Fripps filmrevyer

Who has the pants in you marriage?

När vi nyligen gick in på andra året med Filmspanarna införde vi ett system där vi roterande delar på ansvaret att välja film för träffarna. De två första personliga valen har båda gått i filmhistoriens tecken. Förra månaden var det Sofia som valde en biografisk film om mästaren Alfred, Hitchcock. Denna månad var det Lena som bjöd in oss på CinemAfrica Filmfestival som gick av stapeln här i Stockholm. Vi gick och såg filmen Last flight to Abuja från Nigeria och dess massfilmproducerande bransch Nollywood. Det är kontemporär filmhistoria i allra högsta grad och det är annorlunda och annorlunda är bra. Tillika är det den första film från Nigeria som jag sett.

Efter filmen fick vi en trevlig Face 2 Face med filmens manusförfattare och regissör Obi Emelonye. Han berättade om den explosionsartade utvecklingen av filmproduktion som skett i Nigeria sedan tidigt 90-tal. En utvecklings om startas av en entreprenör och det faktum att med dvd'n intåg innebar att man kunde köpa upp stora lager av VHS-band till billig penning. Med snabbt producerade filmer i massor kunde dessa filmer säljas på de billiga VHS-banden och där och då hade ett nytt filmland skapats.

Den stolte regissören

Nu för tiden är Nollywood världens näst största filmprodcerande region, efter Bollywood skulle jag tro. Nu står de inför utmaningen att gå från kvantitet till kvalité, och Emelonyes film är ett steg i den riktningen. Last flight to Abujaär en dramakomedi som löst bygger på verkliga händelser. Under 2000-talet hade Nigeria flera trista flygplansolyckor och flera av dessa olyckor och ödena hos offren ligger till grund för denna film. Vi får följa passagerare och besättning på det lilla planet som ska flyga de 45 minutrarna mellan Lagos och lyxstaden Abuja. Filmen berättas i okronologisk ordning och vi får se flera scener om och om igen, hela tiden med olika perspektiv och med mer och mer kunskap om händelserna runt omkring. Regissören erkände glatt efteråt att han hade tagit intryck i sättet att berätta en historia från filmen Vantage point.

Huvudpersonerna i Last flight to Abujaär några personer i ett företags ledningsgrupp som ska åka på en weekend för relaxation och team building, en försmådd kvinna som funnit sin fästman i sängen med en annan kvinna, ett ungt blivande fotbollsproffs och hans agent samt de två piloterna. Bakom kulisserna härjar svek, brottslighet och högmod, men också kärlek till sin familj och ärlighet.

Denna historia skulle kunnat bli ett drama, en thriller, en actionfilm eller en komedi. Nu försöker regissören lite av allt. Men allra mest är detta en komedi. Scenen när den stilige piloten kommer gående i terminalen med en flygvärdinna på vardera armen var komiskt guld och gav fler skratt från den fullsatta salongen. Beskrivningen av flera av huvudpersonernas relationer, och speciellt hur männen behandlade sina kvinnor var på och över gränsen till det farsartade. Om filmen visar en sanningsenlig bild av hur män i Nigeria behandlar sina partners, både direkt i deras ansikten och bakom deras ryggar, är de långt efter Sverige då det gäller jämställdhet och respekt.

Regissören Emelonye fick en förtäckt kritisk fråga om hur han behandlade jämställdheten i filmen. Han valde i sitt lite listiga svar att ta fasta på det faktum att han hade adderat en kvinnlig pilot och en kvinnlig flygledare som var mer kompetent än en manlig sådan, dessutom blev hon muslim. Jag tror i och för sig att frågeställaren mer var intresserade av de övriga relationerna mellan man och kvinna, som visade upp ett omodernt synsätt om man uttrycker sig snällt. En upprepad replik i filmen var att männen anklagade sina kompisar för att det var kvinnan som "hade byxorna i deras relation". Detta för att påverka kompisen till mer "manligt" beteende, som i sin tur visade sig vara otrevligt, respektlöst och elakt.

Skådespeleriet i filmen var minst sagt ojämnt. I vissa delar var det som sämre teater, ibland som en normal svensk sunkfilm och endast i något enstaka fall kändes dialogen naturlig. Men efter regissörens berättelse om den unga filmbranschens öden fick man en större respekt för hur långt Nollywood kommit i sin utveckling. Jag som såg den amerikanska filmen Flight med Denzel Washington på Stockholms Filmfestival i vintras kan dock konstatera att Nollywood har en ganska lång väg kvar. Men det de inte har i kvalitét kan de kanske ta igen med charmig mysfaktor? Kanske.

Filmen visades på Zita och där var som vanligt fullt och som vanligt bedövande varmt. Denna film var barmhärtigt nog inte så lång så det gick bra, men satan vad risig den filmlokalen är. Kan det verkligen vara så svårt att dra ner värmen lite?

Efter filmen fick vi sitta kvar och låta oss underhållas av regissören i ett bra F2F som adderade till den totala upplevelsen.

Jag ger Last flight to Abuja två piloter som räddar sina passagerare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Vad tyckte då mina ärade filmspanarkollegor? Kolla här... Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord, Jessica på The Velvet Café, Lena på Moving Landscapes och Joel på Deny Eyerything.

Jag är hyfsat nöjd med min lista från filmåret 2008. Den innehåller för ovanlighet skull en svensk film. Och en japansk också. Övriga filmer är engelskspråkiga. I listan finner vi också filmen som fick en Oscar för 2009 års bästa film. Lustigt nog. Vilka filmer har jag då valt? Trenden verkar vara mysiga filmer med mycket hjärta och en varm aura runt sig. Det finns några notabla undantag såklart, men annars är det helt ok för de är ju oftast de bästa filmerna. Mycket nöje med listan och glöm nu inte att kommentera!

10. Burn after reading

Bröderna Coens hysteriskt underhållande fars om några korkade typer som försöker utpressa en före detta CIA-spion med storhetsvansinne.

9. Cloverfield

Matt Reeves och Drew Goddard's fantastiska lilla monsterfilm skakade om min värld.

8. The brothers Bloom

Rachel Weisz är ljuvlig och Adrien Brody och Mark Ruffalo är rent ut sagt roliga i Rian Johnson's andra genrerevisionistiska projekt. Denna gång är det heist- och con man-genrerna som fått en ansiktslyftning.

7. The hurt locker

Jeremy Renner är sylvass i sitt porträtt av den dödsföraktande bombdesarmeraren i filmen där Kathryn Bigelow började visa var skåpet ska stå. Get it?

6. The Wrestler

Mickey Rourke i sitt livs roll i den obekväme men konsekvente Darren Aronovsky's regi. Antagligen inte en film som inbjuder till flera omtittar men gosh vilket intryck den gjorde vid första titten!

5. Wall-E

Den lille roboten städade sig rakt in i våra hjärtan och Pixar visade att de fortfarande hade "det" .

4. Låt den rätte komma in

Listans svenska bidrag är Tomas Alfredsons magiska vampyrfilm och tillika sublimt träffsäkra åttiotalsskildring. Kåre och Lina är fantastiska i huvudrollerna. Lite sorgligt och spännande är det!

3. Forgetting Sarah Marshall

Glömma Sarah Marshall? Nej, det vill jag inte alls. Mila Kunis, Veronica Mars, Jason Segel, Russel Brand och Paul Rudd levererade årets skönaste film. Humor, kärlek och Jason Segels stora hjärta och jag smälter som den mest efterhängsna snöfläck i vårsolen.

2. Okuribito (sv. Avsked)

Ni vet när ett helt vanligt drama är som bäst? Allt är helt vardagligt och verkligt, men det levereras med en perfekt skådespelarensambel, en kristallklar dialog och en fantastisk stämning. Då kan filmmagi uppnås! Just som det gör i den japanska filmen Okuribito. Filmen är så mycket "här och nu" som en film kan vara. Japanerna gör en massa konstig film kanske, men i denna oscarsvinnare har de träffat helt rätt. Stark rekommendation. Bör ses i tysthet och ensamhet med full fokus.

1. The Dark Knight

Inga förvånade miner här, eller hur? Ettan var väl ganska given... Christopher Nolan nådde läderlappshöga höjder i andra installationen i trilogin om den maskerade beskyddaren. Inför efterföljaren tappade han intresse och fokus, men här funkar allt. Heath Ledger är oförglömlig.

Hedersomnämnanden detta år går till fem lättsamma komedier och actionfilm, de var nära att slå slig in på listan men hamnade just utanför:

Zack and Miri make a porno (gillar som vanligt Kevin Smith)
You don't mess with the Zohan (årets roligaste "rena" komedi!)
Iron man (Robert Downey Jr. är glimrande som järnmannen)
Vicky Christina Barcelona (Woody bevisar att han kan göra film utanför New York City)
Role models (varm och skön film)

Som vanligt uppmanar jag alla mina läsare att kommentera ivrigt, med era egna topplistor och tips på filmer som jag kan ha missat. Ni kanske vill uppmana mig att se filmer som War, Inc, Horton hears a Who!, Wendy and Lucy, Synecdoche, New York, Rachel getting married, Trucker, Che, Slumdog millionaire, The curious case of Benjamin Button, Hunger, Bronson, Gomorra, Be kind rewind eller Happy-go-lucky?

2008 års största besvikelse: Marley & Me

Denna kategori handlar om filmer som jag haft för höga förväntningar på men som som tack för förtroendet gjort mig bittert besviken istället. Den största utmanaren var Stallones Rambo, men hade jag verkligen så höga förväntningar på den filmen? Knappast. Marley & Me må vara lidande av en misslyckad reklamkampanj, men jag hoppades/trodde på en skön komedi i vanlig Owen Wilson anda. Men vilken smörja. Usch!

2008 års sämsta film: Changeling

Jag trodde kanske att Clintan som regissör var en garanti för att en film skulle vara någorlunda bra, men ack så bedragen jag blev. Denna film är outhärdligt dålig och inte ens Angelinas putande läppar kan få mig att byta bort mina åsikter om denna film.

Musikvideon för Another way to die, ledmotivet ur bondfilmen Quantum of solace.

Mycket bra låt som jag på något sätt har missat att uppskatta sedan filmen kom ut. Är detta symptomatiskt med upplevelsen av filmen också? Snart får vi veta...

Bond nr 22: Quantum of solace

Utgivningsår: 2008
Regissör: Marc Forster
Locations: Siena (Ita), London, Haiti, Bergenz (Aut), La Paz (Col), in the middle of a Columbian desert, Kazan (Rus)

Plot: Bond söker hämnd för hans älskade Vespers död genom att döda så många som möjligt ur organisationen Quantum. Till slut har hans hämndbegär brunnit ut och han kommer tillbaka till Mor och hennes majestäts hemliga tjänst.

Cast
James Bond - Daniel Craig
Camille - Olga Kurylenko
Strawberry Fields - Gemma Arterton
Rene Mathis - Giancarlo Giannini
Dominic Greene - Mathieu Amalric
General Medrano - Joaquin Cosio
Mr White - Jesper Christensen
M - Judi Dench
Bill Tanner - Rory Kinnear
Felix Leiter - Jeffrey Wright

Revy
Jag blev sugen på att se om Quantum of solace inte minst på grund av att den kom sist i Filmr's bondfilmslista. Jag kommer inte ihåg den som så himla dålig, men samtidigt kom jag inte ihåg filmen speciellt väl i över huvud taget vilket aldrig är ett bra tecken. QoS är en orgie i hämnd med en Bond som skiter i allt, helt fokuserad på hämnden i sig. Detta är en mycket mörk Bond vi får möta, kanske den mörkaste i hela serien. Och jag älskar det. Daniel Craig är helt suverän som Bond igen, han är fasiken nummer ett. Scenen då Bond dödar Edmund Slate på hotellet i Haiti är en av de mest kallblodiga scener jag sett i bondserien. Mycket starka saker.

Bondbruden Camille förtärs lika hastigt av hat och hämndbegär som Bond gör. Hon söker Generalen som mördat hennes familj. I filmens slut inser Bond att de döda inte bryr sig om hämnd och han byter kurs och kommer tillbaka till Mother. Filmen är mer en karaktärsstudie än en frejdig och actionfylld reklamfilm för vackra turistmål. Vespers förräderi och död formar Bonds syn på kvinnor för all framtid. Quantum of solace är filmen som visar hur Bond blev som han blev.

Samtidigt finns det givetvis svagheter med filmen också. Framför allt har den dåligt flow, den är alldeles för fragmenterad och jag upplever den som en serie med scener som kommer uppradade efter varandra utan inbördes anknytning. Även om det går alldeles utmärkt att hänga med i handlingen så är filmen allt för episodisk. Dessutom lider vissa actionscener, framför allt Bonds jakt på Mitchell the traitor, av förtvivlat dålig klippning med allt för många och snabba klipp.

Prologen: 7

Prologen startar direkt efter Casino Royale slutat vilket är mycket bra grepp. Man får anta att det är agenter från Quantum som jagar Bond. Om man gillar biljakter ska man kolla in denna prolog. Det är en av de häftigaste biljakter jag sett. Vilken adrenalinkick! Jag gillar framför allt filmningen och ljudet i scenen när Bond skjuter ner den sista förföljande bilen. Mycket skarp prolog. Avslutningen är en liten twist då Bond öppnar bagageluckan och ber Mr. White kliva ut. Han har legat där under hela den vådliga färden. Hysteriskt! Men djäkligt bra.
Clip.

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Another way to die framförs av Jack White och Alicia Keys och den är riktigt stark. Detta är kanske inte en typisk bondlåt men den är ösig och jag gillar den verkligen. Den platsar inte ända uppe vid toppen men just därunder. Titelsekvensen är stilistisk med Bond och brudar som siluetter i ökenmiljö. Väl synkat med filmens teman. Nice.

Storyn: 7

Det är coolt att Bond fajtas mot en hemlig och fruktansvärd organisation som Quantum, men det är mesigt som fan att deras "djävulska" plan är att stjäla och sedan sälja vatten dyrt. Även om vatten kanske blir mer dyrbart än olja någon gång i framtiden så passar det inte in i en bondfilm. Nej, det känns mer som en flört med miljöaktivister och PK-fiskeri.

Det jag tar med mig från filmen är Bonds och Camilles respektive hämndhistorier. Och hur de båda tar sig igenom denna skärseld. Den mörke Bond är otroligt lockande, jag känner mig mycket långt ifrån den yngre Henke som en gång i tiden älskade den elegante flanören Roger Moore...

Öknen är ett av filmens starkaste teman, vid sidan av the dark side of Bond. Det vore fantastiskt om filmmakarna medvetet valt detta för att symbolisera Bonds karga känsloliv med en öken där inget liv kan existera... Är Bonds inre en känslomässig öken helt enkelt? Eller, är Bonds inre likt en het brännande sol som bränner bort allt liv så att bara sanden (hämnden) finns kvar? Detta var frågor som du aldrig trodde du skulle få ställa dig efter en bondfilm!

Bondskurkarna: 4

Skurkarna är många i denna film. Från Quantum har vi Dominic Greene och hans långe hjälpreda utan namn. I bakgrunden lurar Mr White som lyckades fly ur Bonds grepp. Även om Greene och bihang är ganska underhållande i några scener är han inte speciellt genuin. Fail.

Greenes marionett och Camilles hatobjekt är den stereotypiske sydamerikanske generalen Medran. Han spelas så bra att jag har inga som helst problem att se honom som ett våldtagande burdust svin. Han går dock en allt för lätt död till mötes i avslutningen. Ganska bra som skurk.

Sedan har vi en sleeper, den absurde amerikanske CIA-agenten som nästan får Felix Leiter att förråda sin vän Bond. Eller hur är det nu, är Felix Bonds vän? Problemet med en re-boot är att man kan blanda ihop tidslinjerna. Leiter är väl inte en etablerad vän med Bond ännu i denna film? De känner varandra men inte mer tror jag. Nåväl, Leiters kollega Gregg Beam måste ses som en skurk. Dock tämligen mesig och ointressant.

Bondbrudarna: 7

Camille är bondbrud nummer ett och antagligen den första bondbruden i hela serien som Bond inte ligger med. Ganska intressant i så fall. Hon har ett eget driv som man ibland saknar hos bondbrudarna och hon står upp mot Bond flera gånger. Han ber till och med om ursäkt till henne för att han förstörde hennes chanser att döda generalen på motorbåten. Jag gillade Camille som karaktär en hel del och kände extra starkt för henne i scenen med henne och Bond i eldhavet i slutet. Vilken bra scen! Wow. Hennes rädsla att gå under på det sätt som generalen hade försökt med för så många år sedan var hjärtskärande. Att Bond tog fram pistolen och bad henne att sluta ögonen var ännu starkare. Men det är ju trots allt en bondfilm så de överlevde givetvis. Är det någon mer än jag som tycker att Olga Kurylenko är lite lik Sophie Marceau i vissa ögonblick?

Den andra bondbruden är Strawberry Fields forever. Spelad av den "lekfulla" Gemma Arterton. I en lite konstig scen när Bond och Fields checkat in på lyxhotellet säger Bond "I can't find the stationary" och sedan har de sex. ?Vad hände där?

Bond ligger i alla fall med en av brudarna. Puh, lättnad, världen är inte helt galen i alla fall! Hon var lite småintressant i sin sprudlande naivitet och hennes död fick mig att tänka på Goldfinger.

Medhjälparna: 6

Av någon anledning fick vi varken träffa Q eller Moneypenny vilket kändes lite snopet. De hör ju till liksom. Istället får vi desto mer av M, Mother. Bonds kommentar om henne är ännu en föraning till vad som komma skall i Skyfall...

Camille: So, what's your interest in Greene?
Bond: Among other things, he tried to kill a friend of mine.
Camille: A woman?
Bond: Yes. But it's not what you think.
Camille: Your mother?
Bond: She likes to think so.

Förutom Felix Leiter som nästan inte är en medhjälpare alls i denna film, så är den viktigaste figuren Mathis som också var med i Casino Royale. Mathis har en något komplex relation med Bond men han hjälper Bond med kontakter i Colombia ändå. Som tack för hjälpen blir han misshandlad och nesligt skjuten i ryggen av korrumperade poliser i en gudsförgäten håla i mitten av inget. Mathis dödsscen, när Bond håller om sin vän, är en av filmens starkaste scener. Awesome! Daniel Craigs insats i den scenen är rent isande. Man ser i hans ansikte hur han hårdnar ännu en grad, huden blir som pansar som håller inne känslorna. Tryckkokare. Scenen slutar med att Bond dumpar sin vän i en container och lämnar honom där som föda åt råttorna. Tung scen.

Actionscenerna: 7

Om man lyckas bortse från att actionscenerna lider av ett för högt klipptempo är de bra. Vi får några riktigt adrenalinstinna man mot man scener till att börja med. Jag gillar framför allt den korta men brutala scenen när Bond dödar Edmund Slate på hotellet. En annan mycket bra scen och fantastisk locationär den från operascenen vid österrikiska Lake Constance.

Flyscenen när Bond jagas i en DC3:a av ett attackflyg och den avslutande stegringen rakt upp i himmelen är en spektakulär scen med ett maffigt avslut. Jag tappade nästan andan. Filmens jaktscen på vatten är överraskande bra, jag brukar inte gilla dem så mycket. Överlag ganska bra action. Men det hade kunnat bli ännu bättre om scenerna hade hängt ihop lite bättre med filmens handling.
Clip.

Gadgets: 1

Hade Bond några gadgetsöver huvud taget i denna film? Han kör en schysste Aston Martin i inledningen men det är väl allt?

Quotes: 4

Här var det nästan öknentorrt på sexistiska one-liners. Det är mest blytunga sorgsna quotes som jag fastnat för denna gång.

Bond: I have no friends.

Camille: You lost somebody?
Bond: I did.
Camille: You catch who ever did it?
Bond: No, not yet.
Camille: Tell me when you do, I'd like to know how it feels...

Bond: [to Camille] Take a deep breath, you only got one shot, make it count.

Strawberry Fields: Mr. Bond, my name is Fields. I'm from the consulate.
Bond: Of course you are.
...
Mathis: I think she has handcuffs.
Bond: I hope so.

Bond: Congrats, you were right.
M: About what?
Bond: Vesper.

Mathis: [speaks to Bond regarding Vesper] She would have done anything for you... forgive her, forgive yourself.

Sista scenen: 4

Denna bondfilm kan inte beskyllas för att lägga krutet på det amorösa innehållet direkt. Sista scenen är därmed inte alls med Bond och hans brud. Istället är det Bond och hans mor ute i snön i Ryssland.

M: Bond, I need you back.
Bond: I never left.

Jakt i udda fordon
Även om de jagas med motorbåtar i denna film har det redan gjorts, men en dogfight i luften med en DC3:a har vi inte sett tidigare. Coolers!

Sammanfattning

Är det inte lite underligt att postern har en bild av Bond som inte ens är med i filmen? Oavsett problem med poster, klippning och den famösa sistaplatsen på Steffos bondlista så gillar jag denna bondfilm rejält. Jag gillar Quantum of solace och jag står för det! Styrkan är hämndtemat, mörkret och Daniel Craig. Det räcker. Svagheterna är den episodiska strukturen på filmen. EON Productions spände bågen med denna film och de gjorde nästan ett mästerverk, men de lyckades inte riktigt nå ända fram. Det är som att de inte jobbat klart, som att nuvarande film är ett steg på vägen mot något ännu bättre. I slutändan tycker jag dock att den är så stark att den får en gedigen fyra.

Totalsumma: 54
Betyg: 4/5

Trailer

Bond nr 11: Moonraker

Utgivningsår: 1979
Regissör: Lewis Gilbert
Locations: London, California, Venedig, Rio de Janeiro, rymden

Plot: Rymdskytteln Moonraker på lån från jänkarna blir kapad från britterna. Bond utreder stölden och stöter på multimiljardären Hugo Drax som i hemlighet planerar att utrota mänskligheten på jorden och starta en ny mänsklighet ute i rymden.

Cast
James Bond - Roger Moore
Dr Holly Goodhead - Lois Chiles
Corinne Dufour - Corinne Clery
Manuela - Emily Bolton
Hugo Drax - Michael Lonsdale
Jaws - Richard Kiel
Dolly - Blanche Ravalec
Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn
Fredrick Gray - Geoffrey Keen

Revy
Någon måste skämta med mig. Menar du att ett gäng om cirka tio filmbloggare har röstat fram Moonraker som en bättre film än Quantum of solace? Ofattbart. Moonraker är oavsett frivillig eller ofrivillig humor tyvärr inte bra. Filmen är faktiskt bra den första tredjedelen, men runt 40 minuter in i filmen startar jönseriet.

Jönseristartpistolen fyras av i slutet av scenen då Bond jagas i sin motordrivna gondol i Venedig. Helt plötsligt blir filmen som en kusin till Jönssonligan eller Göta Kanal. Folk faller i vattnet, fåniga miner, och en massa tönterier när Bond åker omkring med gondolen på Piazza San Marco. De "scratchar" till och med med filmen, dvs juckar fram och tillbaka, på en duva som ser förvånad ut när Bond åker förbi. Tyvärr blir det inte bättre mot slutet av filmen. Fajten ute i rymden med laserpistoler kunde kanske verka spännande på pappret, Star Wars-tider som det var i slutet av 70-talet, men det håller inte för fem öre idag. Det finns fler pinsamma detaljer i denna film, men mer om dem nedan...

Prologen: 7

Filmen startar som sagt bra och prologen är riktigt bra. M frågar Moneypenny var Bond är och hon svarar att han är på väg hem från Afrika. "On his last leg". Klipp till Bond som för handen uppför ett välsvarvat kvinnoben. Only in a Bond movie! Sen kommer den spektakulära scenen där Bond knuffas ut ur planet utan fallskärm, slagsmål i luften ggr två samt en comic relief i slutet med Jaws grimasch och flaxande armar i ett futilt försök att flyga. Som prolog funkar detta bra. Det är sjuhelsikes stunt de gör!
Clip.

Bondlåten + Titelsekvensen: 1

Usch vilken tråkig låt. Shirely Bassey sjunger Moonraker och det känns som att jag aldrig hört låten, så intetsägande är den. Den består av de värsta smöriga toner som kunde hittas från eran. Det är en passande bondlåt, smäktande, svallande. Men jag gillar den inte. Titelsekvensen består av cirkusartister i siluett. Fail.

Storyn: 2

Jag måste ge det till dem, jag kan inte klaga på storhetsvansinnet hos filmens skurk. Drax planerar att utplåna hela mänskligheten och starta om med en grupp av genetiskt perfekta. Storslaget. Problemet med storyn är feltänket med rymdscenerna. Vad tänkte de på? Fast det är lite coolt att de har med rymdfärjor i en film några år före Columbia sköts upp för första gången 1981. De var alltså i samklang med tiden, men detta har åldrats förfärligt. Filmen är allt för farsartad med fel typ av humor, pajaserier istället för karaktärsdriven humor typ igenkännings. Filmen är om man uttrycker sig snällt ojämn.

Bondskurkarna: 6

Jag gillar Drax. Han är en språklig virtuos och filmen är en guldgruva med citat för finsmakaren. Som den storskurk han är, är han dock inte fysiskt skrämmande, nej han ser mer ut som en potentiell pedofil, men han har sin avmätta blick och vassa tunga.

Drax's drabant är Jaws. Han är otroligt stor och ser lite korkad ut i sitt metalliskt blänkande leende. Det etableras redan i prologen att Jaws är med i filmen som en komisk lättnad och inte som ett reellt hot. Därför blir avslutningen då Jaws byter sida för att skydda sin flickvän bara rart och sött.

Bondbrudarna: 5

Dr Holly Goodhead, ännu ett fantastiskt namn på en bondbrud! Hon är NASA-pilot, forskare och CIA-agent i ett. Imponerande, indeed. Ser helt ok ut och har en personlighet. Mina känslor sattes kanske inte i svallning men det finns säker de som gillar henne.

Jag var lite mer sugen på helikopterpiloten Corinne Dufour. Hon spelas av Corinne Cléry som intressant nog spelat huvudrollen i "Historie d'O" några år före Moonraker. Bond belägrar henne i inledningen av filmen och i och med det skriver han på hennes dödsdom. Bisarrt egentligen, men något man får lära sig att leva med om man ska titta på bondfilmer. Scenen när hon dödas av galna hundar är en eljest scen. Denna scen har en totalt annorlunda look and feel jämfört med övriga scener i filmen. Den passar inte alls in, den är inte "Roger Moore"-aktig. Fan, vad jag hatar galna hundar förresten.

Medhjälparna: 1

Man skulle kunna argumentera att både Goodhead och Jaws är medhjälpare till Bond, men jag kategoriserade dem som bondbrud och bondskur respektive. Därmed återstår bara de vanliga gardet. Moneypenny är knappt med, Q likaså. Däremot får vi se både M och försvarsminister Sir Gray ute i fält, men de gör inget spännande så det blir överlag knapert med vitaliserande medhjälpare i denna film.

Actionscenerna: 4

Scenerna i rymden är patetiska. Laserpistoler, say no more. Ljud i rymden? No, say no more! Vad har vi i övrigt? Bond brottas med en boaorm, jakt i mångfacetterad motorbåt på flod i Brasilien, fånig gondoljakt i Venedig eller underhållande fajt mot skrikande japan i glasmuseum? Jag gillade istället de lite lugnare scenerna som den när Bond skjuter ned prickskytten i trädet och den scen jag kom ihåg tydligast, när Bond åker linbana med Dr Goodhead i Rio. Det är den scenen de fajtas mot Jaws. Nej, man ser nog inte Moonraker för dess spänning eller action, filmen erbjuder istället humor om man nu kan kalla det det.

Gadgets: 7

Här har vi desto fler saker att rapportera om. Först och främst har vi laserpistolerna, och de lustiga gummikläderna som man tydligen ska ha om man är uppe på en rymdstation.

Huvudrollen bland gadgets är dock Bond's wrist activated dart dispatcher, handledspistolen han får av Q och som senare räddar honom ur flera knipor inklusive då han höll på att bli helt snurrig i huvudet. Av Goodhead snor han en penna med gift i, bra att ha om man blir attackerad av en gigantisk orm i en damm. En av filmens roligare grejjer var kassaskåpsmanicken utklädd som cigarettetui. Ja, hon hade ett hjärta av guld. Som i förbigående har Bond en smart klocka också, med lite sprängdeg och detonator i. Till sist har Bond en liten spionkamera markerad med 007. Coolers.

Denna kategori är lite lustig, filmens kvalitet är i princip omvänt beroende på betyget i denna kategori. Ni som läst matematik förstår kanske vad jag menar. Men jag får väl löpa linan ut och ge Moonraker ett högt betyg, om inte för kvalitet så för ren kvantitet.

Quotes: 8

Som sagt är Drax en citatmaskin. Jag älskar framför allt de tre första nedan, bland de bästa i hela serien!

Hugo Drax: Look after Mr. Bond. See that some harm comes to him.

Hugo Drax: James Bond. You appear with the tedious inevitability of an unloved season.

Hugo Drax: You have arrived at a propitious moment, considered to be your country's one indisputable contribution to Western Civilization: Afternoon tea. May I press you to a cucumber sandwich?

Hugo Drax: Mr. Bond, you persist in defying my efforts to provide an amusing death for you.

Hugo Drax: Allow me to introduce you to the airlock chamber. Observe, Mr Bond, your route from this world to the next.

Hugo Drax: At least I shall have the pleasure of putting you out of my misery. Poor, desolate Mr. Bond.

James Bond to Drax: Take a giant step back for mankind.

Hostess Private Jet: Any higher, Mr Bond, my ears will pop.

Pilot Private Jet: This is where we leave you, Mr Bond.
James Bond: A little premature isn't it?

Sir Frederick Gray, Minister of Defence: My God, what's Bond doing?
Q: I think he's attempting re-entry, sir.

Dr. Holly Goodhead: James?
James Bond: I think it may be time to go home.
Dr. Holly Goodhead: Take me 'round the world one more time.
James Bond: Why not?

Sista scenen: 6

Bond och Goodhead ligger i viktlöst tillstånd och nicear. Sir Grey och andra högheter slår på audio-video-kontakten med Moonraker för att fira uppdragets slut. Hilarious. Ett klassiskt bondslut, inte så elegant, men helt i stil med filmen och vad bondserien stod för under Moores era.

Jakt i udda fordon
Bonds jakt i motoriserad gondol var sannerligen udda. Men priset i denna film går givetvis till jakten i rymdskyttel. Vi får verkligen hoppas att denna film aldrig utmanas inom denna kategori, någonsin.

Sammanfattning

Sedd som ren komedi och på grund av underhållningsvärdet i Draxs torra kommentarer är denna film helt ok. Som bondfilm har den mycket i övrigt att önska. Sista delen av filmen gör att jag inte ens kan ta den på allvar. Det är dock inte tal om en etta, det finns bra många filmer som är mångt mycket värre än denna. Moonraker är inte ens den svagaste bondfilmen jag sett om hittills. Den äran har Octopussy.

Totalsumma: 47
Betyg: 2/5

Bond nr 19: The world is not enough

Utgivningsår: 1999
Regissör: Michael Apted
Locations: Bilbao, London, Skottland, Baku, Azerbajdzjan, Istanbul

Plot: M's studiekamrat blir mördad inne på MI6's huvudkontor och Bond utreder vem som ligger bakom. I en kvadrupelt personlig resa stöter Bond på dottern till den döde, en känslolös skurk och ett högt spel om framtidens distribution av olja från Asien till Europa.

Cast
James Bond - Pierce Brosnan
Elektra King - Sophie Marceau
Dr. Christmas Jones - Denise Richards
Renard - Robert Carlyle
Sasha Davidoc - Ulrich Thomsen
Valentin Zukovsky - Robbie Coltrane
Bullion - Goldie
M - Judi Dench
Moneypenny - Samantha Bond
Q - Desmond Llewelyn
R - John Cleese
Tanner - Michael Kitchen
Dr. Molly Warmflash - Serena Scott Thomas

Revy
Pierce Brosnan gör sin Bond som en blandning mellan Roger Moore och Daniel Craig. Han har Moores sinne för lustiga repliker och menande ansiktsuttryck, men han levererar dem mångt mycket bättre. Han är samtidigt den som först börjar utforska den mörke Bond. Han som är en ensam och förlorad själ. Daniel Craig har fortsatt på den banan och tagit Bond till än mer mörka platser.

I en viktig scen för filmens underliggande tema säger Elektra King:
Elektra: There's no point living, if you can't feel alive.

Repliken har stor betydelse i filmen eftersom Bond genomskådar hennes förräderi genom den repliken, och för att vi som åskådare genomskådar Bond genom den repliken, vi börjar inse att han inte kan känna sig levande. Brosnan är så bra i scenen i Elektras sovrum när hon ber honom att stanna hos henne. Han böjer sig fram som för att kyssa henne eller viska i hennes öra, men hejdar sig och svarar:
Bond: I can't do that.

Vid omtitten la jag märke till flera paralleller mellan The world is not enough och Skyfall:
- M är med ute på fält och blir inblandad och hotad
- M's är högst inblandad i de val som skapar konflikterna i ilmerna, M skapar fienden i båda fallen
- i båda filmerna sker lyckade attentat mot MI6-byggnaden

Prologen: 7

Dubbeldippning. Värt! Först är där en bra scen när Bond hämtar pengar hos en bankir i Bilbao. Sen kommer en liten mellanscen inne på MI6 och sen den omtalade jakten på Themsen. Jag har för mig att detta var den första filmen som fick tillstånd att spela in något liknande på vattnet i London. Det mesta av det bästa från Londons centrala delar passerar revy under jaktens gång. Brosnan hinner dessutom med sin patenterade slipstillrättning, denna gång under vattnet! Scenen slutar vid The O2 Arena. Jag gillar prologen en hel del, även om den har lite kvar till toppen.
Clip.

Bondlåten + Titelsekvensen: 4

Nu kommer vi till titellåten, och vad är detta för skräp? Inte alls bra. Ok, den må vara en passande bondlåt med sina pompösa toner, men den är inte en favorit som "stand alone" och det är de låtarna jag letar efter i denna kategori. Titelsekvensen är dock piffig med tjejer, glober och oljeborrtorn i svart blänkande olja, helt i samklang med en av filmens teman.

Storyn: 8

Som ni vet gillar jag filmerna där Bonds karaktär sätts under luppen. Addera en stor portion av M och sedan en fantastisk skurk som inte ens visar sitt riktiga ansikte, hur vackert det än är, förrän långt in på andra halvan. Detta är en riktigt bra bondfilm. Elektras plan att återta sin familjs heder och position är länge höljt i dunkel, men den är ganska straight forward när det kommer till kritan. Hon tänker förstöra konkurrenternas möjlighet att distribuera olja via Istanbul, och på så sätt skapa ett monopol inom oljeexport. Mycket smart. Frans fruktar dock att storyn är för komplicerad för en vanlig bonde från Kentucky. Jag vet inte ja, vi får hoppas att även sinnesslöa orkar hänga med i svängarna.

Storyn var det. De som längtar efter en stark bondbrud måste vara i sjunde himlen med självaste Sophie Marceau. Hon är otroligt intressant som karaktär. Lägg till M's inblandning som jag inte tyckte var av så stor betydelse när jag såg filmen första gången men som nu, efter Skyfall känns mycket mer intressant. Scenen i den skotska borgen när Bond ställer M mot väggen gav mig ståpäls som Gunde skulle sagt. Till sist är det mycket intressant att se hur Brosnan utforskar den känslokalle Bond, den invärtes döde Bond. Han lyckas vara långt borta och ensam, även när han tumlar omkring i sängen med de vackraste av kvinnor. Bra story!

Bondskurkarna: 6

Renard är en kall jäkel och bra som fiende nummer 2. Det är något extra bestialiskt med en motståndare som inte är rädd för döden då han redan lever på lånad tid. Mycket besvärligt att tala en sådan tillrätta... Robert Carlyle är en stabil karaktärsskådespelare och hans scener med Pierce var njutbara.

Kul också att se en av våra danska bröder få spela skurken Davidov, och är det ingen mindre än Christian från Festen? Jovisst. Mycket skarp film den också kan tilläggas.

Till sist har vi Bull, eller Mr Bullion, spelad av en herre som går under benämningen Goldie i rollistan. Vad var det för en typ? Helt klart udda.

Bondbrudarna: 9

Sophie Marceau, vilken kvinna. Hon är helt perfekt i rollen som Elektra. Jag tycker hon är suverän som den arroganta överklassflickan som förtärs av begär att återupprätta sin moders familjs ära och rikedom. Sophie spelar Elektra med en palett av känslor, en giftig mix av självständighet och klängigt sökande efter uppmärksamhet, av ömhet och sadism, av sorgsenhet och desperation. Mina känslor för henne är till och med komplexa: Jag älskar henne, och jag hatar henne. Hon hade inte varit lika intressant om hon inte varit den hon är, men samtidigt är det lite trist att hon är på de elakas lag. Jag kommer inte ihåg när jag förstod att hon var den onde när jag såg filmen för första gången, men det måste varit en stor överraskning.
Clip.

Nästa bondbrud är Denise Richards som Dr. Christmas Jones. Hon med den lilla fladdriga toppen ni vet. Det är ingen tvekan om att hon är het, hon har "det" som man säger. Hon är väl med sina 28 år ungefär i den ålder många smartingar är när de blir doktorer. Jag har hört många som tycker att hon är helt orealistisk som kärnfysiker, men jag hoppas då att de menar på grund av hennes skådespelarinsatser och att de inte tänker på hennes utseende. Det vore ju... sexistiskt. Dessutom vet jag från en säker källa att det visst finns mycket snygga och läckra tjejer som är doktorerat inom teoretisk fysik...

Jag vet dock inte själv om Denise är bra i rollen som Christmas eller ej. Ty jag kan inte riktigt tänka klart när jag ser henne i shorts och lilla toppen, eller i slutets "miss wet t-shirt"-scener...

Det är svårt att betygsätta denna kategori, men det får blir Sophie Marceau som drar det tunga lasset här när det gäller betyget, precis som i filmen.

Medhjälparna: 7

Robbie Coltrane gjorde sin Zukovsky så bra i GoldenEye att han fick återkomma i denna film. Jag gillar Coltrane, men han kommer för alltid vara Hagrid för mig. Här är han med som en komisk lättnad och han är kul.
Zukovsky: How did you get in here? I'm going to call Security... and congratulate them.
Clip.

Judi Dench är som alltid majestätisk och hon tar sin M på en resa som inte avslutas förrän i Skyfall. Hon är bra och de filmer som behandlar henne är bra.

En av de mest anmärkningsvärda och sorgliga scener är när Q tar farväl. Han åker värdigt ner i en hiss. Desmond Llewellyn dog inte långt efter filmen hade premiär. Han var så bra.
Sista scenen med Q.

Däremot kan väl knappast någon blivit förvånad när de bytte ut Q's efterträdare R efter bara två filmer. John Cleese får skylla sig själv. Genomskinlig bil... Nej, det är visst en annan film...

Actionscenerna: 5

Nej, men de var väl ganska bra ändå? Skidjakten är klart bra och lite innovativ då Bond är obeväpnad för en gång skull. Annars är scenerna på MI6 bra och likaså de i Istanbul. Jag kan väl tycka att de svagaste actionscenerna är de på kärnvapenstationen. Det kändes som att den scenen var en enda stor pyttipanna på gårdagens actionscener, lite av Indy Jones, lite Aliens, lite allt möjligt.

Gadgets: 5

Förutom den sponsrade Z3:an och Q's fiskebåt har Bond några snygga små gadgets. Bäst är hans coola blåa röntgenglasögon. Hans klocka innehåller en katapultad spets med tillhörande vajer. Till sist har han en praktisk kreditkortsdyrk. Samt en skidjacka som blir en stor boll som är bra att ha när man avser att dras med i en lavin.

Quotes: 5

Här ryms både några ödesmättade citat mellan Elektra och Bond och lite mer lustfyllda diton mellan Christmas och Bond.

Elektra King: There's no point living, if you can't feel alive.

Elektra King: I could have given you the world.
James Bond: The world is not enough.

Elektra King: James! You can't kill me! Not in cold blood!
...
Elektra King: [to Bond] You wouldn't kill me. You'd miss me.
...
James Bond: I never miss.

Zukovsky vill betala några kaffeflickor, i dollars:
Zukovsky: Bull, give them an inch.

Q: I've always tried to teach you two things. First, never let them see you bleed.
James Bond: And the second?
Q: Always have an escape plan.
Farväl gamle vän...

Bonds min är för lustig i denna dialog:
Dr. Christmas Jones: The world's greatest terrorist running around with six kilos of weapons-grade plutonium can't be good. I gotta get it back, or someone's gonna have my ass.
James Bond: First things first.

Sista scenen: 5

Bond och Christmas i Istanbul och en av de bästa avslutningsreplikerna i hela serien!

James Bond: [in bed with Jones] I was wrong about you.
Dr. Christmas Jones: Yeah, how so?
James Bond: I thought Christmas only comes once a year.

Jakt i udda fordon
Bond och Christmas jagas på en sådan där inspektionsfarkost inne i oljerören. Udda fordon!

Sammanfattning

The stakesär höga i denna film. Inte på grund av att en galning vill ta över hela jorden, utan för att storskurksparet båda har personliga skäl för att vilja slå tillbaka mot M och MI6. Bond blir också personligt engagerad då han nesligt nog används som ett verktyg i mordet av Sir Robert King och hans professionella heder ställs därmed på spel.

Triangeldramat med de fyra spelarna är ljuvligt. Bond och Elektra? Kände han något för henne? Är det Vesper all over again? Elektra och Renard? Omvände Renard henne, eller var det tvärtom? Renard och M? Ännu ett tillfälle då M's beslut skapat ett monster som kommer tillbaka och förföljer henne. M och Bond? Hans hängivenhet i detta äventyr beror väl inte bara på hans pliktkänsla mot staten? Mother?

Totalsumma: 61
Betyg: 4/5

Trailer
Fan-made trailer
Trailer 2

Bond nr 7: Diamonds are forever

Utgivningsår: 1971
Regissör: Guy Hamilton
Locations: Japan, Kairo, Sydafrika, London, Amsterdam, Las Vegas, Baja California

Plot: Efter en kortare semester fylld med hämnd och mord återvänder Bond till jobbet och får i uppdrag att utreda stölder och smuggling av diamanter. Bonds efterforskningar tar honom till USA och Bond måste hindra en avancerad plan iscensatt av Blofeld att utpressa världens kärnvapenländer.

Cast
James Bond - Sean Connery
Tiffany Case - Jill St. John
Plenty O'Toole - Lana Wood
Ernst Stravro Blofeld - Charles Gray
Mr. Wint - Bruce Glover
Mr. Kidd - Putter Smith
Willard Whyte - Jimmy Dean
Felix Leiter - Norman Burton
Moneypenny - Lois Maxwell
Q - Desmond Llewelyn
M - Bernard Lee

Revy
Detta blev Sean Connerys sista bondfilm i den "riktiga" serien. Han återkom som alla vet i Never say never again i en film som inte producerades av EON Productions. Diamonds are forever lyckas samtidigt vara både roligt underhållande och tråkig. Osannolikt nog! Filmen är klart jämnare än Moonraker och inte lika fånig som Octopussy. Säga vad man vill om Mr. Wint och Mr. Kidd men de är ganska underhållande, tycker jag i alla fall. Sean Connery är bra som Bond, det är nästan givet. Hans agent är av den tuffare typen, slår kvinnor och kallar dem "twit". Men samtidigt en riktig charmör i andra lägen. Och bra på kasinospel.

Prologen: 6

Inledningen av filmen är spektakulär. Bond är på jakt efter information om var Blofeld är. Bond söker efter sin frus mördare. Till slut hinner han ikapp Blofeld och finner att han håller på att skapa sig en body double. Men Bond visar ingen nåd och tar helt sonika död på både dubletten och Blofield själv. Han sänker honom i kokande lera. Välkommen till helvetet. Indeed. Spektakulärt, men om denna prolog hade gjorts idag hade Bond visat mer vrede och sorgsenhet. Missed opportunity.

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Shirley Bassey sjunger Diamonds are forever och den börjar ganska långsamt. Det är en 70-talsdänga som inte gör så mycket väsen av sig... Men så börjar den växa. Shirley sjunger bra och melodin är förrädisk, den letar sig in i huvudet på mig. Ännu lite längre in i låten kommer en helt fantastisk trummis igång. Det är lite Stewart Copeland-takter i det liret. Låten blir till slut en av favoriterna! Titelsekvensen återspeglar temat i filmen perfekt med diamanter och en pussy.

Storyn: 3

Det är ett ganska ruttet uppdrag Bond får. Han kommenterar det till och med själv då han undrar om inte MI6 har bättre för sig än hjälpa diamantbolaget. Men det visar ju sig till slut att det egentligen är Blofeld han kämpar mot så det är väl ok. De två glada mördarna Mr. Wint och Mr. Kidd är klart udda, men om man inte tar fram skämskudden när de är i bild är de faktiskt underhållande. De tar dock bort alla möjligheter för filmen att bli seriös. Scener som den när Bond och Tiffany blir jagade av polisen gör ju inte direkt att filmen blir allvarligare heller. Nej detta är en agentfilm med tungan i kinden, tongue in cheek. Större delen av filmen utspelas i Las Vegas och man ser kasinon var man än tittar. Det verkar nästan som att de har blivit sponsrade av maffian? Eller hade Chubby Broccoli fått ett erbjudande han inte kunde motstå?

Bondskurkarna: 4

Blofeld är inte speciellt bra i denna film. Han känns inte farlig och han verkar inte fullt så elak som jag tror att han var i verkligheten.

Blofeld: Right idea, Mr. Bond...
James Bond: ...But wrong pussy.

Hans lejda mördare, pellejönsarna Mr. Wint och Mr. Kidd är festliga och passande för denna skojfriska film, men de är odugliga som riktiga bondskurkar.

Bondbrudarna: 8

Jill St. John är älskvärd i sin roll som Tiffany Case, diamantsmugglare. Karaktären är helt klart över medel och hon får till en skön jargong med Bond. Tiffany Case är nog det enda inslag i hela filmen som inte känns artificiellt. Jag köper rakt av att Tiffany och James skulle funka bra ihop. Inget annat i filmen känns lika äkta.

Den andra bondbruden med det klassiska namnet Plenty O'Toole spelas av Lana Wood och hon verkade vara en festlig tjej, och i helt rätt stil med tanke på hur filmen är, men tyvärr flög hon ut ur handlingen illa kvickt. En ganska brutal scen för övrigt... I didn't know it was a pool there...

Medhjälparna: 3

Moneypenny är bara med i en jättekort scen, och även om det var lite fantastiskt att se henne utanför kontoret så blev det inte mycket att hänga i julgranen. Q fladdrar också förbi en kortis. Kvar har vi då Felix Leiter som är helt opersonlig, och den bullrige Willard Whyte, han med The Whyte House. Den sistnämnde får vi bara se precis i slutet men han hinner vräka på så mycket med en bred texasdialekt att man nästan hinner tröttna på honom.

Actionscenerna: 3

Inte så mycket va? Lägger speciellt märke till några kärnvapenexplosioner som de drar av med extremt små vita rökmoln som resultat. Visst, jag brukar inte störa mig så mycket på dåliga specialeffekter, men kunde de inte gjort explosionerna lite bättre? Slutstriden är inte heller speciellt upphetsande, helikoptrar (alltid dessa helikoptrar med Bond!), som svärmar runt en oljeborrplatform och Bond i en byggmaskin...

Gadgets: 2

Bond har några schyssta saker i denna film. En musfälla i innerfickan är bra att ha om man läst i manuskriptet att någon kommer försöka ta ens pistol ifrån en. Senare har Bond ett sjätte sinne igen och beklär sig med ett fejkat fingeravtryck. Snillrikt. Den tredje smarta grejjen Bond använder är en liten pistol som han skjuter iväg fästanordningar för klättervajrar med när han tar sig in i the penthouse i The Whyte House.

Q testar själv en magnetisk manipulerare på slotmaskinerna med stor framgång och till Tiffanys stora intresse.

Quotes: 8

Detta är en film som exellerar med sina citat. Man kan nästan använda filmen som en drinking game. Ta en sup vid varje bra kommentar...

Sir Donald Munger: Tell me, Commander, how far does your expertise extend into the field of diamonds?
James Bond: Well, hardest substance found in nature, they cut glass, suggests marriage, I suppose it replaced the dog as the girl's best friend. That's about it.

Mr. Kidd: If God had wanted man to fly...
Mr. Wint: ...He would have given him wings, Mr. Kidd.

[Tiffany Case opens the door almost nude]
James Bond: That's quite a nice little nothing you're almost wearing. I approve.

James Bond: Weren't you a blonde when I came in?
Tiffany Case: Could be.
James Bond: I tend to notice little things like that - whether a girl is a blonde or a brunette.
Tiffany Case: Which do you prefer?
James Bond: Well, as long as the collar and cuffs match...

Plenty O'Toole: Hi, I'm Plenty.
James Bond: But of course you are.
Plenty O'Toole: Plenty O'Toole.
James Bond: Named after your father perhaps?

James Bond: Well, I'm afraid you've caught me with more than my hands up.

Bambi: I'm "Bambi."
Thumper: And I am "Thumper." Is there something we can do for you?
James Bond: I can think of several things, off hand...

Mr. Wint: If at first you don't succeed Mr. Kidd...?
Mr. Kidd: Try, try again, Mr. Wint.

Sista scenen: 5

Bond och Tiffany har äntrat en atlantångare för att kunna få njuta av en långsam färd hemåt (Bond har tydligen glömt slutet av förra filmen vid detta laget). Men kvar finns Mr. Wint och Mr. Kidd. Det blir en sista fajt mellan Bond och de två som angränsar och går långt över gränsen till det absurda. Men slutet gott, allting gott och det är Tiffany som får sista ordet. Lite annorlunda. I alla fall.

Tiffany Case: Oh, James.
James Bond: Oh, yes. What were you about to ask me?
Tiffany Case: James, how the hell do we get those diamonds down again?

Jakt i udda fordon
I denna film lyckas Bond bli jagad i en moon buggy. Ännu ett eljest fordon att ha jakt i.

Sammanfattning

Jag hade önskat mig en svart och mörk uppföljare till OHMSS. Det hade kunnat bli en klassisk bondfilm! Nu fick vi en farsartad 70-talskomedi istället. Såsom komedi är Diamond are forever ganska bra, men som bondfilm är den långt ifrån bra. Den visar dock i vilken riktning EON avsåg att ta Bond, en riktning som de följde upp med att välja den tre år äldre Roger Moore för att ta över rollen...

Totalsumma: 49
Betyg: 2/5

Trailer

Filmvärldens specialeffekter

Det var Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord kom upp med månadens tema. Hon ville att vi skulle skriva om Specialeffekter. Och vilket spännande tema det är! Temat kommer leda oss Filmspanare in på alla möjliga spännande stigar. Någon kommer skriva om de bästa specialeffekterna i ett filmhistoriskt perspektiv (Resan till månen, någon?), någon kommer säkert fundera på dess betydelse för filmens handling (hela skräckfilmsgenren någon?), någon kommer kanske ta upp fysiska specialeffekter och jämföra dem med datoranimation. Vidare kommer säkert någon spekulera över de spektakulära effekterna i alla dessa serietidningsfilmer (som i Transformers), och någon kommer säkert jämföra specialeffekter med riktigt fint foto (Life of Pi, någon?). Själv kör jag en lista som vanligt. Hur skulle det annars se ut? Jag kommer lista mina personliga favoriter, inte de bästa effekterna, utan de filmer som hade specialeffekter som jag kommer ihåg mest tydligt. De som var häftigast. Liten resa nerför minnenas aveny i en droska gjord av nostalgi.

10. American astronaut (2001)

Specialeffekter kan innebära olika saker. En av de första filmerna jag tänkte på var denna. Jag såg den på filmfestivalen år 2001. Jag kommer inte ihåg så mycket från själva handlingen eftersom jag nog satt och sov mest hela filmen, men jag komemr tydligt ihåg specialeffekten de använde sig av när någon blev skjuten i filmen. Personen i fråga kastas ut ur bild och nån ur filmteamet kastar en hink med sand in i bild. Den döde blev alltså till sand. I vissa scener ser man till och med armarna på killen som kastar sanden. Kul och innovativt. Och om det är rätt gjort och om det funkar i handlingen så behöver det inte vara mer avancerat än så.

9. Forrest Gump (1994)

Lieutenant Dan förlorade sina ben i Vietnam och jag sökte på webben efter jag sett filmen om Gary Sinise verkligen hade amputerade ben. Jag vet, det låter helt galet men det var så verkligt tyckte jag. De sköna specialeffekterna slutar inte med två benstumpar heller. Hela filmen är en uppvisning i hur man kan föra in Forrest Gump i gamla historiska filmer. Eller manipulera ska man kanske kalla det.

8. Jurassic Park (1993)

Det största problemet jag har med denna film är att jag aldrig sett den på bio. När filmen kom pratade "alla" om vilka fantastiska specieleffekter den hade och hur verkliga dinosaurierna var. Jag kan nu njuta av filmen på stor skärm hemma, men det är trist att jag inte fick uppleva den på bio första gången.

7. Inception (2010)

Med specialeffekter kan fantasifyllda världar skapas, som annars bara existerar i våra fantasier och drömmar. I Nolans thriller får vi stiga in i den ena fantastiska världen efter den andra. Specialeffekterna gör det möjligt, men det passar också helt in i handlingen i filmen. Precis som det ska vara.

6. The Lord of the ring: The Two Towers (2002)

Troligen den svagaste filmen i trilogin men det är den film där Gollum stal showen från Frodo och de andra. Man kan inte göra annat än ta av sig hatten för teamet bakom Gollum.

5. The Matrix (1999)

Mr Anderson lever i en hel värld uppbyggd av specialeffekter på något sätt. Vad är specialeffekter bra för om de inte används i filmer som bygger på bra idéer. Bara effekter men ingen handling kommer man inte långt med. The Matrix är action, sci-fi och filosofi en skön blandning toppad med 1900-talets häftigaste effekter.

4. The Abyss (1989) och Terminator 2: Judgement day (1991)

James Cameron är en pionjär inom specialeffekter. Redan 1989 lekte han med tekniken i den svårt underskattade filmen The Abyss. Där var det en lång vatten...penis vars topp antog formen av ett ansikte. I Terminator 2: Judgement day var det T-1000 som fick mig att tappan hakan. En robot av flytande metall som kunde anta formen av allt den rört vid. Spektakulärt!

3. Blade runner (1982)

Los Angeles transformerad till en framtidsstad med flygande bilar, gigantiska reklamskyltar och olika väder beroende på hur långt upp i staden du bor. Gyttret! Smutsen! Stämningen!

2. Star Wars (1977)

Jag blir alltid tyst och ledsen när jag hör småbarnsföräldrar som väljer att visa Star Wars-filmerna i fel ordning för de små. Det vill säga att de börjar med Episode 1. För hur kan en filmserie startas bättre än scenen i början av Episode IV? Det är rymden. ett jättestort rymdskepp susar förbi i underkant, sedan några laserkanoner och så detta gigantiska rymdskepp som snart kommer att svälla upp och ta över hela skärmen. Mäktigt, briljant och enkelt.

1. Alien (1979)

Ah, den mest klassiska specialeffekten The chest burster i Alien. Spänningen, omöjligt att slita blicken, terrorn, glöm inte att andas, förväntan, rädslan... Och det var när jag såg om scenen igår!

Men innan ni går och ser om Alien, kolla först vad de andra Filmspanarna har för några speciella effekter:
Addepladde
Except fear - filmblogg
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Mode+film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Verklighetens specialeffekter

R: This girl's dead. That guy's dead... That guy in the corner is definitely dead.

Som innehavare av medlemskap hos Stockholms Filmfestival får man inte bara billigare biljetter på festivalen, man blir också inviterad till medlemsvisningar under de efterföljande tolv månaderna. På så sätt kom det sig att jag och Jojjenito gick och såg filmen Warm bodies i måndags.

Filmen är regissören Jonathan Levine's fjärde fullängdare. Jag hade sett den tidigare 50/50 på den 2011 års festival och den älskade jag fullt ut, en helt suverän film. Därmed var jag mycket nyfiken på vad han kunde tänkas komma upp med som nästa projekt. En zombiefilm? Förvirring. En romantisk komedi och zombiefilm? Förvirring! Nåväl, vem är jag att döma på förhand?

Warm bodies utspelas i Los Angeles i en inte allt för avlägsen framtid efter någon odefinierad apokalyps, där stora delar av befolkningen förvandlats till "the undead", zombies. Vi får följa "R" en depprockartyp som går omkring och filosoferar. Som zombie har man tydligen inte någon som helst intellektuell kapacitet kvar, förutom om man smaskar i sig något stackars offers hjärna då man för en kortare stund får uppleva offrets minnen och känslor.

Resten av filmen är ett mish-mash av komedi, romantik och zombies. Säga vad man vill om idén. Den verkade inte helt solid, men om det hade funkat fullt ut hade filmen kunnat blir en oslipad diamant. Men tyvärr fick jag inte se en diamant slipas framför ögonen på mig. Det blir inte skarpt nog. Anrättningen blir lika sölig som hjärnan av Julies pojkvän som R mumsar i sig.

Filmen hade behövt bli mer goofy, eller mindre. Den hade behövt bli en spoof på zombiegenren fullt ut, eller inte alls. Eller så hade den behövt bli roligare, eller allvarligare. Eller så kunde den varit mycket mer romantisk.

Filmens huvudpersoner var för mig helt okända. R var utmärglad och hårt sminkad. Julie spelas av en australiensiska som säkert kan komma att dyka upp i fler filmer från Hollywood. Jag trodde mig känna igen henne som spelade Julies väninna, men jag misstog mig. Det var inte hon från The darkest hour, men jag hade faktiskt sett henne i Damsels in distress och Crazy, Stupid, Love. Däremot kände jag igen Rob Coddry från både Hot tub time machine och Cedar Rapids. Filmens dragplåster och kändis var John Malkovich som aldrig gör bort sig, men som samtidigt inte gjorde hem sig denna gång.

Jag anade flera gånger en mycket bättre film precis utom räckhåll. Den fanns där rent konceptuellt, men den realiserades inte. Nej tyvärr, oavsett om zommbiesarna sprang snabbt eller hasade sig fram i ett sömngångartempo, och ja de gjorde båda i denna film (oskärpa!), så var det varken spännande, roligt eller romantiskt nog. Däremot lyfter jag på hatten för det frejdiga försöket till något nytt.

Jag ger Warm bodies två dunkanden hjärtan av fem.

Betyg: 2/5

Bond Nr 14: A view to a kill

Utgivningsår: 1985
Regissör: John Glen
Locations: Sibirien, London, Ascot, Paris, San Fransisco.

Plot: MI6 upptäcker att ryssarna fått tag på ritningarna till ett nytt datorchip som klarar att motstå EMP. De misstänker att läckan finns på Zorin Industries, företaget som tillverkar chipet. Bond sätts på uppdraget och han finner snart att det är Max Zorin själv som är läckan och att han utgör ett hot mot hela Silicon Valley och världen som vi känner den.

Cast
James Bond - Roger Moore
Stacey Sutton - Tanya Roberts
Max Zorin - Christopher Walken
May Day - Grace Jones
Scarpine - Patrick Bauchau
Jenny Flex - Alison Doody
Dr. Carl Mortner - Willoughby Gray
General Gogol - Walter Gotell
Sir Godfrey Tibett - Patrick Macnee
Pola Ivanova - Fiona Fullerton
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
Q - Desmond Llewelyn
M - Robert Brown
Sir Frederick Gray - Geoffrey Keen

Revy
A view to a kill. Roger Moore's sista film som den elegante agenten. Detta var den film jag på förhand trodde skulle vara seriens svagaste film och nu, mitt i projektet (tolfte filmen av 23) har jag mycket, mycket svårt att se att någon annan film skulle kunna konkurrera om sistaplatsen. Det finns inget att hänge sig åt i denna bondfilm... Bond, brudarna, skurkarna, actioninnehållet, allt är juttet. Finns där humor då, kvider jag fram med svag röst. Men nej, det är inte roligt, inte ens "så dåligt att det blir roligt". Helt plötsligt känns Octopussy och Diamonds are forever som riktigt stabila produktioner. LOL.

Prologen: 3

Bond är på uppdrag i Sibirien. Det blir några vådliga scener när han jagas nerför snömassor på skidor, snöskoter och på snowboard. Jag antar att snowboarden var en nyhet i mitten på 80-talet? Roger Moore är alltså själv inte med speciellt mycket i denna prolog. All eventuell spänning upplöses när de spelar Beach Boys till scenen då Bond åker snowboard. Jag finner hela prologen oinspirerad och slutet av scenen som ska vara humoristiskt känns inte bra. Bond's kommentarer och inviter till sin kvinnliga agentkollega är trötta, som om de redan givit upp. Denna film visar med hela sitt väsen att det var dags för nya tag i Bond-franchisen.

Bondlåten + Titelsekvensen: 6

Filmens höjdpunkt är Duran Duran's låt A view to a kill. Den är ganska bra ju. Men var tog Duran Duran vägen? Simon Le Bon deltog i Whitbread Around Race men sedan dess har jag inte hört mycket om honom. Titelsekvenserna är kletigt 80-talsaktiga. Självlysande neonfärgade naglar? Tillför inget speciellt, långt från snygga och "klassiska".

Storyn: 2

Det är lite svårt att bedöma storyn när allt annat i filmen är rysligt dåligt. Hotet som Bond ställs inför är helt ok. Zorin planerar att skapa en gigantisk jordbävning som ska lägga hela Silicon Valley under vatten. Men som vanligt då det gäller filmer med Roger Moore kan de inte hålla sig från det farsartade. Även om man bortser från vissa taffliga scener i prologen fick man tyvärr inte vänta länge tills den första "galet roliga" scenen dök upp. Det är när Bond snor en liten blå taxi i Paris och jagar May Day som flyr i en fallskärm. Bilen slås sönder mer och mer tills Bond till slut sitter i en kvarts bil. Många omkullkastade grönsaksstånd blev det. Fars är vad det är. Det tog hela 19 minuter in i filmen, inklusive prolog och titelsekvensen, innan ridån gick ner. Senare i filmen följer de upp farsen med mer fars då Bond och Stacey jagas av en bunt fåniga poliser i en brandbil genom stora delar av San Fransisco. Ouch, skämskudden användes upprepade gånger.

Bondskurkarna: 2

Här hade jag stora förväntningar. Var inte Christopher Walken bra som Zorin? Walken är väl alltid bra? Det var så länge sedan jag såg filmen att jag kunde inte komma ihåg. Men nej. Han försöker vara psykotisk och härligt vrickad, men jag dras inte med i hans galenskap. Jag sitter mer och önskar att han är bra, än upplever att han är bra. Istället drar jag lite på smilbanden åt den stereotypa galne tyske vetenskapsmannen Dr. Carl Mortner. Lyssna på hans engelska med tysk brytning. Not only in a Bond movie, but likewise funny.

En av Grace Jones extra dåliga scener

Den andra stora skurken är då May Day i sångerskan Grace Jones skepnad. Ajajaj, är hon världens sämsta skådespelerska eller? Helt bisarrt dåligt. Hur tänkte de där egentligen? I så fall var Jenny Flex lite roligare, men hon var ju knappt med i filmen.

Bondbruden: 1

Kristallklara blå ögon! Tanya Roberts i rollen som Stacey Sutton kan kanske vara en utmanare till Grace Jones om ovan omtalade förstaplats? Kanske. Hon är eländigt dålig hon också. Hennes hesa hjälplösa skrikande på James. James! James! var så djäkla dåligt. Fy tusan.

Medhjälparna: 5

Här blir det lite bättre. Jag gillade Tibbett och scenerna mellan Bond och hans "betjänt". Där fick vi lite karaktärsdriven humor istället för "bilar som krockar"-humor i alla fall.

Det gamla gardet börjar för övrigt se rejält ålderstigna ut. Detta blev sista filmen med Lois Maxwell som Miss Moneypenny. Hon gjorde en sista ansträngning och hennes rosa klänning med tillhörande hatt för tävlingarna på Ascot hade nästan till och med kunnat göra Kaylee avundsjuk! M har inte många filmer kvar innan byte av skådis, och samma sak med Q även om han höll ut längst av dem tre. Q är också den figuren som "alltid" varit lite till åren så det funkar bättre för hans karaktär än till exempel Moneypenny där skämten om diamantringar på fingret och sånt blir lite konstigt må jag säga.

Actionscenerna: 1

Var det någon bra action i denna film. Jag har redan avfärdat flertalet oseriösa farsartade scener. Filmens bästa parti är när Bond och Sir Godfrey besöker Zorins stall men där är det mest ordinärt agentjobb. Vi får ett litet slagsmål som avslutas med att skurkarna slås in med spännband. Det var lite lustigt. Scenen med Bond och Stacey i the Town Hall i San Fransisco var bara jobbig då Tanya Roberts totalt massakrerade scenen med sin förtvivlade rop på "James".

Actionscenerna i silvergruvan då? Jo, de gick väl an även om det inte var speciellt nydanande eller älskvärda. Det är där vi får se hur galen Zorin är då han och Scarpine står och pepprar mer sina lojala underhuggare med maskingevär. Det var ett beteende värdigt en superskurk, men jag drogs inte med i galenskapen. Sista scenerna med slutfajten i luftskeppet och på the Golden Gate är bara dåliga. Så mycket kom jag i alla fall ihåg från då jag såg filmen i mitten på 80-talet, dess usla slut.

Gadgets: 5

Q har en störtskön sak i denna film, en "micro comparator". Hehe. Bonds isbergsbåt som han kommer undan sina förföljare i prologen var ganska cool, pun intended. I övrigt har han en kamera i en ring, en visitkortdyrk (det hade han väl i någon annan film också? Hade varit en bra fråga för Fantasterna), samt en portabel check-kopiator, vilket är bra att ha om man hittar någon som skriver checkar.

Quotes: 5

Det mesta Zorin säger kunde varit roligare. Det mesta mellan Bond och Sir Godfrey var roligare. I övrigt har jag hittat följande småroliga citat.

Jenny Flex: Welcome, sir. I'm Jenny Flex.
James Bond: Of course you are.

James Bond: Well my dear, I take it you spend quite a lot of time in the saddle.
Jenny Flex: Yes, I love an early morning ride.
James Bond: Well, I'm an early riser myself.

May Day: Somebody will take care of you.
James Bond: Oh, you'll see to that personally, will you?

[the morning after Bond sleeps with May Day]
Max Zorin: You slept well?
James Bond: A little restless but I got off eventually.

Pola Ivanova: The bubbles tickle my... Tchaikovsky!

James Bond: Hello. My name is James St. John Smythe. I'm English.
Stacey Sutton: I never would have guessed.

Sista scenen: 2

Bond och Stacey duschar tillsammans. Tappar tvålen. Samtidigt kör Q in sin robothund och spionerar på dem. Utan finess. Tråkigt.

Jakt i udda fordon
Vi får faktiskt två signifikanta jakter i udda fordon i denna film. Först har vi den vilda hästkapplöpningen då Zorin helt ogenerat fuskar men ändå blir omlöpt av Bond tills han använder sin remote control till att försätta Bond's häst i skenande galopp. Den andra jakten i udda fordon är då Bond och Stacey jagas av polisen i en brandbil.

Sammanfattning

Det blev som jag befarade, A view to a kill är riktigt dålig. När man inte ens kan njuta av filmen i ett bondfilmsserieperspektiv är det illa ställt. Jag får ta mig en rejäl funderare om denna film kan motivera ett högre betyg. Den är sannerligen inte värd att ses om. Nej.

Totalsumma: 32
Betyg: 1/5

Trailer (Bond 50)

Trailer (original)

Trailer (fan made)
Duran Duran A view to a kill (music video)

Frans tipsade mig om denna serien. Producerad av Netflix med kända regissörer som David Fincher och Joel Schumacher inblandade har den med rätta fått en del uppmärksamhet. När den dessutom handlar om två av mina favoritområden, spelet bakom kulisserna i maktens korridorer i Washington och journalisternas grävande för att avslöja omnämnda spel, var jag med i den utpekade tittargruppen för serien.

Kevin Spacey bär serien på sina axlar. Han spelar huvudrollen och han är med i nästan varje scen i hela säsongen. Jag är kluven inför Spacey, ibland är han spectaculaire, ibland är han som en blöt handduk som man glömt i jumpapåsen, men här är han mycket bra i alla fall. En mindre kraftfull skådespelare hade inte kunnat spela denna roll. Vi som åskådare måste kunna tro på honom när han krossar sina motståndare.

Serien startar väldigt bra, sackar lite i mitten och avslutas ännu starkare än den startade.

Det enda jag inte riktigt gillar med serien är Robin Wright som Claire Underwood. Hon är gnällig och allmänt jobbig. Det är inte heller en favoritskåderspelare, vilket svin hon var i Forrest Gump. Hon ser ut som en hårdare och kallare variation på Natascha McElhone som spelar Karen i Californication.

Mina tre favoritelement i House of cards? Kevin Spacey som Frank Underwood, han är helgjuten som ett riktigt as med ett lysande intellekt och en briljant strategisk förmåga. Kate Mara som Zoe Barnes, det är tråden om henne och Frank är den helt klart bästa i serien. Samt den suveräna musiken. När vinjettmusiken sätter igång vet man exakt vilken typ av serie som startar. Allt som serien levererar utlovas redan i vinjettmusiken. Makalöst.

När kommer då korthuset fall? När kommer Frank få sota för sina synder? Serien bygger visst löst på en gammal brittisk serie i tre säsonger, så jag antar att House of cards har några säsonger kvar i alla fall. Sista avsnittet slutade mitt i handlingen kändes det som. Jag hoppas på en fortsättning. Hoppas att Netflix tänker likadant.

Bond nr 20: Die another day

Utgivningsår: 2002
Regissör: Lee Tamahori
Locations: Nordkorea, Hong Kong, London, Havana, Island

Plot: Bond blir tillfångatagen av nordkoreanerna på ett uppdrag och hamnar i ett 14-månaders tortyr camp. Han tradas till väst men misstros. M tror att han har knäckts under tortyren och börjat läcka information. För att rentvå sitt namn måste Bond ta saken i egna händer och ta reda på vem som förrådde honom är samt kämpa ner ett gäng unga krigsälskande nordkoreanska militära hetsporrar.

Cast
James Bond - Pierce Brosnan
Jinz Johnson - Halle Berry
Gustav Graves - Toby Stephens
Miranda Frost - Rosamund Pike
Zao - Rick Yune
General Moon - Kenneth Tsang
M - Judi Dench
Moneypenny - Samantha Bond
Q - John Cleese
Damian Falco - Michael Madsen
Raoul - Emilio Echevarria
Verity - Madonna

Revy
Jag kan inte neka till att jag var väldigt spänd inför omtitten av denna film. Jag hade inte sett den på en sådär tio år. I kommentarer och diverse bondfilmsomröstningar hade det framgått tydligt att denna film inte hyllas direkt, många verkar ranka den mycket långt ner på listan. Jag gillar ju Brosnan en hel del och de tidigare filmerna har fallit väl ut i omtitten så jag undrade hur denna skulle stå sig.

Det största problemet jag kom ihåg med filmen är den EXTREMT fåniga osynliga bilen som Bond får av Q. en sådan sak kan förstöra en hel del, i värsta fall en hel film. Denna gång kunde jag bortse från denna fadäs lite enklare, då jag inte blev lika överraskad. Men tyvärr är inte filmen så bra i övrigt heller. Men det börjar bra, inledningen är mycket stark. Att Bond åker dit och sitter fast hos nordkoreanerna i över ett år och efterföljande skakiga relation med M är briljant. Men tyvärr följs detta inte upp med en bra skurk och istället får vi allt för mycket smörja. Genetisk experiment som gör att folk ser ut som någon helt annan? Osynliga bilar? (Nåja, jag kan kanske inte helt förlåta dem för det). Konstiga dräkter med ström i? Brinnande flygplan som inte störtar? Det blir bara för mycket.

Die another day är absolut inte så dålig som många förmedlat här på bloggen, men den är sannerligen ingen höjdare heller. Vad den är, är att den är otroligt ojämn.

Prologen: 8

Mycket stark prolog. Bond förlorar! Inget käckt skämt. Visst "saved by the bell", men till vadå? En ettårig date med giftiga skorpioner, både av mänsklig sort och insektssort. Jag gillar förstås inte att de surfar in till stranden. Orimligt! Men resten av prologen är mycket bra. Man måste tillstå att Bond sannerligen inte är feg i sina uppdrag. Vad tänkte han göra? Ta över hela nordkoreanska armén?

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Madonnas låt är riktigt djäkla bra. Det känns som att folk inte tycker att detta är en riktig bondlåt? Varför? För det första är det en riktig bondlåt för att det är en bondlåt. I like. Men här har vi framför allt en otroligt bra titelsekvens där vi både får se stilistiska och snygga bilder men också så mycket bättre då vi får se handling. Tortyren på Bond spelas upp framför våra ögon; skendränkningar, elektrisk tortyr, isvatten, eld och ack så många svarta blanka skorpioner. Allt övervakat av en iskall koreanska... Bond har det inte lätt med sina kvinnor.

Storyn: 4

Storyn är helt bakvänd. Vad är det storskurken vill göra? Oklart. Ska han använda GoldenEye 2 för att vinna krig? Samtidigt har han ett multinationellt företag och hur mycket pengar som helst... Finns det inte något lite mindre långsökt att ta sig för om han vill straffa Väst? Istället är Bonds personliga resa intressantare, men tyvärr fokuserar de inte på den i filmen. Hela grejjen att Bond blivit förrådd av en kollega fumlas bort. De gjorde en mycket bättre film om det nyligen, Tinker Tailor Soldier Spy tror jag den hette... Nej, storyn är inte det bästa med Die another day.

Bondskurkarna: 4

Vem var den store skurken? Gustav Graves eller spolingen till nordkoreansk överste? Den andra var ju lite lätt patetisk. Men Graves var inte mycket bättre. Jag älskade fäktningsscenen och det är en bra start att de låter skurken vara en äventyrlig snubbe, men han känns inte seriös eller elak nog.

Den glittrande Zao då? Vi får ju några actionscener ut av honom också, men han tillför inget i galleriet över favoriter. Nej, då är givetvis Miranda Frost den klart intressantaste av skurkarna i denna film. Jag tyckte det skavde med Pike i den rollen redan första gången jag såg filmen. När jag några år senare såg henne i An education såg jag hur otroligt rolig och begåvad hon är. Jag hade gärna sett henne mer i Die another day och att hon skulle varit Bonds huvudsakliga motståndare, det var ändå hon som dömde honom till 14 månaders helvete. Istället gick de för en klassisk "cat fight", mellan Frost och Jinx. Mjau.

Bondbruden: 8

Halle Berry kliver upp ur vattnet med kniv på bältet som en annan Ursula Andress. Och visst är hon läcker som få... Snygga lökar... Va, sa jag det högt? Nej, vänta nu. Jag menar, Halle Berry är en mycket bra skådespelerska och en fin människa. Hrmmmm. Vi går vidare!

Tyvärr känner jag ingen kemi mellan Bond och Jinx. Det är som att de vet om att de är med i en bondfilm och förväntas att kommunicera via one-liners. Det blir stelt och krystat. Poserande. Detta gör att Halle Berrys sexighet inte kommer till sin rätt. Det är något som saknas, något som inte riktigt fylls helt ock hållet, något som förblir lite halvslakt.

Medhjälparna: 4

Det är väl någon snubbe som hjälper Bond i Havana? Var han viktig? Jag finner ingen riktig medhjälpare. Michael Madsen's figur var bara bisarr, vad tusan gjorde han där? Nej, istället är det det gamla gardet man litar på. John Cleese har ju tagit över efter den gamla Q och nu har han tagit namnet också. Q alltså. Men Cleese passar inte alls i rollen. Han passade bättre som Nearly Headless Nick. M är med lite och hennes scen med Bond just när han frigivits var intensiv. Man är konsekvent med hennes stenhårda natur. Både M och Bond förtydligar att han inte borde utväxlats. M är hård, så hård, allt sammanstrålar mot Skyfall.

Intressantast blir därmed Miss Moneypenny. Efterson de tydligen ville ha Die another day som en light-science fiction låter de Bond träna i någon slags maskin som tar dig in i en virtuell värld. Det skulle vara lite chockerande att se Moneypenny skjuten i träningsscenen. Men jag kommer ihåg att jag inte för en sekund trodde att Moneypenny var död när jag såg scenen för första gången. Däremot tog det ett tag att avkoda kärleksscenen mellan Moneypenny och Bond mot slutet. Det var nog filmens humoristiska höjdpunkt.

Actionscenerna: 5

Det finns en scen som jag älskade. Det är fäktningen mellan Graves och Bond under överseende av Verity och Frost. Det var en riktigt bra actionscen, från samma skola som Bourne-filmerna. Det ser verkligt ut, det ser jobbigt ut. De blöder, de flämtar och de svettas. En garde!

Andra halvan av filmen är risig, allt efter den osynliga bilen introducerats, ungefär 1.06.24 in i filmen (satan, där är den igen, den där bilen). Jag nickade till och med till under de dödligt tråkiga scenerna från ishotellet. Vad händer? Varför händer det? Betyder det något? Brinner planet? Motorerna faller av men Bond och Jinx är fortfarande därinne utan en skråma och planet flyger fortfarande. Åhoj.

Gadgets: 2

En ring som vibrerar så att glas går sönder. En klocka som kan detonera en bomb. Och så några lite mindre lyckade... En surfbräda med vapen, en bomb och ett satellitsystem i sig. Till sist... Monstrositeten

Quotes: 7

En del smarta citat, en del roliga, men ojämn leverans av dem. Känslan infinner sig inte fullt ut.

James Bond: Saved by the bell.

Chinese masseuse: I'm Peaceful Fountain of Desire, the masseuse.

Jinx: Ornithologist, huh? Wow. Now there's a mouthful.

Jinx: Are you always this frisky?

Miranda Frost: I know all about you - sex for dinner, death for breakfast.

James Bond: You burned me, and now you want my help?
M: Did you expect an apology?

Verity: I see you handle your weapon well.
James Bond: I have been known to keep my tip up.

Graves: Care to place a bet, Verity?
Verity: No, thanks. I don't like cockfights.

Miranda Frost: I take it Mr. Bond's been explaining his Big Bang theory?
Jinx: Oh yeah, I think I got the thrust of it.

James Bond: Vodka martini, plenty of ice... if you can spare it.

Jinx: Wait, don't pull it out. I'm not finished with it yet.
James Bond: See? It's a perfect fit.
Jinx: Uh-hm. Leave it in.

Sista scenen: 7

Efter Moneypennys lilla stund med Bond ser vi den riktiga Bond som leker gömma diamanten med Jinx. En avundsvärd position. Observera Halle Berrys skratt precis i slutet av scenen. Mums.

Jakt i udda fordon
Denna gång får vi en jakt i svävare. Mycket upplyftande!

Sammanfattning

Bra första halva men katastrof under andra halvan. Känns det igen? A view to a kill? Diamonds are forever? Die another day är bättre än sitt rykte, långt sämre än vad den kunde blivit och till slut en ok film.

Totalsumma: 56
Betyg: 2+

Trailer
Trailer
Trailer (man made)
Die another day (muisc video)

Depression is the inability to construct a future.

Månadens filmväljare i Filmspanarna var Jojjenito. Jag litade fullt ut på hans val, det skulle ju bli Soderbergh. Av olika lyckliga omständigheter hade jag inte läst något, hört något eller sett något om denna film. Därmed fick jag den ovanliga glädjen att gå in på en biovisning i goda vänners lag utan att ens veta vilken genre av film vi skulle se.

Johan berättade att Soderbergh har hotat med att detta skulle bli hans sista film. Först och främst låter det lite pretentiöst att förkunna något sådan, tror han att han är Ziggy Stardust eller? Men det gjorde ju bara hela visningen mer spännande. För visst skulle man kunna tro att den sista filmen borde vara något speciellt. Tyvärr går det nästan inte att skriva om filmen utan att spoila den, så om du vill se filmen bör du göra det först och komma tillbaka och läsa min revy vid ett senare tillfälle. Och visst är filmen värd att se, så mycket kan jag avslöja.

Ok, nu till filmen. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta var en crime/thriller. Först trodde jag att det var en Contagion-liknande uppgörelse med psykvården generellt sett och psykofarmakaindustrin specifikt. Men efter ett tag ändrade filmen karaktär och blev till en thriller.

Jude Law spelar huvudrollen och han är riktigt stabil. Kanske inte spektakulär men ändock bra på något sätt. Han börjar få Michael Douglas kvaliteter, den gode Jude. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Kate Mara's syster. Hon är inte alls lika bra som Kate. Men de är så lika att jag satt och förnimmade Kate bakom ytan på syrran. Den tredje kändisen i rollistan var Catherine Zeta-Jones. Som vanligt vacker? Nej, hon var inte lika blomstrande som hon kan vara. Något skavde. När vi gick ut från bion kom jag på att hon hade fått en hint av Joker-sminkning. Det röda läppstiftet hade målats med en antydan till Jokerns målade spetsiga leende. CZJ visade sig mycket riktigt vara en ful fisk.

Jag tyckte personligen att filmens inledning var mycket lovande. Ämnet var lockande och problematiken med läkare som skriver ut piller samtidigt som de är betalda av industrin är spännande. Vem är skyldig sedan när allt går åt skogen? Spännande, men tyvärr var det inte det filmen handlade om. Istället var det en thriller. Och som sådan var den rent ut sagt dålig. Thrillerdelen av filmen var slarvigt skriven och slappt regisserad. Låt mig föra upp ett exempel. Emily går i sömnen som en bieffekt av sina mediciner. Under en sådan episod händer en sak som inte kan tas tillbaka. Hon skadar sin make. Senare i filmen får vi en alternativ förklaring till vad som hände i den scenen. Och hela filmen bygger på denna alternativa förklaring. Men ändå luras vi åskådare eftersom Emily "spelar" hela scenen ut ända in tills det att hon lägger sig i sängen för att sova. Detta efter maken fallit. Helt orimligt. Soderbergh klipper in i en flashback hur Emily tränar på 911 samtalet innan hon ringer polisen. Men som sagt när vi ser scenen tidigare i filmen luras vi. Denna typ av tillrättalagda fuskande tycker jag är sloppy film making. Det är vad jag tycker.

Men filmen är ganska bra ändå, någon i gänget dubbade filmen till en film noir. Inspirerat och klockrent. Allt är där; den olycklige, femme fatalen, den orimligt komplicerade komplotten, en femme fatale till. Allt! Är det en film värdig som Soderbergh's sista film? Nej, långt därifrån, då skulle han valt en film som Traffic eller The girlfriend experience. Denna är mellow yellow, in the middle of the road. Jag tror nog att han satsar vidare mot nästa OS!

Jag ger Side effects tre lyckopiller av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vad tycker mina Filmspanarvänner? Kolla här:

Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Bond nr 9: The man with the golden gun

Utgivningsår: 1974
Regissör: Guy Hamilton
Locations: London, Hong Kong, Macau, Beirut, Bangkok

Plot: Bond jagar notriske lönnmördaren Scaramanga som enligt MI6 har ett kontrakt på Bond.

Cast
James Bond - Roger Moore
Mary Goodnight - Britt Ekland
Andrea Anders - Maud Adams
Sheriff J. W. Pepper - Clifton James
Scaramanga - Christopher Lee
Nick Nack - Hervé Villechaize
Hai Fat - Richard Loo
M - Bernard Lee
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
Q - Desmond Llewelyn

Revy
Även om jag inte kommer ihåg speciellt mycket från flertalet av de gamla bondfilmerna som jag inte sett på många år, kan jag ibland komma ihåg ungefär hur jag kände om dem. The man with the golden gun har aldrig varit en favoritfilm, kanske den jag minst ville se om. Oinspirerande film helt enkelt. Jag gillar inte Scaramanga med hans tre bröstvårtor. Osexigt. Filmen har inga direkta fel men den sticker heller inte ut på ett positivt sätt. Roger Moore gör sin grej och jag har väl växt ifrån den. Det bränner till i en scen med Maude Adams då Moore håller på att vrida hennes arm ur led, men i övrigt är det mest lättsam farsartad humor i denna film.

Prologen: 4

Prologen utspelas på Scaramangas ö. Nick Nack har hyrt in en lönnmördare som har fått i uppdrag att mörda Scaramanga, men allt är endast en sorts lek där Scaramanga utmanas, som ett träningspass. Scenen ska väl visa hur svår Scaramanga är och måla upp honom som ett stort hot mot Bond. Det lyckas inte speciellt väl. Den ärrige gamle mannen från Chicago var i och för sig klädd som en gangster men han var inte en värdig motsståndare. Detta är ännu en prolog där Bond inte är med och jag tycker att de är lite tråkigare, men denna var långt bättre än densamma i Live and let die i alla fall. Här fick man se något som fick filmen att kickstartas och det är en trevlig bookend till avslutningsscenen.

Bondlåten + Titelsekvensen: 3

Låten är sprättig! Jag gillar de bryska stötarna och 70-talsvibbarna, men tyvärr är den lite för orolig för att bli riktigt medryckande. Låten sjungs av Lulu, en okänd artist för mig. Titelsekvensen är mer traditionell än exalterande, pistoler och brudar som speglas i vatten.

Storyn: 5

Även om filmen inte är så värst bra är storyn faktiskt helt ok, tom ganska bra. Dels har vi hotet mot Bond. Att MI6 får en kula i guld med 007 ingraverat kan ju aldrig vara en dålig start på ett äventyr. Sedan "får" Bond tjänstledigt och han ger sig ut på en personlig vendetta. Den andra delen i storyn var lite grumligare för mig. Jag förstod knappt vad som var problemet. Man måste här förstå att filmen kom ut året efter den stora energikrisen med skenande oljepriser som startade 1973. Bond ska alltså försöka få tag på en mojäng, en "solex agitator", för att förhindra att det kommunistiska Kina får tag på den. Älskvärt.

Bondskurkarna: 3

Den store skurken, Dracula, Sauroman, Christopher Lee måste ju vara bra, men jag rycks inte med alls. Han är bara creepy med sin tredje bröstvårta. Ska han vara elak och hotfull som en Grant? Ska han vara excentrisk som en Hugo Drax? Eller ska han vara oberäknelig som en Silva? Nej han blir platt. Av handlingen framgår att han i princip ska vara Bonds överman i pistolskytte men det etableras inte speciellt väl i filmen. Jovisst jag vet att han skjuter prick några gånger, men jag känner inte att han är en expert i maggropen.

Hans lille medhjälpare Nick Nack är än värre, en mycket malplacerad lustigkurre som mest förstör filmen för mig. I slutet blir det dessutom lyteskomik när Bond tar hans om Nick Nack på djonken. Som ni vet är detta inte den enda scenen i denna film där humorn övergår i fars.

Bondbrudarna: 4

Det anmärkningsvärda här är givetvis att vi har två svenskor som bondbrudar i denna film. Maud Adams spelar Scaramangas ovilliga flickvän Anders. Jag förstår inte alls varför hon fick denna och dessutom ännu en roll i bondserien (Octopussy). Hon är inte ens snygg och så värst speciellt är väl hennes skådespeleri inte. I denna film är hon stentrist. Hon spelar en extremt undergiven kvinna som mest går och väntar på att bli ett offer. Det uppfylls i alla fall till slut. Jag tycker inte sådana bondbrudar blir speciellt spännande.

Lite roligare kan vi då ha med Goodnight som spelas av Britt Ekland. Detta är inte heller en jättefavorit men hon är i alla fall festlig, ja till och med sprallig i flera scener. Hon stjäl scenen mellan Bond, Goodnight och Anders på hotellrummet. Mycket lustig scen. Britt får mig att tänka på glada partyn från 60-talet som man ser i filmer som Breakfast at Tiffany's och The Party.

En av de bästa scenerna i hela filmen är när Bond ska montera bort agitatorn från Scaramangas maskin i slutet av filmen och Goodnight slår på maskinen av en olyckshändelse och nästan bränner ihjäl Bond. Hela den scenen är kul.

Medhjälparna: 4

Sheriff J. W. Pepper var tydligen så populär i Live and let die att han fick återkomma i denna film. Med honom blir Bond helt plötsligt ren fars och jag känner mig bara förvirrad. Om man kan kasta ambitioner om en agentfilm ut genom fönstret och titta på filmen som en komedi så går det inte att förneka att sheriffen är underhållande. Sheriffens gapande på de topphuvade thailändarna är hysteriskt. Hade inte varit PK idag. En annan scen som var kul är den då Bond och sheriffen blivit omringade av lokal polis och sheriffen ska prata dem till rätta och sliter fram en plånbok med alla idhandlingar och rabattkort eller vad det är.

Actionscenerna: 4

Det har nu gått några dagar sedan jag såg filmen och jag kommer bara ihåg en enda actionsscen och det är den då Bond och sheriffen jagar Scaramanga med bil. Det är i den scenen det grymma stuntet med skruvhoppet med bil utförs. Det måste de gjort på riktigt och då är det minst sagt imponerande.

Vad var där mer? Ett slagsmål back stage i Beirut? Synd bara att de inte hittade en snyggare magdansös. Jo, just det! Det var den där orimliga scenen då High Fat fångat Bond och istället för att döda honom i trädgården (oschysst?), låter de honom sova ut och bli ompysslad av tre geishor för att sedan få titta på en kung fu tävling. Till slut ska de få Bond att ställa upp i tävlingen, förmodligen med dödlig utgång, men Bond kör några tjuvknep och sedan hoppar han ut genom risväggen och flyr.

Gadgets: 4

Bond klär ut sig till Scaramanga med en konstgjord bröstvårta. Det var endast marginellt snyggare på Roger Moore än på Christopher Lee. Resten av filmens gadgets användes av skurken; en guldpistol, guldkulor och en solenergiomvandlare - the solex agitator. Det är väldigt ont om gadgets i denna film, men jag måste ge ett godkänt betyg ändå bara för namnet på prylen - the solex agitator!

Quotes: 5

Denna film är kanske inte starkast på klatchiga one-liners, men de finns några fyndiga dialoger.

James Bond: Who'd want to put a contract on me?
M: Jealous husbands! Outraged chefs! Humiliated tailors! The list is endless!

Andrea Anders: Ow! You're hurting my arm!
James Bond: I'll break it unless you tell me what I want.

Francisco Scaramanga: Ours is the loneliest profession, Mr. Bond.

Francisco Scaramanga: I like a girl in a bikini. No concealed weapons.

Hai Fat: [Preventing Nick Nack killing 007] Not here. This is my home. Take Mr Bond to school.

Sheriff J.W. Pepper: You're that Secret Agent! That English secret agent! From England!

James Bond: Good morning. How's the water?
Chew Mee: Why don't you come in and find out?
James Bond: Sounds very tempting, Miss...?
Chew Mee: Chew Mee.
James Bond: Really? Well, there's only one small problem. I have no swimming trunks.
Chew Mee: Neither have I.

Sista scenen: 8

Goodnight och Bond åker djonk mot Hong Kong. Nick Nack dyker upp och Bond slåss lite. Det slutar med att han hänger upp Nick Nack i masten och sedan kan han ligga med Goodnight. Plötsligt ringer M oroligt och frågar efter Goodnight och vi får en lustig sista dialog.

M: [over the phone] Bond? Bond, are you there? Goodnight?
[Bond picks up phone]
James Bond: She's just coming, sir.
[Bond sets phone back down]
M: Goodnight? Goodnight? Goodnight!
[Bond pick up phone again]
James Bond: Good night, sir.

Jakt i udda fordon
Vi får se en jakt med thailändska kanalbåtar, sådana grunda med en motor med fasligt lång hals ner till propellern. Bond lyckas klyva fiendens båt. Han är smart vår käre James.

Sammanfattning

Oinspirerande film. Den är mer tråkig än dålig. Och den blir därmed till och med sämre än andra bondfilmer som egentligen ÄR sämre, men som i alla fall bjuder på en kul skurk eller något annat att "hänga upp det på".

Totalsumma: 44
Betyg: 2-

Trailer
Trailer (Bond 50)

Frank: Why are you wearing that stupid man suit?

I samtal om film med mina kära filmbloggande vänner kan man ibland upptäcka gigantiska svarta hål i vännernas filmerfarenheter. Så när jag hörde att Fiffi, som sett "allt", inte hade sett Donnie Darko blev jag förvånad, förbryllad och lycklig i nämnd ordning. Förvånad eftersom det kändes som vi redan pratat om filmen, förbryllad för hur kunde hon ha missat den, och lycklig för att då kunde jag ju bjuda in henne till filmvisning. Vilken sagolik lycka att få se filmen tillsammans med en som aldrig sett den förut! Sagt och gjort, jag bjöd in Fiffi till lite verklighetsflykt, en filmkväll hemma hos Henke.

Signifikanta filmval av Richard Kelly?

Jag kom direkt in i filmen, inledningsscenerna med The killing moonär magiskt suggestiva. Tämligen snart började jag dock fundera på hur det var att se filmen för första gången. Jag har väl sett filmen en 5-6 gånger varav två gånger på bio via Filmfestivalen. Hur upplever man filmen vid första titten? Minnen är grumliga från min egen debut. Jag smålog lite för mig själv och sneglade mot Fiffi. Jag undrade om hon drogs med eller om hon bara såg förvirrad ut, men samtidigt ville jag inte att hon skulle känna sig betraktad och därmed ta fokus från filmen. Efter ett tag frågade hon om jag kom ihåg alla scener från filmen? Ja absolut, svarade jag snabbt. Varför svarade jag så? Jag kommer ju inte alls ihåg ALLA scener, bara de flesta. Vi pratade dock inte mer under filmen. Som Jojjenito säger...

Man. Får. Inte. Prata. Under. Filmen!

Eftersom man inte kan åka tillbaka i tiden kommer jag aldrig mer få uppleva hur det är att se filmen för första gången. Men såvitt jag kommer ihåg är det en blandning av känslor, från förvirring och rädsla till upprymdhet och eufori. Filmen är kanske en pretentiös independentfilm som mässar kvasireligiösa budskap och leker med begrepp som maskhål och tidsresor, men jag älskar den. Jag kunde inte läsa av Fiffis reaktioner efter filmen så jag kommer vara mycket nyfiken när jag får läsa hennes inlägg om filmen.

Frank: You got away with it.

Vad är det som gör den så bra då? Den största förtjänsten måste vara känslan i filmen. Trots flera tittningar fattar jag inte filmen fullt ut än idag, men det gör liksom inget att filmen är som den är. Det är inte viktigt exakt hur allt hänger ihop, det är känslan i filmen som gör den bra och till en favoritfilm. Det är en ganska sorglig film och den har en domedagskänsla som tilltalar mig. Hur man än ser på handlingen så kan den inte ha slutat lyckligt. Ändå blir jag otroligt upprymd varje gång jag ser den. Jag väljer Love, inte Fear! LOL.

Kitty med sitt anus fortfarande intakt.

Något som starkt bidrar till stämningen i filmen är ett suveränt soundtrack med höjdarlåtar som The killing moon, Never tear us apart, Love will tear us apart, Mad world och Under the Milky Way. Men framför allt är filmen full av suveräna skådespelarprestationer. Jake Gyllenhaal som Donnie, hans syster Maggie som syrran Elizabeth som gilla Dukakis är perfekta i sina roller.

En av filmens många starka scener.

Mary McDonnell och Holmes Osborne är helt otroliga som Rose och Eddie Darko. Pappan är filmens klart roligaste och mamman är filmens motpol till all galenskap samt att hon bär slutscenerna på sina axlar. På tal om galenskaper, vi älskar väl alla Beth Grant som Kitty Farmer och Patrick Swayze som självhjälpsoraklet Jim Cunningham?

Observera Kittys t-shirt.

Jag tror inte att filmen vinner på att analyseras ihjäl. Tänk gärna på den, men låt den sedan vara. Lyssna på Frank och fundera lite på om tidsresor kanske ändå finns. Betyget blir till slut ganska lätt att välja, speciellt efter sista scenen där Mary McDonnell spelar så bra, att det kryper i huden på mig.

Jag ger Donnie Darko fem fåniga kanindräkter av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Undrar nu vad Fiffi tyckte... jag tror det går bra, kolla här.

Trailer

Mad World
Head over heels

R.I.P Donnie

Bond nr 5: You only live twice

Utgivningsår: 1967
Regissör: Lewis Gilbert
Locations: Hong Kong, Tokyo, Kobe, Japan.

Plot: en amerikansk rymdraket stjäls under färd och amerikanarna misstänker Sovjet att ligga bakom. Britterna tror däremot att skurkarna arbetar från Japan. Bond sätts på uppdraget och kommer till slut på att det är den internationella brottsorganisationen SPECTRE som ligger bakom.

Cast
James Bond - Sean Connery
Ernst Stavro Blofeld - Donald Pleasence
Helga Brandt - Karin Dor
Mr. Osato - Teru Shimada
Tiger Tanaka - Tetsuro Tamba
Aki - Akiko Wakabayashi
Kissy Suzuki - Mie Hama
Miss Moneypenney - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn

Revy
Det är en njutning att se Sean Connery spela Bond. Han spelar verkligen agenten och ger honom ett inre liv, Connery visar med kroppsspråk och minspel vad som händer i huvudet på Bond. You only live twice var ändock en av de filmer jag glömt mest från. Det blev en mycket positiv överraskning hur härlig den är. Den japanska miljön, de två japanska bondbrudarna och Tiger Tanaka tillsammans med en rak- och sneögd Bond gör detta till ett lustspel i japanska tecken. Filmens starkaste sida är inte dess actionscener, titta istället på den coola designen på miljöerna och följ Bond på ännu ett rent agentuppdrag. Back to basicsär detta. Jag njöt av filmen, den är inte i toppskiktet men en stabil plats på övre halvan tror jag nog.

Prologen: 5

Prologen inleds med en spektakulär och spännande scen från rymden där en amerikansk rymdkapsel på resa runt Jorden fångas in av en oidentifierad rymdraket vars nos öppnar sig som en käft och "slukar" kapseln. En olycklig astronaut klipps loss från sin kapsel och svävar ut i oändligheten. Ganska lovande inledning och en av de scener man kommer ihåg bäst från filmen.

Den andra scenen är med Bond och tjej i Hong Kong. Bond verkar känna henne väl, men hon förråder honom och släpper in ett gäng gangsters som skjuter ihjäl honom. Spektakulärt på ett gulligt sätt. Inte så allvarligt, det känns aldrig som att Bond blir dödad, men en kul detalj.

Policeman: Well, at least he died on the job! He would have wanted it this way.

Bondlåten + Titelsekvensen: 5

Bondlåten sjungs denna gång av Nancy Sinatra och den är typisk för 60-talet. Det kändes som att det var första gången jag hörde sången, men det kan ju inte stämma. Den är smäktande och långsam. Kanske en bra låt, vad vet jag. Nej, inte en av mina favoriter. Titelsekvensen är häftig med siluetter av geishor framför en film som visar rinnande och puttrande lava. Den påminner mig om Pink Floyd's Live at Pompeii. Det blir pluspoäng på det.

Storyn: 6

De äldre filmerna har ofta en enklare men därmed renare story och det gillar jag. Hela denna film utspelas i Asien och framför allt i Japan och det är mycket bra. Jag blir våldsamt sugen på att besöka Japan när jag ser denna film, har ju aldrig varit där. Den japanska kulturen genomsyrar det mesta av den allt som oftast roliga dialogen.

Att Bond fejkar sin död för att kunna jobba under cover är bra i teorin, och kanske i boken, men det blir liksom inget speciellt av det i filmen. Däremot funkar sekvensen när Bond ska bli utklädd till japan mycket bra, inklusive peruk och sneda ögon.

Filmen avslutas med ett för de tidiga bondfilmerna klassiskt massanfall mot skurkarna. Denna gång är det gråklädda ninjas som firar sig ner i anläggningen inne i en slocknad vulkan. Ganska bra om man bara ser till handlingen, men inte så väl åldrat som fristående actionsscen.

Bondskurkarna: 7

Donald Pleasence är utsökt som Blofeld men han är ju inte med i bild under större delen av filmen! Det är synd. Han har en syrlig och överlägsen ton i han repliker som passar perfekt. Vi får nöja oss med Blofelds torra röst som ger order och dömer underhuggare till döden. När han till slut äntrar scenen lyfter filmen lite, men det pyser ut. Slutet för Blofeld blir lite rumphugget, han kommer undan och man kan kanske sakna en lite tydligare slutfajt mellan Bond och storskurk.

Blofeld intro.

Vi får se desto mer av Mr Osato och Helga Brandt och de är helt ok även om de inte står ut speciellt mycket. Bond och Mr Osato har några roliga repliker om cigaretters farlighet. En av filmens konstigaste scener är då Bond på 30 sekunder lyckas förföra och omvända Helga, för det är väl det som händer. Senare när de flyr i ett litet flygplan försätter hon Bond i en svårt sits och lämnar honom, men blev hon inte lite betuttad i Bond där först?

Bondbrudarna: 8

Denna film bjuder på två till synes oskiljaktiga japanska tjejer som bondbrudar. Jag fattade tycke för Aki och blev bestört över hennes tidiga frånfälle. Jag kom knappt ihåg något från denna film så det var en chock. Scenerna mellan Aki och Bond i inledningen var filmens höjdpunkter, scenen från sumobrottningen och Sean Connery's bekymrade min när han möter en kvinna och inte en man. Aki's hemlighetsfulla blickar och hennes lek med Bond som slutar med att Bond ramlar in hos Tiger Tanaka var så bra. Jag hejade på henne en hel del. Synd på en sådan fin tjej.

Hennes ersättare som Bonds japanska vapendragerska går under det långsökta namnet Kissy Suzuki och hon hade inte ett ansikte av en gris. Kissy var också trevlig men hon kom inte alls upp i Aki's nivå.

Medhjälparna: 7

Bonds japanske kontakt Dikko Henderson (hysteriskt namn) spelas av Charles Gray, samme man som senare spelar Blofeld i Diamonds are forever. Här är han mycket bra som den brittiske veteranen, både från kriget och inom japansk kultur. Dikko blir dock snabbt mördad.

Istället har Tiger Tanaka en framträdande roll, tillsammans med hans kvinnliga agenter Aki och Kissy. Jag gillar Tiger! Han är av rätta sorten, han är hård men han ser Bond som en kollega och jämlike. Hans föreläsningar om den japanska kulturen var en annan av filmens höjdpunkter. Man undrar ju lite hur mycket av det han säger är korrekt, och hur mycket som bara är den västerländske mannens fantasier och fördomar... Hade manusförfattaren Roald Dahl koll på läget?

Actionscenerna: 4

Man måste ställa in sig på 60-talsnivån i actionsscenerna. Men om man klarar det är det helt ok. Bond bryter sig in i Osato's kontor och det blir en fajt där med en biffig japansk man. Kul scen där Bond använder en soffa som tillhygge. Det man tar med sig i övrigt från den scenen måste ju vara den häftiga production designen. Det borde väl vara Ken Adam som står för den, det är ju ett svar som oftast går hem. Vi har biljakt, helikopterjakt, scenerna från hamnen och ninjaanfallet mot SPECTERS anläggning. Filmen har en del fart och fläkt, men jag skulle inte rekommendera den för actioninnehållet i första hand. Den är strået vassare som agentfilm.

Gadgets: 4

Filmens höjdpunkt inom gadgets måste vara Littel Nellie. Hennes far Q visar stolt upp hennes förbättringar. I övrigt har Bond cigaretter han kan skjuta en kula med (dödliga cigaretter!) samt en manick som han kunde bryta sig in i ett kassaskåp med.

Bond har en himla flyt i denna film. Först hittar han kassaskåpsmanicken i jackfickan just när han behövde det. Senare i filmen, än mer långsökt, har han med sig sugkoppar för knän och händer med sig när han råkar hitta SPECTRE's anläggning gömd i vulkanen. Dessa behövde han tydligen för att kunna klättra in via taket. Vilken tur!

Quotes: 8

Bond: Hello Penny
Miss Moneypenny: Hello James

Moneypenny: You're late, as usual. Even from your own funeral.
Bond: We corpses have absolutely no sense of time!

Aki: I think I will enjoy very much serving under you.

Tiger: Tonight, you take your first civilised bath.

Tiger Tanaka: Rule number one: never do anything yourself when someone else can do it for you.
Bond: And rule number two?
Tiger Tanaka: Rule number two: in Japan, men come first, women come second.
Bond: I just might retire to here.

Tiger Tanaka: You know what it is about you that fascinates them, don't you? It's the hair on your chest. Japanese men all have beautiful bare skin.
Bond: Japanese proverb say, "Bird never make nest in bare tree."

Tiger: Massage time. Which girl you select?
Bond: Oh, this little old lady just here will do nicely.
Tiger: Good choice, she is very sexiful.

Osato: I always take a glass before breakfast.
Bond: Isn't it bad for your liver?
Osato: Nonsense, it adds a sparkle to the day.

Bond: Uggghhh... Siamese vodka?

Mr. Osato: You should give up smoking. Cigarettes are very bad for your chest.
Helga Brandt: Mr. Osato believes in healthy chest.
[Bond eyes Helga's breasts]
Bond: Really?

Tiger Tanaka: I have much curiosity, Bond-san. What is Little Nellie?
Bond: Ah, welcome to Japan, "Dad". Is my little girl ready?
Q: Look Bond, I've had a long and hot flight and I'm in no mood for your juvenile quips.

Bond: Little Nelly got a hot reception. Four big shots made improper advances toward her, but she defended her honor with great success.

Bond: Is this the only room there is?
Kissy Suzuki: Yes. That is your bed,
Kissy Suzuki: I shall sleep over there.
Bond: But we're supposed to be married.
Kissy Suzuki: Think again, please. You gave false name to priest.
Bond: Yes, but we must keep up appearances. We're on our honeymoon.
Kissy Suzuki: No honeymoon. This is business.
Bond: [pushing aside his oyster dinner] Well, I won't need these.

Blofeld: James Bond. Allow me to introduce myself. I am Ernst Stavro Blofeld. They told me you were assassinated in Hong Kong.
James Bond: Yes, this is my second life.
Blofeld: You only live twice, Mr. Bond.

Blofeld: I shall look forward personally to exterminating you, Mr. Bond.

Sista scenen: 4

Bond och Kissy omfamnar varandra i en livflotte och Bond föreslår att de ska fortsätta med deras honeymoon. Just då stiger den brittiska ubåten med M och Miss Moneypenny upp till ytan av avbryter den sugne Bond. Slut.

Jakt i udda fordon
Bond jagas i sin Little Nellie av fyra något större helikoptrar och det blir till en härlig luftstrid.

Little Nellie dog fight.

Sammanfattning

Skön sextiotalsstil och en stabil Sean Connery i god form som Bond. Älskar det japanska temat, och filmen har flera vackra och intressanta kvinnor, men den når inte upp till de högsta sfärerna.

Totalsumma: 58
Betyg: 3/5

Trailer
Bond 50 Trailer

Oscar Wilde: Everything in the world is about sex, except sex. Sex is about power.

Förra månaden var jag på en medlemsvisning via Filmfestivalen. Jag mötte upp med Jojjenito, Fiffi och Johan från Har du inte sett den. Vi var således ett skönt gäng som slogs oss ner långt fram i salongen. Fiffi var först in och bokade platser. Världspremiären av den svenska filmen VI i regi av Mani Maserrat skulle visas och stämningen i salongen var elektrisk. Före filmvisningen var det ett kort face-to-face med regissören där han berättade om bakgrunden till filmen och den snåriga vägen att fixa finansiering för projektet. Han gick bland annat in med egna pengar och pantsatte sin lägenhet för att kunna starta projektet. Regissören uppmanade också oss besökare att prata om filmen med så många som möjligt, han ville väl ha igång en viral spridning. Lite senare bjöd han in till att kontakta honom på Facebook för han vill höra vad vi tyckte om filmen. Det var en trevlig inledning på filmkvällen och regissören verkade genuint pirrig inför hur publiken skulle ta emot hans film. Den tänjer på gränser och är lite stark antydde han.

Filmen har premiär på bio nu på fredag den 10:e maj.

Filmen VIär ett relationsdrama om ett par, spelade av Gustaf Skarsgård och Anna Åström, som lever sig igenom en destruktiv relation. I filmens inledning börjar Annas karaktär Ida som ny lärarinna på en högstadieskola. Gustafs karaktär är lite töntig men kan sin skola, dess elever och är en liten "herren på täppan". Ida dras till den något dominante mannen och de inleder ett förhållande. Resten av filmen är en resa i förminskning, missförstånd, maktspel och förnedring.

Filmen har en intressant historia, någonstans mitt i smeten. Jag satt långt ifrån oberörd och det var kul att snacka om filmen med Johan, Johan och Fiffi efteråt. Samtidigt försvann den snabbt från mig, jag har inte tänkt på den speciellt mycket under de fyra veckor som gått sedan jag såg den. Filmens svagheter är ett mycket ojämnt manus eller ett ojämnt skådespeleri eller ett ojämnt regisserande, eller så är allt ojämnt. Vissa repliker kändes äkta och man kände igen sig i situationerna, medan andra repliker var patetiskt konstruerade och framförda som om det vore en teaterföreställning. Som åskådare for man ut och in i filmen allt efter scenerna pendlade mellan känsla av äkthet och oäkta poserande teater.

Redan på väg hem från filmvisningen hade jag tre tankar i huvudet, i form av en slutsats, en fråga och en fundering. När jag kom hem slog jag på datorn och skrev ett meddelande till regissören Mserrat, precis som han uppmanat oss i publiken att göra. Men jag fick inget svar. Jag har nu slutat vänta på svaret. Det kom aldrig. Låt mig då formulera dessa tankar här i denna revy istället.

Den första tanken är någon form av slutsats som följs upp av några frågor. Filmen avslutas med att Ida lämnar mannen efter att maktbalansen dem emellan skiftats. Han gör en sak mot henne som får honom att tappa fattningen och han kan uppenbarligen inte längre utöva sin makt mot henne. Hur mycket av detta är en strategi hos Ida och hur mycket är det en slump som hon fångar i flykten och utnyttjar? Om hon vore ett rent offer i slutet av filmen skulle i princip hela filmens idé förminskas till något ganska litet och trist. Men om Ida drivit fram mannens handlingar genom suggestion och klassisk "passiv aggressivness" är det ganska intressant. En avgörande scen är då hon konfronteras av sin skolelev som förkunnar att han inte tänker ligga med henne. I inledningen av den scenen hör hon fel (undermedvetet?) och tror att han säger att han vill pissa på henne. Hon verkar till och med söka underkastelse. Hur mycket är det Ida som driver processen för att få slut förhållandet med hennes sambo?

Den andra tanken är en fråga. I mina ögon målas Ida upp som en trasig ung kvinna som antagligen blivit utnyttjad som barn. Är det så? Man har valt en skådespelerska som är ung, bara drygt 20 år och hon har ett gulligt och sött ansikte. Hon ser ganska barnslig ut om man så vill. Sedan var det antagligen en viktig scen i inledningen av filmen då Ida pratade med sin far på telefon och där hon verkade bli upprörd. Hennes sambo verkade inte gilla pappan alls. Var det för att han var ett hot eller för att han var en förövare kanske? Tyvärr hörde vi inte vad som sades i den scenen då ljudbilden var grötig och de mumlade eller viskade fram replikerna. Jag antar att Ida blivit sexuellt utnyttjad som barn och att hon drev sitt förhållande till att bli en kopia av den händelsen... Eller?

Den tredje tanken var en idé om en häftig film, en film som VI antydde men som jag inte tror att de försökt sig på. Och om de de facto gjort denna idé var den lite för dold för mig i alla fall. Idén är att man får följa sönderfallet av ett pars förhållande men att den part som man tror är den underlägsna i slutet av filmen visar sig vara den som styrt allt och egentligen är den starka. Man ska alltså under stora delar av filmen se den ena parten, tex mannen, framstå som den dominante och "elake". Kvinnan målas då upp som ett offer och en person som har en svag vilja. Under tredje akten ska så allt ändras då vi via flash backs ser att den "svaga" egentligen manipulerat och styrt hela processen. Den "svaga" är psykopatisk och pådrivande. Den som vi trodde var den starke och dominante parten ska visa sig vara offret. Man leker med perspektiven, och visar betydelsen av vilket perspektiv man har när en situation betraktas. För att detta ska funka måste ett mycket tajt manus skrivas. Sedan behöver man scener som kan ses ur två perspektiv. Alla scener som visas i början av filmen ska visa oss att den ena är stark och den andra svag, men senare i filmen ska vi se om scenerna i ett nytt perspektiv, det är där flash backs kommer in, och då ser vi att rollerna i sanning är omvända. Det skulle kunna bli en spännande liten film.

Åter till filmen VI. Filmen känns ofärdig. Den skrapar på ytan på ett spännande karaktärsdrama, men manus och skådespeleri levererar ojämnt och det blir en oren känsla över filmen. Det känns nästan som att detta kunde vara första delen av en bättre film, där den tredje akten skulle behandla de två huvudpersonernas motiv mer ingående. Ibland kan filmmakare vara för övertydliga och det är inte bra, men det är likväl inte bra att vara så vag att meningen med filmen inte går fram...

Jag ger VI tre pedantiska och svartsjuka pojkvänner med psykotiska flickvänner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lyd nu min befallning och kryp hit för att kolla in vad de andra i gruppen tyckte:
Fiffi
Johan
Jojjenito

Månadens tema från filmspanarna är "Film om film". Jag är nog inte den enda filmälskaren i världen som gillar film om film. Temat känns extra spännande för mig då jag skriver en del om film på min blogg, och filmindustrin indirekt finns med i tankarna när jag författar mina revyer och funderar på vad de gjort bra respektive dåligt. Helst skulle jag velat skriva en lång, detaljerad och briljant text på ämnet "Film om film". Men ack, mitt i ett som det visade sig tidskrävande bondprojekt och diverse andra sidoprojekt och blogginlägg så kändes det orimligt att få till revyn som skulle få dig att tappa hakan. Istället bestämde jag mig att erbjuda dig en Topp 10-lista som förhoppningsvis beskriver mina åsikter i ämnet enligt devisen "visa mig din Topp 10-lista och jag kan säga vem du är"...

Min lista innehåller en blandning filmer som behandlar filmindustrin på ett eller annat sätt. Jag har begränsat mig lite och valt att inte ta med filmer som handlar om karaktärers privata filmer, några sådana titlar kommer i slutet under hedersomnämnanden. Jag har med en film som jag alltid pratat om som den bästa film jag sett som jag aldrig såg på bio. Där är en annan film som blivit bättre och bättre var gång jag sett den, från normalt bra romantisk komedi till guilty pleasure till en favoritfilm. Listan innehåller också en film som jag såg igår enkom för att jag misstänkte att den skulle kunna slå sig in på denna lista, och det gjorde den. Jag har ingen svensk film på listan, inte heller någon italiensk. Jag adderar vilka filmer jag borde sett i en öppenhjärtig självbekännelse nederst i inlägget. Men då så, låt oss börja...

10. Tropic Thunder (2008)

Vi börjar med en mycket rolig film om inspelningen av en fantastisk Vietnam-film. Robert Downey Jr som metodskådespelaren!

9. Argo (2012)

Argo var kanske inte förra årets bästa film, där var Hollywood allt för fega, men en mycket kul sann historia som visar att även dåliga science fiction-filmer kan vara viktiga ibland!

8. Last action hero (1993)

Hysterisk actionkomedi med Arnold som den siste actionhjälten som via en magisk biljett hamnar i vår verkliga värld. Var väl första filmen vi träffade pappa Lannister i också!

7. State and Main (2000)

Ironi, komedi och ett varmt hjärta blandat i en stor skål. Underbar liten film som fler borde se.

6. The Artist (2011)

Bästa regi, bästa film och bästa skådespelare från 2011. Stumfilmen om eran då filmbranschen gick från stumfilm till "talkies". Javisst är den härlig, men den har lånat extreeeemt mycket av nästa film...

5. Singin' in the rain (1952)

Jag slängde in denna i dvd-spelaren endast för detta tema och det är jag glad för. Vilken pärla! Hade ingen aning om att Gene Kelly var så bra! Revy kommer!

4. America's sweethearts (2001)

Hehehe. Aj vad bra denna film är. "My un-guilty pleasure" på denna lista. Christopher Walken som demonregissören Hal Weidmann, hehe.

3. Sunset Blvd. (1950)
Norma Desmond: "I am big. It's the pictures that got small"

Norma Desmond: "All right Mr. DeMille, I'm ready for my close-up."

2. Mulholland Dr. (2001)

Den ultimata filmen som visar Hollywoods baksida. Den ultimata filmen för att visa Naomi Watts ofantliga begåvning.

1. The Player (1992)

"Den bästa film jag sett som jag inte sett på bio." Sant! En satir över Hollywood som alla filmälskare borde se.

Hedersomnämnanden och bekännelser

De filmer om amatörfilmare som jag diskvalificerade redan före matchen startade var Sex, lies and videotape (1989), Super 8 (2011) och Exit through the gift shop (2010).

Det finns en hel del dokumentärer om filminspelningar som bör beaktas. Jag har sett Lost in La Mancha (2002) men den föll mig inte på läppen, men jag skulle gärna se dokumentärerna Hearts of darkness: A filmmakers apocalypse (1991) och Burden of dreams (1982).

Många av de största regissörerna har gjort film om film och de flesta av dem har jag kvar... Jag har sett Woody Allens The purple rose of Cairo (1985), men jag har kvar bröderna Coens Barton Fink (1991), Fellinis 8 1/2 (1963), Truffauts Day for night (1973), Godards Contempt (1963), George Cukors A star is born (1954) och Preston Sturges Sullivan's travels (1941). Vad fasen? Har jag missat alla dessa men tycker ändå att jag gillar film om film? Ofattbart! Det får bli ett projekt på detta. Därmed basta!

Det lustiga med Filmspanarteman är att en massa andra filmbloggare på något magiskt sätt får för sig att blogga om samma tema samtidigt som jag. Kolla in vilka tänkvärda och intelligenta texter dessa fantastiska bloggare åstadkommit:
Addepladdes filmblogg
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr filmblogg
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Bond nr 16: Licence to kill

Utgivningsår: 1989
Regissör: John Glen
Locations: Key West, det påhittade landet Isthmus

Plot: Felix Leiter blir attackerad av sydamerikansk knarkkung på sin bröllopsdag och hand brud blir mördad. Bond startar en personlig vendetta, blir avskedad från MI6 på grund av hans olagliga aktiviteter, jag knarkkungen och räddar dagen.

Cast
James Bond - Timothy Dalton
Sanchez - Robert Davi
Milton Krest - Anthony Zerbe
Dario - Benicio del Toro
Truman-Lodge : Anthony Starke
Heller - Don Stroud
Kilifer - Everett McGill
Professor Joe Butcher - Wayne Newton
Pam Bouvier - Carey Lowell
Lupe - Talisa Soto
Felix Leiter - David Hedison
Della - Priscilla Barnes
Sharkey - Frank McRae
Miss Moneypenny - Caroline Bliss
M - Robert Brown
Q - Desmond Llewelyn

Revy
Det blir extra roligt när jag ser någon av alla dessa bondfilmer med goda vänner. Som sextonde film i projektet såg jag sextonde bondfilmen tillsammans med Joel och Fiffi (respektive revyer via länkarna). Joel är ju känd för sin stora kärlek till Licence to kill. Han håller den till och med som bästa filmen i hela serien. Jag tyckte att det var extra kul att se den med honom då vi fick följa och ryckas med i hans entusiasm för filmen. Före filmen startade frågade jag Joel hur bra han "egentligen" tycker att Licence to kill är och han svarade att rent objektivt är det en stark fyra men subjektivt är den en fem av fem. Först nu när jag ska klä mina åsikter om filmen i skrivna ord inser jag hur bra det är att separera dessa två domäner åt när det gäller denna film, det objektiva och det subjektiva.

Jag är med Joel till 100% då det gäller filmens tajta manus. Handlingen är väl underbyggd och alla scener hänger ihop. Saker som Bond gör i vissa scener har betydelse och ger underlag för senare scener. Men det är ändå en hel del saker som jag inte får att gå ihop, och mer om det nedan under respektive kategori.

Det största och allvarligaste problemet jag har med denna film är dess sanslösa brutalitet ihopblandat med en Roger Moore-aktig humor och käcka one-liners. Inte långt in i filmen blir Felix Leiter och hans fru övefallna precis efter de vinkat av bröllopsgästerna. Leiter blir knockad och sedan våldtas och mördas Della. Jag tänker genast på en liknande scen ur Michael Mann's Heat. Det är scenen när Trejo blir misshandlad till en hårsmån från döden och hans fru Anna brutalt våldtas och mördas. Denna scen och hela Heat har ett allvar och en tyngd som Licence to kill inte kommer i närheten av. Teamet har inte ens försökt göra en allvarlig film, istället får vi se Q med lösmustasch prata walkie talkie i form av en sopkvast. Det är blandningen av det übervåldsamma och den glada tonen i komediscenerna som jag inte får att gå ihop.

Samtidigt lockas jag som säkert många andra av mörkret i Bond. Men jag kan ändå inte jämföra Daltons filmer med Daniel Craigs mörka bondfilmer, i det senare fallet har hela filmerna en mörkare ton. De har nu förstått (?) att mörkret trycker undan det farsartade och en viss sorts lättsam humor. Det kan finnas humor i mörkret, men den görs och känns annorlunda.

Prologen: 7

Det är en actionsfylld och häftig prolog. Som vi sa under tittningen måste Christopher Nolan sett denna film före han skrev ihop inledningsscenen i The dark knight rises.

The dark knight rises eller Licence to kill?

Bond och Leiter är på väg till Leiters bröllop. Bond är best man och har koll på ringen. På väg till kyrkan får de veta att den länge efterjagade knarkkungen Sanchez är inom räckhåll och de två vännerna slänger sig iväg och jagar buset. Det slutar med att Bond krokar fast stjärtvingen i Sanchez lilla sportplan i en vajer från en helikopter och de lyfter upp planet och åker hem med det. Spektakulärt. Noterbart är att detta var före CGI eran.

Inception eller Licence to kill?

Bondlåten + Titelsekvensen: 6

Licence to kill sjungs av Gladys Knight och jag gillar den pompösa låten, perfekt för en bondfilm. Jag gillar nog generellt sett de lite nyare låtarna och denna är på gränsen att definieras som "ny": den är ny för mig i alla fall i och med att jag såg filmen på bio som ny. Titelsekvensen är av gammal klassisk sort, tjejer och spelbord passerar revy, pistoler som avlossas och kikarsikten. Filmerna med Dalton var ett steg tillbaka till grundelementen i bondserien och denna titel sequence visar just det.

Storyn: 7

Som jag skrev i inledningen är det inget fel på storyn. Bond på en personlig hämndresa och i en vendetta mot en knarkkung som är så rik att han köpt ett helt land. Bond kör någon slags Yojimbo-taktik. Han får Sanchez att misstro medhjälpare och gör sig av med dem en efter en. Det är självklart intressant att Bond blir fråntagen sin licens att döda och blir avstängd från aktiv tjänst hos MI6. Och att Miss Moneypenny och Q hjälper Bond ändå. Det är bara trist att de blandar sadisstiskt våld med lättsam humor. Det finns ju så mycket trevligt i denna film objektivt sätt, men subjektivt sett gillar jag inte att de blandar genrer så ogenerat.

Bondskurkarna: 8

Robert Davi i rollen som Sanchez är bra. Det etableras väldigt tidigt i filmen att storskurken är mycket elak och det är bra för filmen även om man kan ha sina synpunkter på hur de väljer att visa upp hans elakhet. Davi fyller rollen väl och han spelar den tämligen seriöst vilket är ett fräscht val efter alla skurkar under Moore-eran. Storyn är tät och vi får därmed en herrans massa underhuggare. Den sliskigaste av dem alla är en ung, och smal (!), Denicio del Toro i rollen som den sadistiske Dario. Del Toro är mycket bra.

Om Sanchez och Dario är farliga "på riktigt" har vi två skönt äckliga men lite mer karikatyriska skurkar i förrädaren Kilifer och den gamle Macahan-skurken Anthony Zerbe som Milton Krest. Den sistnämnde blir briljant lurad av Bond i en lång set-up som det lagts ner en del manusarbete på. Han går ett plötsligt slut till möte, som om luften gått ur honom!

Men min subjektiva lilla höjdpunkt inom denna kategori är ändock Wayne Newton i rollen som den alltid leende Joe Butcher. Han spelar en helt annan roll i Ett päron till farsa i Las Vegas, men ändå ser man likheterna mellan karaktärerna. Lustigt.

Bondbrudarna: 6

Objektivt sett är Pam Bouvier en perfekt "modern" bondbrud. Hon ser bra ut, hon är självständig och tar för sig. Hon har en egen karriär och hon räddar faktiskt Bond flera gånger om. På pappret är hon super. Just för att hon är så stark blir skämtet när Bond kallar henne "my executive secretary Miss Kennedy" så roligt. Men subjektivt sett känner jag inte alls för henne. Jag sitter mest och fascineras över vilka konstiga kläder folk hade på sig på 80-talet (en par byxor som sitter uppe på magen...). Men visst är hon läcker i aftonklänningen. Jag förstår inte varför jag inte gillar henne mer.

Den andra tjejen, Lupe, är mest menlös, på gränsen till irriterande. Givetvis min subjektiva känsla runt henne. Hon används ju på ett bra sätt i handlingen. Det är via henne vi får lära känna Sanchez, det är med henne Bond pussas och gör Pam avundsjuk och hon hjälper också Bond vid ett tillfälle eller två. Nej det blev inte så bra i denna kategori.

Medhjälparna: 6

Leiter och hans Della spelar avgörande roller i handlingen men de syns inte så mycket i bild. Sharkey likaså. Kan han vara ytterligare en fiskare i samma familj som Quarrel (Dr. No) och Quarrel Jr. (Live and let die). Han råkar i alla fall illa ut innan man hinner lära känna honom.

Detta blir istället Q's film. Här kommer Q ut ur sitt labb och hjälper Bond med både det ena och det andra. Han blir en comic releif i denna i grunden mörka film. Det är inte Q's fel, men hans roll är kanske den som skaver mest i blandningen av stämningar som denna film erbjuder. Men visst om man är på det humöret är Q himla rolig. Hans förklädnad med mustaschen måste var en av hela seriens bästa och hans minspel när Bond skickar hem honom men sedan ändrar sig är gulligt. Den gamle goa Q.

Actionscenerna: 5

Filmen har några riktigt schyssta actionsscener, men det första jag måste ta upp är de fina explosionerna. Här har de inte sparat vare sig på krutet eller bensinen. Det är stora, jättestora, och färgglada explosioner som nästa känns lite pornografiska.

Rent objektivt sett har filmen bra actionsscener. En av de häftigaste är en undervattensscen där Bond fajtas mot fiender och hamnar i ett riktigt dåligt läge då hans luftslang till tuberna skurits av och han är omringad av tre fulingar. Det är då han skjuter en harpun upp i en av pontonerna i ett sjöflyg som just startar. Bond dras iväg som skjuten ur en kanon. Häftigt.

Men rent subjektivt sett är det trist att han åker på fötterna som vattenskidor och dessutom kan tas sig ikapp flygplanet. Det är rent blaj. Efter det kommer flera bra och ösiga scener, men sedan förstör de all känsla i filmen igen när de kommer till långtradarscenerna. Bond kör långtradare på "två" hjul och han stegrar en dito. Det blir för mycket och passerar gränsen för "the suspension of my disbelief". Tyvärr. Kategorin blir köttfärs.

Gadgets: 5

Några få men lustiga. Bäst är Dentonite Toothpaste. Bara namnet är värt. Den stora grejjen är en signature camera gun som Q ger Bond, inprogrammerad så att bara Bond kan få den att avfyras. Den har en lasermojäng också.

Quotes: 5

Denna kategori är som filmen i övrigt, det finns både allvarliga och mörka citat samt komiska one-liners. Filmen ambivalens gör sig påmind igen.

[Bond reluctantly takes Della's garter]
Della Leiter: Did I say something wrong?
Felix Leiter: He was married once. But it was a long time ago.

Felix Leiter: Where's my wife?
Dario: Don't worry. We gave her a nice Honeymooooon.

Ed Killifer: There's $2 million in that suitcase. I'll split it with you.
Bond: You earned it. You keep it, Old Buddy!

M: This private vendetta of yours could easily compromise Her Majesty's government. You have an assignment, and I expect you to carry it out *objectively* and *professionally*!
Bond: Then you have my resignation, sir!
M: We're not a country club, 007!
M: Effective immediately, your licence to kill is revoked, and I require you to hand over your weapon. Now. I need hardly remind you that you're still bound by the Official Secrets Act.
Bond: I guess it's, uh... a farewell to arms.

Rolig one-liner?

Bond: Pam, this is Q, my "uncle". Uncle, this is "Miss Kennedy," my "cousin."
Q: Ah! We must be related.

Pam Bouvier: It's *Ms. Kennedy*. And why can't you be *my* executive secretary?
Bond: We're south of the border. It's a man's world.

Pam Bouvier: Out of Gas. I haven't heard that one in a long time.
Bond: Well, they must have hit the fuel line.

Professor Joe Butcher: Bless your heart!

Franz Sanchez: You could have had everything.
Bond: Don't you want to know why?

Pam Bouvier: Why don't you wait until you're asked?
Bond: So why don't you ask me?

Sista scenen: 4

En stor fest för att fira att Sanchez är borta. Leiter pratar med M på telefonen och vidarebefodrar till Bond att han får tillbaka sitt jobb. Samtidigt gör Lupe närmande till Bond och Pam springer förtvivlad ner till våningen under. Bond declinar Lupe och lämnar över henne till el presidente och hoppar ner i poolen nedanför, missar poolens stentrappa med en decimeter, och drar ner Pam i vattnet för en omfamning. James Bond will return, but not Dalton.

Jakt i udda fordon
I denna film lyckas de få till jakt med långtradare. Får mig att tänka på 70-talsfilmen Convoy med Ali MacGraw och Kris Kristofferson.

Sammanfattning

Mörker, mörker, kul skämt, mörker. Problemet definierat. Joel må ha rätt när han säger att Licence to kill "objektivt" sett är en 4/5, men mitt subjektiva betyg blir ett snäpp lägre. Jag tycker inte att de lyckas göra en supermörk bondfilm på rätt sätt. Det fick vi vänta många år till för, tills Daniel Craig äntrade scenen som den olycklige agenten. Det känns som att producenterna har försökt att styra Bond in på mörkare och allvarligare vatten ända sedan Roger Moore lämnade Bond totalt marinerad av farsartad humor. De försökte en blandning av mörker och humor med Dalton, de försökte samma sak en gång till med Brosnan, men de tonade då ner mörkret en aning (förutom i vissa scener med Elektra tex). Till slut var producenter, och publik (?), redo för Craig. Ok, so be it.

Totalsumma: 57
Betyg: 3/5

Trailer
Trailer (fan made)

Bond nr 4: Thunderball

Utgivningsår: 1965
Regissör: Terence Young
Locations: Paris, London, Shrublands Health Retreat, Nassau, Bahamas

Plot: Bond åker till Bahamas för att söka reda på de två atombomber som SPECTRE stulit och som de hotar västvärlden med.

Cast
James Bond - Sean Connery
Emilio Largo - Adolfo Celi
Fiona Volpe - Luciana Paluzzi
Count Lippe - Guy Doleman
Vargas - Philip Locke
Domino - Claudine Auger
Pat Fearing - Molly Peters
Felix Leiter - Rik Van Nutter
Paula Caplan - Martine Beswixk
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn

Revy
I onsdags kväll kom jag hem efter tre timmars djup koncentration vid bridgeborden. Eftersom det ibland kan vara svårt att varva ner efter liret slog jag mig ner och började kolla på nästa film i bondprojektet, Thunderball. Men desto längre ner i reclinerfåtöljen jag gled desto dåsigare blev jag. Ögonen var fortfarande öppna men hjärnan gick i shut down mode. När jag sett nästan hela filmen satt jag mig med ett ryck upp och stoppade filmen. Vad var detta, är Thunderball helt värdelös frågade jag mig själv. Det var inte så jag kom ihåg den. Men nästan inget händer och var är all action? Jag stängde ner systemet och gick till sängs.

Dagen efter såg jag om hela filmen, denna gång pigg efter en stärkande natts sömn. Nu såg jag filmen med öppna ögon i fler betydelser än de rent fysiologiska. Thunderball är en riktigt skön bondfilm. Skönt! Sean Connery bär hela filmen på sina breda axlar. Den är mycket riktigt mer en pratig agentfilm än en actiondängare. Jag skulle vilja påstå att i princip hela filmens dialog är lysande. Var och varannan scen har otroligt fyndiga utbyten som kombinerat med vältajmat skådespeleri gör filmen mycket njutbar (i vaket tillstånd!). Jag hoppas kunna fiska upp några av de många suveräna replikerna i lämpliga kategorier nedan.

Sean Connery var det ja. Han är glimrande i denna film. Eftersom det inte finns en primär bondbrud vid hans sida under filmen utan det är en tre, fyra stycken som turas om är det verkligen Connery ensam som drar hela lasset. Bond är i centrum än mer än vanligt. Connery har ett leende på läpparna som visar en agent med mycket gott självförtroende, men också en man som kanske inte bryr sig så mycket? Men det jag gillar allra mest är de små nästan obemärkliga minerna han gör. Han brukar till exempel blinka till innan han går in i farliga situationer, en långsam blinkning som om han har en inre dialog om huruvida han ska gå vidare eller ej.

Jag får ta mig en rejäl funderare på vem som är bästa Bond inför mina avslutningsinlägg. Connery är uppe och nosar på förstaplatsen, men det är hårt däruppe. Thunderball är i alla fall en väldigt bra bondfilm och den är fortfarande väl värd fler omtittar. Om inte annat för att få studera hunden som står och kissar mitt i karnevaltåget...

Prologen: 5

Detta är prologen då Bond slåss med den till kvinna förklädde SPECTRE-agenten Jaques Bouvar. Bond bevittnar begravningen för Bouvar och ser sedan när den eleganta damen öppnar bildörren till den väntande limosinen. För Bond är denna lilla tabbe tillräcklig för att han ska förstå att Bouvar inte är död utan livs levande och utklädd till kvinna. Långsökt men lite småkul. Under det efterföljande slagsmålet kör de med ett trick som flera tidiga bondfilmer lider av då de spelar upp filmen snabbare än normalt, för att publiken ska få en känsla av fart och fläkt i actionsscenen. Det är ett trick som inte är speciellt lyckat.

Efter Bond knäckt nacken på Bouvar flyr han platsen med en raketmanick som den de hade på invigningen av OS i Los Angeles 1984. Spektakulärt, men ganska åldrat.

Bondlåten + Titelsekvensen: 4

Tjuren från Wales, Tom Jones brölar ut denna klassiska bondlåt. Den är maffig och den hör till, men den är inte en riktig favorit. Titelsekvensen är ordinär och tråkig, siluetter av tjejer som simmar under vattnet. Passande för denna film men inte så upphetsande.

Storyn: 7

Lika komplexa och orimliga som en del av de senare bondfilmernas handling kan vara, lika enkel och rättfram är denna. Filmens handling följer tydligen boken mycket nära och vi får en "hemliga agent"-drama istället för en actionfilm. Bond är en av flera agenter som alla letar efter de stulna atombomberna. Det bara råkar vara Bond som undersöker den ledtråden som leder britterna till att lösa upp situationen.

Mycket tid läggs ner på att sätta upp hela historien, med SPECTREs plan med Angelo osv. Det har gått hela 45 minuter av filmen när Bond lämnar MI6 och Miss Moneypenny för att bege sig ut på sitt uppdrag. Kul scen där Bond och åtta andra 00-agenter får sina uppdrag. Bond ska åka till Kanada, men föreslår för M att han ska kolla upp systern till piloten istället. Lyckligtvis för Bond (och filmbolaget) befinner sig systern på Bahamas. Jag gillar också hur M står upp för Bond inför ministern flera gånger i filmen.

Bondskurkarna: 8

Huvudskurken i denna film är den Rastapopoulos-like Emilio Largo och han är helt ok. Han kör en "larger than life" SPECTRE-skurk. Det är som att han gör en liten paus före varje kommentar...

Largo: (slowly)... Open the under water hatch.
Man: (quick) Open under water hatch.

Den sliskigaste skurken är dock Vargas, han som inte älskar. Han ser verkligen psykopatisk ut. Det är lite synd att vi inte får se mer av hans antagligen intressanta psyke. Dessutom tar Bond död på honom alldeles för lätt.

Largo: Of course. Vargas does not drink... does not smoke... does not make love. What do you do, Vargas?

Mest intressanta av skurkarna är givetvis den rödhåriga Fiona Volpe. En av få kvinnliga bondskurkar som verkligen är farliga. Kvinnan med den dödliga motorcykeln, kvinnan som kör bil så fort att självaste James Bond blir illa till mods, kvinnan som förför Bond lika mycket som han henne. Roligaste scenen är då Bond överraskar Fiona när hon tar ett bad i hotellrummet. Hon ber Bond att räcka henne något att skyla sig med och Bond sträcker fram hennes sandaletter. LOL.

Would you mind giving me something to put on.

Senare i filmen blir Fiona istället för Bond skjuten av hennes kumpaner. Bond svänger runt med henne och använder henne som en sköld mot kulan. Vad tycker man om den scenen? Solid?

Bondbrudarna: 9

Denna film har som sagt inte en bondbrud utan en massa. Först har vi den mycket lustiga Pat Fearing, ni vet hon med minkhandsken. Bond möter henne på hälsohemmet och han belägrar henne efter viss motstånd. Frejdig ung dam som till slut blir lurad av Bond efter en incident med en spine stretcher.

Nej, inte ligga. Jo.

Bonds andra erövring var den spännande Fiona Volpe. Den tredje bondbruden är såklart Domino, Dominique Derval, pilotens syster som Bond reser till Nassau för att leta efter. Claudine Auger spelar den till synes svaga karaktären, en trofé för den hon tillhör. Domino är en sorgsen själ som inte verkar veta vad hon vill göra i livet. Nu har hon blivit en ung älskarinna åt den store Largo. Hans niece som de säger. Med tanke på att Domino får sista ordet i deras relation så funkar hon bra i handlingen. Annars är det mest dialogerna mellan henne och Bond som är behållningen. Plus att Bond suger av hennes fot såklart. Hon har nästan en lika avmätt och uttråkad attityd som mästeragenten själv. Jag finner hennes karaktär fascinerande, hon är ljuvlig. Indeed.

James Bond: My dear, uncooperative Domino.
Domino: How do you know that? How do you know my friends call me Domino?
James Bond: It's on the bracelet on your ankle.
Domino: So... what sharp little eyes you've got.

James Bond: Wait 'til you get to my teeth.

Medhjälparna: 6

Felix Leiter har en stor roll. Han syns i full kostym och solglasögon på stranden, och på kasinot fortfarande med solglasögonen. För att vara en CIA-man är han otroligt uppseendeväckande. Han både ser ut och beter sig som en agent, men ska inte agenter dölja sig litet?

Bond har en lustig dialog med Miss Moneypenny som jag inte alls fattade. Han ringer in och hon trilskas med honom:

Bond: Yes, I think it's a tong sign. The Red Dragon from Macao. Ask Records to verify it.
Miss Moneypenny: Sorry, sweetie. You're off duty. File it till you get back.
Bond: Moneypenny, I'll put you across my knee.
Miss Moneypenny: On yoghurt and lemon juice? I can hardly wait!

Actionscenerna: 5

Som den agentdrama den är så är det inte många actionsscener. Förutom alla dessa undervattensscener! Dem finns det desto fler av. Action under vatten kan vara intressant, men den avslutande striden blir lite tradig på gränsen till tråkig. Jag gillade de vackra fallskärmarna som sjunker i havet som gigantiska brännmaneter.

I övrigt har filmen små actionsnuttar här och där men det är inte fokus på stora scener. Istället smyger Bond om natten och undersöker, råkar i handgemäng, men håller sig förvånansvärt lugn. Bond vinner inte heller alla slagen, även om han vinner kriget till slut.

Gadgets: 5

Det finns en massa gadgetar i denna film. Raketgrejjen från prologen. En klocka med inbyggd geigermätare. En kamera med inbyggd geigermätare som Bond ger Domino. Sen har vi en klassiker, re-breathern, manicken med syre för några minuter som Bond använder när han fastnat i Largos pool samt i slutstriden. Bond har en gömd kassettbandspelare som startas då den detekterar ljud, gömd i en telefonbok. Och till sist ett piller Bond sväljer som hans kompisar kan pejla och därmed hitta honom. Bond blir instängd i en undervattensgrotta men hittar till slut en öppning mot himlen och blir räddad därur. Bästa gadgeten i denna film är re-breathern!

Quotes: 8

Thunderball har inte så många one liners men den erbjuder flera mycket bra replikskiften där situationen, skådespelarnas ordval och betoning samt deras ansiktsuttryck måste vägas in för att citaten ska komma till sin rätt.

Bond duellerar med Pat Fearing under flera älskvärda scener...
Pat Fearing: Funny-looking bruise. A fall?
Bond: A poker, in the hands of a widow.
Pat Fearing: Really? I'd have thought you were just the type for a widow.
Bond: Not this one. He didn't like me at all.

Bond: [draping arm around nurse] Do I seem healthy to you?
Pat Fearing: Too healthy, by far.

[after strapping Bond to the motorized traction table]
Pat Fearing: There, first time I've felt safe all day.

Pat Fearing: What exactly do you do?
Bond: Oh, I travel... a sort of licensed troubleshooter.

Bond: [massaging Pat] Mink. It uh, reduces the tensions.
Pat Fearing: [throaty voice] Not mine.

[after making love to Pat, Bond sees something suspicious on the grounds, and gets up to investigate]
Pat Fearing: James, where are you going?
Bond: Oh, nowhere. I just thought I'd take a little, uh... exercise.
Pat Fearing: You must be joking.

LOL, hon säger joking med sån inlevelse, om än inte helt solid.

Bond hämnas på Count Lippe
Count Lippe: [after Bond slides a broom handle through the handles of doors on a sitting steam bath that Lippe is in] What the hell do you think you're doing?
Bond: Now don't you worry, I'll tell the chef!
Count Lippe: Let me out of this bloody machine!

I'll tell the chef! LOL

Filmens sämsta skämt
[after leaving an Irrigation Therapy Room]
Bond: See you later, irrigator.

Bond och MI6

Miss Moneypenny: In the conference room - something pretty big; every double-o man in Europe has been rushed in. And the Home Secretary, too!

James Bond: His wife probably lost her dog.

M: Do we know where she is now?
James Bond: Nassau.
M: Do you think she's worth going after?
James Bond: Well, I wouldn't put it quite like that, sir...

Mycket lustig min och ton från Bond på den sista där...

Vidare till alla lustiga utbyten med Fiona Volpe...
Fiona: Some men just don't like to be driven.
Bond: No, some men don't like to be taken for a ride.

[Bond is standing in the doorway between their apartments as Fiona takes a bath]
Fiona: Aren't you in the wrong room, Mr. Bond?
Bond: Not from where I'm standing.

Fiona levererar en av hela seriens roligaste lines...
Fiona: You like wild things, don't you Mr Bond, James Bond.

Domino
Bond: I've been admiring your form..
Domino: Have you, now? Your name's James Bond and you've been admiring my form?
Bond: Most girls just paddle around. You swim like a man.
Domino: So do you.

Domino: [Imitating Bond] So sorry, my dear, but it's all over...

Bond och Largo
James Bond: That gun, it looks more fitting for a woman.
Emilio Largo: You know much about guns, Mr. Bond?
James Bond: No, but I know a little about women.

Bond: It looks very difficult.
[Shooting from the hip, Bond shatters his clay pigeon]
Bond: Why no, it isn't, is it!

Sista scenen: 4

Bond och Domino blir hämtade av ett flygplan. Lika spektakulärt som Bonds raketgrej i prologen, men otillfredsställande för romantikern i mig.

Jakt i udda fordon
Det lustiga är att det inte finns någon jakt i udda fordon i denna film. Vi får en mycket kort biljakt men sedan är det intet. Eljest.

Sammanfattning

Det finns minst två sorters bondilmer, dels de med storslagna och bombastiska actionsekvenser, dels de där man är mer trogen Flemings agentromaner och där Bond inte bara slåss och jagar skurken utan mer utreder och avslöjar storskurken innan finalen anländer. Thunderball tillhör den senare sorten. Jag gillar Connery's stil och denna film har många sköna scener. Det är en av favoritfilmerna i detta projekt.

Totalsumma: 61
Betyg: 4/5

Trailer
Trailer
Trailer (fan made)

Bond nr 22: Quantum of solace

Prologen: 7

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Storyn: 7

Bondskurkarna: 4

Bondbrudarna: 7

Medhjälparna: 6

Actionscenerna: 7

Gadgets: 1

Quotes: 4

Sista scenen: 4

Sammanfattning

Totalsumma: 54Betyg: 4/5

Bond nr 11: Moonraker

Prologen: 7

Bondlåten + Titelsekvensen: 1

Storyn: 2

Bondskurkarna: 6

Bondbrudarna: 5

Medhjälparna: 1

Actionscenerna: 4

Gadgets: 7

Quotes: 8

Sista scenen: 6

Sammanfattning

Totalsumma: 47Betyg: 2/5

Bond nr 19: The world is not enough

Prologen: 7

Bondlåten + Titelsekvensen: 4

Storyn: 8

Bondskurkarna: 6

Bondbrudarna: 9

Medhjälparna: 7

Actionscenerna: 5

Gadgets: 5

Quotes: 5

Sista scenen: 5

Sammanfattning

Totalsumma: 61Betyg: 4/5

Bond nr 7: Diamonds are forever

Prologen: 6

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Storyn: 3

Bondskurkarna: 4

Bondbrudarna: 8

Medhjälparna: 3

Actionscenerna: 3

Gadgets: 2

Quotes: 8

Sista scenen: 5

Sammanfattning

Totalsumma: 49Betyg: 2/5

Bond Nr 14: A view to a kill

Prologen: 3

Bondlåten + Titelsekvensen: 6

Storyn: 2

Bondskurkarna: 2

Bondbruden: 1

Medhjälparna: 5

Actionscenerna: 1

Gadgets: 5

Quotes: 5

Sista scenen: 2

Sammanfattning

Totalsumma: 32Betyg: 1/5

Bond nr 20: Die another day

Prologen: 8

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Storyn: 4

Bondskurkarna: 4

Bondbruden: 8

Medhjälparna: 4

Actionscenerna: 5

Gadgets: 2

Quotes: 7

Sista scenen: 7

Sammanfattning

Totalsumma: 56Betyg: 2+

Bond nr 9: The man with the golden gun

Prologen: 4

Totalsumma: 54
Betyg: 4/5

Totalsumma: 47
Betyg: 2/5

Totalsumma: 61
Betyg: 4/5

Totalsumma: 49
Betyg: 2/5

Totalsumma: 32
Betyg: 1/5

Totalsumma: 56
Betyg: 2+

Totalsumma: 44
Betyg: 2-

Totalsumma: 58
Betyg: 3/5

Totalsumma: 57
Betyg: 3/5

Totalsumma: 61
Betyg: 4/5