är fienden. Han åker glatt till Miss Taro trots att han misstänker henne som fienden. Bond använder sig själv som bete helt enkelt.


Bondskurken: 2
Jag slås av att huvudskurken Dr. No är med så kort tid i filmen. Han kör med lite filosofiskt snack om öst mot väst, men han har inte någon större karisma. Lite kul att han hade ett handikapp, i detta fall metallhänder. Detta grepp kommer återkomma i Bond-serien flera gånger.


Redan här i första filmen får vi kännedom av SPECTRE.
Dr. No's henchman Professor Dent var ok som skurk inte mer.


Bondbrudarna: 7
Det är en bra scen när Honey Ryder stiger upp ur havet på stranden. Idag kan man kanske tycka att sångövningen mellan Honey och Bond är lite för mycket, men scenerna mellan dem två är gulliga. Honey är en snygging men hon framställs som tämligen hjälplös, även om hon viftar med kniven lite. Honey är den kända, men jag har en annan favorit i denna film.


You got to love "glimten i ögat". Sylvia Trench från inledningen av filmen är faktiskt den mest intressanta bondbruden för mig. Ni vet hon som står och spelar golf i Bond's lägenhet? Tydligen hade man tänkt sig att hon skulle spela Bond's flickvän i flera filmer, men den idén lades ner. Jag hade gärna sett henne ännu mer (hon återkommer i en film till).


Filmens förförelsescen är dock med Miss Taro. Bond låter sig inte hejdas av att hon är en av fienden. Gott så. Bond tar för sig på ett självklart sätt som inte rimmar med det sammhällsklimat vi lever i idag. Vilket gör detta lite mer intressant som tidsdokument. Män är män och kvinnor är kvinnor enligt den gamla "goda" tiden. Tiderna förändras dock, både för oss vanliga Joes som för James Bond. Filmerna från modern tid visar en annan dynamik mellan Bond och hans "brudar".


Medhjälparna: 2
Vi får träffa M och Miss Moneypenny för första gången även om ljuvligt är kort. Bond och Miss Moneypenny har redan en skön jargong. I denna film kallas Q för "armorer", hehe.

Under äventyret träffar Bond för första gången kollegan från CIA, Felix Leiter. Men Leiter har inte så mycket att göra i denna film. Istället är det den lokale fiskaren Quarrel som Bond samarbetar med. Jag kommer inte riktigt underfund med honom. Vad är det för typ egentligen? Bond kör med honom som om han vore en betjänt... "cover the boat", "get my shoes" och så vidare. Jag blir alltid lite överraskad av filmens brutalitet när Quarrel bränns ihjäl av "draken". Quarrel är ett mysterium för mig.


Actionscenerna: 3
Filmen är inte stark inom detta område. Men tidsandan och de simpla effekterna gör filmen lite gullig (igen!). Scenen med draken ogillar jag rätt och slätt, en pansarbil med en eldkastare kändes mycket futtigt och ovärdigt. Min favoritscen och en scen som överraskar är den då Bond inväntar och kallt avrättar Professor Dent. Bond har verkligen en licence to kill...


Gadgets: 1
Ingen orgie i gadgets här inte. Bond får sin Walter PPK av "the armorer".


Quotes: 7
Vi har en hel del bra citat att välja på.

Allra första scenen med Bond:
Bond: I admire your courage, Miss...? 
Sylvia Trench: Trench. Sylvia Trench. I admire your luck, Mr...? 
Bond: Bond. James Bond.

Scenen då Bond skjuter Dent:
Bond: That's a Smith & Wesson, and you've had your six. 

Mötet med Honey
Bond: Don't worry. I'm not supposed to be here either. 
Honey Ryder: Are you looking for shells too? 
Bond: No, I'm just looking. 

Bond retar Dr. No:
Bond: Tell me, does the toppling of American missiles really compensate for having no hands? 

Bond till Quarrel precis före de åker till Crab Key:
Bond: Now, don't worry, Quarrel. Everything's going to be fine. 


Sista scenen: 5
En klassisk sista scen. Bond med Honey i famnen i båten och han släpper på bogserlinan så att de tu kan få lite kvalitetstid för sig själva. Bra jobbat, James.



Sammanfattning

Dr. Noär en helt ok start på filmserien och den får ett väl godkänt betyg, som kanske är lite sockrat pga nostalgin. Som stand alone hade den inte varit så älskvärd, men eftersom den introducerar oss för världen och karaktärerna i Bond's universum har filmen en speciellt plats. Filmen är kul att se just på grund av ovan, men den har inte maximal återtittningsfaktor.

Totalsumma: 37

Betyg: 3- / 5


Trailer
Teaser



Bond, James Bond: Octopussy (1983)


Bond nr 13: Octopussy

Utgivningsår: 1983
Regissör: John Glen
Locations: London, Moskva, Karl-Marx-Stadt, Udaipur, East Berlin, West Berlin.

Plot: Bond undersöker mordet på 009 samt söker varför och vem som förfalskat ett Fabergé ägg som 009 hade på sig när han mördades. På sin jakt stöter Bond på en kvinnlig mästersmugglare, hennes hejdukar och en galen rysk general. Till slut måste Bond avvärja en kärnvapenexplosion.

Cast
James Bond - Roger Moore
Octopussy - Maud Adams
Magda - Kristina Wayborn
Kamal Khan - Louis Jourdan
Gobinda - Kabir Bedi
General Orlov - Steven Berkoff
Vijay - Vijay Amirtraj
M - Robert Brown
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
Penelope Smallbone - Michaela Clavell
Q - Desmond Llewelyn


Revy
När jag var i tonåren var James Bond i Roger Moore's skepnad det bästa som fanns på film. Älskade spion var kanske den första barnförbjudna filmen jag såg på bio (sommarbion i Skärhamn). När jag var yngre höll jag Roger Moore som en bättre Bond än Sean Connery. Men nu är det nya tider. Det som är lite kul med detta projekt är att jag nu kommer återbesöka flera Bond-filmer för första gången, dvs många filmer har jag bara sett en enda gång, och det för länge sedan. Hur har de gamla filmerna och de gamla skådespelarna (i dubbel bemärkelse) stått sig?

Octopussyär den näst sista Bond-filmen med Roger Moore i huvudrollen som Bond, och Moore sjunger verkligen på sista versen. Jag vet inte om han hade en manskorsett på sig men det ser ut så i alla fall. Efter att just ha sett Connery i Dr. No och Craig i Skyfall slås man av hur "kraftig" Roger Moore var i denna film. Han var ju också en bra bit över 50 år då han spelade in filmen. Octopussy kom ut två år efter att Spielberg omdefinierat action-äventyret med Raiders of the lost ark, eller Jakten på den försvunna skatten som vi svenskar fick nöja oss med. I jämförelse med Indy's äventyr  är Moore's Bond mer en action-komedi där de komiska inslagen tangerar farsens smärtsamma töntighet. Vijay's fajtande med tennisracket i en biljakt kommer snabbt på tal här. Jag kan helt enkelt konstatera att Octopussy inte åldrats med värdighet. Samtidigt har den vissa höjdpunkter, mer om det nedan, men den är fasligt ojämn.


Prologen: 4
The pre-titles sequenceär intressant i denna film för att den inte hänger ihop med filmen i övrigt. Jag finner detta lite tråkigt och ett tecken på slapphet av filmmakarna. Däremot är prologen ganska kul som egen scen. Den utspelas på någon militäranläggning på Cuba. Först ser man den lustiga Fidel Castro-kopian (?) som står och flirtar med en kvinna, som snart visar sig vara Bond's medhjälpare. Sen har vi hela grejen med Bond's lilla flygplan som Q gömt i baken på en häst! Flygscenerna med Bond som undviker en dödlig missil på ett smart och effektivt sätt följer och till slut det oemotståndliga slutskämtet. Bond får orimligt nog slut på soppan i planet! Detta bara för att sätta upp skämtet:
Bond: Fill her up, please


Bondlåten + Titelsekvensen: 1
All time high sjungs av Rita Coolidge. Detta är en tämligen intetsägande smäktande ballad. Nej, den gör det inte för mig. Titelsekvensen befolkas av pistoler och nakna tjejer. Den är tråkig.


Storyn: 2
Ofokuserat och stökigt. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur skurkarnas relationer är till varandra. Är Octopussy Kamal Khan's chef? Är general Orlov Kamal Khan's chef? Eller är Kamal Khan chef över alla? Nu behöver inte storyn vara det viktigaste i en Bond-film, men i kategorin "Storyn" bör storyn bedömmas!

Jag fann General Orlov's planer mycket diffusa. Kunde hans sätt att smuggla in en kärnvapenbomb i Västtyskland vara mer omständligt? Knappast! Och hur långsökt var inte hans förhoppning om Västs reaktion till "olyckan".

Bond får besöka Indien och några prominenta platser visas upp. Som jag förstår det var hans uppdrag att söka reda på vem som dödade 009. En liten detalj som jag fann mycket underhållande var den supersöta lilla tigerungen som någon i folkmassan på marknaden i Indien hade i famnen. Har någon annan lagt märke till det lilla gulliga? Jag kommer inte ihåg vilken scen det var.


Bondskurkarna: 7
Kamal Khan är filmens stora stjärna. Hans manér och betoning i talet är filmens klara höjdpunkt. Detta var uppiggande då det är en Bondskurk som jag inte alls kom ihåg. Egentligen kom jag inte ihåg speciellt mycket från Octopussy, bara enskilda scener eller bilder. Kamal Khan har en underbar leverans av dialogen mest hela tiden.


Kamal Khans hejduk är Gobinda. Han är stor och stark. Stackars de nötter som hamnar i hans krossande händer. Han säger inte så mycket, han stirrar mest med sina mörka ögon. Han föregick med ett år Indys antagonist Mola Ram i Indiana Jones and The Temple of the Doom.


Filmens andra stjärna i mina ögon är General Orlov som är underbart galen. Först äger han scenen i Moskva. Hade sovjeterna ett sådant "war room" tro? Det vore nåt. Senare är Orlov en central figur i actionsscenerna i och runt tåget mellan Öst- och Västberlin. Steven Berkoff är lustfylld i rollen.



Bondbrudarna: 2
Vi har faktiskt två svenska skådespelerskor med i Octopussy! Maud Adams spelar självaste Octopussy och Kristina Wayborn spelar Kamal Khan's medhjälpare Magda.

Magda har inte mycket till karisma och hon ser ut som en produkt av 80-talsidealen. Ideal som jag sedan länge lämnat bakom mig. Bond förför givetvis Magda och de delar lite champagne i sänghalmen. Ett av de roligare citaten från filmen kommer från den scenen.


Octopussy har en större roll, hon har till och med en bakgrund och personlighet vilket inte alla bondbrudar har förärats med genom åren. Jag tycker dock att hon är en fruktansvärt trist karaktär. Den lustigaste detaljen runt Octopussy är ramsan som rytmhållaren för hennes rorsmän ropar ut. Only in a Bond movie säger jag om detta skämt!
Rythm announcer: In-out, in-out, In-out.



Medhjälparna: 3
Vi får en kort, kort scen med Miss Moneypenny och hon har fått en en assistent i den finlemmade Penelope Smallbone. Lite kul, men vad blev det av henne? Var det en förberedelse till avveckling av Miss Moneypenny? Oklart!


Q får vi däremot se lite mer av då han faktiskt för ovanlighetens skull deltar i fältarbetet. Q är nära att möta liemannen men räddas av den slumpmässiga schemaläggningen av övervakningsdetaljen som han och Vijay delade på. Senare sköter Q luftballongen (!) som han och Bond av någon anledning tyckte var mest passande fortskaffningsmedel till slutbataljen.

Filmens stora medhjälpare var nu istället den tennisspelande Vijay, spelad av tennisproffset Vijay Amirtraj. Helt enligt tidsandan (tänk 80-talsactionkomedi) och i harmoni med den stil Bond-franschisen hamnat med Roger Moore som Bond, är Vijay en ren "comic relief". Han är motsvarigheten till den där lilla jobbiga killen som dyker upp i Indiana Jones and the Temple of Doom. Man kan väl välja själv om man gillar karaktären Vijay eller inte. Han kanske passar in i tendenserna till ren fars som de flörtar med i filmen. Att han sedan brutalt mördas av en av de "bad guys" komplicerar hans goofiga karaktär något.



Actionscenerna: 4
Det är absolut inget fel på mängden action i denna film. Det jagas, boxas och sparkas mest hela tiden. Kvalitén på fajtsscenerna är dock på erbarmrligt låg nivå. Kalla det "tongue in cheek" eller kalla det skräp, men scenen när Bond och Vijay jagas i en tuk-tuk och Vijay slåss med sitt tennisracket mot välbeväpnade fienden är bara för mycket. De bryter i alla fall olämpligt nog den fjärde muren där.

Annars har filmen några bra scener också. 009 flyr cirkusen. Bond flyr från the Monsoon Palace och Bond mot General Orlov och knivkastare på tåget var alla bra scener och klart sevärda.


Scenen då Octopussy's armé av kissar anfaller Kamal Khan's palats var dock inte speciellt bra. Fajtscenerna är genomskinligt luftslagsmål och anfallet görs inte på ett trovärdigt sätt. Frågan är dock om man ens ska se scenen som en actionscen eller om det egentligen är en fejk-scen som en slags "spoof" på sig själv?

En av filmens bästa actionscenerna är inte ens med i bild. James Bond måste ha världsrekord i snabbast sminkning av eget clownansikte! Det var action som heter duga! (Psst, denna lilla kommentar var riktad till de riktiga fantasterna som känner igen scenen...)

Filmens stora actionscen är till sist den avslutande flygplansscenen med Bond, Kamal Khan och Gobinda. Är inte detta en typisk action-scen från Moore's era som Bond? Det är några riktigt häftiga stunts som klaras av. Man ser tydligt att det är en stuntman och att han har en fallskärm, men just det betyder inte så mycket faktiskt. Jag tycker att de har gjort liknande scener bättre i Bond-serien och denna faller snart i glömska. Tyvärr.
Clip från flygscenen.



Gadgets: 5
Bond har några roliga gadgets i denna film. Kommer ni ihåg alligatorbåten? Eller pennan med syra som fräter järn? Jag gillar förstås klockan med pejlningsfunktion, radiomottagare samt en lcd skärm. Det är väl en sådan Apple håller på att utveckla just nu? Till sist får vi inte glömma luftballongen i Union Jack's färger!





Quotes: 4
Bond och Magda i sänghalmen:
Magda: I need refilling.
Bond: Hmm, of course you do.

Bond och Kamal Khan munhuggs. Observera Kamal Khans intonering i denna dialog. Mästerlig!
Kamal Khan: You seem to have this nasty habit of surviving.
James Bond: You know what they say about the fittest.
Kamal Khan: Octopussy!...

Efter Bond flytt från Kamal och hans män i djungeln:
Woman on Tour Boat: Are you with our group?
James Bond: No, ma'am, I'm with the economy tour!

Efter Vijay's viftande med tennisracket knockat några av fienden:
Vijay: Game, set and match!

[Q's mechanized version of the "Indian Rope Trick" malfunctions]
James Bond: Having trouble getting it up, Q?


Sista scenen: 5
Vi får en udda sista scen. Bond ligger till sängs med Octopussy, men han är bandagerad och har armen och benet i en sådan där sjukhusställning som om han hade brutna ben. När Octopussy antyder mottaglighet lösgör sig Bond från sina bojjor och omfamnar henne. Roger Moore's minspel i just denna sekvens är obetalbart. Måste ses. En bra sista scen!

[Bond is in traction]
Octopussy: I wish...
James Bond: What?
Octopussy: I wish you weren't in such a weakened condition.
[Bond releases himself from traction]
Octopussy: Oh, James.
[Bond kisses Octopussy passionately]
Octopussy: James!




Sammanfattning

Inklämnd mellan releaserna av Raiders och The Temple of Doom måste Octopussy haft det svettigt. Filmen är en enda röra och Roger Moore's tid som Bond är i princip över. Detta måste vara en av de svagare filmerna i serien. På plussidan får vi två bra skurkar och om man är upplagd för lite campy fun så kan man se filmen för dess komiska innehåll.

Totalsumma: 37
Betyg: 2- / 5

Trailer
Trailer (fan made)

Bond, James Bond: Skyfall (2012)


Bond nr 23: Skyfall

Utgivningsår: 2012
Regissör: Sam Mendes
Locations: Istanbul, London, Shanghai, Macao, Scotland

Plot: Bond måste återerövra en lista med namnen på en massa hemliga agenter.

Cast
James Bond - Daniel Craig
M - Judi Dench
Silva - Javier Bardem
Eve - Naomie Harris
Q - Ben Whishaw
Mallory - Ralph Fiennes
Kincade - Albert Finney
Sévérine - Bérénice Marlohe


Revy
Omtitten av Skyfall visade att detta är en spektakulärt bra Bond-film. Den är otroligt mörk och temat är ålderdomen, gammal mot ungt och förräderiet av "Mother". Daniel Craig gör sin bästa tolkning av Bond, och konkurrerar om bästa tolkningen genom tiderna. Han är bister, sårbar och svart i sinnet. Underbart. Samspelet med M i Judi Dench's skepnad är en av många höjdpunkter i filmen. Javier Bardem's Silva är en bondskurk "for the ages". Actionscenerna är råa med en höjdpunkt i den långa avslutande scenen från Skyfall.



Prologen: 8
Istanbul. Bond finner sin kollega döende och jagar efter fulingen Patrice. Motorcykeljakten på takåsarna över basaren var lite over the top. Men detta är en mycket bra prolog. Vi har Eve's dilemma, och avslutande "take the shot" vad spektakulärt. Bond dör. Bond dör! Det måste vara en av de mest häftiga fallen från bro i filmvärlden. Tyngden och farten som Bond slår i vattnet är verklighetstroget över förväntan.

M: Take the bloody shot!





Bondlåten + Titelsekvensen: 9
Adeles låt är majestätisk och antagligen den bästa Bondlåten genom tiderna. Jag kan inte sluta lyssna på den!
Vinjetten är också mycket bra, blodiga rökslöjor i vattnet som omvandlas till dödskallar. Bond som i en mardröm där han skjuter sig själv, symboliskt då han känner hotet inifrån MI6 och till slut ett fallande slott, Skyfall.




Storyn: 9
Svärtan. Bond dör. Men likt en modern läderlapp återuppstår han från de döda, är skadad och försvagad, men vinner till slut returmatchen. Han falerar M's tester. Hon kastar trots det Bond till vargarna. Vet "Mother" vad hon gör? Klarar Bond av detta? MI6 attackeras inifrån dubbelt upp, både av Silva och av indignerade och aningslösa politiker. Avslutningen på Skyfall. Filmens melankoliska ton gör den mycket stark. M dör med insikten att JA hon gjorde rätt.



Bondskurkarna: 9
Javier Bardem som Silva är fantastisk, vilken fullträff. Det är dock synd att det dröjer innan han kommer in i handlingen, långt över en timme. Det enda bra med att vänta med hans introduktion är att Sévérine får visa sin rädsla för honom i denna dialog med Bond:
Sévérine: What do you know about fear?
Bond: All there is.
Sévérine: Well not like this... Not like him.


Vi får väl räkna vår egen Ola Rapace i rollen som Patrice som en Bondskurk också. Jag tycker att det var lite ballt att han vinner första fajten mot Bond (dock med en viss hjälp av Eve). Patrice har ingen dialog men han ser ruffig ut och passar som skurk.

Silva: It was you who betrayed me.



Bondbruden: 2
Vem är Bondbruden i denna film? Sévérine? Då var det inte mycket. Hon var knappt med och hon var inte speciellt rolig. Kan man räkna Eve som en Bondbrud? Jag tycker inte det med tanke på vem hon är. Vid andra tittningen tolkade jag Bonds och Eves dialog på kasinot som att de hade ridit hobbyhästen tillsammans natten före, dvs precis efter hon rakade honom. Är det inte konstigt? Era kommentarer, kära läsare?

Eve: Keep still.



Medhjälparna: 9
M (Judi Dench) totaldominerar denna film som Bonds medhjälpare, och hon är till och med en vital del av storyn. Hon går ut med en bang. M är så bra...

M:...it's in the shadows...

En av filmens många bästa scen!

M: ...and not to yield.


Skyfall introducerar oss till en ny M (Ralph Fiennes) och han fick en mycket lovande start. Han presenteras inledningsvis som att man ska ogilla honom då han verkar vara en byråkrat, men sedan visar det sig att han är en bad ass.


Vi får också en ny Quatermaster i unge Ben Whishaw. Jag gillade honom starkt och hans scen med Bond på museet var både kul och en central scen som spelar med i filmen tema, gammalt mot ungt. Hade dock kanske hellre sett den nya Q spelad av Benedict Cumberbatch vilket fortfarande hade varit ett ungt val, men med mer tyngd.

Bond:... and youth is no guarantee of innovation.

Filosoferande över utdöende dinosaurier.


Actionsscenerna: 7
Shanghai var mer spänning än action, och jakten i London's tunnelbana var lite efterapande av Bourne 3, även om scenerna inne i konstitutionsutskottet var mycket nerviga. Men den avslutande majestätiska actionsscenen på Skyfall är en mäktig sekvens och gör hela filmen med avseende på actioninnehåll.

Gadgets: 4
Inte så mycket här. Bara tre egentligen. En pistol med handigenkänningsfunktion, en liten radio och så förstås den gamla bilen, Aston Martin med en massa kulsprutor. Godkänt men mer nostalgi än nyheter.

M: It's not very comfortable, is it?




Quotes: 5
Det filmen vinner på i mörker och allvar förlorar den i humor. Samtidigt är nästan allt Silva säger en fröjd för öron och skrattmuskel.
Silva: Do you see what comes of all this running around, Mr. Bond? All this jumping and fighting, it's exhausting!

Bonds dialog med nye Q är också kul.
Q: What did you expect? An exploding pen?


Jag väljer följande citat när Silva smeker Bond på låren. Vi får lite glimten i ögat med tanke på internetspekulationerna om att Bond skulle vara gay.
Silva: There's always a first time...
Bond: What makes you think this is my first time?

Sista scenen: 7
Bond och Eve inne i assistenrummet utanför M's kontor. Jag blev förvånad första gången jag såg filmen, jag vet, jag kanske hade huvudet under armen, men vad tusan jag försökte ju hänga med vad som hände. Jag hade inte fattat att Eve var Miss Moneypenny! Sablans, korkad jag är. Men i efterhand passar det in, de har en skön personkemi, Bond och Miss. Moneypenny. Bra sista scen.

M: So, 007... Lot's to be done. Are you ready to get back to work? 
Bond: With pleasure, M. With pleasure. 




Sammanfattning

Jag och Halo såg Skyfall på Rigoletto på premiären. Jag gav den en fyra i första revyn. När jag såg om filmen växte den så mycket att jag jackade upp betyget ett snäpp. Detta är en nästan fulländad film inom genren. I samklang med tiden handlar den om åldriga hjältar och filmen frågar om de kan eller ens vill fortsätta vara hjältar. Bonds karaktär är nervig, olycksbådande och luktar död. Jag glädjs åt att de tagit in Bond i en mörk gränd. Det är där, i döden, han kan få en ny vital återfödelse.

Totalsumma: 69

Filmbetyg: 5- / 5 






Bästa låten just nu: 5 - The living daylights

Filmspanarna Tema #8: Barndom



Image may be NSFW.
Clik here to view.
På senaste Filmspanarträffen bestämdes att temat denna månad skulle bli "Barndom". Vilket fantastiskt bra tema! Jag tänkte direkt på en favoritfilm i ämnet och funderade till och med på att återse filmen och skriva en renodlad revy på den... Men efter att rannsakat mig själv såg jag potentialen för ännu en lista, en lista som skulle kunna ta både tio eller varför inte tjugo filmer. Så varför ändra på ett vinnande koncept? Jag har gjort ännu en lista. Länge leve Rob Gordon!

Barndomen kan innebära så mycket. Jag ville göra en lista som var någorlunda stringent. Först funderade jag ett tag på åldern. Hur gammal är man för att fortfarande vara i barndomen? Jag tar direkt bort alla vuxna som säger "det är aldrig för sent att få en lycklig barndom", eller de som tror sig vara barn hela livet. Nej, jag ville ha en tydliga avgränsning. Jag hamnade till slut på att barndomen sträcker sig upp till arton års åldern, dvs när de små liven blir myndiga. Det känns som en bra avvägning. När jag själv var arton år kände jag mig i och för sig vuxen, men nu när jag verkligen ÄR vuxen vet jag att artonåringar, och ofta ynglingar långt över de 20, inte är vuxna än! Ok, de kan vara ungdomar och som sådan i gränslandet mellan barn och vuxen, men ack så mycket de unga inte vet än...

Barndomen kan sedan behandlas ur olika perspektiv. Är det min egen barndoms filmtittande som ska återspeglas i listan, eller är det karaktärernas barndom som filmerna ska handla om? Är de unga i filmen, eller handlar det om äldre som minns sin barndom? Eller handlar filmen till och med om konceptet som sådant, barndomen? I denna lista ska jag fokusera på det som barndomen betyder för mig - att att skaffa sig erfarenheter och samla på sig upplevelser. Nu tänker jag givetvis inte på lärande i skolan, det kan nog vara ett tema för en annan gång, "Skolan". Nej, jag menar lärandet om livet, insikter om sig själv, erfarenheter av det sociala spelat eller hur de mest basala känslor upplevs för första gången. Känslor som vänskap, svek, samhörighet, ansvar och så vidare. Låt oss kasta oss in i den skyddade eller oskyddade värld som de små lever i...

Ok, hämta andan, blunda, sjunk in i dig själv och tänk tillbaka på barndomens alla upplevelser och känslor. Här kommer min lista i kronologisk ordning, de yngsta först!


In America (2002)  5 och 10 år

Önskningar

I en barndom fylld av förtvivlan och rädsla är det inte konstigt att de små börjar tro på magi. Christy har tre önskningar, och det gäller att spendera dem vist. Mörker byts till ljuset och vanmakten byts till medmänsklighet. Varför är det så blött på kinderna?



Innocence (2004)  6-12 år

Uppfostring

En mycket intressant film om unga flickors uppväxt på en odefinierbar anstalt. Hela filmen är symbolik, symbolik, symbolik. Regissören har sagt i en intervju att den grupp åskådare som reagerat bäst på filmen och förstått den till fullo, var tjejer i åldern runt 13 år. Om denna film beskriver hur unga flickorna i åldrarna före tonåren upplever sin plats i livet är det mycket bekymmersamt. För oss alla.




Fanny och Alexander (1982)  8 och 10 år

Himmel och helvete

Fanny och Alexande kastas från värmen och ljuset i storfamiljen till kylan och "kristen kärlek" hos en vanvettigt hemsk biskop Vergerus. Vad hände den gode Ingmar när han var liten egentligen?
Image may be NSFW.
Clik here to view.





Bröderna Lejonhjärta (1977)  9 och 13 år

Hjältemod

En barnsaga med sjukdom, död, sorg, slaveri och helveteselden. Astrid visste hur en slipsten skulle dras. Men den innehåller också hjältemod, uppoffringar och en brödrarkärlek utan dess like.




Au revoir les enfants (1987) 12 år

Avundsjuka

Julien får uppleva både avundsjuka, förräderi och ren ondska i en högst obra kombination i Louis Malle's briljanta och därtill självbiografiska film om en pojkskola i Frankrike under andra världskriget. När eftertexterna rullar gör tårarna detsamma.
Image may be NSFW.
Clik here to view.





Låt den rätte komma in (2008)  12 år

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Utanförskap

En skrämmande bra vision av ett svunnet 80-tal och en så fruktansvärt tydlig bild över hur utsatt ett ensamt barn kan vara. För vampyrer kommer tyvärr inte till din undsättning... i verkligheten.




Whale rider (2002)  12 år

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Orättvisor

Kampen mot traditioner, könsroller och patriarkatet har kanske aldrig visats på ett finare sätt än i denna tårdrypare. På sin tid den yngsta någonsin som nominerats till en oscar för bästa kvinnliga huvudroll.




Stand by me (1986) 12 år

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Vänskap

En nostalgisk återblick på barndomens starka vänskapsband och känslor av samhörighet som kanske aldrig kan återskapas som vuxen.





The squid and the whale (2005)  12 och 16 år

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Konkurrens

Konkurrens mellan föräldrarna om professionella framgångar. Konkurrens om barnen. Och konkurrens mellan barnen. Vad blir det av det? En riktigt spännande filmmakare är tydligen resultatet av en sådan uppväxt.




Thirteen (2003)  13 år

Uppror

Ingen synlig orsak till den destruktiva banan. Skilda föräldrar? Byte av skola? "Oskyldig flicka" blir kompis med en allt för "skyldig" dito? Filmen anses som extremt realistisk för trettonåriga tjejer i storstäderna, men vad vet jag. Filmmanus skrivet som terapi av hon som är huvudpersonen. Författarinnan spelar dock den vilda kompisen, hon kunde inte spela sig själv, den "oskyldiga", efter allt hon hade varit med om...



Följande tio filmer var också mycket bra representanter för barndomens upplevelser men av olika anledningar föll de alla på mållinjen:
The Breakfast club (1985)
E. T. The Extra-Terrestrial (1982)
Harry Potter and the Philosopher's stone (2001)
Fucking Åmål (1998)
The Jungle book (1967)
Super 8 (2011)
The iron giant (1999)
The princess bride (1987)
Big (1988)
Jurrasic Park (1993)


Det var min lista i temat "Barndom". Är du fortfarande i barndoms-mode? Bra, hoppa då över och kolla in mina kära bloggkollegors alster på detta tema!
Addepladde
Except fear
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset
Jojjenito - om film
Mode + Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café (in English)
Flmr - En sorts filmblogg
Moving landscapes
Filmitch

Bond, James Bond: The Living Daylights (1987)



Bond nr 15: The living daylights

Utgivningsår: 1987
Regissör: John Glen
Locations: Gibraltar, London, Wien, Bratislava, Tangier, Afghanistan

Plot: Bond hjälper en rysk general fly till väst, och får då nys om en djävulsk KGB-operation som går ut på att döda brittiska agenter och skapa kaos. Då KGB kidnappar tillbaka generalen måste Bond ge sig ut i världen för att rädda honom och avvärja den mordiska operationen.

Cast
James Bond - Timothy Dalton
Kara Milovy - Maryam d'Abo
General Koskov - Jeroen Krabbé
Brad Whitaker - Joe Don Baker
Necros - Andreas Wisniewski
General Pushkin - John Rhys-Davies
Rosika Miklas - Julie T. Wallace
Kamran Shah - Art Malik
General Gogol - Walter Gotel
Miss Moneypenny - Caroline Bliss
Q - Desmond Llewelyn
M - Robert Brown


Revy
Efter Roger Moore gjort buskis av Bond var det dags för något lite mer allvarligt, kanske till och med lite mörkare. Förväntningarna måste varit höga på den nye Bond-skådespelaren, Timothy Dalton. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kändes när jag såg denna film första gången. Men det var i alla fall första bytet av skådespelare i Bond-serien under mitt aktiva filmliv. Det är klart att det måste varit spännande med en ny Bond.

Jag tycker nog att Timothy Dalton klarar sig ganska bra. Han är uppenbarligen klassiskt skolad och han levererar en gedigen insats. Vad jag saknar är särprägeln i hans tolkning. Bond blir aldrig riktigt spännande i denna film. Tycker jag nu i alla fall. För mig är ofta skurkarna, bondbrudarna eller Bond själv det mest intressanta med filmerna. Actionsscener är inte det allra viktigaste. De är ofta bra för sin tid i Bond-serien, men action blir lätt daterat. Nej, karaktärer och en bra story är alltid bättre än dumma actionstunts. Tyvärr har The living daylights svaga skurkar och en ännu svagare bondbrud.



Prologen: 4

Filmen startar med en vy över den berömda klippan på Gibraltar. 007 och två av hans 00-kollegor ska i en övning försöka inta en radarstation. De vaktande elitförbanden väntar. Under övningen mördas dock 004 av en okänd man och 007 tar upp jakten. En vild fajt på en jeep i hög fart. Till slut död åt den onde och en kort fallskärmsflygning för 007 till en båt med en sugen kvinna i baddräkt. Detta var en actionfylld prolog. Den är ok, inte mer.

Introduktionen av den nye skådespelaren som Bond var desto mer intressant. När han introducerar sig säger han "Bond, James Bond" alldeles för snabbt. Liksom som att han vill underspela scenen. Då det gäller karaktären Bond förstår jag inte alls vad de gör här. 004 har precis blivit mördad och Bond tar god tid på sig att dricka champagne och vad han nu gör med kvinnan i bikini. Sure, Bond tar alla chanser han får att ligga, men som scenen senare med Saunders död visar bryr sig faktiskt Bond om sina kollegor. Skulle han vara så kallsinnig över att en annan 00-agent mördas? Nä.
Clip.



Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Norska gruppen A-ha fick uppdraget att sjunga bondlåten och den är riktigt skön. Jag vill inte utropa den till bästa bondlåten genom tiderna men den är "veldig go". Titelsekvensen är mera av siluetter av kvinnor och pistoler, men vi får också vatten som sköljer över duken och ett antal vackra kvinnoansikten. Men sekvensen har inget som höjer den över mängden, betyget ges till låten.



Storyn: 4

Får vi en mörkare Bond i denna film? Njae, både ock. Han tar 004's död med en klackspark, men han verkar mer störd över Saunders död. Dessutom verkar han ha genuina känslor för Kara. I vissa filmer skiter Bond fullständigt i de kvinnor som passerar revy. Allt som allt ger inte denna story något större djupdykning i Bond som karaktär.

Det stora hotet är inte speciellt tydligt etablerat. I denna film är det en högst diffus vapenhandel som till slut är det stora hotet. Förhållandet mellan General Koskov och Brad Whitaker är mycket otydligt och de tar inte chansen att göra något speciellt av det.

En mycket lustig detalj med denna film, och en så tydlig tidsmarkör, är att Bond faktiskt lierar sig med al-Qaida i fajten mot den korrumperade generalen. Tänk på och roas av att de Muhajedin som bara några få år senare skulle vara stommen i al-Qaida här presenteras som lustiga och bullriga hästkillar med gevär i handen. Det andra som är värt att noteras är att det inte längre är den ryska björnen som är Bonds fiende. Den "riktiga" sovjetiska generalen samarbetar med Bond till och med. Världen var i förändring framför våra ögon i slutet av 80-talet.



Bondskurkarna: 3

General Koskov är smått underhållande. Han gör sin falska avhoppare på ett lustfyllt sätt. Jag gillar inledningen och hans första framträdande under "debriefingen", men hans karaktär lyfter aldrig riktigt.

Koskovs hench man har i alla fall ett coolt namn: Necros. Han påminner om flera tidigare muskelknuttar från serien. Lång, blond, stenhårda bröstmuskler och isande blå ögon. Men han har knappt några repliker alls och han blir så torr och ointressant efter ett tag.

Till slut har vi den amerikanske vapenhandlaren Brad Whitaker. Han presenteras också som så där härligt crazy som man vill ha en Bondskurk, men det är svårt att träffa rätt där och även om han försöker förblir han ett svagt kort.



Bondbruden: 3

Kara Milovy, kvinnan med cellon. Det är lustigt det där. Det var min gode studiekamrat Anders (för er känd som Docenten här på bloggen) som en gång för länge sedan observant iakttog att de kvinnliga cellospelarna ofta höjer sig över sina kvinnliga kollegor rent utseendemässigt. Anders, Frans och jag hade senare en teori om varför det kunde vara så, men den är olämplig att återge här i publikt forum. I vilket fall verkar iakttagelsen stämma. Även så i denna film. Kara är väl ganska söt i alla fall, till och med snygg i vissa scener, men hon är långt från "het". Hon är mer eller mindre hjälplös (trist) och när hon väl börjar agera i slutet är hon helt absurd. Hur tänkte de i slutet när Kara hoppar in i en jeep och kör ikapp flygplanet som Bond sitter i. Vad var rationalen i den scenen? Nej, som cellospelare må hon vara i världseliten, men som bondbrud är hon en besvikelse.



Medhjälparna: 4

Här dök det upp en helt ny Miss Moneypenny, något jag helt hade glömt. Det verkar nästan som att Miss Moneypenny-upplagorna följer Bond-upplagorna? I alla fall i de lite senare filmerna. Jag tycker att hon är ganska bra och jag hade helst velat se lite fler eller längre scener med henne. Det fanns mer potential i den tjejen.


Q är sitt vanliga jag, alltid lika gammal, alltid lika ung. Jag skrattade gott åt scenen med "the ghetto blaster". Alla scener i Q's lab är kul, som den med killen som rullas in i en soffa. Hehe.

Förutom några korta scener med Felix Leiter och hans två kvinnliga kollegor, de med "ett party", är den mest notable medhjälparen Saunders. Han presenteras som en lite oduglig tönt, men sedan är han ändå helt ok, och Bond verkar som sagt bli riktigt ledsen när Necros dödar Saunders. Den reaktionen ser jag som en liten föraning till nästkommande film med en hämndlysten Bond i Dalton's skepnad.

I Afghanistan lierar sig Bond med Kamran Shah. Gillade inte. Inte seriöst. Jag får en liten vibb av Den vilda jakten på juvelen, filmen med Michael Douglas, Sharon Stone och Danny DeVito.

De två medhjälpare som var roligast var General Pushkin som jag tycker vi kan kalla en medhjälpare till Bond, och den frejdiga Rosika Miklas som hjälper Bond med att skicka iväg grisen.



Actionscenerna: 4

Detta tangerar actionkomedi från 80-talet. Det är inte lika farsartat som vissa av scenerna i Octopussy, men det är fortfarande långt från den mer "realistiska" action som vi bjuds på i senare filmer. Realistiska? Nåväl, annorlunda och ibland hårdare i alla fall. Den bästa scenen är biljakten när Bond och Kara flyr från Bratislava i Bonds gryma Aston Martin. Clip.

Den mest spektakulära scenen är den med anfallet mot den sovjetiska basen i Afghanistan, inklusive den vådliga flygningen med Herkulesplanet. Ska man ge sig på denna typ av scener, jag tänker kanske allra mest på landningen då Bond och Kara lyckas rulla ut i en jeep, så ska det göras med en särskilt noggrann precision. Ibland lyckas filmmakarna till fullo, men ibland blir det lite pajjigt. Jag tycker inte att actionscenerna i denna film är direkt dåliga, men de är inte heller upphetsande. De blev lite tråkiga nästan.

Till sist får vi en rolig actionscen i slutet då Bond fajtas mot militärhistoria-buffen Whitaker. Jag har alltid älskat den scenen. Men den är fånig, inget snack.




Gadgets: 4

Q förevisar sin nya "ghetto blaster" till stor förtjusning hos denna revyare.

Filmens stora gadget måste dock vara bondbilen. Denna gång kör han en häftig Aston MartinV8 Vantage. Den har allt från raketer och skottsäkert glas till en laser som skär sönder jagande bilar och skenor för vintriga landskap. Mycket coolt. Tyvärr tvingas Bond överge den i skogen.


Bond får en smart nyckelring, med dyrk spectaculaire och både gas och explosion i sig. Allt styrt med visslingar. Hehe, only in a Bond movie...

En gadget som jag absolut inte får glömma är "The Scouring pig", dvs pluggen som de smugglar ut Genral Koskov från Östtyskland med. Hela den sekvensen, som avslutas med take off av en brittisk Harrier är kul.
Clip.



Quotes: 3

Bond: Lovely girl with the cello.

Q: Something we're making for the Americans. It's called a "Ghetto Blaster".

Bond om Whitaker
Bond: He met his Waterloo.

Kamran Shah: Sorry we missed your concert. We had trouble at the airport.


Image may be NSFW.
Clik here to view.
Bond: He got the boot.


Sista scenen: 2

Kara har bejublad konsert. Till och med al-Qaida killarna dyker upp, lite sent eftersom de hade problem på flygplatsen (!) Duh, you think?

Kara ser ledsen ut då hon inte ser sin älskarde Bond bland publiken, men väl inne i sin loge finner hon två kalla dry martinis, shaken, not stirred, och de lyckliga tu faller i varandras armar. Ouch.




Sammanfattning

Nöjet med Bond består oftast i skurken, brudarna eller Bond själv. The living daylights är närmast en actionkomedi, men Dalton's Bond är ingen ny Han Solo, Indiana Jones eller Malcolm Reynolds. Med ganska dåliga skurkar och en menlös bondbrud blev denna Bondfilm svag. På plussidan har vi några adekvata actionsscener och lite kul gadgets. Totalt sett blev jag dock underväldigad.

Totalsumma: 38
Betyg: 2/5


Trailer
Blu Ray Trailer
Trailer (fan made)
Music video (fan made)

Top 10 films of 2012


Det har känts som att filmåret 2012 var ganska svagt. Det finns många filmer som var jättebra, men ganska få som var sådär utomjordiskt bra. Idag publicerar jag listan av mina favoritfilmer som hade premiär på vanlig bio någonstans i världen under 2012. Min kära filmbloggarkollegor Fiffi och Jojje släpper också sina bästalistor idag. Undra hur mycket överlapp vi har på våra listor?


Jag hade så många filmer på min lista av potentiella topp-10 filmer att jag, endast för dig min kära läsare, också har listat filmerna på plats 11-20. På de mindre attraktiva platserna finner vi ett gäng lite mindre kända filmer samt en hög med storfilmer som alla var bra men långt från perfekta. På topp-10 finns de filmer som jag ser som mina personliga favoriter från året som gått...

Edit: Jag klipper in en del av Fiffis text, efftersom den beskriver precis hur jag själv tänker inför listan:
"Som vanligt när jag gör den här listan ser jag inte så mycket till vilket betyg filmerna fick när jag såg dom, jag går på magkänsla, på det som sitter kvar i kroppen efteråt. En film kan vara i det närmaste perfekt men ändå inte efterlämna några spår i själen, eller tårar på kinden."

Låt listorgien starta!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

20. Killer Joe
Image may be NSFW.
Clik here to view.

En grotesk crime-komedi som överraskade mig trots att jag var förvarnad.


19. Knife fight
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Ett kärt återseende mellan Toby och Sam i modern valkampanj som taget ur serien The West Wing.


18.  Game change
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Julianne Moore har med rätta blivit hyllad för sin tolkning av Guvenör Palin. En av årets prestationer lite i skymundan. Woody Harrelson och Ed Harris också mycket bra.


17. 28 hotel rooms
Image may be NSFW.
Clik here to view.

American independent i dess renaste form. Kändes först som ett experiment i struktur, men i slutet slog dess uppbyggnad igenom med full kraft.


16. The sessions
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Fin-fin film med starka skådespelarprestationer.


15. The dark knight rises
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Kejserlig avslutning på Nolans Batman-trilogi. Men har verkligen kejsaren alla kläderna på sig?


14. Lawless
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Laglöst bra film som med ett bättre slut hade hamnat långt högre upp på denna lista.


13. Prometheus
Image may be NSFW.
Clik here to view.

En makalös stämning och en fantastisk skådespelare, men resten är en drös av missed opportunities. I filmrummet kan Ridley inte höra mig skrika.


12. Django unchained
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Underbar film tänkte jag när jag såg filmen. Två dagar senare hade filmen svalnat något. Filmens första del är en femma, slutet klart svagare.


11. The Hobbit: An unexpected journey
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Och så var det dags att ta sin vandringsstav i handen och kränga på sig säcken. Vi ska ut och gå. Långt. Stora näsor.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

10. Silver linings playbook
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Oscarsnominerad i alla fyra skådespelarkategorierna! Och till stor del välförtjänt. Men filmens behållning är de två vrickade huvudkaraktärerna. Vilka original!


9. Safety not guaranteed
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Detta är en typisk film som jag borde gilla skarpt. Och typiskt nog gjorde jag det.


8. Black's game
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Filmfestens största överraskning. En film som dröjt sig kvar i medvetandet, pockande, lockande, oroande. Se den!


7. Moonrise Kingdom
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Magisk stämning och patenterad filmkonst från en manschesterkavajprydd Wes Anderson



6. The cabin in the woods
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Joss Whedon och Drew Goddard har gjort årets smartaste film i sin kärleksfulla hyllning och förklaring av skräckfilmsgenren.



5. Ted
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Den bästa komedin på några år. Mila Kunis. En nallebjörn. Oroliga för åskan.


4. Hello I must be going
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Bästa filmen på filmfesten brukar hamna högt upp på årslistorna. Så även detta år.


3. Skyfall
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Efter omtitten växte denna Bondfilm till gigantiska proportioner. Det räckte nästan ända fram.


2. The Avengers
Mästaren Joss Whedon låg bakom årets mest underhållande film.


1. Zero Dark Thirty
Image may be NSFW.
Clik here to view.

Årets regi. Årets kvinnliga skådespelarprestation. Årets thriller. Årets häftigaste. Årets film.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var filmåret 2012, det. Självklart kan listan komma att uppdateras i framtiden om jag upptäcker filmer från 2012 som slår sig in på toppen. På tal om den, vilka filmer har Fiffi respektive Jojje njutit som mest av detta år? Hoppa över och kolla. Har vi några överlapp? Fiffis Filmtajm Filmåret 2012. Jojjenito Filmåret 2012.

Silver Linings Playbook (2012)



Pat: Nikki's waiting for me to get in shape and get my life back together. Then we're going to be together.

Vad är det jag gillar så mycket med denna film? Trots att det är en jättebra film tog det några veckor för mig att skriva denna revy. Jag kom inte på vad jag skulle skriva om filmen. Under vilken vinkel skulle jag angripa filmen? Till slut blev det den mest basala av alla frågor för en filmbloggare. Varför gillar jag filmen?

Först och främst älskar jag miljöerna och stämningen i filmen. Jag älskar tanken på att bo och leva i ett USA som det är i filmen, miljön och livet runt omkring. Det skadar ju inte heller att familjen vi följer är galna i amerikansk fotboll och i deras fall Philadelphia Eagles. Jag älskar NFL men mitt lag är Denver Broncos.

För det andra älskade jag storyn. Egentligen är det de två huvudkaraktärerna som jag gillar. De är båda galna men underbara i sitt samspel. Jag vill inte gå in på analys av deras mentala hälsa och filmen är självklart en romantisering av en situation som verkliga personer lever i. Men som en romantisk saga var de perfekta för varandra och jag lapade i mig av den romantiska såsen.

Inledningen av filmen skulle kunna jämföras lite med en annan favoritfilm (och bok), High fidelity, där storyn börjar med att huvudpersonen Rob Gordon blivit lämnad av sin sambo och han smider planer för att få henne tillbaka. Storyn i Silver lining playbook tar en helt annan rutt än den i High fidelity, men de har båda en rejäl stänk av bitterljuvlighet i sig.


Till sist måste jag givetvis nämna skådespeleriet. Det kan inte vara så vanligt att en och samma film blir nominerad i alla fyra skådespelarkategorierna men det blev ju faktiskt denna film. Jag tycker alla fyra var bra. Robert De Niro gör mig sällan besviken. Hans samspel med Bradley Cooper var mycket bra i en speciellt intensiv scen. Jacki Weaver som spelade mamman var väl ok men för mig var det ofattbart att hon nominerades till en oscar. Belöning för lång och trogen tjänst?

Både Jennifer Lawrence och Bradley Cooper var däremot mycket bra i sina respektive roller. Och om någon av dem skulle vinna en statyett för bästa skådis skulle det i mina ögon vara Jennifer. Nu gick hon och vann också och jag kan inte annat än applådera. Jag skulle i och för sig vilja ge henne priset både för denna roll och för hennes insats i Winter's bone. Bradley var överraskande bra i denna dramatisk roll. Han behöver kanske visa framfötterna några gånger till innan han skakat av sig stämpeln som komedikillen med de extremt blå ögonen. Men om han klarar av att göra mer bra drama kan akademin säkert vilja premiera honom i framtiden. Alla gamla filmstjärnor har ju varit unga och blåögda någon gång i tiden.

Som ni ser fanns det inte någon speciell vinkel för mig att angripa denna film utmed. Det fick räcka med att bara skriva varför jag gillar den så mycket.

Jag ger Silver linings playbook fyra bipolära personligheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Bond, James Bond: GoldenEye (1995)



Bond nr 17: GoldenEye

Utgivningsår: 1995
Regissör: Martin Campbell
Locations: Södra Frankrike, Severnaya, London, St Petersburgh, Cuba

Plot: Bond bevittnar stölden av den nya Eurocoptern. I jakten på den stulna helikoptern stöter Bond på Janus, en vålnad från förr och till slut måste Bond försöka förhindra ett anfall mot London med ett EMP-vapen som kan dölja en stöld av gigantiska mått mot bankvärlden.

Cast
James Bond - Pierce Brosnan
Natalya Simonova - Izabella Scorupco
Alec Trevelyan - Sean Bean
General Ourumov - Gottfried John
Xenia Onatopp - Famke Janssen
Boris Grishenko - Alan Cumming
Miss Moneypenny - Samantha Bond
Q - Desmond Llewelyn
M - Judi Dench
Jack Wade - Joe Don Baker
Zukovsky - Robbie Coltrane
Irina - Minnie Driver


Revy
Det hade gått hela sex år sedan den senaste Bond-filmen. Nu skulle Pierce Brosnan äntligen få ta över som den nye Bond. Jag hoppades att Brosnan skulle göra en Bond med perfekt balans mellan cool och glimten i ögat. Brosnan levererade och den första filmen belv mycket bra. Izabella Scorupco är en av de vackraste bondbrudarna vi sett och hon fick spela en intressant och egensinnig kvinna. Skurkarna var solida med en galen Onatopp som grädde på moset. Och till sist fick vi möta den nya M i Judi Dench's skepnad för första gången. Det såg mycket ljust ut för Bond.

GoldenEye sågs i goda vänners lag. Jojje och Joel var på besök och efter Spagetti alla Puttanesca, en Chianti från 2003 och varsin stor dry martini, shaken, not stirred, slog vi oss ner i filmrummet.




Prologen: 9

Prologen i Goldeneye är i det närmaste perfekt. Den inleds med den spektakulära bungy jump-scenen från den gigantiska dammen. Jag gillade Bonds effektiva och målmedvetna approach till inbrytningen. Sen får vi äntligen se den nye Bond och han presenteras i närbild och upp-och-ner. Haha, kul liten lek med åskådarna. Resten av prologen är ren spänning och action. Bond samarbetar på ett vant sätt med 006 och de klarar nästan av uppdraget, men ryssarna kommer på dem, nästan som om de blivit förrådda... Sista delen av prologen med Bond, ett flygplan, en motorcykel, ett stup och en djup avgrund är spektakulärt minst sagt och en av de mest gastkramande scenerna i hela Bond-serien. Detta kan summeras till en nästan perfekt prolog!
Clip






Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Titellåten med Tina Turner är vass. De har verkligen haft en del riktigt bra låtar i Bond-serien. Inledningen av låten är bäst. Titelsekvensen är också den en positiv överraskning. Kameran sveper över statyer av Lenin, sovjetiska flaggan, undersköna kvinnor och en och annan pistol. Den är stilig och bättre än genomsnittet.





Storyn: 5

Jag gillar storyn i filmen. Vi får en bra introduktion av den nye Bond och han är rimligt tuff men med glimten i ögat. Vi får också en ny Moneypenny och framför allt en ny M. Den onde skurken Janus är en avhoppad 00-agent och en gammal vän till Bond. Skurkar som drivs av personliga motiv är riktigt bra. Storyn håller ihop ganska bra, även om filmen är bättre den första halvan. Avslutningen är nämligen klart svagare, för andra Bond-filmen i rad.




Bondskurkarna: 7

Sean Bean är stabil som den bittre Lienz-Kosacken och före detta 00-agenten, Alec Trevelyan. I denna film får vi en seriös huvudmotståndare istället för de excentriska galningarna som eftertraktar världsherravälde från tidigare Bond- filmer. Jag gillar de mer personliga skurkarna drivna av hämnd helt klart. Med sig har 006 den Nasalis Larvatus-liknande ryska generalen Ourumov och hans sadistiskt lagda medhjälpare Onatopp.


Skurkarnas stjärna är utan tvekan Onatopp. Famke Jensen gör ett strålande porträtt av den mörka Xania Onatopp, en kvinna med kniiiiip i låren. Hon har varit en favorit ända sedan jag såg filmen första gången. På ett konsultuppdrag på ett stort svenskt företag döpte jag till och med ett av mina projekt efter henne, Projekt Onatopp.
Clip

Till sist har vi datasnillet Boris Grishenko. Jag kan till viss del hålla med Jojje som inte alls gillade hans töntiga manér, men jag störde mig inte speciellt mycket på Boris ändå.




Bondbruden: 7

Vår svenska Izabella Scorupco spelar bondbruden Natalia Simonova och hon gör det väldigt bra. I denna Bond är bruden långt från ett menlöst kuttersmycke. Även om det kan bli en kliché att kommentera bondbrudarnas utseende så tycker jag att det är relevant i detta fallet. Scorupco är ju så otrolig vacker med klassiskt vackra drag. Hon ser verkligen ut som en filmstjärna. Överlag klarar hon sig bra och jag småler lite när hon låter som Ingrid Bergman i sin engelska med svensk brytning:

Simonova: Oh, stop it, both of you! Stop it! You're like boys with toys! 

Däremot tycker jag att sekvensen med Bond och Simonova på stranden i Cuba är en konstig scen, den passar inte in i filmens tempo och "aura". Hela scenen ska väl visa Bond från en allvarligare sida, men den är artificiell på något sätt.




Medhjälparna: 7

En ny Bond och därmed en ny Miss Moneypenny. Och den nya Moneypenny är en Bond dessutom, skådespelerskan heter ju Samantha Bond! Hon är en trevlig bekantskap och hon har direkt en naturlig kemi med Bond. Henne får vi se i fyra filmer i rad nu i alla fall.


Denna film innebar också en ny M då Judi Dench för första gången spelade "the evil queen of numbers". Hon har en gravitas som väl matchar den ofantliga makt hennes karaktär besitter. Redan första scenen mellan henne och Bond visar på en intressant relation. Hon är allt annat än älskvärd mot honom men avslutar med att be honom komma tillbaka levande.

Externa medhjälpare är Robbie Coltrane's Zukovsky, en rysk gangster. Jag gillar Coltrane och Zukovsky är en härlig karaktär. Tydligen tyckte filmmakarna detsamma då han fick återkomma i en film till senare. Det roligaste inslaget i hela filmen är i Zukovsky's klubb där hans flickvän Irina sjunger, eller ylar kan man kanske säga. När jag såg att det var Minnie Driver som spelade Irina applåderade jag av ren förtjusning. Om någon av alla välinformerade läsare av denna blogg vet hur och varför hon hamnade i denna lilla cameo-roll får ni gärna skriva om det i kommentarerna.
Clip


Till sist har vi CIA-agenten Jack Wade, han med en tatuering på skinkan ni vet, Muffy. Han spelas av Joe Don Baker, samme man som spelade Whitaker i The living daylights. Tala om sammanträffande. Jojje hade någon teori om att han fått flera roller i Bond-filmer då han haft känningar till Broccoli-familjen eller nåt sådant. Kan någon verifiera? Han representerar i alla fall de i Bond-filmerna så vanliga goofy side kicks, som ska ge lite comic relief.



Actionscenerna: 6

Jag är kluven till filmens största actionsekvens. Det är givetvis biljakten med Bond i en tanks. Å ena sidan får vi se Brosnan rätta till slipsen på sitt patenterade sätt. Men å andra sidan är hela scenen så överdriven att den manar till skratt mer än spänning.
Clip


Istället vill jag höja filmens inledande actionscener. Prologen är superb action. Biljakten i bergen ovanför Monte Carlo mellan Bond och Onatopp är en favorit, speciellt minspelet mellan Bond, Onatopp och Bonds utvärderare, Caroline. Spänning och humor på högsta nivån.


Även scenerna från forskningsstationen Severnaya och introduktionen av Simonova är ett mycket starkt parti. Sista delen av filmen är något svagare, dvs när de är på Cuba. Avslutningsscenen påminner om de tidiga Connery-filmerna, med en underjordisk station gömd under sjö. Detta är den andra filmen i rad som tappar betänkligt i slutet. Det kanske är svårt att få ihop Bond-filmerna rent generellt?

Favoritscenen i filmen är nog ändå Bond's fajt med Onatopp inne i badhuset. Scenen som slutar med att Bond sätter Xenia på bastuaggregatet. Hilarious reaktion från Famke Janssen - Booliatsch!
Clip

Till sist några ord om skurkarnas Dödsscener. Alec tar de livet av på ett ganska andefattigt sätt. Han ramlar ner och får ett ton metall i magen. Men det har man väl sett förut? Boris död var lite bättre. Hans segergest förvandlas till ett fruset skratt. Hans tid i verkligheten var således över. Tyvärr var Onatopp totalt underutnyttjad. De gick för ett simpelt skämt, She always did enjoy a good squeeze, men de hade kunnat göra något bättre med hennes slutuppgörelse med Bond. Hennes karaktär var värd ett mer spektakulärt slut tycker jag.




Gadgets: 3

Den viktigaste gadgeten är den exploderande pennan. Tryck tre gånger och den armeras, tryck tre gånger till och den stängs av. Komplicerat när en hyperaktiv datorhackern Boris sitter med pennan i handen och knäpper.

Sen får Bond ett bälte med en vajer som bär en person. Han använder det för att svinga sig ut ur arkivrummet likt en annan Tarzan.

Bond får köra en BMW Z3 i någon minut innan han lämnar över den till Wade. Trist, men det blir mer BMW i de efterföljande filmerna. Det kommer jag tydligt ihåg!




Quotes: 7

Det finns en hel del bra citat i denna film. Se själva!

006: For England, James.

Bond råkar ut för en utvärderaren Caroline
Caroline: James, is it really necessary to drive quite so fast? 
James Bond: More often than you'd think.  


Xenia Onatopp introduktion är suverän
Caroline: I enjoy a spirited ride as much as the next girl, but... 
Caroline: Who's that? 
James Bond: The next girl. 


Den sexuella spänningen mellan Bond och Onatopp!
James Bond: It appears we share the same passions: three, anyway.
Xenia Onatopp: I count two: motoring and, uh, baccarat. I hope the third is where your real talent lies.
James Bond: One rises to meet a challenge.


Den nya M är en hård kvinna, och med tanke på Skyfall bör detta citat sitta som en smäck
M: If you think for one moment I don't have the balls to send a man out to die, your instincts are dead wrong. 


Simonova och Bond i en obekväm scen på en strand på Cuba
Natalya Simonova: You think I'm impressed? All of you with your guns, your killing, your death. For what? So you can be a hero? All the heroes I know are dead. How can you act like this? How can you be so cold? 
James Bond: It's what keeps me alive. 
Natalya Simonova: No. It's what keeps you alone. 


006 vet vilken Bond's svaga punkt är, kvinnorna han inte kunde rädda.
Alec Trevelyan: I might as well ask you if all those vodka martinis ever silence the screams of all the men you've killed... or if you find forgiveness in the arms of all those willing women for all the dead ones you failed to protect. 


Filmmakarnas osmakliga "skämt" endast två år efter att politiker och allmänhet i USA vaknade upp till chockerande bilder på CNN den 4:e oktober 1993
M: Unlike the American government, we prefer not to get our bad news from CNN. 



Sista scenen: 1

Det blir inte en klassisk förförelsescen mellan Bond och brud i denna film. Bond och Simonova står ute i djungeln efter fajten mot 006 är slut men de blir snart omringade av amerikanska kommandosoldater och där dyker Jack Wade upp och förstör partyt. Ett något snopet slut må jag säga. Man vill ju ha lite löööv.




Sammanfattning

Detta blev en mycket lovande inledning för Brosnan som Bond. Han kör med en perfekt mängd glimten i ögat. Filmen bjuder på många skratt och en hel del bra action. Tyvärr tappar den betänkligt mot slutet. Trots att filmen har några jätteroliga karaktärer, flera suveräna scener och mycket humor saknar den något för att hamna i toppen.



Totalsumma: 59

Betyg: 4-/5


Trailer


Trouble With The Curve (2012)


Gus: Anybody who uses computers doesn't know a damn thing about this game. 

Clint Eastwood har ju på ålderns höst blivit en respekterad figur i Hollywood. I Trouble with the curve spelar Clintan huvudrollen men han har inte regisserat filmen. Jag vet inte om han kommer sätta sig i registolen någon mer gång, men kanske. Detta är en film om baseball och mer specifikt om scuting efter nya talanger för laget Atlanta Braves. Vid närmare eftertanke skulle detta lika gärna kunnat vara en film med Kevin Costner. Det är ett ämne Costner gillar och en stämning och känslighet som man kan finna i filmer som Field of dreams och For love of the game.


Clintan spelar här Gus, en åldrad veteran inom scouting som börjar tackla av rent fysiskt. Han har börjat få problem med synen. Dessutom har han en ihålig och risig relation till sin vuxna dotter. Dottern har ett välordnat liv som framgångsrik advokat, men hon kastar alla pågående projekt när hon hör att pappan gett sig ut på en scouting-turné trots hans sviktande hälsa. Hon tar några dagar ledigt och flyger ut till sin far på vischan i någon av the Carolinas. Väl där träffar hon en ung före detta baseballspelare som försöker slå sig in i hennes fars bransch. Samtidigt närmar sig Gus den oundvikliga uppgörelsen med nuet, dåtiden och den dåliga relationen mellan far och dotter som byggs upp under år av obefintlig kommunikation.


Detta är en lite småputtrig film med gedigna skådespelarinsatser. Jag kanske inte hoppar i taket över Clintans grimascher och grymtanden men han gör inte bort sig lika mycket på film som i verkligheten i alla fall. Dottern spelas av den förtjusande Amy Adams, ni vet hon från alla romantiska komedier, och hon är väldigt bra i denna lite mer dramatiska roll. Den största överraskningen står dock den unge mannen för. Han spelas av ingen mindre än sångaren och showmannen Justin Timberlake. Han var bra i The social network fast det kunde ju varit en engångsföreteelse. Men han imponerar även i denna film, och så han verkar vara en riktigt trevlig prick också.

Allt som allt är filmen trevlig och perfekt för en trött vardagskväll efter jobbet, men detta är ingen film för någon årsbästalista. Den är mellanmjölk.

Jag ger Trouble with the curve två skruvade basebollar av fem.

Betyg: 2/5


The Iron Giant (1999)



I am not a gun.
 
Hjälp! Mitt hjärta är en sten. Jag älskade inte denna älskade film!
 
Inför Filmspanarnas tema barndom ville jag se några filmer som jag visste skulle kunna passa in i listan. Brad Bird's The iron giant var en av dem. Men ack jag fångades inte alls av denna gulliga historia. Brad Bird är ju känd som en i Pixar-gänget och jag hoppades kanske på en Pixar-film?
 
Detta är dock inte en film med de kvaliteter som oftast Pixar's filmer har, dvs både humor för barnen och de vuxna. Istället är detta en renodlad fin och gullig saga för barn i alla åldrar som mer får mig att tänka på gamla sedelärande filmer från Disney.
 
 
The iron giant handlar om lille Hogarth som hittar en gigantisk robot från yttre rymden som landat i skogen utanför hans hem. Först blir pojken rädd för jätten, men snart visare det sig att metalliska androiden är en fin personlighet. Samtidigt börjar en elak och otäck man från de onda myndigheterna leta efter "monstret". Det hela blir ungefär som i E. T.
 
Sens moraleär att även om man ser lite annorlunda ut så kan man vara en fin typ. Eller nåt sånt.
 
Ok, jag blev inte ivägblåst. Den är säkert jättebra för rätt publik, med rätt inställning till filmen. Men jag blev närmast uttråkad av den.
 
Jag ger ändå The iron giant två självförsvarsmekanismer av fem möjliga.
 
Betyg: 2/5
 
 


Stand By Me (1986)


We talked into the night. The kind of talk that seemed important until you discover girls.

En tydlig känsla av längtan tillbaka till barndomen spirar genom kroppen. Det är en nostalgisk längtan som genom minnenas tidsresa tar mig tillbaka till åren då jag lekte med samma kompisar varje dag. Tiden då vi inte ens bestämde att vi skulle ses dagen därpå, det var givet. Mötesplatsen var kanske landhockeybanan, pingisrummet, kojan i trädet eller stranden. Det var en enklare tid. Inga bokade möten, ingen planering som dödar fantasin och aldrig besvikelse över en lunch i ensamhet då sällskapet fått förhinder.


Stephen King (bok) och Rob Reiner (regi) har fångat känslor som jag hade gömt någonstans djup inne i mig. Känslor som visst fanns där, och som bubblar upp till ytan då jag ser filmen. Handlingen blir nästan hel oväsentlig. Stämningen är allt. Är det pojkarna i historien jag följer, eller är de avatarer för mig själv och min barndoms vänner?

Bra film ska ha förmågan att tala till oss på flera plan. En film som man inte kan relatera till blir ofta oförståelig och undflyende. Stand by me talade till mig som om den vore inkopplad direkt på min hjärnbark, till centrum för minnen och känslor från barndomen.


Stand by me har länge varit en film som gäckat mig. Jag hade en vag bild om vad den handlade om och jag trodde inte att jag skulle uppskatta den så mycket. Det är så ibland, det är min svaghet men också strategi. Nu när vi skulle tänka på barndomen kände jag att det var dags för mig att ge filmen en chans, och för det är jag tacksam. Filmen är jättebra, ja faktiskt mysig ta mig tusan.

Jag ger Stand by me fyra bästa kompisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Bond, James Bond: Live And Let Die (1973)



Bond nr 8: Live and let die

Utgivningsår: 1973
Regissör: Guy Hamilton
Locations: New York City, New Orleans, San Monique, London

Plot: Bond utreder morden på tre brittiska agenter och ställs mot Dr Kananga, knarklangning och voodoo.

Cast
James Bond - Roger Moore
Solitaire - Jane Seymour
Dr. Kananga - Yaphet Kotto
Tee Hee - Julius Harris
Baron Samedi - Geoffrey Holder
Miss Caruso - Madeleine Smith
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Quarrel Jr - Roy Stewart
Felix Leiter - David Gedison
Rosie Carver - Gloria Hendry
Sheriff J. W. Pepper - Clifton James


Revy
På besök hos den store Frans över helgen hade vi bokat in två bondfilmer. Frans valde film och den första blev passande nog ännu en film där vi introduceras till en ny skådespelare i huvudrollen. I detta fall heter skådespelaren Roger Moore och filmen såklart Live and let die. Passande därför att de två senaste filmerna var Daltons debut i The living daylight och Brosnans debut i GoldenEye. Eftersom vi redan gjort Dr. No, som var Connerys debut, har vi nu klarat av fyra debuter av sex.

Opassande nog såg vi dock filmen på den internationella kvinnodagen. Denna film klarar som väntat inte Bechdel testet. Snarare tvärt om. Bond utnyttjar Solitaire tämligen hänsynslöst och han fördärvar hennes krafter genom sitt ingrepp. Jag vet inte om filmen speglar tidsandan från tidigt sjuttiotal, men nu är det 2013 och jag kände för Solitaire på ett sätt som inte var smickrande för Bond eller filmmakarna. Connerys Bond var alltid hårdare och tuffare mot kvinnor, Moore blev mer en gentleman, men i denna film verkar manus skrivet för en Bond som Connery spelar honom. Roger Moore klarar inte av att spela den rollen lika bra, han är stabbig och stolpig i de mest delikata scenerna. Det är svårt att säga om det är manusets fel eller Moores leverans av repliker, men hans one liners känns inte alls lika naturliga som Connerys dito. Karaktären "Bond" måste förtjäna sin coolhet och sina roliga kommentarer. Connery backar upp sin karaktär med karaktär, Moore levererar bara sina lines rakt ut i intet.



Prologen: 1

Detta måste vara den sämsta prologen i hela serien, kanske med undantaget Dr. No som inte ens hade någon prolog. Trots att Live and let die var Roger Moore's första film som Bond är han inte med i prologen alls. Istället får man se tre ganska trista mord på brittiska agenterna. Nej, tala om missed opportunities. Eller hur? Vad tycker ni, var det bra att INTE visa Bond i prologen?



Bondlåten + Titelsekvensen: 5

Paul McCartney sjunger den ikonsika bondlåten Live and let die. Det är svårt att avgöra om det är en bra bondlåt eller inte, den är för känd! Paulle brukar köra den live och den är spektakulär, ett flödande nästan symfonrockigt stycke. Egentligen är det en passande bombastisk bondlåt men jag känner den mer på sina egna meriter och har därmed lite svårt att känna den som filmmusik. Titelsekvensen bidrar inte med något nämnvärt, det är mest voodookvinnor i siluett och dödskallar mot en psykedelisk bakgrund.



Storyn: 4

Det stora hotet är en knarkliga, vilket inte är så jättefräsigt. I och för sig dödar Kananga och hans män tre brittiska agenter så det är ju bra att Bond röjer runt lite bland buset. Vi hoppar mellan New York, New Orleans och den påhittade bananrepubliken San Monique i Västindien. Scenerna från New York är klart bäst. De flådiga bilarna är underbara tidsmarkörer. Samma sak med kläder och de miljöer Bond besöker. Filmen känns i vissa delar som en polisdeckare från NYC och filmen har en go 70-talsstämning i dessa delar. Filmmakarna har uppenbarligen tagit intryck av den pågående så kallade "Blaxploitation"-genren och 70-talets B-filmsestetik. Men är detta verkligen passande för en bondfilm?


Bondskurkarna: 4

Dr. Kananga är en svag huvudskurk, men omtyckt i vissa kretsar. Han drivs endast av en simpel åtrå till pengar, och tyvärr har han inga lustiga manér eller roliga uttryck. Tråkig helt enkelt. Jag är mer intresserad av relationen mellan Kananga och Solitaire. Han pratar om Solitaires mor som en ägodel och att hon förlorade sin förmåga att se in i framtiden efter hon förlorat oskulden. Ska man ta det som att Kananga är Solitaires far och samtidigt hennes framtida älskare? Nej, det verkar långsökt. Däremot är det uppenbart att Kananga odlar henne för senare bestigning. Komplext och höjt i dunklet. Finns denna story med i någon av Flemmings böcker tro?



Kanangas stoväxte hejduk Tee Hee är roligare med sin metallklo som högerhand. Sådana små detaljer förhöjer alltid anrättningen avsevärt. Tyvärr har man inte vågat krydda nämnd anrättning tillräckligt mycket. Filmens näst mest udda inslag är den andlige illusionisten Baron Samedi. Han var kanske den bästa skurken av de tre, men jag hade kanske hoppats på något mer av hans figur, nu försvann ur stora delar av filmen...
Clip.


Egentligen var kanske Whisper den lustige av alla skurkarna!


Bondbruden: 9

Jag kommer ihåg Solitaire från min ungdom. Hon var en av de tre hetaste bondbrudarna, en underskön och exotisk kvinna med ljuvliga bröst. Och nu kan jag bara hålla med mig. Jane Seymour i rollen som den unga spåkvinnan Solitaire är magisk.


Kul att hon fick en efterföljande karriär också. Det har väl varit lite si och så med det för en del bondbrudar såvitt jag förstår. Generellt sett passar det inte med övernaturliga ting i bondfilmerna och i denna film tangerar man gränsen för vad som funkar. Ska man tänka att Solitaire hade förmågan att se in i framtiden, eller ska man ta det som ett uttryck för vidskeplighet? Jag väjer det senare helt klart.



Medhjälparna: 3

I den första scenen vi möter den nye Bond ligger han i sängen med den heta italienska kollegan Miss Caruso. När M och Moneypenny dyker upp hemma hos Bond får vi filmens enda scen då två kvinnor pratar med varandra då Moneypenny hyschar på Caruso så att M inte ska upptäcka att en kvinna gömmer sig i Bonds garderob.


Senare dyker en Quarrel Jr upp. Han måste rimligen vara sonen till Quarrel från Dr. No. Samme man som Bond sa åt att allt skulle bli bra, precis innan mannen blev bränd till döds av en eldkastare... Bond utnyttjar kollegor, kvinnor och löst hängande medhjälpare lika urskillningslöst i alla fall.

Filmens comic releif står den extremt udda figuren Sheriff J. W. Pepper för. Scenerna med honom andas lite Smokey and the bandit. Jag pendlar mellan att skratta med Pepper och att skratta och vrida mig i obehag åt honom. Det är ett sådant överspel att hans karaktär knappast kan varit annat än ett skämt.




Actionscenerna: 4

Filmens bästa delar är de från New York med biljakt, skuggningar och slagsmål på bakgata i Harlem. Det mesta på San Monique är tafatt inklusive scenerna med Bond och Rosie Carver. De är direkt dåliga i scenografi, skådespeleri och spänning lyser med sin frånvaro.


Filmen har två ikoniska scener. Dels är det scenen då Bond räddar sig från krokodilerna genom att springa på dem. Clip.

Dels är det inför avslutningen då Bond och Solitaire blir fastbundna i en korg ovanför hungriga hajar. Varför ska det alltid vara hajar? Bond tar sig dock ur knipan med hjälp av sin klocka som också är en såg. Detta är de scener jag kommer ihåg som mest från min ungdom.



Under filmens andra halva kör de en lång actionsekvens där Bond jagas av fulingar på flodbåtar. Det är här den bisarre Sheriff Pepper introduceras. Scenen är för lång, för fånig och för lik svenska Göta Kanal. Scener som denna är återkommande under Moores era, om jag inte missminner mig, men även om de ibland kan var nog så lustiga tar de en ur filmens spänning allt som oftast.


Bond har som vanligt ihjäl de onda. Kanangas död är trist, en luftpatron i munnen och sedan en Monty Python-liknanade försvälld gubbe. Slutfajten med Tee Hee är något mer spännande, speciellt hur hans mekaniska klo på högerarmen kommer med i spel. Detta är inte första filmen Bond tvingas slåss i ett tåg. Sista fulingen är Baron Samedi som Bond först skjuter men då är det en atrapp (illusion?), sedan får Bond död på honom genom att kasta ner honom i en kista full med giftormar. I slutscenen lever dock Baronen igen, han sitter i grillen på tåget.


Gadgets: 4

Bonds fantastiska klocka med magnetfunktion och inbyggd såg. Kul grejjer. Lite men kul.



Quotes: 5

En del bra citat, men många lite för konstruerade. Måste säga att jag blev överraskad av några av de mer ekivoka citaten. Har jag blivit gammal?

Första scenen med Bond och Miss Caruso.
Miss Caruso: One more time again? Non é possible, mon amore.

Snubbe som följer efter Bond i Harlem:
Strutter: Can't miss him. It's like following a cue ball. 

Bonds första möte med Rosie Carver
Rosie: I'm going to be completely useless to you.
Bond: I'm sure we'll be able to lick you into shape.

Bond har förklarat de två första "lovers lessons" för Solitaire
Solitaire: Is there time before we leave, for Lesson number 3? 
James Bond: Of course. There's no sense going out half-cocked. 

Sheriff Pepper över radion när han jagar Bond och hans förföljare
Pepper: Now you listen to me, trooper boy! We got a swamp full of Black Russians drivin' boats to beat the band down here. 


Sista scenen: 1

Om du blinkar missar du den. Efter Bond disarmat Tee Hee fäller han ned väggsängen och släpper ut Solitaire som fastnat där under fajten. Sedan klipper de till en skrattande Baron Samedi i grillen på tåget. Njae, kunde varit mer, bättre, längre.



Under besöket hos Frans pratade vi en hel del om Bond. I våra irrfärder till samtal hamnade vi till slut i upptäckten av en ny kategori! Bond jagar eller jagas i besynnerliga farkoster. Sagt och gjort, jag kommer härmed att lista udda jaktfordon i filmerna... De tidigare revyerna kommer uppdateras.

Jakt i udda fordon
I denna film är det en jakt med flodmotorbåtar, inklusive ett hopp med båt över polisbil.


Sammanfattning

Från att ha varit en stor fantast av Roger Moore som ung har mitt tålamod med den engelske gentlemannen vittrat. Det kommer bli en hjärtskärande men intressant resa att se resten av hans bondfilmer. Live and let die är av den gamla typen av bondfilm, en enkel, ja nästan simpel historia som bygger på dess karaktärer. I denna film får vi en spännande bondbrud, men Bonds relation med henne och hans eventuella övergrepp lämnar en bitter bismak i munnen. Skurkarna är tyvärr inte så karismatiska de kan vara heller. Filmen får ändå klart godkänt.


Totalsumma: 40

Betyg: 2+/5


Trailer
Music video

Taken 2 (2012)


Bryan Mills: If I kill you... your other sons will come and seek revenge? 
Murad: They will. 
Bryan Mills: And I will kill them too. 

Att man aldrig lär sig! Jag var ju och hälsade på min gode vän Frans härom helgen. Som vanligt såg vi några filmer, bland annat blev det två bonfilmer. En sen kväll när natten gjort entré ville vi se någon lättviktig underhållning och valet föll på Taken 2. Liam Neeson, en massa hämnd, action, thriller, Istanbul. Vad kunde gå fel? Första filmen var ju stabil, klart över medlet i kategorin. Jag hade i och för sig sett att flera bloggare varit mycket kritiska till filmen. Man lär sig aldrig.

Taken 2? Det är inte mycket som blev rätt i denna film. Osannolikt dåliga skådespelarinsatser. Både Neeson och Famke Janssen är ändå ärrade veteraner. Speciellt Famke som såg mycket sliten ut i denna film. Dialogen är under all kritik och det hjälper inte upp det hela. Actioninnehållet är bara yta utan tanke. Filmens orimliga och obegripliga handling stöttar inte actionscenerna över huvud taget. Neeson räknade svängar och avstånd när han blev kidnappad och senare fick han användning för detta när han skulle leta sig tillbaka, men varken jag eller Frans förstod varför, skurkarna hade ju flyttat på sig. Andra halvan av filmen var orimlig och helt utan logik.

Men filmen var kanske spännande eller våldsam frågar du då? Den var kanske som den första filmen som hade några scener som etsat sig fast i minnet på grund av dess brutalitet? Men nej, ingen spänning alls. För att känna spänning måste du som åskådare ju känna något för karaktärerna men med sådan handling, dialog och skådespeleri var det omänskligt att känna något för Bryan eller hans familj.

Ta mitt råd, gör inte som jag gjorde och ignorera de råd som gavs. Undvik Taken 2 med alla medel till hands. Ser du filmen stå där i videohyllan. Fly, göm dig, spring därifrån. Ta inte i den!

Allt är upplagt för en tredje film. Hua, bevare oss väl!

Jag ger Taken 2 en handgranat som pejlingsmedel av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Bond, James Bond: From Russia With Love (1963)



Bond nr 2: From Russia with love

Utgivningsår: 1963
Regissör: Terence Young
Locations: London, Istanbul, Jugoslavien, Venedig

Plot: Bond ska hjälpa en rysk agent hoppa av till Väst och samtidigt stjäla ryssarnas kodmaskin Lektor. Både ryska agenter och lönnmördare från SPECTRE blir Bonds motståndare.

Cast
James Bond - Sean Connery
Tatiana Romanova - Daniela Bianchi
Sylvia Trench - Eunice Gayson
Ali Kerim Bey - Pedro Armendariz
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn
Rosa Klebb - Lotte Lenya
Donald Grant - Robert Shaw
Kronsteen - Vladek Sheybal


Revy
From Russia with love är en väldigt stark bondfilm. Handlingen är passande i en anda av kalla kriget. Sean Connery är utsökt som Bond, han är oklanderligt klädd och har en magnetisk utstrålning. Hans minspel filmen igenom är förhäxande. Filmen introducerar flera saker som vi senare tar för givet i serien. Detta är bland annat första filmen med en prolog och också första filmen där vi får träffa Q. Bondbruden Tatiania Romanova spelas av den delikata italienskan Daniela Bianchi.



Prologen: 8

Det är natt. Bond smyger med dragen pistol genom en vacker park med härliga höga gröna häckar. En kraftigt byggd, blond man med iskalla blå ögon smyger bakom Bond. Vi vet att Bond snart kommer överlista sin motståndare, han kommer höra den lilla kvisten brytas, han kommer kasta sig ner i en undanmanöver som samtidigt tar honom via en kullerbytta upp i knästående riktad mot sin fiende och därefter avlossa två välriktade skott. Bond kommer sedan rätta till slipsen och smyga vidare... Men, icke. Den blonde kommer upp bakom Bond och tar fram sin pianosträng och stryper Bond! Panik. Misär. Bond är död, Bond förlorade. Vad är detta? Det är en suverän prolog och en av mina absoluta favoriter i hela serien.



Bondlåten + Titelsekvensen: 4

From Russia with love sjungs av en fellow vid namn Matt Monro. Det är en smäktande 60-talslåt som för tankarna till Ol' blue eyes eller Harry Belafonte. Och visst känner man igen den, men den är nog en av de minst spelade och minst eggande av bondlåtar. Tidstypisk men icke så medryckande. Titelsekvensen är däremot ganska bra med tutt- och magdansande skönheter i förgrunden som "duk" för credits. Bra gjort.


Storyn: 8

Detta är en klassisk spionfilm, helt rätt för Bond. SPECTRE ligger bakom ett bedårande försök att lura både britterna och ryssarna i en kupp som ska ge dem ryssarnas superhemliga kodmaskin Lektor. De sätter upp en uppenbar fälla för Bond, medvetna om att den brittiska underrättelsetjänsten inte kommer kunna motstå att utmana fällan. Samtidigt vill de lura ryssarna att det är britterna och inte de själva, SPECTRE, som stulit deras Lektor. Sedan att de faktum att maskinen skulle bli värdelös, oavsett vem som stulit den, eftersom ryssarna skulle bli tvingade att byta system verkar ingen tänka på.

Men som bondfilm är detta mycket bra. Bond utmanar sina motståndare, filmen är i samklang med det kalla kriget och Bond fajtas mot SPECTRE, alla onda organisationers moder.



Bondskurkarna: 6

SPECTRE som organisation är skurken. Vi får inte se ansiktet på Nr 1, Ernst Blofeld, men det är i denna film han dyker upp för första gången. Istället är det Nr 3, Rosa Klebb som är Bonds huvudmotståndare. Hon är en illmarig liten tant med vassa stövlar. Till sin hjälp tar hon lönnmördaren Grant lysande spelad av Robert Shaw (ingen mindre än Quint från Jaws). Dessutom har vi den briljante schackspelande, men något tveksamme planeraren, Kronsteen.


Jag gillar Grant, det är bra att han är en litet mer seriös motståndare till Bond. Shaw spelar honom allvarligt och vi slipper opassande små komiska gags längst vägen. Skurkarna är tillräckligt bra i denna film för att hålla skeppet på rätt köl.
Clip.


En intressant scen som jag vill göra er uppmärksamma på. Under Klebbs intervju med Romanova då hon ger henne i uppdrag att förföra Bond, lägger hon handen på Tatianas knä. Är Klebb sugen på Tatiana? Rimligt! Vem är inte det?



Bondbruden: 10

Oh la la, mamma mia. Mia bella! Daniela Bianchi är otroligt härlig som Tatiana Romanova. Hon är den ryska agenten som luras in i SPECTRE's djävulska plan för att lura Bond och omvärlden. Det Bianchi saknade i språkkunskaper kompenserade hon i en gudomlig utstrålning. Att hon kommit tvåa i Miss Universum tävlingen har inte så mycket att göra med det. Ahh, kanske inte helt sant, hon är snygg som satan. Också.


Men framför allt blev jag mycket förtjust i samspelet mellan Connery och Bianchi, de har båda glimten i ögat på helt rätt sätt. Underbart! Man ska inte vara för snål med betygen för bondbruden, men här är faktiskt tian helt välförtjänt.
Clip. Tatiana står och ordar sitt påhittade namn i slutet av scenen. Gulligt.
Tatiana Romanova: To our children?

Dessutom får vi en liten, liten scen med den likaledes underbara Sylvia Trench. Bond och Sylvia njuter av en dag på floden med champagne och allt. Lysande.



Medhjälparna: 9

From Russia with love har en av de bästa medhjälparna till Bond i hela serien. Jag tänker givetvis på den fantastiskt trevlige Ali Kerim Bey. Han är stationschefen i Istanbul som verkar vara en genuin vän med Bond.
James Bond: How can a friend be in debt? 

Vi får se Bond utnyttja så många kvinnor och medhjälpare genom åren att Kerim står ut på något sätt. Kerim och Bond pratar om kvinnor, familjen och jobbet, allt sånt som vänner pratar om. Jag älskar den karaktären, Kerim. Hela sekvensen när de är i zigenarlägret och Bond får ett olösligt fall i famnen är underbar. Det blir extra bitterljuvt när man tänker på att Kerim fick ett så nesligt slut.


Q och Moneypenny är inte med så mycket men vi får en av filmens bästa scener när de lyssnar på bandet med Bonds förhör med Tatiana. Speciellt hur scenen avslutas då Bond börjar berätta en ekivok historia när han och M var någonstans... Tyvärr hittar jag inget klipp med den scenen. Istället får ni ett litet mysterium...


Actionscenerna: 7

Filmen har mycket bra actionsscener som framför allt är helt integrerade i handlingen. Jag gillar alla scener från Istanbul, filmens klart starkaste parti tillsammans med scenerna på Orientexpressen (dvs nästan hela filmen). Men som vanligt tappar filmen något mot slutet, de allra sista scenerna med helikopterattacken samt motorbåtsjakten är filmens svagaste del.


Höjdpunkter för mig är attacken mot zigenarlägret och Bonds uppgörelse med Grant i tåget (samt spänningsscenerna mellan Grant och Bond som leder upp till avgörandet).
Clip.


Gadgets: 6

Den stora gadgeten i denna film är Bonds attacheväska med en rökbomb som skydd mot stöld, en kastkniv för överlevnad i close combat och 50 dyrbara guldmynt av något slag. Detta är en gadget som verkar så realistisk att den säkert har funnits i verkligheten.
Q gör entré i serien.

Bond har också en bärbar bandspelare som han använder då han förhör Tatiana. Som en föregångare till Sony Walkman med inspelning som vi hade då vi spelade in livekonserter förr i tiden...

Skurkarna har också sinnrika mördarredskap. Grant har sin pianotråd i klockan, ett verktyg som Bond återanvänder i filmer som GoldenEye. Och Rosa Klebb har sin förgiftade knivspets i stöveln.



Quotes: 7

Bonds första möte med Tatiana. Han finner henne naken i sitt hotellrum. Är Bond sista ord så snuskig som jag tror?
James Bond: You're one of the most beautiful girls I've ever seen. 
Tatiana: Thank you, but I think my mouth is too big. 
James Bond: No, it's the right size... for me, that is. 


Q och Moneypenny lyssnar på Bonds förhör med Tatiana. Moneypennys min efter Bonds svar är obetalbar.
Tatiana: The mechanism is... Oh James, James... Will you make love to me all the time in England? 
James Bond: Day and night. 

Kerim och hans älskarinna
Kerim's Girl: Keim Bey! Kerim Bey! I no longer please you? 
Kerim Bey: Be still! Ahh... back to the saltmines! 

Kerim Bey: All of my key employees are my sons. Blood is the best security in this business. 

Bond studerar Tatianas ben i periskopet från katakomberna
James Bond: It's shaping up from this point of view.

Tatiana reagerar då Bond daskar henne på rumpan
Tatiana: But, there are some English customs that are going to be changed. 
James Bond: But of course darling. 

Tatiana provar ett genomskinligt nattlinne
Tatiana: I will wear this one in Picadilly. 
James Bond: You won't. They've just passed some new laws there. 



Sista scenen: 7

Bond och Tatiana i en båt i Venedigs kanaler. Bond destruerar filmen från deras första natt tillsammans, fyrar av en cool replik och omfamnar Tatiana i en lång kyss. Passande.
Clip.


Jakt i udda fordon
Första filmen gav oss biljakt. Här i andra filmen får vi jakt i vanliga motorbåtar. En av filmens tristaste scener, det är inget fel på den kanske, men den ger inget extra heller.
Clip.

Sammanfattning

Detta är en film som aspirerar på topp fem när jag ska summera mitt bondprojekt. En bra Bond, en gudomlig bondbrud, schysste action, häftiga locations och en skön spionhistoria med SPECTRE på andra sidan. Av allt det blir det en "ren" bondfilm.

Totalsumma: 72
Betyg: 4+/5


Trailer




Viewing all 2343 articles
Browse latest View live