Quantcast
Channel: Fripps filmrevyer
Viewing all 2341 articles
Browse latest View live
↧

Djúpið (2012)

May 13, 2013, 11:00 pm
$
0
0


Betamax ÄR bättre än VHS.

Kan det vara så att isländsk film är på väg framåt igen? Det var länge sedan korpen flyger, men nu har jag sett tre bra filmer från Island de senaste åren. Först var det thrillern Reykjavik - Rotterdam, som blev så uppmärksammad att Hollywood gjorde en re-make på den med Mark Wahlberg i huvudrollen. Sedan var det Black's game, en av de största överraskningarna på filmfestivalen i vintras. Och nu var det filmen Djupet som jag och Fiffi såg tillsammans i fredags.

Djupetär en återgivning av en verklig händelse från tidigt 80-tal. Filmen berättar historien om en trålare med sex besättningsmän som kapsejsade utanför en enslig ö i Atlanten mitt i vintern. Det var minusgrader utomhus och vattnet höll den ljuvliga temperaturen om +5 grader. I sådana förhållanden överlever normalt sett ingen människa utan hjälp av överlevnadsdräkter och livflottar. Eller?


Filmens, och den verkliga händelsens, hjälte är Gulli en 30-årig fiskare med rejäl trivselvikt. Hans historia är av det mer sällsamma slaget. Filmen påminner en hel del om The perfect storm om man tar bort den glassiga Hollywood-lacken. Skillnaden mellan Wolfgang Petersens stormfilm och islänningen Baltasar Kormákurs havsfilm ligger i hur otroligt väl Kormákur målar upp människorna och miljön i sin film. I Djupet besöker vi ett tidigt 80-tal med en sådan detaljrikedom att jag tappar hakan. Man både fryser och ryser då man ser denna film. Det ser kallt ut på bilderna och minnet om ett svunnet 80-tal ger en gåshud. Det är som en tidsmaskin.

Befolkningen på Hemön lever ett hårt liv, det är bistra män som beger sig ut på fiskebåten den kalla marsmorgonen 1984. Men de är också bakfulla från gårdagens festande. De är hungriga på frukosten med ägg och bacon, de kivas om vilken film de ska se på videon (Hajen!) och de är goda pappor till sina barn därhemma. Invånarna på Hemön behandlas inte nedvärderande i filmen. De må ha hårda jobb men de betyder inte att de inte har drömmar eller inre liv som kan vara hur briljanta som helst. Det är vanligt fölk.


Filmen handlar om ett mirakel, om hur en man kunde överleva mot alla odds. Men också om tiden därefter. Hur han behandlas och hur han söker efter svaren. Varför överlevde jag men inte min kompis? Hur han möter de dödas familjer. Skådespelarna i filmen är riktigt bra och de spelar sina karaktärer med full respekt. Jag förstår inte isländska så det är svårt att säga, men det känns som att replikerna är naturliga och bra levererade. Inte teateruppläsning av replikerna som i svensk film av idag alltså.

Sörjer denna film de drunknade, eller firar den den överlevande? Ja. Jag ger Djupet tre stormfåglar av fem möjliga. Väl värd att se. Gå och se den!

Betyg: 3/5

Jag såg inte filmen ensam. Fiffi satt och huttrade bredvid mig. Vad hon skriver om filmen hittar du här.
↧
Search

Singin' In The Rain (1952)

May 16, 2013, 11:00 pm
$
0
0




Don Lockwood: Cosmo, call me a cab.
Cosmo Brown: OK, you're a cab.

Hur tror ni att en revy av Singin' in the rain skulle starta? Mat!

Film är som mat ibland. Det finns maträtter som är jättespännande att äta, men bara lite då och då, inte allt för ofta. Jag tänker kanske på kalvlever! Det finns film som är likadan. Jag tänker definitivt på musikaler. Visst, kul och festligt när det visas, men inte ett val jag skulle göra allt för ofta om jag fick råda, och det får jag ju!

Singin' in the rainär alltså en musikal och som sådan en udda fågel i mitt filmiska skafferi. Den är dock en Klassiker, med ett stort K, och den handlar om filmbranschen just när stumfilmens storhetstid började ta slut och "the talkies" tog över. Jag borstade tänderna och tog mod till mig att se denna film inför det senaste temat vi körde med Filmspanarna.

Och vilken sensation! Jag älskade verkligen filmen med hull och hår. Jag satt och njöt filmen igenom, med ett stort fånigt leende över hela ansiktet. Filmens lekfullhet och genomgoda snällhet fick mig på fall. Och dessutom hade jag mycket mer nöje av dansscenerna än vad jag trodde jag skulle ha. Den mest kända scenen, den med Gene Kelly sjungandes och dansandes genom regnet var faktiskt filmens kanske tråkigaste scen. Gene Kelly var filmens andra stora överraskning. Tala om star power, vilken karisma och vilket leende.


I filmen finns en "ond" kvinnlig kollega till Don, men hon är inte så farlig. Däremot älskade jag att Don och Cosmo var vänner och förblev så. Det hade varit så typiskt om det blandats in svek och avundsjuka mellan de två vännerna, men de gick inte i den fällan. För oss är ju denna film en gammal film, men jag blev förvånad över vilken modern syn på skvallerpressen, filmbranschen, kända människor och deras fans filmen har. Det är som att de blinkar och driver med hur mossigt det var på 30-talet. Filmen är ju inspelad på det "moderna" 50-talet. Och det lustiga är att mycket är lika än idag. The sound barrier.

En favoritscen är Good morning med alla tre. Vilken lycklig scen. Pappa Sigurd sjöng också denna låt om morgonen när vi åkte skidor som små. En annan är Make 'em laugh där Donald O'Connor som Cosmo är suverän. Samt scenen hos talpedagogen, Moses supposes. Som en extra bonus fick jag en liten stöt i kroppen när jag hördes Miss Lamonts talpedagog säga "No, no, Miss Lamont, round tones, round tones". Lyckorus.

Detta är en film som jag definitivt kommer se om igen.

Jag ger Singin' in the rain fyra steppande charmörer av fem.

Betyg: 4/5
↧
↧

Castle - Season 1 (2009)

May 17, 2013, 11:00 pm
$
0
0


Richard Castle: I really am ruggedly handsome, aren't I?

Jag tittar gärna på tv-serier. Visst, det tar lite längre tid att se en hel säsong än att titta på en film, men båda formaten är trevliga. I tv-serier kan längre historier berättas och mer fokus läggs ofta på att bygga upp karaktärer och relationer dem emellan. "TV-seriens" förträfflighet berättigar för övrigt ett långt köttigt inlägg, men det får bli någon annan gång.

När jag för ett tag sedan skulle börja titta på en ny serie fick jag en massa bra förslag. Jessica har sedan länge frenetiskt gjort reklam för serien Breaking bad, medan Cissan och Martin gjorde reklam för Sopranos och Mad men. Och alla pratar om Game of Thrones. Men icke, ty mitt val föll istället på Castle med allas vår favoritkapten Nathan Fillion. Jag kunde inte stå emot hans dragningskraft längre.

Mr Fillion spelar populäre författaren Richard Castle som via förvecklingar får möjlighet att samarbeta med Detective Kate Beckett som research för hans kriminalromaner. Detta är kanske inte världens bästa serie, men den har en go känsla och det är mycket lättsamt att titta på. Känslan över serien påminner om Tom Sellecks Jesse Stone-filmer, men med lite mer fokus på humorn...

Första säsongen är endast tio avsnitt men den fungerar bra för att etablera karaktärerna. Större delen av säsongen fokuserar på humorn som sagt, och där briljerar Nathan Fillion som vanligt. Mordfallen är genomgående extremt lätta att genomskåda, i 8 eller 9 av de tio avsnitten visste jag vem mördaren var långt innan utredningen närmade sig lösningen, men det gör mig intet då mordfallen bara är "nödvändigt ont" eftersom det är dialogen och karaktärerna som är av intresse. I slutet av säsongen blandar de in lite mer drama och det välkomnar jag starkt. Humorn ska vara karaktärsdriven och bygga på deras attityder, men den får inte ta överhanden. I de lite mer seriösa scenerna låter Nathan Fillion så förtvivlat lik Malcolm Reynolds. Och lika mysigt det är att höra Mal i mitt huvud igen, lika sorgligt är det att höra honom igen.

Kate Beckett spelas av Stana Katic som faktiskt hade en liten roll i bondfilmen Quantum of solace. Övriga biroller som är notabla är den gamla Falcon Crest-Maggie (Susan Sullivan) som nu spelar Castles mamma och den unga rödlätta Molly Quinn i rollen som Castles dotter Alexis.

Stana Katic är ganska bra, ganska snygg, ja ganska älskvärd. Men jag har inte blivit helt betuddad i henne än. Jag är sedan gammalt upp över öronen förälskad i Nathan Fillion och det räcker långt. Säsong 1 avslutas med en nervig cliff hanger. Jag vill se mer!

↧

Jack Reacher (2012)

May 19, 2013, 12:47 am
$
0
0


Jack: I was born in October; when I get to my birthday I'm going to pull the trigger. First, second, third...

Tom Cruise är en riktig stjärna. Jag kan inte komma på en enda gång han inte har levererat på den vita duken. Jag pratar då om honom som yrkesman, han verkar vara helt koko i det privata. Men som skådespelare är han av den yppersta eliten. Alla hans filmer är givetvis inte tipp-topp, men Tompa är crème de la crème.

I filmen Jack Reacher spelat Tom Jack Reacher (duh!), hjälten från Lee Child's bokserie. Vår tystlåtne men karismatiske huvudperson är en förde detta militärpolis som driver omkring i USA som en annan David Banner utan bindning till samhället och helt "off the grid" som en annan Harry Caul.

Filmen inleds med att en krigsveteran blir anhållen för ett massmord på öppen gata. Filmen utspelas i Pittsburgh tror jag. Gärningsmannens advokat Helen, fylligt spelad av den före detta bondbruden Rosamund Pike, tar hjälp av Jack Reacher som passande nog är en mästerlig utredare. Jag var först lite undrande över handlingen i filmen för visst var det så att vi tydligt såg att den misstänkte mördaren inte utförde morden utan blev ditsatt? Denna förvirring gjorde att jag satt och funderade i onödan över vem som gjort vad i filmen. Men i övrigt är detta en ganska tät action-thriller-drama. Tom Cruise och Rosamund Pike har en skön personkemi ihop. Hon är behaglig i denna film, men jag måste nog erkänna att jag inte är helt betuttad i henne. Jack Reacher har i Tompas skepnad ett moraliskt patos som går rakt igenom duken. Det är lätt att gilla filmens hjälte.


Trots att detta är en film som touchar thrillerns marker bjuder den inte riktigt på några större överraskningar. Den tar inga risker, det känns aldrig som att filmmakarna valt spännande alternativ. Det mest udda i filmen är nog skådespelaren i rollen som storskurk. Vi får ingen mindre än mannen med den knarrande engelskan med tysk brytning, Mr. Werner Herzog som the baddie. Mycket lustigt. Toms kompis från racerfilmen Robert Duvall är också med på ett hörn. Älskvärt men inte alarmerande.

Filmen är en trea men Tom Cruise är minst en fyra, men nu är det ju filmen jag bedömer så jag ger Jack Reacher tre slutscener som man skulle velat se lite mer av av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Vill du läsa mer? Följande excellenta bloggare har också sett filmen:

Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Vrångmannens och Surskäggets filmblogg
Addepladdes filmblogg
Steffo på Filmr

↧

The Last Stand (2013)

May 19, 2013, 11:00 pm
$
0
0

Arnold: I'll be back!

And he came back! Arnold höll vad han lovade. För första gången på 10 år spelar han nu huvudrollen i en film igen. Filmen är The last stand som är en liten pärla för oss actionfilmsälskare. Detta är inte en film som kommer revolutionera actiongenren, men den är en fräsch uppstickare. Den får mig att drömma mig tillbaka till 80-talets actionfilmer med glimten i ögat och mycket pang-pang. Den får mig att tänka på Roberto Rodriguez.

Arnold spelar den erfarne polisen från Los Angeles som trappat ner som sheriff i en liten amerikansk gränsstad till Mexico i södra Arizona. Filmen utspelas under ett dygn då en mexikansk knarkkung rymmer ur polisens förvar och flyr mot Mexico i en trimmad sportbil. Samtidigt jagar FBI med Forrest Whitaker och hans lata öga i spetsen knarkkungen med allt de har. Men det dröjer inte länge förrän det står klart att det är Arnold och hans lilla team av vicesheriffer som kommer stå upp emot knarkkungen och hans privata armé med legosoldater.


Sheriff Ray Owens: You make us immigrants look bad.

The last stand påminner för tusan lite om Rio Bravo. Det finns flera liknelser. den erfarne sheriffen, den unge hetsporren med ambitioner, den duktiga skytten på dekis. Det enda jag saknar är en romans med Arnold och någon skön dam, men det får vi icke. Kanske tur det, Arnold är ju inte purung längre, även om han faktiskt ser oförskämt fräsch ut i denna film. Jag återsåg med glädje Matt från tv-serien Friday Night Lights i rollen som den unge vicesheriffen Jerry Bailey.

Filmen är precis det den säger att den är. Snabba bilar, snygga shoot outs, sliskiga skurkar där vi har vår egen Peter Stormare i en prominent roll, och en bombastisk slutuppgörelse. Det blev en mycket trevlig stund med denna film.

Jag ger The last stand tre majskolvar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

↧
↧

Lost Highway (1997)

May 20, 2013, 11:00 pm
$
0
0


In the East, the Far East, when a person is sentenced to death, they're sent to a place where they can't escape, never knowing when an executioner may step up behind them, and fire a bullet into the back of their head.

För ett tag sedan fick jag nys om att filmbloggarvännerna Jojjenito, Fiffi och Jimmy skulle skriva om David Lynch's Lost highway. Det var en film jag länge tänkt se men aldrig kommit mig för. Vilket perfekt tillfälle tänkte jag och hakade på. Och vilken färd det blev, jag är glad att jag "tvingade" mig själv att se den. Jag älskar David Lynch men jag har inte sett allt. Favoriter är Mulholland Dr., The straight story och Twin Peaks.


Om du tyckte att Mulholland Dr. var svår att förstå så kan jag meddela att den var inget mot Lost highway. Tusen vilken vrickad film! Tusan vad obegriplig. Och tusan vilken bra film! Jag älskar Lost highway redan efter första titten. Efter Mulholland Dr. funderade jag ett tag och förstod snart hur den hängde ihop. Jag sökte på internet och fann att de flesta tolkade den som jag. Men jag har verkligen inte en aning om hur man ens ska kunna börja tolka Lost highway.

Jag kommer inte spoila hela filmen nedan, mer skriva några lösryckta tankar och känslor om filmen, men om du är känslig och vill se filmen helt ospoilad ska du kanske sluta läsa nu.


Det är uppenbart att Lost highway påminner en hel del om Mulholland Dr. Filmerna är drömska och handlar nog om olika sidor hos en själv, självbilden och dess avstånd från verkligheten. Det är svårt att sia vad som utspelas på riktigt och vad som utspelas i drömmar eller fantasi. Jag tyckte att Mulholland Dr. växte kraftigt då jag började förstå filmen. När det gäller Lost highway vet jag inte om samma sak kommer ske. Jag vet inte ens om man kan reda ut hur den hänger ihop. Men mest troligt är att filmen går att förstå och att den växer när den förstås. Jag kommer sannerligen söka på interwebben efter analyser och folks åsikter. Jag kan konstatera att filmen talade till mig oavsett om jag förstod den eller ej.

Inledningen på filmen är en ren skräckfilm tycker jag. De första 45 minutrarna var rysliga. Jag satt stel som en pinne i fåtöljen och kände mig skärrad. Lynch jävlas med oss med en massa närbilder kombinerat med hotfull bakgrundsmusik som satte en stor skräck i mig. När han äntligen tar några steg tillbaka med kameran väljer han att filma från golvnivån. Båda dessa kameravinklar döljer omgivningen från karaktärerna. I många scener kunde det lika gärna stå en person precis bakom eller vid sidan och kameran skulle inte se den. Lägg där till ett mycket obehagligt hus med en absurd och steril inredning, en mycket mörk hall - den var helt kolsvart senare - och den bioröda tjocka gardinen som till och med även den blev hotfull. Jag måste också erkänna att konceptet med videofilmerna som levereras på morgonen var skrämmande. Jag förstår att de ringde polisen.


Från och med fängelsescenerna ändrar filmen karaktär och resten av filmen är spännande, galet konstig och eggande, men filmen når inte tillbaka till skräcken den hade i början. Skräcken jag delade med Fred och Renee. Efter ett tag blir ju filmen mer ett mysterium. Vad händer, hur händer det och varför händer det? Vem är Renee, vem är Alice? Vem är Fred, vem är Pete? Fantasi, drömmar, mardrömmar?


Bill Pullman är hel ok som Fred. Han är dock mycket konstig i inledningen av filmen, han pratar lite mekaniskt eller utan passion, men jag vet ännu inte om det är för att Lynch ville ha honom så, eller om det är ett skavigt skådespeleri. Patricia Arquette är såklart bra i sina roller. Hon är nog både filmens offer och hondjävul. Men är hon en och samma karaktär? Är Lost highway bara ett provskott inför den fulländade filmen, Mulholland Dr.? Arquette kommer alltid vara Alabama i mitt huvud, det lider hon lite av här, och så är hon ju inte Naomi Watts. I rollen som Pete dyker en ung snygg Charlie Sheen upp, nä, det var inte sant, men tusan vad lik han var. Namnet är Balthazar Getty och han är en ny bekantskap för mig. Han funkar, han ser oskyldig och nästan perfekt ut. Ibland.


Filmens konstigaste figur är den mystiske mannen som spelas av den tveksamme Robert Blake. Finns den figuren ens? Knappast troligt, va? Representerar han åskådaren, eller sitter han bara i Freds huvud? Han såg djäkligt läskig ut i alla fall. Mindre läskig men ändock kul att se var allas vår favoritgalning Gary Busey.

Robert Loggia spelar Mr Eddy / Dick Laurent, mannen som gillar porrfilm men som hatar tailgating. Stackarn, han får alltid spela svin och skurkar. Tala om type casting.


Ok, varför var filmen så bra då? Först och främst är det en film som verkligen tar film som media så långt bort från main stream man kan komma. Jag älskar ambitionen och spektaklet. Jag älskar att känna mig totalt överkörd efter tittningen, men samtidigt med alla fibrer i min kropp känna trygghet över att David Lynch visste vad han gjorde och fick fram exakt det han ville med filmen. Jag älskar känslan av att bara  reagera känslomässigt på filmen istället för att analysera den, även om jag kommer göra just det efteråt. På många sätt tycker jag att Lost highwayär som en blandning av Donnie Darko och Mulholland Dr. Två favoritfilmer hos mig som båda fått 5/5. Och precis som i DD har den ett mycket vederkvickande soundtrack, allt från Bowies melankoliska och drömmande sång i titelsekvensen till Rammsteins arga pojkar. Lost highway når dock inte upp till den allra högsta sfären efter första titten. Jag behöver tänka mer, läsa mer om den och se om den. Sen kanske jag ger den tipp topp.

Jag ger Lost highway fyra superstarka vassa glasbord av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om du nu är helt lost kan du kanske behöva läsa lite mer om denna spännande skapelse? Kolla hit, kolla dit:
Jojjenito
Jimmy på Except Fear
Fiffis filmtajm

↧

The Great Gatsby (2013)

May 21, 2013, 11:00 pm
$
0
0


He gives large parties, and I like large parties - they're so intimate. Small parties, there isn't any privacy.

Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.

I slutändan blev det så att The Great Gatsby puttade bort Star Trek Into Darkness från min lista av filmer jag kommer ha sett på bio... Ok, hur var då med The Great Gatsby, denna bortputtare, denna bully? Hur förvaltade den det stora ansvaret att ta plats från en riktigt bra film?


Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför titten på The Great Gatsby. Det är svårt att föra över en roman som lever på ett briljant språk till den vita tredimensionella duken. Visst du kan visa upp snygga kläder och lite roliga scener från hejdlösa om än känslolösa fester. Men i en film är karaktärer och handling viktigare än i en lyrisk text som kan leva på språklig känsla på ett helt annat sätt. Det är väl därför som så få dikter filmatiseras, och än mer sällan i 3D.

Jag hängde dock upp mina förhoppningar på Carey Mulligan, det nya stjärnskottet sedan några år tillbaka och crème de la cème av skådespelerskor från vår generation. Titta gärna på hennes framfart i filmer som An education, Never let me go, Drive och Shame. Den enda varningsklockan jag hade var att hon också deltagit i Wall Street 2.


Tyvärr hade The Great Gatsby två av mina antifavoriter på premiumplats i rollistan; Tobey Maguire som är allmänt trist, och en av vår tid mest överskattade skådespelare Leonardo DiCaprio.

Vad tyckte jag då om The Great Gatsby? Först måste jag nu berätta om filmen jag såg i söndags, dagen efter vi sett The Great Gatsby, men tvenne dagar före jag skriver denna revy. Jag såg nämligen David Lynch's Lost highway. Den stora förloraren på grund av detta är The Great Gatsby. Jag kanske skulle kunnat ge den ett snäpp högre betyg, men inte nu när jag sett hur bra film kan vara i händerna på en riktig filmkonstnär.

Jag hade så förtvivlat tråkigt när vi såg The Great Gatsby. Den berörde mig inte alls. Jag var mycket nära att göra som en av mina grannar och ta mig en liten lur mitt i filmen. Carey Mulligan försökte säkert, hon kämpade säkert med allt hon hade, men ack så stentrist kärlekshistorien mellan henne och DiCaprio's Gatsby var. Bara yta och inte en uns av känsla. Slutet av filmen borde känts romantisk, sorglig, engagerande, någonting! Men det enda slutet gav var att bilden gick från färg i 3D tillbaka till svartvitt i 2D som den var i början.


På den efterföljande diskussionen om filmen var några i gruppen mycket positiva. Vi som inte ville "gnälla" höll en mycket låg profil. Någon tyckte att man kunde se en film om klasskamp i detta epos, och tyckte det var så synd om Gatsby för att ingen kom på hans begravning. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det berodde på hans fattiga bakgrund. Om det finns något land i världen som välkomnar "the self made man" är det väl just USA. Nej frånvaron av besökare på begravningen berodde nog på att han gjort sig rik med buffel och båg, med olagliga aktiviteter i form av "bootlegging" och kopplingar till maffian som antyds filmen igenom.

Nej, jag ser inte denna film som en film om klasskamp. Det den däremot kunde varit, ja borde varit, är ett bitterljuvt romantiskt drama. Men där fallerar den kapitalt för mig då jag som åskådare inte kände för de älskande tu. Alls. Inte ens Carey var spännande att se. Damn it!

Att känna sig uttråkad av en film är i min värld en dödssynd lika stor som att prata i biosalongen. Jag ger The Great Gatsby en amerikansk dröm av fem möjliga.

Betyg: 1/5


Nu hoppas jag att du är lika nyfiken på vad de andra filmspanarna tyckte om filmen som jag är! Detta kan bli en av de klassiska vattendelarna!
Fredrik on film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

↧

Iron Man 3 (2013)

May 25, 2013, 3:15 am
$
0
0


Tony Stark: I'm Tony Stark. I build neat stuff, got a great girl, occasionally save the world. So why can't I sleep?

Och så blev det så att jag och Andy valde Iron Man 3 istället för den nya Star Trek-filmen. Vi satte vår tillit till Robert Downey Jr och humorn över det sci-fi pekoral som Star Trek antagligen bjuder på. Jag hoppades att den tredje filmen om Iron Man skulle leverera. Jag gillade första filmen en hel del, men kanske lite mindre än vad de flesta. Och jag tyckte tvåan var svagare men den gillade jag nog aningens mer än folk normalt gör. Jag försökte hitta en visning i 2D, men tyvärr var det så dåliga visningstider att vi tvingades se den i 3D. Det vill säga sämre bild med suddig text och mycket dyrare. Man kan till exempel inte använda rabattkortet för vardagar på 3D, den 50% rabatten gäller bara 2D. Arrgh.

Iron Man 3är en sjudjäklans rolig film. Robert Downey Jr bär filmen på sina axlar och det är en otroligt skön snubbe, den där Tony Stark. Jag gillar framför allt filmens två första tredjedelar. I första delen får vi bakåtblicken, Tonys livvakt (förträffligt spelad av Jon Favreau) och Tonys meckande med sina leksaker. Där introduceras vi också till filmens dramatiska tråd om att Stark har postdramatisk stress. Han kan inte sova och har mardrömmar om vad som hände honom i The Avengers.

Just det faktum att The Avengers har hänt måste nu behandlas i varje kommande film om någon av figurerna i S.H.I.E.L.D. Så fort en av hjältarna råkar illa ut skulle han ju kunna kalla på sina kompisar. Varför Stark inte gör det i denna film är lite otydligt. Det antyds att Avengers bara ska användas mot utomjordiskt motstånd och en töntig grej som terrorism inte är stort nog för dem. Eller är det för att Stark skäms över sin PTSD som han inte vill kalla på de övriga?

Den andra delen är nog filmens bästa, dvs när han hamnat i South Carolina eller var det var han hamnade. Hans jabbrande med den lille pojken och perioden när han kastat dräkten och bara är sig själv var värt en långt större del av filmen. Attans, sitter jag här och önskar mig att Iron Man-filmen skulle vara utan Iron Man-dräkten? Kanske! Tänk på det.

I filmens actionfyllda sista tredjedel kommer några av filmens svagheter fram. Jag ska vara försiktig så att jag inte spoilar allt för mycket, men de flesta av er som velat se denna film har väl redan sett den? Filmen bjöd på cirka tre större twistar under slutet. Jag köpte nog både första och andra, men den tredje fattade jag inte ens vad den betydde. De första två twistarna handlade om folk som inte var vad de utsa sig för att vara. Vi fick en del riktigt roliga scener med en av dem. Även om de scenerna var roliga tar tyvärr den typen av scener ner filmen från en platå till en mindre seriös och lite mer banal nivå. Den sista twisten handlar om något som Tony kastade i havet i slutet av filmen. Vad betydde det? Halo förklarade det på ett sätt, Fiffi hade en helt annan förklaring. Vad betydde det inför framtida filmer? Att min önskning ovan går i uppfyllelse?

Till sist vill jag nämna den stora paradox som uppkommer då filmen har skurkar som i princip inte går att döda. Filmen blir mindre spännande av det. När dessutom skurkarna är så farliga att Stark måste använda sig av en armada av robotstyrda Iron Man-dräkter för att kunna förgöra motståndarna blir filmen ytterligare mindre spännande. Alla ambitioner att höja insatserna resulterar i motsatsen. Till detta kommer scenen med Pepper Potts. Insatserna, var tog de vägen? De var ju där ett tag, men ack alla försvann. Dramatiken i filmen tog slut ungefär runt Air Force One-scenen.

Men det gör inte så mycket, filmen var underhållande och Tony Stark är ändå Tony Stark! Vi satt på Halos uppmaning kvar under hela den långa eftertexten och skrattade gott åt extrascenen i slutet. Mycket roande, jag blev nästan grön i ansiktet av skratt!

Jag ger Iron Man 3 tre prototyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

↧
Search

Bond, James Bond: The Spy Who Loved Me (1977)

May 26, 2013, 4:57 am
$
0
0


Bond nr 10: The spy who loved me

Utgivningsår: 1977
Regissör: Lewis Gilbert
Locations: Österrikiska alperna, Kairo, Sardinien

Plot: Bond tvingas samarbeta med ryska agenten Triple-X i jakten på ett atomubåtsspårningssystem. Under äventyret hinner Bond både förhindra världskrig, stoppa Strombergs ambitioner att döda alla på jorden och starta en ny mänsklighet under havets ytan samt lägga Triple-X på rygg i sänghalmen.

Cast
James Bond - Roger Moore
Major Anya Amasova (Triple-X) - Barbara Bach
Karl Stromberg - Curt Jürgens
Jaws - Richard Kiel
Naomi - Caroline Munroe
Sandor - Milton Reid
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn
Fredrick Gray - Geoffrey Keen
Anatol Gogol - Walter Gotell


Revy
Älskade spion har en speciell plats i mitt filmliv. Det var antagligen den första barnförbjudna film jag såg då far och son for in till sommarbion i Skärhamn någon gång i slutet av 70-talet. Jag kommer ihåg kvällen som något mycket speciellt, det var inte så vanligt att jag och far gjorde saker tillsammans, och filmen var så fantastisk att jag knappt kunde tro att det var sant. Kanske lades grunden redan där för min livslånga kärleksaffär med film som konstform?

När jag nu såg om filmen var det en resa nerför minnenas aveny. Det som gjorde filmvisningen än bättre var att jag såg den tillsammans med min gamle gode vän från Skövde Olof; mannen, myten, legenden, Mr Magic helt enkelt. Olof var den STORE bondexperten när vi växte upp nere på västgötaslätta. Jag kände mig hedrad att få se filmen med honom.

Så efter denna inledning förstår du kanske att detta är en film som jag kommer ha mycket svårt att förhålla mig objektiv till. De flesta filmerna i serien har jag sett med "nya ögon" och bedömt dem efter vad jag tycker och känner om dem idag, som vuxen och låt oss säga litet mer erfaren filmtittare. Men The spy who loved me kommer för alltid att ses genom ett tidsfilter. Så är det bara.

Filmen är speciellt på det sättet att detta är höjdpunkten på Roger Moores stint som Bond, och höjdpunkten på de storslagna och bombastiska bondäventyren som hade sin storhetstid under 70-talet med en storskurk som vill förgöra världen, en lysande hench man, en vacker bondbrud och bilar, action och explosioner. Ack hur kan man inte älska spektaklet?



Prologen: 9

Detta är alla prologers moder. Den är kort men briljant. Introduktionen av Agent Triple-X (hysteriskt namn) görs med en liten twist. Man ska tro att det är mannen i sängen som är agenten, men nej, det visar sig att det är kvinnan i Barabara Bach's skepnad som är den fruktade agenten. Sedan följer den ikoniska skidscenen som slutar i ett av actionfilmens stora stunt. Bond åker ut över stupet och faller handlöst. Neeeeeeeeej. Jo. Fallskärmen! Intro nya versionen av bondtemat. Rysningar!

Bad girl: James, I need you!
Bond: So does England.



Bondlåten + Titelsekvensen: 8

Jag kanske inte höjer så många av 70-talslåtarna till skyarna men denna är ju helt fantastisk. Carly Simon har en pipa som heter duga. Låten är smäktande, pompös, den lovar bättre tider och inger hopp. Titelsekvensen är ytterst ordinär med pistoler och brudar i siluett. Har vi sett det förut?



Storyn: 5

Det är en enkel story, Bond hinner bara utföra en enda "task". Han åker till Egypten och letar och sen till Sardinien. Bonds uppdrag är att söka efter dem som tagit fram tracking systemet för atomubåtsjakt. Han samarbetar med Triple-X som i sin tur svurit på att döda sin älskares mördare. Hon samarbetar med Bond utan att veta om att det är han som är mördaren. Som vanligt får vi inte träffa storskurken förrän sent in i filmen. Och som vanligt är det skurkens hench men som Bond måste tampas med. Jag kan väl hålla med Joel om att en film som Licence to kill har ett manus på en helt annan nivå än en film som denna, med lite fler förvecklingar och händelser som påverkar senare handling etc. Men det är inte fokus på en invecklad handling i en film som denna. Det är inte det Bond är än (vid detta laget).



Bondskurkarna: 7

Stromberg har några guldkommentarer. Han spelas bra av en sliskiig Curt Jürgen, men han är inte med så mycket. Istället är detta till mångt och mycket Jaws film. Richard Kiel gjorde entré som den gigantiske mannen i denna film. Och my gosh vad stor han är. Vad kan man tycka om Jaws som karaktär? Han säger inget och ger ett ganska korkat intryck i de flesta scener han är med i. Han inger en viss respekt för sin råstyrka men ser jag honom som en riktigt farlig motståndare? Nej, han är ingen Grant direkt.


Vid sidan av Jaws har vi förstås Sando, denna korte men breda muskelknutte i samma form som en kortlek på bredden. Han ser ut som en linebacker från NFL. Scenen när Bond besegrat Sandor på taket är underbar. En mörk sida av Bond kommer här fram som vi inte får se så ofta från denna era av Bond. Sandor hänger i för glatta livet i Bonds slips och efter Bond fått veta den information han söker rycker Bond brutalt undan slipsen så att Sandor faller till sin död. Tjaboom.


Till sist har vi den mycket underhållande helikopterpiloten Naomi. Även henne tar Bond död på men där kan man åberopa att om någon försöker döda dig ska du försöka döda dem tillbaka (försvenskning av känt uttryck på amerikanska, känner du igen det,  någon?)



Bondbruden: 4

Jag har för mig att jag tyckte att Barbara Bach var het som attans när jag var yngre? Kan det stämma verkligen? Nåväl, ex-Beateln Ringo Starr tyckte i alla fall så och gifte sig med henne. Tyvärr tycker jag inte att Triple-X funkar. Jag hyllar producenternas ambitioner med att ha en stark kvinnlig motpol till Bond, men jag känner inte att Bach fyller de skorna. Det finns bättre bondbrudar som har bättre personkemi med Bond både före och efter Amasova. Nej, detta var en svaghet som trängde genom mitt nostalgiska filter.



Medhjälparna: 3

Konstigt nog har inte Bond några medhjälpare alls i denna film förutom Penny, Q och de övriga hemma på kontoret. Det beror såklart mycket på att Triple-X inte bara är brud utan medhjälpare också. Men denna kategori blir mycket kortfattad i denna film. Även om Q har nån rolig scen om jag inte missminner mig.




Actionscenerna: 6

Bond mot Jaws vid pyramiderna sticker ut. Kul scen med lite smygning först och sedan slagsmål. Senare gör de om den kända tågkupéscenen från From Russia with love. Det var en trevlig lite vink, men den scenen når inte upp till sin föregångare. Fast slutet är ganska lustfyllt när Bond elektrifierar Jaws i tänderna.


Slutscenerna när Bond fritar ubåtskillarna och de fajtas inne i Strombergs supertanker är av de klassiska actionsscenerna. Jag tyckte att det var höjden av action när jag var liten. Numera har jag större krav på finesse, men jag kan inte låta bli att sitta och le när jag återser scener som denna.



Gadgets: 7

Jag brukar inte lista Bond's bilar i denna kategori men för denna film måste man ta med hans Lotus Esprit. Bilen med missiler som skjuter ner helikoptern och undervattensfunktion. Mycket läckert. Filmens bästa och mest kända scen i konkurrens med fallskärmsscenen i prologen är när Bond och Anya åker upp med bilen på badstranden och mannen med vinflaskan. Torr brittisk humor med fisken som Bond släpper ut genom fönstret. Film ska vara kul och detta är jättekul!


Annars ser vi en klocka som kan ta emot textmeddelanden. Är det inte en sådan Apple håller på att utveckla nu? XXX har en farlig cigarett som får Bond att sova.





Quotes: 7

En av seriens tyngsta citat finner vi i dialog mellan Bond och Stromberg:
James Bond: Your time is running out, Stromberg!
Stromberg: Yours too, Mr. Bond. Yours too. And faster than you think.



Från prologen:
M: Moneypenny, where's 007?
Moneypenny: He's on a mission sir. In Austria.
M: Well, tell him to pull out. Immediately.


Ett axplock av kul lines...

Sheikh Hoseim: What can I offer you? Sheep's eyes? Dates? Vodka martini?
James Bond: When one is in Egypt, one should delve deeply into its treasures.


Q: Right. Now pay attention, 007. I want you to take great care of this equipment. There are one or two rather special accessories...
James Bond: Q, have I ever let you down?
Q: Frequently.


James Bond: [Amasova has just used a Bond car gadget to kill an enemy] How did you know about that?
Major Anya Amasova: I stole the plans to this car two years ago.

James Bond: [in the Lotus Esprit, just before destroying one of Stromberg's helicopters with a missile] It's time we said goodbye to an uninvited guest.



James Bond: Which bullet has my name on it? The first or the last?
Major Anya Amasova: I have never failed on a mission, Commander. Any mission.
James Bond: In that case, Major, one of us is bound to end up gravely disappointed, because neither have I.


James Bond: Mmm, maybe I misjudged Stromberg. Any man who drinks Dom Perignon '52 can't be all bad.

Lite humor mot slutet:
Major Anya Amasova: But James, what will our superiors say?
James Bond: They're never going to know.

M: 007!
General Anatol Gogol: Triple X!
Sir Frederick Gray, Minister of Defence: Bond! What do you think you're doing?
James Bond: Keeping the British end up, sir.



Sista scenen: 4

En ganska förväntad sista scen. Bond och Anya hamnar i en räddningsflotte och börjar värma varandras kroppar. De tror att deras potentiellt omvälvande aktiviteter sker i det dolda men då lyfts flotten upp på ett krigsfartyg och M, Gogol och de övriga tittar in. Kul, men jag kände inte att scenen ringde sann.



Jakt i udda fordon
Lotusen har transformerat sig till en liten ubåt och Bond och Anya blir jagade av andra undervattensfarkoster.



Sammanfattning

Denna film skulle väl inte gått hem idag, men sedd med så neutrala ögon jag kan, det vill säga inte alls, måste jag säga att jag dras med i det storslagna äventyret. Jag har varit hård mot Roger Moore tidigare i detta projekt, men denna gång kan jag säga att han passar bra i rollen. Med en bättre skådespelerska i rollen som Triple-X hade denna film kunnat stå sig än bättre idag.

Totalsumma: 60
Betyg: 3/5


Trailer
Trailer (fan made)
Trailer (fan made)
Bond 77 theme

↧
↧

A Good Day To Die Hard (2013)

May 29, 2013, 11:00 pm
$
0
0


John McClane: Let's go kill some motherfuckers!

Jaha. Var det här, i den femte filmen om John McClane som vi fick se när han blivit senildement? Vad kan annars förklara hur vår hjälte går från en kvicktänkt och street smart New York-polis till det miffo som visas upp i denna film?

Låt mig ta några steg tillbaka. Jag älskar Die Hard-filmerna och förlåter den lite svagare fyran en hel del på grund av dess dess charm som i alla fall alltid får mig på gott humör (skön personkemi mellan Bruce och Justin Long där i början...). När så den senaste installationen i serien kom ut och började få rysligt dåliga revyer på bloggarna slog jag dövörat till. Klart jag vill se John McClane sa jag mig själv. Sagt och gjort, jag har nu sett den.

Ouch. What the fuuuuck? Jag kom inte ihåg McClane för att vara helt dum i huvudet...

Två scener sätter nivån på hela filmen. Vilken nivå? Låg? Så här låg? Nej, ännu lägre!

Den första scenen är när John ser sin son Jack i förarsätet på lastbilen. Trots att det pågår ett mindre krig i omgivningen med explosioner och automateld står John där som förstenad... och skriker:
Jack? Jack? Get out of the truck! Get out of the truck! Jack?

What the fuuuuck? Get moving old man, skrek jag tyst i huvudet. Det är som om John McClane i den första filmen skulle gått ut ur badrummet och försökt prata terroristerna till rätta. Var tog den John McClane vi mötte i de tidigare filmerna vägen?

Den andra scenen som helt gick emot karaktären som vi känner honom var i den lugna scenen innan det actionfyllda slutet. John och Jack vet inte vad de ska göra, åka hem eller något annat. Då föreslår John att de ska åka ner till Tjernobyl och döda en massa bad guys. Skit samma att det är ett mindre regemente med paramilitärer. Hallå? Är det polismannen John McClane vi ser då, eller är det den bedragare som försöker sälja sin sunkiga actionfilm till oss biobesökare?

Till slut kan jag inte ens se denna film som en värdig del i serien. Denna film är till Die Hard som Terminator 3: Rise of the machinesär till Terminator.


Vi fick inte ens se några halvnakna brudar! Detta var en sådan film där jag väntat mig att producenten skulle kasta in någon oskyldig ung talang och tvinga henne att råka ta av sig på överkroppen för att kunna få till lite tuttar i trailern. Bruce Willis är alltid en skön snubbe, men här får han inte chansen att komma till rätta i denna smörja till film. Som han son Jack ser vi Jai Courtney, en fattig mans Sam Worthington, och tyvärr är den gode Jai helt tom på karisma, totalt urtrist.

Vad var bra då? Inte mycket, men det var coolt att se Moskva igen framför ögonen. Jag har nyligen varit där två gånger och staden är sig lik. Scenerna i lyxhotellet var balla. Biljakten i inledningen var däremot allt för lång och hysteriskt sönderklippt. Jag gillade däremot den ruvande stämningen man fick en liten känsla av från Tjernobyl, men slutfajten mot den stora helikoptern var inte bra nog som slutscen.

Jag brottas med mitt samvete. Finns det inte något litet som kan rädda upp filmen från skämsbetyget? Hur jag än vrider och vänder på det har jag svårt. Samtidigt som filmen var delvis underhållande, och all action var lite exalterande, behövde jag inte tänka många sekunder efter filmen för att inse att den var helt värdo.

Jag ger A good day to die hard en fader-son-relation av fem.

Betyg: 1/5

↧

Oz The Great And Powerful (2013)

May 30, 2013, 11:00 pm
$
0
0


China doll: Someone needs to tuck me in.

Vissa filmer är som en skön åkattraktion på Liseberg; fantasifulla, lättsamma och mysiga, men samtidigt så flyktiga och utan innehåll att de snart faller i glömska. Oz the great and powerful är en sådan film. Jag gillade den och satt och njöt av den, men tyvärr rispar den bara på ytan. Jag blir inte så berörd jag skulle kunna bli, jag häpnas inte över handlingen, jag fascineras inte över karaktärerna. Och tyvärr har filmen en trist manlig huvudrollsinnehavare i James Franco.


Konceptet som filmen bygger på är spännande. Att göra en slags uppföljare till den klassiska Trollkarlen från Oz, fast ändå inte. När Oz flög upp med ballongen och hamnade i tromben satt jag och hoppades att vi skulle få se den flygande kon fladdra förbi. Det hade varit en så skön homage till den gamla filmen. Men tyvärr var det ingen i filmteamet som såg den idén lika ljus som jag.

Däremot får de in en koppling till originalfilmen som spe(g)lar en stor roll i slutet av filmen. Well done!

Oz the great and powerfulär bra gjord och konstigt vore väl om annat. Det finns kompetenta människor bakom kameran och vid tangentborden. Inledningen av filmen i svartvitt är en jättekul detalj, även om de drar ut på det lite väl länge och missar övergången till färg som tyvärr inte blir till den häftiga omvandling som jag tror de ville ha. De första scenerna i Oz med Franco och Mila Kunis är filmens mest intressanta. Då lever filmen fortfarande på åskådarens förväntningar och förhoppningar. I början tror vi fullt ut på trollkarlen så att säga, för att skoja till det lite här i revyn. Men allt eftersom historien vecklas ut och filmen lider mot sitt slut känner jag att jag saknar överraskning eller en wow-känsla. Det är snyggt och glansigt men tämligen opersonligt.


Mila Kunis, Michelle Williams och Rachel Weisz är alla tre bra i sina roller. Kunis är ljuvlig som en mogen jordgubbe i de scener hon är sig själv i, och hennes öde står för filmens antydan till tragedi. Rachel Weisz är magnifik i någon scen i början för att sedan tyna bort, både som skådespelerska och som filmkaraktär. Michelle Williams är som alltid bra men här har hon fått en roll som är så sockersöt att jag nästan kräks av dess sliskighet. James Franco är trist och Zach Braff är kul men inte lika kul som flygande apa.

Humorn finns, extremt vackra människor finns, en sprudlande fantasifullhet finns och en kul snegling åt den gamla klassikern och dess historia finns där. Allt borde kunna bli hur bra som helst. Det räckte en bit, men inte ända fram till målet.


Det bästa i filmen blir för mig den lilla porslinsdockan! The China Doll. Som ett ensamt tomtebloss i vinternatten lyser hon på mig och jag försvann in i hennes öde. Hon har också en central del i att de goda krafterna kommer tillsammans och står upp mot de onda häxorna. Scenerna där hon inte kunde gå var mer hjärtskärande än förväntat i en film som i allt övrigt inte brydde sig. Denna lilla limmade docka fick mig på fall helt enkelt. Kalla mig blödig. Det kanske är så att även åkturer på Liseberg som inte ger mer än stundens nöje kan göra en lite vimmelkantig och den yrselkänslan stod den lilla dockan för.

Jag ger Oz the great and powerful tre rädslor av fem möjliga.

Betyg: 3/5   


↧

Only God Forgives (2013)

May 31, 2013, 11:00 pm
$
0
0

Billy: Time to meet the devil.


"Dålig handling!" utropade jag direkt när vi kommit ut från filmfestivalvisningen av Only God fogives. Fiffi och Johan ryckte först till men sken sedan upp i varsitt flin. Min kommentar dröp av ironi. Detta är ju en film som uppenbarligen har en mycket skum eller om man vill vara snäll - väl dold handling. Man kan jämföra den med den nyligen revyade Lynch-filmen Lost highwaymed avseende på stil och feeling. Nu vill jag göra klart med en gång att Only God forgives på inget sätt kan jämföras med Lost highway då det gäller kvalité. Båda filmerna behandlar dock verkligheten kontra mardrömmar och båda har olycksbådande mörka korridorer med steril möblering. Båda är till delar otäcka. Båda är också intressanta som tusan.


Den andra saken jag kom att tänka på efter filmen var boken The Tesseract. Kommer ni ihåg författaren till den lysande boken The Beach, Alex Garland? Uppfylld av debutboken kastade jag mig över hans uppföljare men slutade att läsa efter några få kapitel. Det finns en scen i inledningen av boken som mycket väl skulle kunna vara fröet till Only God forgives. Det är en scen där en olycklig arbetare bönar och ber ranchägaren att bara hugga av honom en hand och inte båda. Den olycklige hade rört vid ranchägarens dyra linnekostym med sina svettiga och smutsiga händer och som en "rimlig" hämnd ska händerna huggas av med machete. Den olycklige var orolig för vad som skulle hända honom och hans familj om han förlorade båda händerna... Jag kan inte vara säker på att jag kommer ihåg denna scen korrekt, men jag är helt säker på att den gav mig så obehagliga bilder att jag slutade läsa boken och jag har inte återupptagit läsningen av den sedan dess. Only God forgivesär antingen inspirerad av The Tesseract, eller så är det bara en "lycklig" slump.


I Only God forgives, denna surrealistiska hämndodyssé, återförenas den danske regissören Nicolas Winding Refn med stjärnskottet Ryan Gosling efter deras gemensamma succé med Drive. Om man går in till den nya filmen och tror att man ska få se en film som liknar Drive (re-revy)är risken stor att man blir besviken. Den äldre filmen är många steg mer lättillgänglig. Och i den filmen finns karaktärer som man kan gilla, känna för och till och med heja på. Only God forgives saknar karaktärer som jag i alla fall kan känna sympati för. Att göra en film helt utan karaktärer som publiken kan känna för är ett vanskligt företag, risken för alienation är överhängande.


Men det finns likheter mellan filmerna också. Båda filmerna har scener med ultravåld. Det var nog fler än mina grannar i biosalongen som både hoppade till i stolen eller vred sig obekvämt vid valda scener. Den andra likheten är att Gosling återigen spelar en karaktär som inte säger så mycket och Winding Refn låter kameran vila på hans totalt uttryckslösa ansikte i långa tagningar, så långa att det ibland till och med känns obehagligt, precis som det kan kännas i den gamla barnleken "Arga leken". Gosling är suverän på att avslöja intet för publiken. Jag tror inte att det är speciellt lätt att hålla ett så blankt ansiktsuttryck som han gör i flera av scenerna. Bara en enda gång tappar hans karaktär koncepten och skriker ut sin ilska. Återhållsamt!

En annan tydlig likhet mellan Drive och Only God forgivesär ett väl avvägt och till stora delar lyckat filmmusikval. Denna film utspelas i Bangkok och musiken går mer i de asiatiska tonerna men jag tycker att den backar upp filmen på ett föredömligt sätt.

Avkodningen. Detta är en film som tilltalar mitt intellekt mer än mitt hjärta eller min mage. Och som sådan måste jag förstå filmen till viss del för att till kunna uppskatta den. Det är tankearbetet för att uppnå förståelse som jag kallar "avkodningen". Nu ska jag ge mig in i spoiler-land i denna revy och beskriva vad jag avkodat filmen till, så om du vill förbli helt ospoilad ska du sluta läsa nu och återkomma efter du sett filmen.


SPOILERS BÖRJAR HÄR! 

Här kommer mina fria associationer om filmen som alla är mer eller mindre spoilande. För mig känns detta rätt men det kan ju hända att jag har tolkat filmen helt galet. Om du sett filmen får du gärna skriva i kommentarsfältet om du köper min "avkodning".

Jag tror att filmens hela tema är hämnd och passivt självmord. Filmens uppenbara hämndspiral är den mellan bröderna och polismannen, men jag ser också en hämnd som sönerna står för, gentemot sin mor.

Självmorden är mest tydligt för Billy men även Julian begår i princip ett sådant.

Låt oss börja med Billy, han uttalar repliken som till och med står på vissa affischer: Time to meet the devil. Det kan tolkas som att han ska ut på stan och festa loss och att han uttrycker sig med en intern slang. Men det kan också tolkas bokstavligt. Nu ska han möta djävulen, han ska dö och där får han möte den lede. Jag har för mig att vi får se Julians ansikte under en lång stund efter Billy gått ut i natten. Vet Julian vad han ska göra? Vet Julian att han aldrig mer kommer få träffa sin bror? Troligen, men svårt att uttyda i Ryan Goslings intet avslöjande ansikte. Sedan letar Billy upp en olycklig ung flicka och slår ihjäl henne. Han flyr inte mordplatsen. Han gör inte ens till synes motstånd när flickans pappa kommer in och slår ihjäl honom med en träbit. Passar tämligen bra in på "passivt självmord".

Brödernas mor Crystal dyker upp i Bangkok. Detta kan mycket väl varit en sak bröderna lätt kunnat räkna ut, om de kände sin mors sätt att reagera. Hon antyder senare i en hysterisk scen på en restaurang en osund relation med sönerna. Sexuell? Julian har redan slagit ihjäl sin far får vi veta. Det framgår också att Crystal litar på att Julian ska skydda henne. Det är den enda som kan skydda henne här borta säger hon... Hon är kanske van med större beskydd hemma? I sina olagliga affärer? I "familjen"? Men under hela filmen ser vi egentligen aldrig Julian lyfta ett finger för att skydda henne.

Var detta brödernas plan hela tiden? Att locka dit Crystal och låta henne nästla sig in i döden? Ville de döda henne, men kunde inte av någon anledning, antagligen psykologisk, utföra det själva?

Julians beteende när han fann sin döda mor antyder inte direkt den sorg man skulle kunna tänka sig, utan något helt annat behov fylldes där. Oklart vad dock. Han är lite svår att tyda den gode Julian.

Även Julian beter sig konstigt i slutet. Inte en antydan till flykt. En passivitet som för mig att tänka på att han ser på livet som att det ändå är slut. Varför? Vet inte, om detta kan vi bara spekulera vilt...



Detta är en film som det var mycket svårt att betygsätta. Jag väljer till slut att ge Only God forgives tre ishackor i örat av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med mina filmspanarvänner Jojjenito och Fiifis Filmtajm. Hoppa över till dem och kolla vad de tyckte om filmen. Vrångmannen såg också filmen. Mycket nöje!

↧

Bond, James Bond: Tomorrow Never Dies (1997)

June 2, 2013, 1:57 pm
$
0
0
 


Bond nr 18: Tomorrow never dies

Utgivningsår: 1997
Regissör: Roger Spottiswoode
Locations: London, Hamburg, Saigon, Kinesiska sjön, Ryssland

Plot: Ett brittiskt krigsskepp försvinner utanför Kinas kust och MI6 misstänker att någon har fibblat med skeppets GPS-koordinater. Bond skickas att undersöka mediamogulen Elliot Carver då han har satelliter i sin ägo som misstänks använts i brottet. Bond stöter då på en gammal flamma och gör en ny bekantskap med en röd kvinnlig agent med sprattliga ben.

Cast
James Bond - Pierce Brosnan
Elliot Carver - Jonathan Pryce
Dr. Kaufman - Vincent Schiavelli
Mr. Stanmper - Götz Otto
Henry Gupta - Ricky Jay
Paris Carver - Teri Hatcher
Wai Lin - Michelle Yeoh
Miss Moneypenny - Samantha Bond
M - Judi Dench
Q - Desmond Llewelyn
Jack Wade - Joe Don Baker


Revy
Tomorrow never dies gör mig förbryllad. För att oavsett om bondfilmerna i min genomtittning har varit av det bättre eller det sämre slaget, har de allra flesta känts som "Bond" för att de har haft den distinkta stilen som ligger till grund för serien. Den omdebatterade Licence to kill är väl enda katten bland hermeliner än så länge. Tills nu.

För även Tomorrow never dies är en lurig en. Vid sidan av rena dåligheter har den en ton som inte riktigt passar in. Detta var Pierce Brosnans tredje film som Bond och den borde kunnat följa feelingen bättre. Jag tycker till exempel att M får en konstig roll i denna film. Är M verkligen med och skjuter one liners från höften och gnabbas med Bond och Miss Moneypenny med sexuella undertoner? Och dessa undertoner var ju inte speciellt subtila ens. Are you kidding me?Är M öppet fientlig mot det militära ledarskapet och deltar hon i en pissing match mot Admiralen? I filmen förlöjligas militären till fördel för de smarta agenterna i MI6. Detta följer inte stilen som är etablerad.

Det finns en del mycket bra eller roliga delar i denna film och jag kommer till dem senare, men det var några saker som inte funkade. Jag tänker bland annat på flörten med martial arts som introducerades i och med Bonds kinesiska kollega. Funkade inte tycker jag. Som action var filmen tyvärr allt för naiv. Sedan när finns det helikoptrar som kan stå i princip stilla med nosen rakt nedåt några meter ovan markytan? Och det finns mer.

Totalt sett blir detta en bondfilm som har sina ljusa stunder men som inte håller ihop som en hel film. Det blir som ordspråket lyder, varken hackat eller malet. Tyvärr.



Prologen: 2

Det är en ganska trist prolog. De går för en "kamp mot klockan"-actionsekvens som tyvärr inte är speciellt spännande. Och redan här i prologen början det orimliga kivandet mellan MI6 och militären. Jag vet inte riktigt vad producenterna ville med denna osämja på britternas sida, men jag tycker att den kändes helt malplacerad. Här använder M Bond som någon slags Superman. I de flesta andra bondfilmer med Judi Dench som M är det helt omvänt, hon trackar Bond till en grad som nästan gränsar mobbningen. Hur vill de ha det? Kontinuitet?




Bondlåten + Titelsekvensen: 4

Sheryl Crow kvider fram titellåten. Jag finner den tråkig även om den har det pompösa som oftast bör finnas i en bondlåt, men tyvärr som mycket i denna film når den inte upp i förväntad nivå för en bondfilm. Titelsekvensen är dock ganska snygg med siluetter blandat med genomskinliga pistoler. Ser ni penisen förresten?



Storyn: 1

Storyn är obefintlig och vi får bara se ett antal scener staplade på varandra med mer eller mindre bra actionscener. Hur MI6 kom på att Elliot Carver kan vara en skurk nämns endast i förbifarten och sedan drar Bond iväg. I denna film spelas brittiska militären ut mot MI6 på ett sätt som jag känner går helt emot den struktur och feeling Bond brukar ha. Men med detta får producenterna till en kamp mot klockan, så att Bond som en annan Jack Bauer har en dead line att jobba mot, eftersom militären hals över huvudet ska starta ett tredje världskrig om 48 timmar. Krystat och inte alls passande med övriga filmer i serien. Mycket besvärande.



Bondskurkarna: 6

Elliot Carver har uppenbarligen planer att ta över världen och han bjuder på en god portion galenskap, men jag tycker ändå inte att han är en bra storskurk. Jag läste någonstans att Sir Anthony Hopkins skulle spela Carver men att han hoppade av inspelningen då de inte hade ett färdigskrivet manus när de startade. Han hade varit ett mycket bättre val än Jonathan Pryce.


Men filmen bjuder i alla fall på två bra hench men. Först och främst måste vi hylla Vincent Schiavelli i rollen som Dr. Kaufman. Visst han är over the top och skulle inte passat i de flesta andra filmerna, nåja han skulle säkert passat in i Roger Moores filmer, men här i denna ojämna och redan sönderhackade bondfilm är han ett välkommet tillskott. Scenen mellan honom och Bond på hotellrummet är nog filmens bästa scen.


Muskelknutten och Dr. Kaufmans lärjunge är Mr. Stamper. Han verkar inte kunna känna smärta och är en värdig motståndare till Bond. Kanske en tidig prototyp till Renard?



Bondbrudarna: 7

Som jag ser det har vi två bondbrudar, även om Wai Lin är en av dem som kan passa in både som bondbrud och medhjälpare. Den kinesiska agenten Wai Lin spelas av Michelle Yeoh och med henne får vi en en massa martial arts i denna film. Suck. Fel, fel, fel. Passar inte i en bondfilm. Tröttsamt, orimliga scener, ologiska val. Det är så kasst att jag inte ens orkar tänka på det. Nåja, ett exempel då. Bond och Lin ska borda och sänka Carvers stealth-båt i slutet. Varför envisas Lin med sina sparkar och tjoande när hon både har pistol, kniv och kastvapen till sitt förfogande? Patetiskt.


Den "riktiga" bondbruden är dock Teri Hatcher som Bonds gamla flamma och Elliot Carvers fru. Hon är otroligt het, sexig, vacker, säga vad ni vill. Tyvärr är hon med väldigt lite, jag såg henne bara i en två eller tre scener i hela filmen! Jag kompenserar er, och mig, med flera bilder på henne i denna revy istället. Hon försvinner ut ur filmen efter första timmen och den lilla story arcen kunde de gjort mycket mer av. Bond visar lite känslor, men de kastas snart åt sidan för att hoppa över till Asien och gymnastikboxning. Trist på en sådan tillgång och möjlighet för filmen.



Medhjälparna: 1

Jag har varit inne på det flera gånger ovan. M är annorlunda i denna film jämfört de övriga. Jag gillar det inte och filmen dör långsamt med alla dessa "fel". Det beror givetvis inte på Judi Dench, hon gör väl det som manus säger får man anta. Det manus som skrevs under filminspelningen (nähä?). En av de mest störande scenerna med "den konstiga" M är i bilen med M, Penny och Bond. Alla tre (!) sitter och drar kommentarer med ohejdade sexuella anspelningar! Ofattbart, som om producenterna inte har sett en enda bondfilm förut. Sexuell spänning mellan Bond och Miss Moneypenny, javisst, en jargong som går ut på att hon retar honom för hans lättsamma leverne och han retas tillbaka om huruvida hon ska få chansen att dejta honom någon gång. Men M, oavsett vilken M vi pratar om är alltid höjd över detta. M brukar snarare fräsa att de ska sluta gnabbas och jobba på. Här är M plötsligt på en så låg nivå som Bond själv? Orimligt!


En rolig detalj i bilen är dock när Bond måste skriva på reseordern inför sitt uppdrag. Tala om The Evil Queen of numbers! Hehe.



Actionscenerna: 2

Inte bra här heller. Jag gillar inte när Bond och Lin gör saker bara för att det ska bli en bra actionsscen för filmen. Jag vill inte att Bond och Lin ska veta att det är en film. Hemliga agenter dödar på snabbast och mest effektivast sätt. De håller inte på att fjanta sig med sparkar som om de vore med i en Hong Kong-rulle av John Woo!


En kul scen är då Wai Lin blivit fångad av Mr Stamper, trots hennes frenetiska sparkande. Hon kämpar emot och han lugnar henne genom att kasta upp henne i taket och halvt knocka henne. Kul scen. Äntligen tänkte jag.

Bästa scenerna är de i Hamburg. Det är ett kul skämt där om en dyr satellit som Bond välter. Sämsta scenen är den med Bond och Lin på motorcykeln när de jagas av helikoptern. Suck. Man kan ta ganska många orimliga och osannolika scener i en bondfilm, det är något man skriver på när man börjar titta. Men det måste väl finnas en gräns? För det första så måste killen i helikoptern ha brutit världsrekordet i antal missar med sina maskingevär. Han lyckas skjuta på båda sidorna om motorcykeln gång efter gång efter gång. Försök att missa istället och då skulle han inte kunnat undgå att träffa fanstyget!


Den andra saken som var smärtsam är när helikoptern ställde sig på nosen och långsamt åkte framåt mot en panikslagen folkmassa. Vad tusan var det? Gravitationen satt ur spel här eller? Och hur långsamt kan en panikslagen hög med människor springa egentligen? Och slog helikopterns rotorblad in i saker bland stånden längs sin färd? Patetisk scen.


Gadgets: 1

Ericsson mobiltelefoner hade uppenbarligen produktplacering i denna film. Trist bara att det görs så osnyggt då det bara blir fånigt. Och på tal om både fånigt och produktplacerat. BMW. Filmens sämsta scen! Bond sittr bilen med en fjärris från baksätet och kör sedan som värsta rallyföraren i ett välfyllt parkeringshus. Scener som denna gör det helt säkert att åskådaren absolut inte kan vara kvar inne i filmens värld. Jag kastas ut ur filmen och betraktar den utifrån. Tvärtom vad som borde ske när man ser en fantasifilm som Bond.


Det roliga under denna kategori var den tyska kvinnliga rösten i BMW'n som pratade med Bond. Stundtals mycket underhållande.

She: Attention, engine running, please shut door NOW.



Quotes: 7

Det finns en hel del roliga citat i denna film. Speciellt om man studerar dem som stand alone.

James Bond: [Whilst being in bed with his Scandinavian language tutor] I always enjoyed learning a new tongue.
Moneypenny: You always were a cunning linguist, James.
Moneypenny: [M walks up from behind Moneypenny] Don't ask.
M: Don't tell.




Admiral Roebuck: With all due respect, M, I think you don't have the balls for this job.
M: Perhaps. But the advantage is, I don't have to think with them all the time.

M: I believe you once had a relationship with Carver's wife, Paris.
James Bond: That was a long time ago, M... before she was married. I didn't realize it was public knowledge.
Moneypenny: Queen and country, James.
M: Your job is to find out whether Carver or someone in his organization sent that ship off course, and why. Use your relationship with Mrs. Carver, if necessary.
James Bond: I doubt if she'll remember me.
M: Remind her. Then pump her for information.
Moneypenny: You'll just have to decide how much pumping is needed, James.
James Bond: If only that were true of you and I, Moneypenny.



Elliot Carver: There's no news, like bad news!

Elliot Carver: The distance between insanity and genius is measured only by success.

Elliot Carver: Mr. Jones, are we ready to release our new software?
Jones: Yes, sir. As requested, it's full of bugs, which means people will be forced to upgrade for years.
Elliot Carver: Outstanding.

James Bond: Another Carver building. If I didn't know better, I'd say he developed an edifice complex.


Jack Wade: You know that, officially, Uncle Sam is completely neutral in this turkey shoot.
James Bond: And unofficially?
Jack Wade: We have no interest in seeing World War III - unless we start it.






Master Sergeant 3: [prepping Bond for jump] You free-fall for 5 miles and use your oxygen or you will die of asphyxiation.
Jack Wade: Sounds like my first marriage!


Dr. Kaufman: My art is in great demand, Mr. Bond. I go all over the world. I am especially good at the celebrity overdose.

James Bond: It won't look like a suicide if you shoot me from over there.
Dr. Kaufman: I am a professor of forensic medicine. Believe me, Mr. Bond, I could shoot you from Stuttgart und still create ze proper effect.

Elliot Carver: According to Eastern philosophy, the body has seven different chakra points. The Energy centers, like the heart, or genitals. The purpose of these implements is to probe those organs, inflicting the maximum amount of pain whilst keeping the victim alive for as long as possible.
Mr. Stamper: Dr. Kaufman's record was fifty-two hours. I'm hoping to break it.
James Bond: I would have thought watching your TV shows was torture enough.



Bond: Very novel.

Observera Brosnans och Yeohs miner i den scenen. Jättelustiga.


Sista scenen: 2

Bond och Wai Lin har överlevt sänkningen av Carvers båt och HMS Bedford letar efter dem men de bestämmer sig för att bättra på relationerna mellan väst och öst. Nä. Trist. Dåli. Fail.

Hade hellre velat ha en sista scen med Teri Hatcher!



Jakt i udda fordon
Vi har den dåliga scenen med helikopter som jagar Bond på motorcykel, men båda de fordonen har varit med tidigare. Vad är det med Bond och helikoptern förresten, den är ju alltid med? Istället lyfter jag upp den udda kombinationen med jagare som jagar en konstig båt, Carvers stealth båt, ni vet det upp-och-nervända U:et.



Sammanfattning

Med några roliga hench men och en hel del kul citat kämpar denna film sig upp ur skämsträsket, men som bondfilm är den riktigt risig. Jag gillar inte M i denna film, hon är inte sig själv. Jag gillar verkligen inte flörten med martial arts, i varje fall inte på detta viset, och jag tycker att vissa av actionscenerna hör till hela seriens sämsta. Filmen får med nöd och näppe ett godkänt betyg. Men nu gott folk är det bara fyra filmer kvar och alla fyra förväntas leverera på en mycket hög nivå.


Totalsumma: 33
Betyg: 2/5


Trailer
Trailer (fan made)



↧
↧

Filmspanarna Tema #11: Manlighet

June 4, 2013, 11:00 pm
$
0
0


Månadens tema visade sig bli en rejäl utmaning. Manlighet! Manlighet? Ok, vad har vi på manlighet och film av idag? Vilken vinkling ska min lista få? Ibland kommer idéerna till mig som en kvällsbris om sommaren; varm, omfamnande och självklar. Andra gånger invaderas min hjärna av mörka åskbyar som far förbi genom huvudet och skapar oreda.

Manlighet? Man kan köra fåordiga tuffingarna som Mad Max, John Rambo eller The man with no name. Eller coola actionhjältar som John McClane, Martin Briggs eller Jason Bourne. Krig är fånigt? Eller manligt. Tänker på King Leonidas och hans män i 300 eller Hoot och hans Delta Forces i Black Hawk Down. Manlighet kan också vara något helt annat, till exempel bra pappor som Mac MacGuff, Atticus Finch eller George Bailey. Manlighet kan var så många saker. Det kanske är så enkelt att manlighet ibland är testosteronstinna godbitar med stark sex appeal som får hjärtat att bulta och sätter fantasin i spel hos publiken?

Och där trillade polletten ner. Sex appeal. En vital del av film som media. Sex säljer. Och vi köper. Vi, publiken, är en del av kommunikationen. Vi objektifierar och objektifieras, vi åtrår och åtrås, vi förför och förförs. Manlighet på film... Manliga filmstjärnor... De är alla en mix av personlighet, sexuell attraktionskraft och skådespelarfärdigheter. Att bedöma en skådespelare utan att se eller vilja veta av hans sexighet, är som att höra på musik utan att lyssna på sången, som att prova vin utan att dofta på aromen eller som att ha sex utan att veta vem du har sex med... Just den sexuella attraktionskraften är nog en av de viktigaste faktorerna för en skådespelares framgång. Jag vet att den kan ha stor betydelse för mig som publik i alla fall! Denna intressanta men lovligt svårdefinierade del av de manliga skådespelarnas mystiska dragningskraft ska nu premieras med en egen topplista!

I min jakt på de hetaste manliga skådespelarna sökte jag hjälp hos vänner och bekanta, och en grundlig intervju med en expert inom området genomfördes. Vilka är de hetaste manliga skådespelarna löd frågan till min gode vän. Vilka skulle man helst vilja spendera en het och ångande natt i sänghalmen med? No holds barred...

Nedan listar jag den listan vi kom fram till, jag och min sanningssägare, min hemlige informationsgivare, min "Deep Throat"...

Nu kör vi så att det ryker!




Brad Davis



Tom Selleck



Sean Connery



Brad Pitt



Daniel Craig



Jeff Stryker



Matthew McConaughey



Kjell Bergqvist



Michael Fassbender



Russel Crowe



Eric Bana



Jon Hamm



 Ryan Gosling




Nu är det dags att säga som Jayne säger...


Nå, vad tycker du? Var det ett bra val av sexiga hunks? Hade någon av herrarna ovan kommit upp på din lista? Alla är välkomna att kommentera, kvinnor också.


Vad har de övriga bloggarna tänkt på i månadens tema, Manlighet? Kolla här:
Except Fear
The Velvet Café
Flmr Filmblogg
Filmmedia
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den?
↧

Bullet To The Head (2013)

June 5, 2013, 11:00 pm
$
0
0


Bonomo: Really know each other. Thats's nice.

Det är kul med sammanträffanden. Det var inte så fasligt länge sedan jag och Mr. Magic pratade om svunna tider och hur actionfilmerna var annorlunda och bättre på åttiotalet. De var annorlunda och bättre på nittiotalet också. Men nu för tiden är de oftast sönderklippta och knasiga. Vi hängav oss väl åt ett nostalgiskt drömmeri måste jag erkänna.

Men kanske ändå inte bara drömmar. För nu har jag på kort tid sett två riktigt bra actionfilmer som påminner mig om hur de var under åttiotalet. Dels såg jag Arnolds återkomst i den mycket fina actionpralinen The last stand. Och nu har jag sett den väldige Sylvester Stallone i Bullet to the head. Detta är en neo-noir med voice-over och allt som utspelas i New Orleans, här med smeknamnet Crescent City. Vi får en tät historia med korrumperade poliser och oärliga affärsmän med perversa läggningar. Sly spelar den gamle erfarne smågangstern som hankar sig fram på diverse jobb som en avrättning här eller ett rån där. Han tvingas samarbeta med en semestrande polis från D.C som utreder sin döde före detta kollegas smutsiga byk. Men filmen är inte bara neo-noir, det är en buddy movie, en riktig actiondängare och den är regisserad av den gamle The Warriors-regissören Walter Hill!


Jag älskar att filmen inte faller i fällan att klippas som en hetsig hip hop-video från MTV utan vi får se hela actionsekvenserna och vi som åskådare vet hela tiden var i rummet, var i scenen, vi befinner oss. Det är en konst att göra actionscener på ett sätt så att publiken slipper bli förvirrad och yr i skallen. Bullet to the head lyckas med detta. Jag gillar också tonen och den noiriga känslan. New Orleans måste vara en av filmvärldens bästa städer att göra noiriga filmer i. Det är kul att skriva noiriga!

Stallone klarar sig bra. Han har kvar sin charm, trots att han ser stel ut som en botoxfylld hollywoodfru. Vi får givetvis en del wise cracks om hans ålder och så, men det hör liksom till nu när han är så gammal. Det var precis samma sak med Arnold i The last stand och det funkade bra där också. Det är kul att underhållas av filmer som dessa.


Filmen har inga riktiga stolpskott i birollslistan, men inte så många som sticker ut heller. Jag var mest förtjust i att återse Christian Slater i rollen som riktigt slajmig advokat åt storskurken. Var har han hållit hus egentligen? Han är ju en av dem vi hejar på ju! Hans Marcus Baptiste visste sannerligen hur man gör för att kasta ett party. Mycket ekivoka och fantasieggande partyscener! Jag skulle kanske ta och se Kubricks Eyes wide shutändå? Har aldrig kommit mig för...

Bullet in the head revolutionerar inte actiongenren, men den är ett fräscht tillskott till en marknad som har för få filmer av denna sort och kaliber. Jag känner för att ge den ett riktigt bra betyg.

Jag ger Bullet to the head tre talangfulla döttrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Fiffi har också återsett sin älskling bland älsklingar Sly Stallone. Kolla vad hon tycker om filmen här.
Även den enigmatiske Movies-Noir har behandlat filmen, se där.


↧
Search

Bond, James Bond: For Your Eyes Only (1981)

June 6, 2013, 11:00 pm
$
0
0
 


Bond nr 12: For your eyes only

Utgivningsår: 1981
Regissör: John Glen
Locations: London, Madrid, Cortina, Korfu, Albanien

Plot: Ett brittiskt spionskepp har försvunnit utanför fientliga Albaniens kust. Bond får i uppdrag att undersöka var skeppet ligger samt försöka hämta hem en superviktig kodmaskin, the ATAC. I sökandet stöter Bond på dottern till marinbiologen som dödats av skurken, en sprallig isprinsessa, en farbroderlig grekisk gentleman, en iskall östtysk skidskytt och en gäng burleska smugglare.

Cast
James Bond - Roger Moore
Aris Kristatos - Julian Glover
Emile Leopold Locque - Michael Gothard
Erich Kriegler - John Wyman
Melina Havelock - Carole Bouquet
Milos Columbo - Topol
Bibi Dahl - Lynn-Holly Johnson
Jacoba Brink - Jill Bennett
Countess Lisl von Schlaf - Cassandra Harris
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
Q - Desmond Llewelyn
Bill Tanner - James Villiers
Sir Frederick Gray - Geoffrey Keen
General Gogol - Walter Gotell
Rubelvitch - Eva Rueber-Staier


Revy
Min gamle gode vän Plymschen var på besök för grillning på terrassen, bondfilm och listskapande. Först hade vi tänkt se Goldfinger, men vi valde till slut For your eyes only, den sista Moore-filmen kvar att se. Det var passande att se filmen med en vän från mina Skövde-dagar då denna film är en av de mest nostalgiska för mig i hela serien. Älskade spion var min första bondfilm, och som ens första kyss, glömmer jag den aldrig. Ur dödlig synvinkel var min första förälskelse om man drar ut på liknelsen.

Jag har verkligen inte varit snäll mot Roger Moore i detta projekt, men här i For your eyes only faller allt på plats perfekt. Moore spelar den stilige agenten till perfektion. Filmen har en sober ton och det underliggande temat är hämnd, och i första hand Melindas hämnd. Det börjar stå allt mer tydligt att bondfilmer som behandlar karaktärers personliga hämndmotiv alla håller hög klass. Vad som är så skönt är att det farsartade är hållet till ett minimum i denna film, jag kan inte minnas en enda scen då det känns som att det skaver och skämskudden saknas. Javisst, Bibi Dahl är en hysterisk Tonya Harding-liknande figur som ibland känns lite fånig, men det är hennes karaktär som är tokig, inte tonen eller scenerna i filmen.



Prologen: 9

Prologen är en av seriens klart bästa. Den startar med Bond vid sin frus grav och redan där känns filmen annorlunda än flera av dess föregångare. Prästen som förrått Bond och ger honom välsignelsetecknet när han åker iväg är bara en av många fina små detaljer. Allvar och känslor i en bondfilm!


Sedan har vi hela actionsekvensen med Bond och Blofeld som utspelas i fabriksområdet med de stora skorstenarna som gjorts så berömda av Pink Floyds Animals. Hela scenen är perfekt. Och dialogen är guld. Blofeld bönar och ber Bond att släppa honom och erbjuder något fasligt värdefullt:

Blofeld: Mr Bond! We can do a deal! I'll buy you a delicatessen! In stainless steel!

Jaha, en delikatessdisk? I rostfritt stål? Ja men då gör det inget att du mördat min fru! Hahaha, manusförfattarna måste garvat läppen av sig! Det lustiga är att jag och Mr. Magic länge hade för oss att Blofeld skrek: I'll give you the world. I give you five millions! Var vi fick det ifrån vet jag inte än idag.



Bondlåten + Titelsekvensen: 8

Sheena Easton? Vem är det egentligen? Hon framför titellåten till denna film. En ljuvligt melankolisk ABBA-inspirerad ballad som är så bra att de svider i ögonen på mig. Jag älskade denna låt så mycket att jag köpte den på singel! Nu pratar jag om 45 rpm vinylsingel. Unga läsare av denna blogg får googla. Nåväl jag gillar låten. Mycket. Titelsekvensen är standard Bond med tjejer och pistoler i siluetter, men vi ser också Sheena Easton's ansikte i bilderna sjungandes låten. Ett något ovanligt grepp som piffar upp tillställningen.



Storyn: 7

Jag tycker storyn håller ihop någorlunda bra. Bond får ett tydligt uppdrag och han utreder faktiskt fallet även om denna film som många andra Bond inte direkt överraskar med supersmart spionthriller. Det finns till och med en liten, illa dold, vändning i denna film som kan få en och annan att höja på ögonbrynen lite lätt. Melinas törst på hämnd är en bra sak med filmen. Bonds hämnd för hans trevlige kollega Luigi Ferrar synkar perfekt med filmens tema. Och Kristatos och Locque's historik som innehåller allt från hjältemod till förräderi och fiendskap adderar en trevlig dimension till filmen.



Bondskurkarna: 6

Här har vi en Moore-film som saknar en storskurk som vill ta över världen. Kristatos (spoiler?) vill bara tjäna pengar och sälja ATAC till ryssarna. Det är ett ärligt och rimligt mål. Han ser snäll ut och är för övrigt väldigt lik farbror Yngvar till utseendet, men han är ond i denna film. Vid sidan av pengar suktar han efter en stycke ung stjärt i sin protegé Bibi. Filmmakarna etablerar honom som usel. Han står dock inte ut som en speciellt minnesvärd bondskurk.


Bästa skurken är istället underhuggaren Locque. Han ser ut som en ondskefull nazist som tagen ur en Indiana Jones-film. Han var för övrigt med i den nyligen diskuterade "Ivanhoe"-filmen som en svagsint riddare. Här har han läderrocken, åttakantiga glasögon och ett allmänt sliskigt utseende. Bra skurk.

Till sist har vi den östtyske skidskytten som uppenbarligen inte spelas av en skådespelare som har åkt speciellt mycket på längden. Det ser ganska lustigt ut när han hasar omkring på laggen. Han är en tidsmarkör från det kalla kriget mellan väst och öst, och en påminnelse om det östtyska sportundret som vi beskådade under 80-talet.


Till allra sist måste här rapporteras att självaste Tywin Lannister skådas som en av tyskens under-underhuggare. Han syns bland annat i beach buggy-scenen och på bilden ovan.


Bondbrudarna: 5

Melinda är den primära bondbruden och även om hon är vacker är hon ganska intetsägande. Hennes bidrag blir hämndperspektivet och det lyfter hela filmen så hon funkar i filmen, men i övrigt ger hon mig ett platt intryck. Jag vet nu inte om jag både vill ha kvar kakan och äta den. Om hon varit mer levande, mer varm, hade hon kanske inte kunnat representera den sorgsna dottern som söker hämnd för sina föräldrar lika bra? Vad tror ni? Diskutera i kommentarfältet.


Den andra bondbruden är grevinnan Lisl von Schlaf. LOL, vilka namn de hittar på. Och mycket riktigt, Bond "sover" med grevinnan. En liten detalj som poppade ut vid denna titt. Nakenhet. Ni vet, lika mycket som bondfilmerna bygger på en huvudpersonens kvinnoaffärer, lika lite visas något naket. Har vi någonsin sett ett naket kvinnobröst tidigare? Är Lisl von Schlaf den första kvinnan eller mannen som visat så mycket i filmerna? För i scenen mellan Bond och grevinnan tittar något ut när hon böjer sig fram för att kyssa Bond.

Jag ser inte Bibi Dahl som en bondbrud. Men man kan inte anklaga henne för att inte försöka. Scenen i Bonds hotellrum är mycket lustig. Lägg speciellt märke till Bonds (Moores) min när Bibi säger något i stil med: Uncle Ari thinks I am still a virgin!



Medhjälparna: 7

Äntligen en film med en vettig medhjälpare igen. Den grekiske smugglaren Columbo som kommer med i andra halva av filmen är en riktigt skön typ. Hans smugglargäng påminner mig om ett gäng som Modesty Blaise och Willie Garvin skulle kunna sätta ihop. Observera killen som ser ut som John McEnroe!


Vi får också några roliga scener med den ryske spionchefen General Gogol, både i Moskva och i slutscenen. Han är en nästan lika viktig del av filmerna runt denna tiden som Penny, Q och de övriga på MI6. Gogols min när han kastar ut armarna i slutet och ger Bond kred är skön. Detta var på den gamla goda tiden då väst visste vem deras fiende var och då någon form av "regler" runt det kalla kriget fanns.



Actionscenerna: 7

Filmen har adekvata och allt som oftast älskvärda actionsscener för en film från tidigt 80-tal. Scenerna i Madrid och Cortina lägger grunden. Det är i Cortina vinmannen dyker upp igen. Halo gjorde ju oss uppmärksamma på att han återkommer efter sin bejublade entré i Älskade spion.


Skidscenen när Bond jagas ner i en bob-bana är en klassiker. Vattensscenerna är bra och spännande. Men jag kan inte låta bli att störa mig på att Melinda släpper sina tuber på botten. Varför gör hon det? Lämna dyr dykarutrustning? Känns allt för mycket som en sloppy manusgrej. De återvänder ju till tuberna senare i filmen.


Den bästa sekvensen är dock den stora avslutningsscenen. Den står på egna ben som en liten film inom filmen, som en mini-Örnnästet-film. Columbo, Melinda och Bond intar ett ointagligt fort på toppen av ett svampformat berg. Det påminner mig om Modesty Blaise och Alistair MacLean. Jag undrar stilla varför BBond tar på sig en tjock stickad tröja när han ska friklättra uppför en vertikal bergsvägg? Opraktiskt!



Gadgets: 4

Jag tror att till och med producenterna av bondfilmerna insåg att de gått för långt med gadgets och tekniken i Älskade spion och Moonraker. I denna film går de tillbaka till en mer jordnära stil och Bond har väl i princip inga gadgets alls i denna film? Hans första bil sprängs när skurkar försöker penetrera den. Senare får han en ny Lotus men de gör ingen stor sak av det. Däremot får vi några mycket roliga scener mellan Bond och Q i labbet. Som vanligt får man se Q-branch's tekniker testa ut bisarra sätt att ta död på fienden. How's your arm?



Filmens gadget får bli maskinen Bond och Q arbetar med, The identigraph. Långt ifrån dagens GUI, men funkar det så funkar det!



Quotes: 6

Det finns en hel del roliga citat, men för att inte bli allt för långrandig har jag valt ut några få.

Blofeld får sin sista spydiga kommentar. Hopas att han trivs där det är varmt, Blofeld.
Blofeld: I trust you had a pleasant "fright"!

Filmens huvudtema, hämnd:
James Bond: The Chinese have a saying; "Before setting off on revenge, you first dig *two* graves"!
Melina: I don't expect you to understand, you're English, but I'm half Greek and Greek women like Elektra always avenge their loved ones!

Den jovialiske medhjälparen bedömer Bond:
Columbo: I'm a good judge of man. You have what the Greeks call "thrausos" - guts!

Mycket av humorn i filmen kommer från Bonds försök att värja sig från den unga Bibi:
James Bond: Now put your clothes back on, and I'll buy you an ice cream.


Sista scenen: 7

Hahahaha. Jag måste nog ta tillbaka mitt påstående att vi slipper det farsartade i denna film. Slutscenen är en ploj, en sketch, en blinkning till publiken. Bond och Melinda är ombord båten och de blir uppringda av MI6 som kopplar ihop Bond med The Prime Minister. Men Bond tar istället en simtur med Melinda och låter papegojan prata med Järnladyn. Give us a kiss! 



Jakt i udda fordon
Som tidigare nämnt är jakten i Cortina spektakulär. Bond på slalomskidor och bovarna på motorcykel respektive längdskidor.



Sammanfattning

Efter att varit otroligt positiv i hela denna revy vill jag nu balansera ner lite. Jag håller denna film som en mycket stark bondfilm, men den når inte den absoluta toppen. För även om de flesta elementen finns där, är det lite för lite av dem. Och det femte elementet saknas helt.

Den har hämndtemat, men inte lika mycket som vissa andra. Den har bra action och en bra bundsförvant, men filmen tar inte språnget inom dessa områden. Till sist har den väl fungerande skurk och bondbrud, men ingen av dem är så starka att de blir personliga favoriter. Totalt sett är det jättebra, men precis under toppen.

Totalsumma: 66
Betyg: 4/5



Trailer
Trailer (fan made)
Trailer (fan made)

↧

Bond, James Bond: Goldfinger (1964)

June 9, 2013, 7:53 am
$
0
0


Bond nr 3: Goldfinger

Utgivningsår: 1964
Regissör: Guy Hamilton
Locations: Miami, London, Geneve, Fort Knox, Kentucky

Plot:
Bond undersöker den misstänkt guldsmugglaren Goldfinger. Det dröjer inte länge förrän Bond upptäcker att farligare saker planeras än smuggling och Bond måste ta hjälp av diverse damer för att få Goldfinger på fall.

Cast
James Bond - Sean Connery
Auric Goldfinger - Gert Fröbe
Oddjob - Harold Sakata
Pussy Galore - Honor Blackman
Jill Masterson - Shirley Eaton
Tilly Masterson - Tania Mallet
Miss Moneypenny - Lois Maxwell
M - Bernard Lee
Q - Desmond Llewelyn
Felix Leiter - Cec Linder


Revy
Goldfinger är en av de klassiska bondfilmerna. Och en av de mest populära. Jag har dock aldrig varit jätteförtjust i Goldfinger och därför var det andäktigt spännande att se om den, och få veta vad jag tycker om den nu. Många av de äldre filmerna med Connery har ju övertygat och överraskat positivt.

Kvällen till ära hade jag Mr. Magic på besök och efter en biffig grillmiddag satt vi oss förväntansfulla ner i biorummet. Allt eftersom filmen framskred blev vi båda mer och mer osäkra på vår sak. Är Goldfinger verkligen så bra som dess rykte gör gällande? Jag tycker inte det nu heller i alla fall. Jag fann filmen på gränsen till seg i vissa partier och jag kände mig inte speciellt engagerad i berättelsen. Det var lite som känslan jag hade med Thunderball då jag såg den halvsovandes. Men denna gång var jag piggare och kan inte förklara avsaknaden med sömndruckenhet..

Filmen är på intet sätt dålig och Connery är som vanligt mycket bra som Bond. Filmen styrka är dess sköna stämning och "stajl", men förhoppningar om att filmen skulle slå sig in i toppskiktet fick jag ge upp en bit in i filmen. Den är bra men inte jätte men den hör ändock hemma på övre halvan.


Prologen: 6

Prologen har inget med övriga filmen att göra, precis som i Octopussy för övrigt. Detta är en kortare actionscen med lite humor. Bond simmar in i en liten hamn. Observera hans kamouflage, en anka på hjässan. Sedan smyger han in till någon form av oljecistern med Ken Adam-typisk inredning och spränger allt. Efter en kort fajt mot en muskelman går Bond segrande ur striden. Man kan notera att Bond utan att tveka använder en fager kvinnas huvud som skydd när han håller på att bli nedklubbad bakifrån. Bond omfamnar kvinnan, vad annars, och ser mannen smyga mot dem i hennes öga (snyggt filmat!) och då svänger han snabbt runt henne och använde henne som en sköld. Inte så gentlemannamässigt! Till sist kommer hela prologens poäng då Bond drar av sig de svarta grodmansdräkten och vi får se hans vita smoking han haft på sig hela tiden! Klassisk Bond.




Bondlåten + Titelsekvensen: 6

Denna bondlåt är en av de mest klassiska och det går inte att undgå att ryckas med och bröla ut "Goooldfiiiiinger" i takt, men ej ton, med Shirley Bassey. Låten är bra, men jag håller den inte i toppen, nära igen men inte guld i min bok. Titelsekvensen är snygg där vi får se bilder från filmen, spoilers(!), projiceras mot en guldfärgad kvinnokropp. He loves only gooooooooold. 



Storyn: 2

Bonds uppdrag är absurt. Av någon anledning som verkar gränsa till nepotism ska MI6 utreda guldsmuggling! Inte direkt världsomvälvande. Senare får Bond reda på Operation Grand Slam och det är något mer allvarligt även om den ploten inte direkt kan klassas som en av de större hoten mot jorden som Bond får tampas med i sin karriär.


Det finns flera andra saker som är svaga med storyn i denna film. Tag tex den mest klassiska av klassiska scener då Bond ska dödas av Goldfinger via splittring med en laser. Istället för att dödas får Bond åka privatjet med egen servitris. Det känns helt fel och storskurken Goldfinger känns inte speciellt hotfull efter scener som den. Jag är dock kluven till scener just som denna för samtidigt är det också dessa scener som ger filmen dess "feeling". Bond glider omkring som en super-dandy, dricker drinkar och charmar lesbianer oavsett om han är fånge hos skurken eller ej.


Bondskurkarna: 6

Auric Goldfinger. Ikon. Men bra som storskurk? Kanske, men han är inte helt solid i min bok. Jag får en känsla av att de ville ha en gentlemannaskurk, spritt språngande galen, men ändå belevad. Men han framträder inte så i mina ögon. Speciellt ond ser jag honom inte, han är nästan lite töntig med alla sina små schemes för att vinna tävlingar.


Filmens hench man är också han ikonisk, det är den stumme koreanen Oddjob. Ni vet han med hatten. Hatten som lätt slår av huvudet på en stenstaty, men som inte lämnar ett märke när den kastas i halsen på Tilly Masterson. Den Oddjob. Men han är ganska kul att se och slutfajten mot Bond är en bra slutscen.



Bondbrudarna: 5

Vi fortsätter med ikoniska karaktärer. Filmens bondbrud är kanske den mest kända av dem alla, endast utmanad av Honey Rider. Bondbruden med det mest James Bond-iga namn man kan tänka sig, Pussy Galore. Det måste finnas någon intressant historia bakom det sällsamma namnet.


Såvitt jag förstått det var Pussy lesbisk i böckerna. Det framgår inte tydligt i filmen. Vad som framgår med all oönskad tydlighet är att hon inte är direkt positivt inställd till Bonds framstötar. Relationen mellan Bond och Pussy är minst sagt bekymmersam. Fast å andra sidan är Pussy med i skurklaget vid denna scen. De tänker ju mörda Bond om inte förr så senare, och det borde vara ok att han gör allt han kan för att motarbeta fienden. Men det hade varit mer intressant att se Bond samarbeta med Pussy än att se honom tvinga sig på henne. Eller varför inte låtit dem till och med konkurrera om en annan kvinna! Det hade varit spännande!

Vad tycker jag om henne som karaktär? Som med mycket annat i denna film är jag konfunderad. Vi får aldrig veta "på riktigt" varför hon har gått med på Goldfingers plan från början, och vi får inte se när hon ändrar sig. Det enda riktigt spännande som händer med henne, när hon byter sida, visas inte ens i bild. Personkemin mellan henne och Bond är också så skruttig att scenen som jag nämner ovan blir helt fel. Får hoppas att manusförfattarna hade tänkt sig att vi i publiken skulle känna den djuriska attraktionen dem emellan, men mig gick den förbi.


Systrarna Masterson tycker jag båda funkar bra. Scenen i inledningen mellan Bond och Jill är mycket älskvärd tills det sorgliga slutet på hennes korta deltagande. Ännu en ikonisk bild från bondserien, se nästa bild. På något sätt känns det nästan som att Jill borde varit den primära bondbruden i denna film, men icke.



Medhjälparna: 4

Felix Leiter är med en hel del i filmen. Det blir nästan dråpligt till slut hur Felix bara avvaktar och aldrig hjälper Bond i en malplacerad respekt för den brittiske kollegan. Tyvärr blir Felix därmed bara ett joke-delivery-device och sedan tillför han inte så mycket. Det är lite roligare när Bond verkligen samarbetar med sina medhjälpare som i tex From Russia with love. En scen mellan Bond och Felix är helt hysterisk. Det är när Bond tar på sig något slags plagg i frotté, som en förstorad bebisdräkt. Ljusblå!


Filmen innehåller dock en ljuvlig scen mellan Bond och Miss Moneypenny. En scen som sätter tonen för många efterföljande filmers scener mellan de tu.



Actionscenerna: 4

Jag gillar slutfajten mellan Bond och Oddjob. Den är riktigt häftig. Den näst mest notabla actionsscenen är biljakten inne på fabriksområdet utanför Geneve. Som biljakt var den inte så speciell, vad som är intressant är hur Bond för en gång skull förlorar då han blir bländad och förvirrad av en spegel. Det var ett allmänt konstigt slut på den jakten. Kul att återse ännu en ikonisk detalj, Bond skjuter iväg en ond kines med katapultstolen i bilen.


Den stora fajtscenen i slutet mellan Goldfingers trupper och amerikanska militären är inte speceillt upplyftande. Påminner till stil lite om krigsfilmer som Kelly's heroes, men det är ett ovälkommet inslag i en bondfilm tycker jag.

En liten sista spaning. Precis före biljakten dödar Oddjob Tilly Masterson med ett välriktat kast med hatten (huvudet faller dock inte av). Är inte den scenen lite lik en annan scen, då en kvinna springer i skogen i vit klänning och blir dödad av galna hundar? Ni vet, den i Moonraker.


Gadgets: 4

Inte så mycket att rapportera här. Filmens kändaste detalj är nog Bonds Aston Martin DB5, designad av italienaren Carrozzeria Touring.  Dessutom finns där en spårningsgej som Bond sätter på Goldfingers Rolls Royce, samt en liten dito som han gömmer i klacken på sin sko. Schyssta spiongrejjer.



Quotes: 7

Filmen kryllar inte av citat, men de som finns är rent guld.

En av de mest klassiska citaten:
James Bond: Do you expect me to talk?
Auric Goldfinger: No, Mr. Bond, I expect you to die!


Tidigare i samma scen:
[a laser is about to cut Bond in half]
James Bond: I think you made your point. Thank you for the demonstration.
Auric Goldfinger: Choose your next witticism carefully Mr. Bond, it may be your last.


Från prologen angående att han bär på en pistol:
James Bond: I have a slight inferiority complex.


Allmänt kul kommentar, ta den Mr. Magic! Bond med Jill:
James Bond: My dear girl, there are some things that just aren't done, such as drinking Dom Perignon '53 above the temperature of 38 degrees Fahrenheit. That's just as bad as listening to the Beatles without earmuffs!


Q-labs:
Q: Now this one I'm particularly keen about. You see the gear lever here? Now, if you take the top off, you will find a little red button. Whatever you do, don't touch it.
James Bond: Yeah, why not?
Q: Because you'll release this section of the roof, and engage and then fire the passenger ejector seat. Whish!
James Bond: Ejector seat? You're joking!
Q: I never joke about my work, 007.



Bond om Goldfinger:
James Bond: Auric Goldfinger. Sounds like a French nail varnish.


Bond och Pussy:
Pussy Galore: My name is Pussy Galore.
James Bond: I must be dreaming.

James Bond: You're a woman of many parts, Pussy!

Pussy Galore: You can turn off the charm. I'm immune.


Slutet:
Pussy Galore: What happened? Where's Goldfinger?
James Bond: Playing his golden harp.


Sista scenen: 1

Bond och Pussy har hoppat i fallskärm och landat i en skog. Inte längre immun omfamnar Pussy Bond och de väljer att inte bli hittade av den sökande helikoptern. På pappret en ok scen, men falerar katastrofalt med tanke på hur filmen varit. Jag har svårt att köpa deras nyfunna attraktion till varandra.


Jakt i udda fordon
Nä. Vi har en lång biljakt i flera delar, men ingen jakt i udda fordon. Damn.


Sammanfattning

Jag är kluven. Sean Connery är cool, filmen har av och till en skön stil och Ken Adam's scenografi är spektakulärt. Men samtidigt har filmen flera svaga punkter och jag kan inte ta den till mitt hjärta. Filmen är med rätta en klassiker inom bondserien för flera ikoniska scener och repliker, men den når inte upp till toppen. Middle of the pack.

Totalsumma: 45
Betyg: 3/5



Trailer
Trailer (fan made)
Trailer (fan made)

↧
↧

The Numbers Station (2013)

June 10, 2013, 11:00 pm
$
0
0

Girl: Why do you do this?

John Cusack, vad har du gjort med dig? Den gode Mr Cusack har alltid varit en favorit hos mig. Jag har haft en man crush på honom sedan länge på grund av filmer som High Fidelity, Grosse Point Blank, Con Air, Pushing tin och America's sweethearts. Men nu vet jag inte riktigt var jag har honom längre. The numbers stationär den tredje filmen i rad där han spelar annorlunda än vad vi är vana att se honom. Det låter ju som en bra sak, men är det det verkligen? I The Raven spelar han en dödsdömd och morbid Edgar Allan Poe, i The Paperboy spelar han ett sliskigt vidrigt manschauvinistiskt svin och nu i The numbers station spelar han en levnadstrött NSA agent på gränsen till nervsammanbrott.


Hans motspelerska är svenska Malin Åkerman. De är båda helt ok i sina roller i filmen men jag tycker inte att skådespeleriet direkt är sprakande i denna film. Åkerman passar kanske bättre i komedier? Cock me, cock me! Nej, om någon av dem klarar sin roll bättre är det trots allt Cusack. Men han verkar ärligt talat inte jätteförtjust i rollen sin. Han borde dock börja bli van att spela allt annat än den sköna smarte slackern från hans tidigare karriär.

Det som är bra med denna film är den nerviga känslan i filmen som den danske regissören Kasper Barfoed lyckats få till. Filmen är rejält spännande i vissa passager och den påminner mig om känslan i Neil Marshalls filmer som The descent eller Dog soldiers. Det hjälper att denna film utspelas på den regntunga brittiska landsbygden och att stora delar av filmen utspelas i en bunker.

Jag gillade spänningen och den bakomliggande idén med denna thriller. Filmens tema ligger i tiden, med avslöjanden om NSA's avlyssningar i verkliga livet. Samtidigt är detta bara en thriller som verkar under tittningen. Den saknar djup eller filosofisk mening som skulle göra att filmen stannade kvar i ens medvetande en längre tid. Den är ändock godkänd. Och så får vi se Ser Davos från GoT i en av birollerna.

Jag ger The numbers station två samveten av fem möjliga.

Betyg: 2/5

↧

After Earth (2013)

June 11, 2013, 11:00 pm
$
0
0

Cypher Raige: Fear is not real. It is a product of thoughts you create. Do not misunderstand me. Danger is very real. But fear is a choice.

Jag tror vi slog rekord i antal deltagare i Filmspanarträffen som gick av stapeln i lördags. Vi var tio stycken som åt en bit mat och svingade några bägare tillsammans på den vanliga puben. Det är så kul att vara med i en grupp som denna där en hobby är den sammanlänkande faktorn och inte jobb, familj eller gamla "trötta" band. Synd bara att vi inte kunde fira tillfället med en lite bättre film. Det kommer förhoppningsvis dröja länge innan jag ser en så dålig film igen. Filmåret har verkligen inte startat så bra. Har jag sett en enda fyra eller femma från 2013 än? Jag tror inte det.

Filmen vi sett på eftermiddagen före pubbesöket var After Earth. M Night Shyamalan stod för regin på Will Smith's filmidé och med Will och Jaden Smith i huvudrollerna. Far och son. Det stod klart för de flesta av oss att i denna film agerar den gode Will endast lok för sin son Jaden's karriär. Pojkens mamma är med som producent och hans pappa är med som allmänt dragplåster på filmaffischen. Det är som upplagt för att publiken snart kommer bli uttråkade och snea på den typen av "coaching" mot filmstjärnestatus. Jag tror nog att de flesta vill se filmstjärnor som är stjärnor för att de är bra, inte för att de har kända föräldrar som serverar dem deras karriär med silversked.

Vi middagen pratade vi lite om huruvida Jaden Smith var bra eller ej. Har han talang? Jag hade läst Fiffis lovord i veckans Fredagsfemman. Tyvärr håller jag inte alls med Fiffi. Jaden är inte speciellt speciell i After Earth. Jag kan inte komma ihåg en enda scen med honom som kändes trovärdig. Filmen är en coming-of-age där Jaden spelar en ung kadett som måste lära sig att övervinna sin rädsla för att kunna utföra uppdraget som hans och hans fars liv hänger på. Spännande tema, men otroligt dåligt genomfört.

Will: Det är din karriär vi promotar här!
Filmen säljs in som en sci-fi och den startar som en sådan. Människan har i framtiden tvingats lämna jorden då den blivit obeboelig. Inledningen påminner lite om den personliga favoriten Starship Troopers eftersom man får se korta klipp från människors fajt mot insektsliknande monster, som enligt någon berättarröst har blivit framavlade för att döda människor. Monstrerna är blinda men de kan lukta sig till de feromoner som vi utsöndrar när vi blir rädda. Hade filmen fortsatt i den riktningen och handlat om människans kamp mot dess "ursor" hade filmen kunnat bli bättre.

Istället fick vi efter en kort rymdfärd se en extremt ologisk och osannolik krasch på en fientlig planet. De hade hamnat på Jorden. Här kommer filmens stora "Avatar"-ögonblick. Via dialog i de två filmerna får vi veta att planeten i fråga är helvetet i universum (Avatar), respektive att hela planeten har utvecklats till att döda människor (After Earth). Men när vi till slut landar på planeterna så hamnar filmens hjältar i vackra skogar med ett djurliv som är vagt farligt, speciellt om man beter sig på fel sätt. Det farligaste Jaden stötte på från Jorden var arga babianer och en giftig blodigel av något slag.

Will: Nej, fråga inte mig frågor, det är Jaden ni ska fokusera på!
Filmen har inte många rätt. Allt är så dåligt. Till exempel är filmen högst ologisk. Ibland verkar filmskapare tro att det är ok att köra med haltande logik i sina filmer bara för att det är sci-fi. Jag vill hävda att en sci-fi om något har högre krav på logik inom det universum den existerar. Jaden är riktigt risig medan Will är något bättre. Han spelar en äldre erfaren general och klarar väl av det hyfsat. Regin är inte heller speciellt bra, jag tycker att filmen flera gånger nästan känns pinsam och pompös mer än gripande. Det känns som att detta var en film som var bättre då den "pitchades" över en drink på någon elegant bar i Los Angeles än vad den blev som slutprodukt. Framför allt var filmen aldrig spännande, och det är en dödssynd för en film som denna (som bygger på spänningsinnehållet).

Jag är inte ett stort fan av M Night Shyamalan men för en gång skull hade jag hoppats på en twist av något slag men inte ens det fick vi.

Jag ger After Earth en nepotist av fem möjliga.

Betyg: 1/5 


Nu blir man ju lite sugen på att få reda på vad de övriga vännerna i Filmspanarna tyckte om filmen. Kolla gärna deras alster. Där finns också en lysande podcast!
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Velvet Café

Ytterligare ett barn till en kändis i rollistan, Zoë Kravitz.
↧

Parker (2013)

June 12, 2013, 11:00 pm
$
0
0

Parker: I don't steal from anyone who can't afford it, and I don't hurt anyone who doesn't deserve it.

När jag spekulerade i att actionfilmen har fått ett uppsving i och med filmer som The last stand och Bullet to the head visste jag inte hur rätt jag hade. Nu har nämligen ännu en riktigt schysste actionfilm dykt upp. Denna gång är det inte en gammal actionhjälte som axlar huvudrollen utan en av de nyare i Jason Statham. Däremot är det en riktigt gammal räv som gjort filmen. Taylor Hackford som stod bakom klassikers som En officer och gentelman och den gravt underskattade Against all odds med Jeff Bridges, James Woods och Rachel Ward, har regisserat Parker.


Filmen bygger på en av böckerna, Flashfire, i författaren Richard Stark serie om den duktige bankrånaren Parker. Statham spelar här Parker som blir lurad av ett gäng skurkar som han gjort en stöt med och lämnas för död vid kanten av en landsväg. Parker har dock en ängels tur och ett mycket gott läkekött och han klarar (såklart) livhanken, flyr från polisen och börjar planera sin hämnd. För som han säger, om man inte lever efter vissa principer blir allt kaos och kaos är inte trevligt. I sin jakt på hämnd tvingas han samarbeta med den pengadesperata fastighetsmäklaren Leslie Rodgers i Palm Beach, spelad av ingen mindre än Jennifer Lopez.

Parker håller ett högt tempo och actionscenerna är manligt brutala, köttigt blodiga och riktigt bra. Jag gillade bland annat en scen där Parker motar en kniv med handflatan istället för att bli knivad i halsen. Det är ett rimligt försvar som man sällan ser i liknande scener i actionfilmer.

Jag är ganska neutral till Jason Statham. Jag tycker han har varit ok i det jag sett av honom, men här är han rent ut sagt cool. Han är mer eller mindre perfekt för rollen som Parker i alla fall. Jennifer Lopez är som vanligt bra. Hon ger sin Leslie en full karaktär och en trovärdig bakgrund. I en scen mellan henne och Parker inne på hennes kontor är hon extra bra. Hon spelar tuff men man ser i de små gesterna och darret på handen när hon dricker sitt vin att hon är rädd. Små detaljer kan tyckas men det är de som lyfter en film som denna.


Bland skurkarna ser man bland annat stenen från Fantastic 4. Han är bra. Var med i någon polis-tv-serie också. En sliten Nick Nolte med en röst som förtäljer om mången whiskey shots syns också i en biroll. Som vanligt är det roligt när Sweden nämns i utländska filmer. Denna gång, som så många andra gånger, blandade de ihop oss med Schweiz, men ändå inte.

Om du är sugen på en actionpackad thriller om dåliga och mindre dåliga skurkar som är i luven på varandra så kan du ge Parker en chans. Den levererar ända fram till det överraskande slutet. Jag har bara en fråga kvar till Parker: A three way?

Jag ger Parker tre hederskodex av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Några andra filmbloggare har också sett filmen. Fiffis filmtajm skriver om sina tankar idag, och herrarna Filmitch och Flmr har redan varit i farten.

↧
Viewing all 2341 articles
Browse latest View live
Search