Fripps filmrevyer

Filmspanarna Tema #32: Det går åt helvete

Månadens tema var något av en utmaning. Jag kom inte på så speciellt många filmer som passade in på temat och blev därmed inte sugen på att komponera en lista. Istället ville jag se en film rakt upp och ner. Först tänkte jag på After hours från 1985. Den hade ju dykt upp på några topplistor från året. Men den filmen blev det nu inte. Mr Scorsese lockar mig inte så värst mycket. Bland filmer jag redan sett funderade jag på Blue ruin men den såg jag ju helt nyligen. Den kanske mest passande filmen till temat är Falling down med Michael Douglas. Joel Schumacher. Kanske skulle ta och se om den...? Till slut kom jag på Fargo. En film jag länge velat se om. I den går saker och ting åt helvete så att det ryker om det.

Fargo. En film som jag inte kommer ihåg så mycket från förutom att jag gillade den skarpt. Så mycket minns jag i alla fall. Det är ju vanskligt detta med att se om filmer som man gillade en gång i tiden. Det kan slå fasligt fel. Ämnet kom upp på en filmspanarträff häromsistens. Vi snackade om att skriva en personlig topp 100 över alla filmer. Hur jämföra filmer man sett för länge sedan som endast lever i ett nostalgiskt skimmer med filmer man nyligen sett? Och vill man ens se om vissa av sin ungdoms favoriter? Det är ju inte helt ovanligt att man inser att de är risiga.

Ok. Fargo är i alla fall en film som fortfarande håller och som är ännu bättre vid en omtitt. Puh, faran över! Detta är en av Bröderna Coens absolut bästa filmer. Det är en slags crime-thriller med en stor portion svart humor. Det står i förtexterna att den bygger på en sann historia men det är inte sant. Något som Kumiko borde kollat upp före sin resa.

Filmen utspelas i svensktrakterna uppe i Brainerd, Minnesota. Här säger alla "yeah" med svenskt uttal. Det låter som "jaa". Första scenen med filmens hjältinna Marge Gunderson (Frances McDormand) och hennes poliskollega är hysterisk med alla "jaa". Mycket lustig.

Faances McDormand är filmens juvel. Alla scener hon är med i är helt underbara. Jag sitter med ett stort brett leende i ansiktet. I alla fall efter hon gjort entré en sådär en halvtimme in i filmen. Filmens komiska skurkar Carl Showalter och Gaear Grimsrud spelas förträffligt av Steve Buscemi och vår egen Peter Stormare (som mumlar "jävla fitta" på svenska i en scen). Dialogen är nästan Tarantino-lik när Buscemi öser på. Stormares karaktär säger inte så mycket. Han ser bara spritt språngande galen ut.

Tänkte ni på att Buscemis karaktär såg lite lustig ut, funny looking. Hur då? Just in a general way... LOL.

Scenen på Radisson Hotel? Den med när Marge träffar sin gamle klasskamrat, Mike Yanagita. Skum scenen. Det är just sådan små extrascener som gör filmen till vad den är.

Filmens svagaste del är i mina ögon William H Macy som den tragikomiska tönten som beställer en kidnappning av sin egen fru för att lura sin svärfar på pengar. Samtidigt som jag antar att han i princip är perfekt castad i rollen som Jerry Lundegaard gillar jag honom inte i filmen. Jag har aldrig gillat honom. Han är inte en favorit helt enkelt. Med en lika mesig snubbe men ändå lite roligare att se in action hade filmen kunnat bli ännu bättre.

Vid sidan av skådespeleriet och dialogen har bröderna lyckats med det mesta. En underhållande men inte för rörig story, en helt grym känsla i filmen, det kalla vackra landskapet som påminner om hemma och en vemodig och fantastiskt musik.

Går det åt helvete då? Jamenvisst, filmen passar in på temat perfekt. Jerrys plan må vara korkad även om den skulle gått hem. Det som hände nu hade han aldrig kunnat tänka sig. Allt gick fel. När Carl och Gaear dödar the state trooper startar en händelsekedja som inte slutar förrän frun, svärfar, Carl och några oskyldiga bystanders är döda. Gaear är i fängelse och Jerry likaså. Sista scenen när de tar Jerry på ett motellrum blir pricken över i:et i hur åt helvete allt har gått. Mission accomplished!

Jag ger Fargo fyra flismaskiner av fem möjliga. En stark fyra!

Betyg: 4/5

Detta var en revy inom Filmspanarnars temaserie. Denna månad var temat "Det går åt helvete". För fler betraktelser på saker som går åt helvete inom filmens värld föreslår jag att du tar och kollar in följande eminenta bloggar:
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Flmr
Jojjenito
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Denna filmen kom med i Decennier för att jag gillar George Clooney. Han är en riktigt skön gubbe. Dessutom älskar jag hans andra film som regissör, Good night, and good luck. Den är krispig i både det svartvita fotot och den tajta regin. Den är som en mix av Hollywoods storhetstid och den moderna filmens vassa berättande. Confessions of a dangerous mind var Clooneys regidebut och den har dessutom favoriten Sam Rockwell i huvudrollen. Klart jag ville se filmen.

Men, ack, detta var ganska tydligt en film av en skådespelares första filmförsök. dDen är "all over the place". Clooney blandar och ger med olika stilar. Jag kommer inte riktigt underfund med vad han vill med sin film. Favoritsegmenten är de mellan Rockwell och Julia Roberts i Västberlin. De har en noirig känsla och en bluesig jazzmusik sätter stämningen.

Rockwell är mycket bra på att porträttera en ganska avskyvärd individ. Han och Drew Barrymore har en bra personkemi. Clooneys mustasch är inte läcker. Julia är. Men vad vill Clooney? Manus är skrivet av Charlie Kaufman och han har ju alltid ett kort eller två i skjortärmen. Scenen med tjejen i poolen är kanske filmens snyggaste. Usch vad nedtagen han blir där. Eller är det denna scen mellan Chuck och hans handler som är snyggaste scenen? Kolla in blodet i poolen!

Men filmen har en stor portion svart humor. Träningslägret för lönnmördare är "hi-larious". Deras kostymer! Alla ser identiska ut!. LOL. Bachelor number 1 and number 2 är vännerna från Oceans eleven... The newly weds och tortyr på genitalier.

Sen är det noirigt igen med en berättarröst och Los Angeles i orangea färger. Slutet blir det mer spänning och scenen mellan Rockwell och Roberts i slutet är som taget ur en spionfilm. Men what the heck? Byttes inte kaffekoppen två gånger? Nej, just det han lurade henne med sitt move.

Ok, detta var en salig blandning av stilar, känslolägen och stämningar. Det var ganska underhållande så länge det varade men det räcker inte ända hem.

Jag ger Confessions of a dangerous mind tre kyssar på bion av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Ok, så har vi kommit till den andra gemensamma filmen denna månad. Ong-bak är en slagsmålsfilm från Thailand. Jag tror att vice sheriffen Jojjenito har en mer välutvecklad martial arts-gen än jag. Detta var inte min kopp av te i alla fall. Det är mycket sällan jag vill snabbspola mig igenom en film...

Ta en nypa Karate Kid och en stor näve risig b-film från åttiotalet så får du något som kan likna Ong-bak. Filmen har makalöst usla skådespelare men som kompensation är den fylld med ointressanta fajtscener. De slår varandra i huvudet så mycket att man ganska snart tappar intresset. Oavsett mängd stryk verkar de ju aldrig bli trötta eller skadade. Dessutom visas olika stunts om och om igen i slow motion från olika vinklar. Brrr. Det är där liknelsen med risiga actionfilmer från åttiotalet kommer in.

Jag vet att Jojje gillar att all action utförs av Tony Jaa som spelar huvudpersonen Ting. Visst han verkar duktig och han utför stuntsen själv. Kudos till han. Men det jag slås av (pun intended!) är hans ljusa, lite pipiga röst och hur den skär sig mot hans karaktär. Han låter som den store Frans imitation av Dez Bryant.

Om man gillar denna film tror jag att det är tämligen givet att man gillar The Raid som kom för några år sedan. Även den filmen var jag mindre förtjust i än många andra men den var i alla fall på lite mer allvar. I Ong-bak får man en stor portion med den vanliga asiatiska farsen. Drutta på ändan som om de vore en annan Nils Poppe. Karaktären Humlae får iklä sig rollen som filmens narr. Han är smärtsamt jobbig att beskåda. Vilken pajas. Jag klarar inte av detta.

Filmen kom ut några år av The Matrix och filmmakarna måste ha gillat den filmen mycket eftersom de stulit musiken i flera scener. Efter de rippat off The Matrix tog tydligen fantasin slut. Musiken för resten av filmen är stulen från diverse porrfilmer från åttiotalet låter det som.

Nej Jojjenito... Detta. Var. Inte. Bra.

Nu ska det bli kul att läsa Jojjes revy och få veta varför denna film egentligen är bra!

Jag ger Ong-bak ett Buddhahuvud av fem möjliga.

Betyg: 1/5

En garde ädlingar! Vad har ni på Ong-bak?
Christian
Jojje

Efter att ha slaktat martial arts-filmen igår här på bloggen skulle jag väl inte våga göra samma sak med zombiefilmen Dawn of the dead? Jodå, det hade jag vågat men det behövs inte för denna film var riktigt bra. Inledningen är mycket bra till och med. Jag skulle vilja säga att de första 15-20 minuterna är filmens starkaste. Japp, jag sa det.

Detta handlar om nyinspelningen av Romeros klassiker Dawn of the dead från 1978. Det är ofrånkomligt att jämföra filmerna. Den nya filmen har lyckligtvis utvecklas manus en del så att det inte är en identisk film, scen för sen. Men den generella idén är där om hur några människor tar sin tillflykt till en shopping mall när zombieepidemin bryter ut.

Den nya filmen har mer blod, lite fränare action och mer spänning i vissa scener (speciellt i inledningen). Originalfilmen hade bättre karaktärer, djupare på något sätt, och klart bättre humor.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om filmen. Den är underhållande. Är den bitsk i sin satir över konsumtionssamhället? Nja, är den så vass egentligen. Tyckte nog att originalfilmen lyckades med den saken klart bättre.

Den nya filmen har snabba zombiesar och till och med en novis som jag inom ämnet vet att det är en no-no. LOL. Jag gillar ju World War Z mycket så för mig var det inga stora problem att det var snabbisar i denna film också.

Jag måste ge en shout out till de innovativa eftertexterna där man får se vad som händer med de få som lyckades fly iväg på båten. Det var nästan som en hel liten uppföljare som man fick se där under texterna.

Några från höften om casten; Sarah Polley spelar huvudrollen och hon regisserar finstämda indyfilmer också, Ty Burrell är han från Morning glory, Jake Weber liknar Tim Roth och Michael Kelly känner vi igen från tv-serien House of cards.

Ok, jag gilla denna en hel del. Ett mästerverk? Nej. Etta på topplistan från 2004, Johan? Nej, inte riktigt. Men jag kan i alla fall ge Dawn of the dead tre stabila krissituationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Det är lite av en spionfilmsfestival här på bloggen nu. Idag Spy game, i torsdags Confessions of a dangerous mind och imorgon smäller det igen. Spy game är med i Decennier av flera skäl. Jag har tidigare sett delar av den på tv och tyckte då att den verkade "sådär". Men samtidigt är den gjord av Tony Scott som en av vår tids mest underskattade filmregissörer. Vi ser också den superstabile Robert Redford i huvudrollen och skönigen Brad Pitt i den andra. Sen är det så att jag gillar spionfilmer (duh, bondfantast som jag är!). Spionfilmer och likaså journalistfilmer och likaså politikerfilmer och serier är najsa. De behöver inte vara fyllda av action för att det ska bli bra. Ett bra manus med en tajt dialog och några schyssta skådisar räcker oftast.

Jaja, nu har jag sett Spy game ordentligt, från början till slut. Som en film ska ses. Och fasen vad positivt överraskad jag blev. Den är ju supernajs! Som den bästa sortens John Le Carré-boken fast på film. En dialogtung spionthriller i ordets rätta betydelse. Filmen är väldigt spännande. Allt utspelas under ett dygn där den snart pensionerade CIA-chefen Nathan Muir (Redford) förtvivlat försöker se till att en av hans agenter inte ska offras för att någon politiks vinst ska uppnås.

Muir väcks på morgonen till nyheterna att en av hans agenter har arresterats av kineserna och att agenten kommer avrättas om 24 timmar. Muir intervjuas av kostymnissar om agenten, Tom Bishop (Brad Pitt), och via flash backs får vi se hela historien rullas upp. Hur Muir rekryterar Bishop, deras arbete och bakgrunden till varför Bishop hamnat i ett kinesiskt fängelse. Muirs svåraste motståndare i spelet är ingen mindre än en ung Stannis Baratheon!

Filmens struktur där vi hoppar mellan tillbakablickar och de politiska spelet i Langleys korridorer är lysande. Det som taget ur ett av de bättre avsnitten av The West Wing. Händelseförloppet och spelarnas roller och motiv blottläggs långsamt. Spänningen byggs upp och slutet är olidligt rafflande.

Jag gillar denna film på skarpen. Den är glassigt välproducerad, men under ytan ruvar ett vemod över folket som spelar spionspelet. Under den så avgörande scenen när Muir rekryterar Bishop spelas Dire Straits Brothers in arms och jag tycker det var ett helt perfekt val av låt. Ståpäls på Henke.

Jag ger Spy Game fyra förlorade själar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Syriana är den tredje spionfilmen här på bloggen på kort tid. Detta är också som en John le Carré-bok. Men i så fall en av hans mörkaste och mest pessimistiska böcker (En perfekt spion?). Syriana är seriös, allvarlig och politisk korrekt. Ambitionen måste varit att visa hur verkligheten egentligen är. Detta är en anti-bondfilm. Till och med anti-Spy Game.

Casten är vass. Vi har Clooney, Matt Damon Matt Damon, Amanda Peet, Jeffrey Wright, Chris Cooper och Christopher Plummer i framträdan roller. Filmen är ett argt upprop mot oljeindustrins oheliga pakt med politikers och militären. Allt som är gott dränkt i det svarta guldet och allt som är ont är klätt i små gröna pappersbitar (dollars! fattade du den?).

Filmen är bra gjord. Det finns inget att klaga på. Första halvan är riktig bra, högt tempo, en intressant intrig, en George Clooney som spelar en CIA-agent på låg nivå. det känns befriande att se honom i en "looser-roll" för en gång skull. Han blir till och med brutalt torterad av en fiende i Libanon. Naglarna plopp ut. Ont. Aj. Det svider.

Men allt längre in i filmen tappar jag intresset mer och med. Dels blir handlingen orimligt rörig, dels blir det så tröttsamt pk. Det känns inte kul eller fräscht. Denna film lider lite av samma svagheter som The constant gardener lider av. Det blir ointressant. Dumma kapitalisterna. Dumma borgarna. Dumma militärerna. Yada, yada, yada.

Nej, detta var inte mer än "helt ok". Jag ger Syriana två fördömda själar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av Closer. Jag visste bara att jag ville se filmen. En del peppar den, medan andra dissar den. Fantastiskt spännande. Och med en sådan cast var filmen given i Decennier the 00's. Det skadar ju inte heller att den är regisserad av Mike Nichols som gjort några filmer jag älskar; The graduate (en tidigare Decennier-film), Working girl och Charlie Wilson's war.

Closer är ett triangeldrama med fyra aktörer. Tja, ni vet vad jag menar. Natalie Portman, Jude Law, Julia Robert och Clive Owen förlorar sig i kärlekens irrfärder. Först är Nat och Jude ihop, men så blir Jude sugen på Julia men råkar sätta ihop henne med Clive. Så gör Jude slut, blir ihop, gör slut igen, vill bli ihop igen. Handlingen är en ren soppa. Detta är som en filmad teaterpjäs. Och som på teatern lever stycket mycket på skådespelarnas prestationer. Och kvartetten är riktigt bra i detta fall.

Filmens stjärna i kanten ger jag till Natalie. Hon har den mest utmanande rollen och ger oss den mest dynamiska karaktären. Jag är ganska neutral till henne som skådis, hon är ingen personlig favorit, men absolut inte på minussidan heller. Här imponerar hon på mig i alla fall. Hon ger oss också den karaktär som jag gillar mest i filmen. Den jag "hejjar" på.

Julia lever som så ofta på sin naturliga charm och hon håller sig här inom ganska snäva och stela gränser. Det är så hennes karaktär är skriven, men det lämnar mig lite törstande efter en något mer. Gillar man henne i denna film? Well, klart att man gillar Julia.. Eller? Det gör man ju alltid... Här är det faktiskt inte riktigt så. Hon är otroligt nedtonad och jag förhåller mig neutral till hennes karaktär. Hon fungerar mer som en katalysator i denna film.

Clive kör också på i säkra vatten. Som filmens alfahanne behöver han i och för sig inte tänja på gränserna men han levererar. Är han en bra person? Kan tyckas "nej" vid en första anblick men jag skulle vilja säga att han är den mest normale av dem alla. En som bara hamnade mitt i smeten av en slump. Är han snäll mot Jude? Nej, sannerligen inte men det är så livet är. Hårt men orättvist.

Den problematiska karaktären och skådespelaren i detta kammarspel är i mina ögon Jude. Är det bara hur karaktären är skriven? Han ska ju vara lite creepy... Men så creepy? Jag köper inte att kvinnorna faller för honom till höger och vänster. I min bok är han inte helt solid i denna film. Visst, det är en utmanande roll han tagit på sig. Att vara både åtråvärd, aggressiv men också sårbar, svag och krossad. Nej jag gillar inte Jude i filmen. Han är bra i andra filmer. Här blev det skevt.

Som helhet gillade jag filmen skarpt. Det är som en filmisk "hela havet stormar", springa runt stolar och se vem som blir utan. En av de bättre i denna månads-Decennier. Intressant dynamik, realistisk psykologi och vemodigt bitterljuvt i vissa delar. Jodå jag kan med glädje sälla mig till de som hyllar filmen. Natalie Portman framför allt.

Jag ger Closer fyra foton av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Så var det dags för en topplista igen. Nu är det filmåret 1997 som går under luppen. Det har gått nästan tjugo år sedan dess så denna lista kommer till stor del bygga minnesbilder om känslorna jag hade för filmerna inbäddat i ett nostalgisk skimmer. Visst vore det trevligt att kunna se om det tjugotal filmer från året som skulle kunna vara aktuella för topplaceringarna och få fram en "purfärsk" lista, men det gavs inget utrymme för en sådan aktivitet i planeringen.

Min lista är denna gång sammansatt av hjärtat och magen. Huvudet har inte fått många sylar i vädret. Detta är inte en topplista med de "viktigaste" filmerna, eller de rent tekniskt bästa. Detta är min egna Henke-gillar-lista. Så som det ska vara. 1997 var ett brett år, det finns många filmer att välja på. Efter listan finner du ett gäng bubblare som kanske borde, kunde eller kommer vara med på listan. För som ni vet kan listan uppdateras när som helst efter vilken nyck som helst.

10. Jackie Brown

Var inte överväldiga av Tarantinos tredje film med Pulp fiction färkst i minnet, men den är ju rejält bra ändå. Den puttar ut Kevin Smiths film i sista sekund.

9. Vegas vacation

Sköna komedier får aldrig underskattas, bespottas eller glömmas på listorna. Chevy Chase, Randy Quaid, Beverly D'Angelo och Wayne Newtron är förbaskat roliga.

8. The ice storm

En Decennier-film som slår sig in på listan. Iskall betraktelse av det välbärgade förortslivet under tidigt sjuttiotal. En stellar cast!

7. The game

David Finchers thriller med superstjärnan Michael Douglas får givetvis plats på listan.

6. Con Air

Härlig underhållning med Nic Cage, John Cusack, Steve Buscemi och John Malkovich. Handlar om fängelsefångar som åker flyg till Vegas.

5. Good Will Hunting

Good guy-film. Värmer hjärtat. Filmer om matematik är alltid lite extra spännande (för mig). Minnie Driver och Matt Damon är fina.

4. Starship troopers

Paul Veerhovens underbara satir förklädd som en sci-fi-action.

3. Grosse Pointe Blank

Otroligt skön film. Humorn, spänningen, romantiken. Jag säger som Steffo brukar säga: jag gillar't. Både Minnie Driver och John Cusack på två platser vardera i listan.

2. Lost highway

David Lynchs mardrömslika mysteriefilm. Creepy är bara förordet.

1. The fifth element

Leeloo har ett multi pass rakt in i mitt hjärta. Luc Bessons sista riktigt bra film? Denna film har allt inklusive en oroligt hög omtittningsbarhetsfaktor.

Mina bubblare är:

Chasing Amy (andra Kevin Smith-filmen jag såg och en av dem som gjorde att jag började gilla karln)
The princess Mononoke (Decennier-film, magiskt och fantasifullt som vanligt från Miyazaki)
L. A. confidential (schysste neo-noir om jag inte missminner mig)
Men in black (underhållande som tusan, humor och action. Snygga ben)
Conspiracy theory (Underhållande med en galen Mel Gibson som jagar konspirationer)
Fools rush in (Sv. Kärlek vid andra ögonkastet) (Salma Hayek)

Årets Bond-film Tomorrow never dies var som vanligt underhållande och en bra biostund men den rankas i botten av serien och har ingen chans på årslistan för '97.

Låt oss nu kolla in vad de övriga filmspanarna i dagens blogathon har för listor från 1997. Ska bli spännande! Hur många av mina vänner kommer ha med dessa filmer i sina listor: Titanic, Boogie nights (Sofia?), Face/off (Fiffi), Cube (Jojje?), Donnie Brasco (Christian!), Ensam hemma igen, Cop Land (Fiffi), The full monty (alla anglofiler), G. I. Jane (Cecilia?), Funny games (finsmakarna), Spice World (Christian?), Deconstructing Harry, The sweet hereafter (Gustav?) eller Gummo (alla prettosar).

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Flmr
We could watch movies
Filmitch

Publicerad tidigare:
Movies-Noir

Alternativa titlar: En långvarig förlovning, A very long engagement

Dagens gemensamma Decennier-film är den där filmen som Audrey Tautou gjorde efter Amelie. Först trodde jag att det var den första filmen efter hennes stora genombrott men interwebben kan berätta att hon gjorde en hel massa filmer mellan 2001 och 2004. Ok, men detta var i alla fall den första filmen med henne som jag kändes vid efter Amelie. Jag älskade Amelie-filmen så mycket att jag inte ens ville se denna när den kom ut. Inget skulle kunna matcha storheten i den förra.

Nu föreslogs filmen av min Decennier-broder och tiden var uppenbarligen inne för att ge den en chans. Intressant nog är filmen regisserad av samme regissör som stod bakom Amelie, Jean-Pierre Jeunet. Han kommer jag för alltid har ett problem med efter att han slaktat sista akten i Alien 4.

Ok, detta är ett episkt och smäktande historiskt romantiskt drama som utspelas under tiden runt första världskriget. Usch, bara där har filmen mer eller mindre tappat mig. Det är väl inte en BOATS men det kunde fasen lika gärna adderats också. Jag var misstänksam från ruta ett.

Filmiskt påminner den lite om Amelie-filmen i färger och feeling. Däremot är denna inte "quirky" utan episk som sagt. Inga applåder från mig. Handling är inte det viktigaste brukar jag tycka. Här är däremot handlingen allt. Det är en superinvecklad mysteriefilm visar det sig. Den var så rörig att jag inte hängde med bland alla franska bönder, bagare, snickare och allt vad de var. Swosh. Vem gjorde vad flög över huvudet på mig. Jag tror att storyn kanske såg bättre ut på papper än hur det blev på filmduken. Jeunet gjorde det inte direkt lättare med den ryckiga berättartekniken. Hoppade de inte fram och tillbaka i tiden en himla massa också?

Krigsscener. Damn, jag gillar inte första världskriget på film. Är inte supersvag för WWII heller. Jag ser hellre mer moderna krig eller konflikter på film. Ok,det var vidrigt i skyttegravarna. Seså, finns det några andra öppna dörrar att slå in? Den "djupa" insikten att krig är hemskt är lika utmanande som att kasta pil på en laduvägg från fem meters håll, om ni förstår min liknelse?

Men bitterljuv romantik då? Det brukar ju Henke-gubben gilla? Jovisst, men uppenbarligen inte i alla tappningar. Men vänta ni till senare i Decennier... Nåväl, jag satt i alla fall lydigt kvar och såg hela filmen. Den är ju bra gjord rent tekniskt så jag hade inte en supertråkig stund. Men desto närmare slutet jag kom desto mer såg jag fram emot slutscenen och den blev till syvende och sist en stor besvikelse. Som en pyspunka. Var det inte mer?

Skådespeleriet då? Audrey Tautou av adekvat men långt från hennes paradroll i Amelie. En udda fågel i sammanhanget var Jodie Foster. Vad gjorde hon där mitt i en superfransk film? Istället vaknade jag till lite när Marion Cotillard dök upp i en liten roll. Hon var vederkvickande och filmens behållning.

Jag ger En långvarig förlovning två återseenden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

När det handlar om gemensamma filmer har ni som vanligt tre perspektiv av filmen att njuta av. Vad tyckte Christian och vice-sheriffen Jojje? Var förlovningen för lång?
Christian
Jojje

Jag gillar ju historier om matematik och matematiker, och historien om John Nash som kämpar med psykisk sjukdom men senare i livet får upprättelse och till och med nobelpriset är lika spännande som den om Alan Turing och han kodbrytarmaskin. Turing behandlades nyligen i filmen The imitation game och även om den bakomliggande historien är spännande behöver inte filmen bli bra. Jag var mer sval inför The imitation game än vissa andra, host*Halo*host.

Det ligger i sakens natur att dessa filmer är BOATS och det är ofta tyvärr ett litet problem. Det blir ofta så formuläriskt och stelt. Filmen om John Nash, A beautiful mind, bjuder på ytan inte några nya grepp som BOATS. Den startar när han är helt ny på universitetet och slutar på galan i Stockholm. Egentligen handlar filmen dock bara sekundärt om hans forskning och idéer. Den handlar mest om hans paranoida schizofreni. Inom detta område är filmen både innovativ och lekfull. Jag gillar de bitarna av filmen.

Alla inblandade skådespelare är bra. De kända namnen är Russel Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Paul Bettany, Adam Goldberg, Judd Hirch och Christopher Plummer. Ingen av dem stod dock ut så mycket att filmen definieras av dem. Filmen är regisserad av Ron Howard vilket brukar borga för superstabilt men inte riskabelt eller nyskapande.

Som matematiker fick alltså Nash sitt erkännande till slut. Jag älskar filmens bästa scen då hans kollegor visar honom sin respekt med att lägga ner sina pennor vid hans plats i universitetets kafé. Det är någon sorts tradition som lever där. En stor del av filmen utspelas i universitetsmiljön och det är en miljö jag gillar i filmens värld (också). En bra film i den miljön är Wonder boys. En bra bok i den miljön som jag gärna skulle se filmatiserad är Donna Tartts The secret history.

Åter till A beautiful mind. Jag kände till att Nash var en nobelpristagare och ju längre in i filmen vi kom desto mer såg jag fram emot hur de skulle behandla detta. Jag tycker att scener då pristagare får veta att de vunnit är det bästa med priset. Ni vet det där samtalet från någon från akademin i fråga. Medaljutdelningen och festen är givetvis också kul, men att få se när pristagaren får informationen är spännande. Tyvärr fumlar filmen med detta moment. Det blir en halvmesyr med en "vetting" före priset annonseras. Trist då jag verkligen såg fram emot en "tear jerker" scen där.

Detta är en helt ok film, bland de bättre BOATS om en historisk person jag sett på ett tag nu, men den är inget mästerverk. Den blev ju oscarsnominerad i alla möjliga kategorier. Akademin är verkligen svag för BOATS-filmerna. Som om de inte kan skilja på filmen och personen/gärningen som filmen beskriver.

Jag ger A beautiful mind tre låtsaskompisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The notebook? Varför kom denna film med egentligen? En välkänd bild av en omfamning och kyss i regnet. Hon ser ut att ha på sig en tunn blå blus. Det visade sig vara en blå dräkt av något slag. Jag hade förstått det som att detta var en renodlad romantisk film och att den ansågs riktigt stark i vissa kretsar. Jag ville ge den en chans. När jag dessutom såg att den hade Ryan Gosling och Rachel McAdams blev jag än mer nyfiken. Mest för att en gång för alla kunna bestämma mig för om Gosling är så medel som jag misstänker. Och om McAdams är så bra jag misstänker.

Jo, jag gillar nog allt Gosling i Drive och före dess i den helt underbara Lars and the Real girl, men utöver de filmerna har jag blivit mer eller mindre besviken av honom. Han är inte direkt dålig, men jag känner inget extra för honom. Det är kanske inte det att han har onda ögon. Han har bara ganska intetsägande ögon.

Rachel McAdams har jag dock sett i flertalet romantiska komedier och hon är alltid intressant. Men är det för att hon bara är snygg? Vilket i och för sig inte är ett "bara". Bra jobbat där Rachel. Eller är det så att hon en ny Anne Hathaway, det vill säga att utseendet hindrar oss initialt från att se hennes "acting chops"?

Filmen har en intressant struktur, lite likt klassikern The princess bride. I nutid läses en bok och vi får se hur historien i boken spelas upp. Denna gång är det inte morfar som läser för den lille pojken. Istället läser morfar för en gammal dam med åldersdemens. Han läser en historia om ett ungt par som älskar varandra mot alla odds trots hinder som klassklyftor, ett världskrig och en illasinnad moder.

Inledningen av filmen är trist. Usch vad tråkig den var. Mina tankar fladdrade omkring som kanariefåglar som släppts ut ur sin bur. Ryan Gosling är verkligen inte den mest karismatiske skådisen vi har just nu va? Däremot är McAdams charmig som attans. Det är svårt att se att de två skådespelarna inte gick ihop under filminspelningen. Gena Rowlands och James Garner spelar de två lite äldre karaktärerna och de är bra. Självklart lyser Gena Rowlands mest. Hennes son Nick Cassavetes är filmens regissör och han verkar vara lika duktig som sin far på att få ut häftiga prestationer ur henne.

Allt eftersom blir jag dock indragen, engagerad och till slut faller jag pladask för historierna. I båda tiddimensionerna. Jag gillar't som vi brukar säga. Den är ju jättebra! Det är svårt med renodlade romantiska filmer. Gränsen mellan värmande och berörande och det lökiga och patetiska är snäv. Denna film inleds lite svagt men den växer hela vägen in, den skakar om mig, den bryter sig in och kastar ut skeptikern. Bara den blödige blir kvar i mig. Och slutet är förbaskat starkt!

Är det så här romantiska filmer är? Jag får kanske säga som Allie (McAdams), fast hon pratar förstås om något heeeelt annat...

Allie: You got to be kidding me. All this time, that's what I've been missing? Let's do it again.

I slutändan förblev jag ganska sval inför Ryan Gosling. Han är en kall jäkel. Lita aldrig på en man med så tättsittande ögon! Besvarad! Rachel McAdams gillar jag dock jättemycket i denna film. Hon är varm, filmens hjärta och smärta. Hon gör mig nyfiken. Jag fick i alla fall svar på en av mina frågor.

Jag ger The notebook fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Här kommer sammanslagningen, den ultimata årsbästalistan, för filmåret 1997. Denna lista bygger på åtta bloggares listor över personliga favoriter från året. Nu ska vi se hur denna lista ordnar sig. Kommer din favorit med i toppen?

När vinnaren utkristalliserats brukar jag leta efter snygga posters, oftast ritade av fans. När jag stöter på en guldåder, som med vinnaren av årets UÅBL, känner jag mig säker på att vi träffat rätt med vårt gemensamma val. Filmer som är så universellt älskade att fans lägger ner tid på att ska egna posters känns rimliga i toppen.

Som vanlig får filmerna poäng efter placering på de underliggande listorna. 10 poäng för en förstaplats ner till en poäng för en tiondeplats. Vi lika totalsumma efter summering premieras antalet listor filmen funnits på i första hand, därefter bästa placering.

De åtta bloggarna som listan grundar sig på kommer från dessa eminenta filmexperter; Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffis Filmtajm, Jojjenito, Flmr, We could watch movies, Filmitch, Movies-Noir samt undertecknad.

8 bloggare, vår gemensamma lista ser ut som följer:

1. The fifth element (Besson) 30 poäng (fem listor, en förstaplacering)
2. Titanic (Cameron) 28 poäng (tre listor, en förstaplacering)
3. Jackie Brown (Tarantino) 25 poäng (fyra listor, en förstaplacering)
4. The ice storm (Lee) 25 poäng (fyra listor, en andraplacering)
5. L. A. confidential (Hanson) 25 poäng (tre listor, en förstaplacering)
6. Starship troopers (Verhoeven) 22 poäng (fyra listor, en fjärdeplacering)
7. Contact (Zemeckis) 20 poäng (två listor, två förstaplaceringar)
8. The game (Fincher) 19 poäng (fyra listor, två fjärdeplaceringar)
9. Grosse pointe blank (Armitage) 19 poäng (tre listor, två tredjeplaceringar)
10. Funny games (Haneke) 18 poäng (två listor, en förstaplacering)

Listan skapad söndagen den 17:e maj 2015.

Totalt sett nämndes 42 filmer på någon av de åtta listorna. Här följer resten av listorna i poängordning; Boogie nights (2 listor), The full monty (2), Cop lan (4), Gummo (2), Good Will Hunting (2), Lost highway (2), Con Air (3), As good as it gets (2), Winterschläfer (2), Henry fool (en förstaplacering), Donnie Brasco (3), Livet är underbart, Men in black, Austin Powers: International man of mystery, The sweet hereafter, Gattaca, Prinsessan Mononoke, Mitt liv i rosa, Event horizon, Wag the dog, The butcher boy, Mrs. Brown, Anaconda, Perfect blue, Face/Off, Alien: Resurrection, Vegas vacation, Breakdown, Scream 2, Dante's Peak, Nothing to loose, The Spanish prisoner.

Narrator: And the Road Warrior? That was the last we ever saw of him. He lives now... only in my memories.

Såg The road warrior i lördags natt. Det var minst 25 år sedan jag såg denna film senast. Max har levt i mitt minne ända sedan dess. Två saker slog mig ganska omgående. Det första var hur otroligt bra denna film är. Den är ett mästerverk. Man dras direkt in i filmen och greppet släpper inte en sekund under filmens 95 minuter. Det andra som slog mig är lite mer personligt. Att se denna film är som att göra en tidsresa till en yngre version av mig själv. Jag kände igen mig i mina känslor. Precis som en doft kan kasta en tillbaka i tiden till en svunnen tid eller bortglömd plats kan kära återseenden av film också göra det. Och trots att jag inte sett filmen på år och dag kände jag igen alla scener, såg miner och hörde repliker i mitt huvud ögonblick före de kom på skärmen.

Det är svårt att se den utan det nostalgiska filtret, men filmen är suverän. Halo som jag såg filmen med var också impad av hur bra den är och han verkar inte ha haft den som en lika stark ungdomsfavoritfilm som jag.

Rent generellt sett kan det vara vådligt att se om film som man älskade för länge sedan. Antingen blir det pannkaka, filmen håller inte idag och minnen om filmen är för alltid förstörda, eller så håller filmen och då blir det glatt i stugan. Jag går ibland och längtar efter att se om den ena gamla favoriten efter den andra och jag när en idé om att kanske börja se om fler av de gamla godingarna. Med tanke på hur kul det var att se om The road warrior får jag vatten på min kvarn där.

Filmen inleds i svartvitt och i liten 4:3 format. Bakgrunden till apokalypsen beskriv i kortfattade drag. Bland materialet finns bilder och korta sekvenser från första Mad Max-filmen. Jag blev lite orolig först men sedan startar filmen på riktigt och då är det i färg och bredbild. Skönt.

Vi kastas efter detta intro direkt in i en actionscen där Max jagas av ett gäng busar med tomahawk-killen Wes och hans lover boy på motorcykel i spetsen. Max går segrande ur striden. Han får till och med tag på lite extra bensin ur en av de kraschade bilarna. Sen byggs filmen upp tämligen långsamt. Världen vecklas ut och fylls. Jag älskar denna post-apokalyptiska värld. Var det kanske i och med denna film som min fascination för denna typ av värld startade? Kan ha varit denna och Flykten från New York som ligger bakom fablessen.

The road warrior gjordes långt före CGI tog över på gott och ont. Actioninnehållet i denna film är väldigt bra. Mest för det är på riktigt. Filmen tillåts också att "andas". Vi introduceras till Max, The Gyro Captain, Wes, The Humungus, Pappagallo, The Warrior Woman i lagom takt. Absolut inte för långsamt, men ändå så att man som åskådare hinner förstå dem.

Mel Gibson är riktigt bra i denna film. Han har inte så många repliker men han kommunicerar med minspel på ett förträffligt sätt. Kolla bara in scenen i början av filmen när han hittar en liten speldosa. Han spelar och minns.

Strukturen i filmen är mer eller mindre perfekt. Actionscen i början introducerar både Max och Wes. Sen träffar vi The Gyro Captain. Vidare till att de ligger och studerar oljekällan och ser hur de "goda" skyddar sig mot de "onda". Sen är det några turer där Max bland annat förkunnar att han bara bryr sig om sig själv. Till sist startar den så ikoniska avslutningsscenen med jakten med den stora tankern. Mitt minne sa att den scenen var ganska lång men den startar inte förrän det är ca 10-15 minuter kvar av filmen. Där hade minnet förvrängt scenen och pumpat upp den i längd.

Vad är det som är bäst med The road warrior?

Underbar miljö och feeling i filmen.
Bra action. Den är ganska rå i vissa delar (våldtäkten med mera). Det är riktiga "stakes" i filmen. The bad guys are really bad.
Bra koreograferad action. Man vet alltid var alla karaktärerna är i förhållande till varandra.
Underbar humor. Flera sköna repliker utan att bli pajjigt (jag var lite orolig för detta innan jag såg om filmen).
Flera bra relationer ges tid i filmen för att byggas upp och underhållas, framför allt mellan Max och The Gyro Captain, men också med The Feral Kid, med The Warrior Woman osv.
Jag älskar den avslutande jaktscenen med den stora tankern, men jag älskar anfallen mot oljekällan, "fortet", minst lika mycket. Heck, jag älskar scenen när Max försöker fly ensam i sin grymma bil, The Humungus tal till massorna (flera gånger om), att de onda slösar bensin på joy rides i natten, scenerna mellan Max och The Feral Kid, när han smyger med sitt gnissliga ben, när han möter kaptenen för första gången... Alla scener är helt underbara...
Spännande på riktigt.

Ja, vad mer kan man säga? Säkert en massa. Men jag avslutar bara med att fundera på betyget. Om jag sett den för första gången skulle jag säkerligen inte reagerat lika starkt, men jag tror ändå att jag gett den ett riktigt najs betyg. Med en liten, liten nostalgibonus kan jag med gott mod ge den fem bumeranger av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, var The Humungus egentligen Max's gamla kollega Jim Goose?

Alltså. Vilket ös! Högoktanig renodlad action. "Action utan slut". Förväntningarna var höga inför lördagens titt på den nya Mad Max-filmen. Trots att jag hade försökt undvika att läsa om filmen eller titta på trailers hade det nått fram till mig att filmen fick bra betyg lite överallt. Jag var förvirrad. Hur kunde detta ske? En actionfilm som får högsta betyget av gammelmedia? George Miller har väntat länge på att göra en uppföljare till sina säregna Mad Max-filmer från tidigt åttiotal. Nu har han tagit de ösigaste scenerna från The road warrior och givit dem en rejäl adrenalinkick och dragit iväg i tangentens riktning. Han har skalat bort allt "överflöd"... Här har vi en film som bara innehåller actionscener. Karaktärer? Intet. Handling? Intet. Skön dialog? Intet.

Jag var underhållen en lång stund. Men efter ett tag började den ena actionsekvensen flyta in i den andra. Det är bara samma sak om och om igen. Det är som John Cameron Mitchells omtalade sexfilm "Shortbus" där de har sex på riktigt om och om igen. Efter ett tag ser man förbi allt sexet och börjar se karaktärerna och filmens kärna. På samma sätt ser man till slut genom all action i Mad Max: Fury Road och börjar leta efter karaktärer och kärnan. Man finner intet.

Trots att filmen heter som den heter är detta Imperator Furiosas film. Hon är filmens protagonist. Charlize Theron gör henne riktigt bra och om den nu ofrånkomliga filmserien skulle välja att handla om henne istället för Max vore det kanske lika bra. Max försvann nästan helt för mig. Mel Gibson har bytts ut till Tom Hardy. Tyvärr får man inte se Tom Hardy skådespela speciellt mycket. Han gavs liksom aldrig chansen att göra Max till sin egen figur. Han är bara en blek kopia av Mel Gibsons version. Första halvtimmen var Hardy dessutom beklädd med en mask över ansiktet. Det har vi aldrig sett förut... (obs sarkasm). Det funkade inte ens i den andra filmen. Enough with the mask already! Sen kan man ju bara garva åt hur de löste problemet med att få av sig masken... En metallfil. Really? REALLY? Det hade varit coolare om någon av tjejerna hade fått klippa upp masken med avbitartången under vild färd eller något sådant.

Och då kommer vi in på tjejerna. Gillade inte hela filmens fokus på missbildade människor kontra de friska. Det är exakt sådana saker som passar bäst som en del av världen som presenteras, som en fond vilken filmens verkliga handling utspelas framför. Men som huvudsaklig konflikt blev det fånigt till slut. Men i övrigt gillade jag världen en hel del. Den post-akopalytiska världen. Någon spekulerade i att denna skulle vara en prequel till The road warrior men det var den uppenbarligen inte. Den måste utspelas efter den gamla klassikern.

Filmen var ösig och den var en häftig filmupplevelse, men den hade en hel del svagheter också. Så här kommer mina issues med filmen. Det blir nit pickande som jag vet att fler av mina filmspanarkompisar älskar så...

1. Filmen etablerar mycket dåligt hur elaka de onda är. Eftersom ingen tid alls läggs åt någon av karaktärerna i filmen, varken goda eller onda, får vi aldrig se varför vi bör frukta någon av de tre war lords som vi strider mot. Filmen saknar det så viktiga "stakes". Bryr jag mig om någon av de goda går åt? Intet.

2. Filmen är dålig på synka med åskådarens mentala "resa" under filmen. Saker händer som jag satt och väntade på att få se en upplösning av. Men de kom aldrig. Intet. I en scen klättrar Nux obemärkt upp på tankern och jag tror då att han ska skapa oreda eller dyka upp vid ett olämpligt tillfälle. Men inget händer. När han till slut dyker upp ligger han och gråter och har helt plötsligt bytt sida till de goda. WTF? En annan liten mini-tråd som bara pyste ut som luften i ett skadat cykeldäck var krigarkillen som pratade med Furiosa genom att klättra fram och tillbaka på förarhytten. Det var lite pirrigt hur han skulle reagera och agera så fort han förstod att hon hade lurat alla. Men det gjorde de heller inte något större av. Nu några dagar efter filmen kommer jag inte ens ihåg hur han blev "avpoletterad".

3. Anfallen mot tankern var kaotiska och dåligt koreograferade. Det är svårt att förstå var alla krigare och bilar befinner sig i relation till de övriga. Onda krigare hoppar över till tankern stup i kvarten men det verkar inte vara speciellt svårt att putta bort dem. Till slut blir spänningen lättviktig. Om de goda inte har svårt att värja sig (egentligen) varför då hetsa upp sig i biostolen...

4. Snygg cgi, men för mycket explosioner som visar hur människor flyger iväg. Dessa supersnygga scener ser helt overkliga ut. Det känns inte på riktigt då det inte är på riktigt.

Men till syvende och sist är detta en supersnygg actionfilm. Om man glömmer logik, krav på karaktärer eller behov av spänning så är detta en riktigt najs popcornrulle. Filmen står sig inte alls mot The road warrior men så är den inte tänkt att göra det heller. Tom Hardy är inte speciellt bra, ges inte heller chansen. Som Max är han otroligt mycket svagare än Mel Gibson. Handlingen är i nivå med Mad Max Beyond Thunderdome. Humorn är det glest emellan och när den väl dyker upp känns den mest krystad.

Avslutar på en positivare not. Fyra saker jag gillade med filmen:

Miljön är skön, den post-apokalyptiska världen
Nux var kul
Kyskhetsbältena var bad-ass
Scenen när de slet ut masken ur Immortal Joes ansikte var en bra scen. Vem var det som stod för slitandet? Max? Furiosa?

Vill jag se om filmen? Javisst för tusan. Den var så fullmatad av information att jag absolut vill se om den. Jag ger filmen tre ansiktsmasker av fem möjliga efter första titten.

Betyg: 3/5

Fler som skrivit om filmen:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Vrångmannen

Vissa filmer är otroligt fascinerande eller intensiva just när man ser dem, men sedan bleknar de relativt snabbt efter titten. United 93 kan mycket väl vara en sådan film. Paul Greengrass film om det fjärde kapade planet under "9/11"är gjord som om den vore en dokumentär. Man får följa passagerare samt trafikkontrollerna i NYC, Bostan och Cleveland under de ödesdigra timmarna måndag morgon den 11:e september 2001.

Filmen är rent tekniskt perfekt. Känslomässigt är den dämpad. Inga flaggviftande amerikaner eller skrikande terrorsiter synes. Den kan kallas "understated". Men detta gör också att filmen glider undan i minnet. Händelsen som sådan är otroligt spännande, men eftersom eftervärlden vet mer om vad som hände i flygkontrollrummen än inne i det kapade planet ligger fokus på kontrollrummen. Jag antar att ett visst mått av spekulation över vad som egentligen hände i planet föreligger.

Som film var den olidligt spännande (som den store Frans brukar säga). Jag var exalterad en lång stund efter filmen. It's powerful stuff, people. Men nu någon vecka efter jag såg filmen har jag nästan glömt den helt. Den känns mest som en mindre kuriositet i decennier-månaden. En favoritfilm? Nja, tycker nog inte det egentligen.

Ändå gör de flesta skådespelare bra ifrån sig och filmen känns mycket trovärdig. Paul Greengrass kan detta med spänning. Han har både två Bourne-filmer och drama som Captain Phillips och Green Zone på sitt samvete.

Vad är det jag saknar? Vet inte riktigt, men i denna film får man i alla fall ingen bakgrundsstory på varken terrorister eller offer. Ingen kontext alls. Den förväntas man själv ta med sig till upplevelsen. Ingen skuldbeläggs, ingen döms, ingen vinner, ingen förlorar. Jag förstår nog varför han gör dessa val, Greengrass, men jag vet inte om filmen blev bättre för det. Var det kanske för tidigt att endast fem år efter katastrofen göra denna film? Kanske.

Jag ger United 93 tre obegripliga gärningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Månadens fjärde gemensamma film är över oss. Vad är detta? Jag hade aldrig hört talas om filmen när Christian föreslog den. Men den är taggad som "Drama, Sci-Fi" på imdb och den har dessutom ett betyg på 8,0 där så jag tog tacksamt emot förslaget med öppna armar.

Även om jag gillar idédriven science fiction som denna var detta tyvärr något av en besvikelse. Hela filmen utspelas i en villa som verkar ligga ute på landsbygden någonstans i USA. En populär lärare på det lokala universitetet har sagt upp sig för att flytta till annan (okänd) ort. Hans kollegor anländer "en masse" för att å ena sidan ha en liten avskedsfest (mot värdens vilja), å andra sidan försöka förmå honom att omvärdera sitt beslut och stanna. Som för att göra sina gäster förbryllade säger läraren att han är odödlig...

Personligen tror jag att det är ytterst svårt att göra bra "teater-film". Detta kunde lika gärna framförts på teatern. Tyvärr utnyttjar man väldigt få av möjligheterna med filmmediet. Om sladden till kameran är så kort att man bara kan film i huset och trädgården får man skaffa en kamera som går på batterier istället!

Men det största felet med denna film är de svaga skådespelarinsatserna och den erbarmligt dåliga dialogen. Det är en gymnasial nivå på filmen. Som om en tonåring skrivit manus. banalt och simpelt i dialogen som går stick i stäv med de ganska högflygande filosofiska idéerna som kastas ut i filmen. För grundstoryn är inte alls dålig. det finns något där. Det är mest genomförandet som fallerar.

Å ena sidan... å andra sidan...

Vad säger man till en odödlig man? Vilka frågor vill man ha svar på? Tror man på honom? Hur bevisar man att han ljuger? hur bevisa att han talar sanning? Mot slutet blir frågeställningarna i den lilla gruppen mer och mer existentiella och et är lite småroligt att följa de inblandades tankebanor. Gästerna är experter inom olika discipliner och de tolkar alla sin värds svar på olika sätt. Intressant idé, men manus verkar vara skriven av en nybörjare, extremt ung eller bara ganska dålig författare.

Jag ger The man from Earth två "tillfälle att be om en autograf" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, fann denna info om författaren på imdb... "The last work from screenwriter Jerome Bixby before his death." LOL.

Hoppa nu över och kolla vad decennie-bröderna Christian och John hittat på.Har de den rätta tron?
Movies- Noir
Jojjenito

Damn, vilken hög lägstanivå Christopher Nolan har! Jag gillar karln. Nu tog jag tabberas på långfilmer regisserade av honom. Insomnia är hans remake på den norska filmen från 1997. Det är en supersnygg thriller. ett mordfall uppe i Alaska, ovanför polcirkeln där solen lyser hela tiden under den årstiden. Al Pacino spelar den ärrade FBI agenten som jobbar på fallet, Martin Donovan är hans partner, Hilary Swank är den unga polisen som bistår och Robin Williams är den misstänkte. Ännu en dramatisk roll för Williams. Han är mer intressant som potentiell mördare eller störd ensamvarg än när han spelade i fåniga komedier. Insomnia påminner lite med 24 hour photo i "feeling" och bildspråk, även om de utspelas i vitt skilda miljöer.

Al Pacino är ju filmens stora stjärna och han brukar sluka allt och alla runt sig med sina bombastiska rolltolkningar. WOAH! Men här är han lite mer dämpad i alla fall. Jag kan acceptera honom och han förstör inte filmen i alla fall. Han har en intressant karaktär som ska brottas med hans intre demoner om vad som är rätt och fel. Det framgår helt ok, men det är klart att det hade varit intressant att se en mindre dominant skådespelare i rollen.

Hilary Swank var bra. Ok, hon lär inte gå till historien som en ny Marge (blink, blink alla Fargo fans) men hon gör sin oerfarna och i inledningen lite naiva polis bra. Hon står för filmens hjärta och det är en tacksam roll. Måste vara tämligen oduglig för att fucka upp en roll som denna.

Det jag tar med mig från denna film är den grymma stämningen. Nolans säkra hand har en del i detta men också naturen och den fantastiska miljön från Alaska. Dit vill jag åka! Scenen när Pacino jagar Williams över ett vatten fullt med timmer var en av filmens starkaste scener. Känns mycket rimligt att originalet handlade om norra Norge. Miljöerna påminner om varandra. En annan vibb jag fick under filmen var från Twin Peaks...

Som vanligt var det dock inte speciellt mycket glimten i ögat nu när det gäller en film från Nolan. Man får ta det onda med det goda när det gäller honom. Detta var bra men den är ändå i undre halvan av hans filmografi. Äsch, jag slänger väl ihop en topplista då. På allmän begäran...?

Jag var mycket nöjd och jag ger Insomnia tre ljusa nätter av fem möjliga. Med ett plus!

Betyg: 3+/5

Ok, nu har jag sett Nolans nio filmer... Här kommer en flyktigt ihopsatt topplista över hans filmer:

9. Following
8. The prestige
7. Insomnia
6. Memento
5. Batman begins
4. The Dark knight rises
3. The Dark knight
2. Inception
1. Interstellar

Marion: Harry, can you come home today?
Harry: Yeah...

Darren Aronofskys film Requiem for a dream är en film om droger. Man kan få svar på några frågor då man ser denna film... Ska man ta heroin? Nej! Ska man ta amfetamin? NEJ. Kan man ta kokain? NEJ. Men röka gräs då? NEJ, NEJ. Äta socker? Nej. Äta god mat? NEJ. Andas? Nej. Leva livet? NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ. NEJ...

Oj då, jag gick visst för långt där. Blev medryckt. Kunde inte sluta. Så är det för filmens fyra huvudpersoner också. De kunde inte sluta. De tar sin grej till överdrivna proportioner. Man kan kanske tycka att Aronofsky också går lite för långt, blir lite väl övertydlig i denna film. Men jag antar att det är ok i ett fall som detta. Och även om filmen är riktigt bra, mer om det nedan, når inte budskapet fram lika starkt som det kunde gjort känner jag såhär några dagar efter jag sett filmen.

Filmen börjar med en galen idiot (heroinist) som rånar sin egen mor. Hon i sin tur verkar redan vara mentalt störd. Av ålder, ensamhet eller bara för att hon är sådan vet man inte och får heller inte veta. Alla individer i filmen, förutom Marion eventuellt, är i mina ögon redan junkies när filmen startar. Jag tror filmen hade blivit ännu hårdare om Aronofsky lagt lite tid på att visa de fyra innan de kastade sig ner i kaninhålet och inledde sin färd mot det oundvikliga slutet.

Men gott folk, låt oss inte nedslås. Detta är en grymt bra film. Jovisst sörru. Aronofsky vet verkligen vad han gör. Med bildspråk, musik, ljud och snabba klipp får han fram de känslor han söker med högsta effektivitet. Filmen är i vissa delar precis så som mardrömmar kan upplevas. Till det kommer genomgående bra skådespeleri där Jennifer Connelly och Ellen Burstyn står ut. Visst Jared Leto är också helt ok. Men det är ändå Jennifer Connellys Marion Silver som lämnar det starkaste intrycket på mig. Ass to ass. Hennes karaktär genomgår den största bergochdalbanan. Ellen Burstyns Sara Goldfarb var en tv-junkie redan när filmen startade och hennes fall blev därmed lite kortare kan jag tycka.

Men man kan ju i alla fall trösta sig med filmens ljusa glimtar... Nähä, det gick inte. Det finns inte en gnutta hopp i denna film. Allt är grått, mörkt, svart elände. Harrys drömsekvens är olycksbådande och verkligheten är än värre. Hur slutar det (spoiler alert!); lobotomerad via elchocker (varför är det alltid dessa elchocker??), en svart kille fast i ett rasistiskt sydstatsfängelse, frivillig sexslav åt en knarklangare samt Harry som förlorade sin frihet, sin tjej, sin arm och sin dröm. Requiem for a dream.

Betyg: 4+/5

Filmens starkaste scen? Det vet båda att han inte kan...

Jag känner mig alltid lite filmnördigt "cool" när jag ser Kelly Reichardts filmer. Inte så mycket pga av att det skulle vara pretto, mer en känsla av att vara insatt... Som om jag vet något som den vanliga medelsvensson som ser den senaste Göta Kanal-filmen på SF inte vet. Den första filmen jag såg av Reichardt var Meek's cutoff från 2012. Det är en riktigt bra film och den togs sig nästan upp på min topplista från det året. Michelle Williams är otroligt bra i den filmen. Neo-western.

Jag hade fått upp vittringen och jag slog till och såg en annan film med Williams i huvudrollen. Wendy and Lucy var ett långsamt och kontemplativt drama om en ung tjej och hennes hund på drift uppe i nordvästra USA. Jag var smått besviken på filmen. Förväntningarna efter Meek's cutoff uppfylldes inte. Men Wendy and Lucy har växt och växt i mitt huvud efter jag såg filmen. Den är riktigt stark inom sin genre, minimalistisk indy-film.

Lagom till sista Decennier-månaden beslutade jag att klippa en ännu tidigare film från Reichardt, Old Joy. Nu var kanske mina förväntningar mer anpassade till hennes filmer?

Filmen utspelas under två dygn. Vi är som vanligt uppe i nordvästra USA, Oregon närmare bestämt. Mark och Kurt är två gamla polare som åker ut på en campingtur i skogen. De har varit bästa kompisar men nu har de glidit isär. Mark har börjat stadga sig med gravid fru, jobb och staket runt trädgården. Kurt är fortfarande en "free spirit" som fortfarande söker meningen med livet.

Det är mer dialog i Old Joy än i Wendy and Lucy. Däremot är den riktiga hunden Lucy med i Old Joy. Liten kul detalj. Jag tror att båda filmerna levererar sitt innehåll lika mycket efter titten som under densamma. Old Joy hänger sig kvar. De två olika livssituationerna och vad det betyder för vännernas förhållande hänger sig kvar i mig som åskådare. Det är en blandning av igenkänning och betraktelse från sidan där en del men inte allt är bekant.

Samtidigt kan jag bli lite trött på att det är så allvarligt hela tiden. För att filmen ska fylla tomrummet i alla dimensioner kan det inte vara så entonigt som detta är. Filmen är som en tunn men bra bok som ska avnjutas i rätt sinnestillstånd och helt utan stress eller andra tankar i huvudet. Klart som attans att detta, precis som Wendy and Lucy, är filmer som bäst passar på filmfestivaler.

Det var verkligen kul att se filmen. Jag gillar genren och den är bra, men den stiger inte (än så länge) till den nivå som krävs för att det ska bli en personlig favorit.

Jag ger Old joy tre förlorade vänskaper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, nu är jag väldigt sugen att se Reichardts lite nyare film Night moves med Jesse Eisenberg och Dakota Fanning i huvudrollerna.

Kommer ni ihåg filmen Singles från 1992? Den sköna huvudpersonen Steve spelades av Campbell Scott. Vad blev det av honom egentligen? jodå, bland annat har han spelat huvudrollen i den lilla indyfilmen Roger Dodger. Jag hade hört denna film nämnas många gånger av Adam Kempenaar i podcasten Filmspotting. Nu var det dags att ge filmen en chans.

Det första jag slås av är hur väl jag känner igen Campbell Scotts röst. Han låter som en gammal vän. Det måste vara ett bevis för hur mycket Singles påverkade mig när jag såg den för länge sedan... Där uppe i Uppsala. Här spelar Scott en karaktär som påminner om Steve från Singles som nu är tio år äldre och bra mycket mer bitter.

Handlingen är enkel. Scott spelar Roger, en ungkarl som arbetar i reklambranschen i New York. Han har nyligen blivit dumpad av sin kvinnliga chef. de hade ett struligt förhållande. Plötsligt dyker hans sextonåriga systerson Nick upp. Ynglingen har frågor om "livet", dvs hur man skaffar sig brudar! Roger tar Nick med sig på ett dygns raggningsskola. Ungefär så.

Jag trodde först att Roger var filmens "hjälte", men det visar sig till slut att han snarare är en ganska sorglig och trasig figur. Han är mitt emellan karaktären Steve i Singles och Fassbenders Brandon i Shame. Roger är otroligt snackig. Och dryg. Han flörtar med kvinnor konstant. Ibland funkar det men ofta är han bara elak. Han säger "sanningar" som han ser det. Med reklammannens skarpa ögon "klär han av" alla i sin närhet genom hemmasnickrade psykologiska analyser.

Krocken mot Nicks naiva och i grunden schyssta high school kille från någon förort i Ohio är stor. Nick spelas förträffligt av den på den tiden helt okände Jesse Eisenberg. Jag tror att rollen som Nick kan ha varit hans biljett till att få spela Walt i The squid and the whale.

Ok, Roger är alltså en hal rackare. Han kallas inte för Dodger för intet. Han är dessutom lite labil vilket understöds av en mycket besynnerlig musik hela filmen igenom. Detta är en film som skulle kunnat haft ett grymt soundtrack. Den utspelas i nattklubbsmiljö och det är partaj i princip hela filmen igenom. Perfekt för ett schysste soundtrack. Istället har regissören, Dylan Kidd, valt en ryckig och stressande experimentell musik. Den är mer eller mindre sinnesstörd. Jag antar att musiken ska spegla huvudpersonens inre kaos, men den är helt oharmonisk i mina öron.

Av de kvinnliga skådespelarna i filmen gillade jag de flesta. Undantaget är Iaabella Rossellini som inte är speciellt bra. Är hon någonsin det förresten? Tror inte det. Jennifer Beals och Elizabeth Berkley är med i en längre sekvens i filmen som kanske är filmens starkaste del. Tidigt i filmen dyker allas vår favorit-companion Morena Baccarin upp i en liten roll. Hon är snygg som satan. God damn it.

Jesse Eisenberg är underbar i denna film. Mycket imponerande när han balanserar mellan att hans karaktär försöker spela tuff och hur den genomgoda "vanlige killen"ändå lyser igenom. Jag skrattade gott åt hans försök att undvika att falla i fördärvet under influenser från sin morbror.

Jag finner denna film mycket intressant. Det är annorlunda när huvudpersonen är så svår att sympatisera med. Visst han är underfundig i sina analyser, men egentligen är han ett "asshole". Han drar den ena lustiga parallellen till sportens värld efter den andra när han beskriver raggning, men det är inte lockande att försöka efterapa honom. Man vet att det är en indyfilm när det är så svårt att placera sina känslor för karaktären. Ena scenen rycks man med, andra kryper det under huden på en för att Roger beter sig så pinsamt. Men som film gillar jag detta. Känslan finns där. Dylan Kidd lyckas kanske inte ända fram men han spände bågen i alla fall och de respekterar jag.

Jag ger Roger Dodger fyra "lines that will blow you away" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Fargo (1996)

Filmspanarna Tema #32: Det går åt helvete

Confessions Of A Dangerous Mind (2002)

Ong-bak (2003)

Dawn of the Dead (2004)

Spy Game (2001)

Syriana (2005)

Closer (2004)

Top 10 films of 1997

10. Jackie Brown

9. Vegas vacation

8. The ice storm

7. The game

6. Con Air

5. Good Will Hunting

4. Starship troopers

3. Grosse Pointe Blank

2. Lost highway

1. The fifth element

Un long dimanche de fiançailles (2004)

Alternativa titlar: En långvarig förlovning, A very long engagement

A Beautiful Mind (2001)

The Notebook (2004)

Den Ultimata Årsbästalistan - 1997

The Road Warrior (1981)

Mad Max: Fury Road (2015)

United 93 (2006)

The Man from Earth (2007)

Insomnia (2002)

Requiem for a Dream (2000)

Old Joy (2006)

Roger Dodger (2002)