Quantcast
Channel: Fripps filmrevyer
Viewing all 2372 articles
Browse latest View live

Beverly Hills Cop II (1987)

$
0
0


Nyligen listade vi våra favoriter från 1987. Då jag inte sett om någon av filmerna på topplistan på länge, länge blev min lista en nostalgilista. Jag blev sugen på att se om några av filmerna. Kanske lite inspirerad av Steffos Sommarklubben då sköna filmer ses om i den ljumna sommarnatten. Först ut blev actionkomedin Beverly Hills Cop II, kallad Snuten i Holllywood 2.

Frågan jag nyfiket kommer försöka besvara för alla dessa omsedda filmer är "Håller den än idag?". Och kan den behålla sin plats på listan?

Tre år efter första snuten i Hollywood-filmen var Axel Foley, Billy Rosewood och Taggart igång igen. Denna gång var det Tony Scott som stod bakom kameran. Axel drar till Beverly Hills för att utreda "the alphabet crimes". Gamle vännen Captain Bogomil har blivit skjuten av onda män och kvinna, "a six feet tall blonde bitch".

Tony Scott kan sina saker. Detta är en riktigt skön actionkomedi som fortfarande håller helt ok. Musiken är fantastisk, och då menar jag inte bara den uttjatade Axel Foley-slingan från första Snuten i Hollywood-filmen. Samspelet mellan Axel och Rosewood och Taggart är tip-top. Sly Stallones gamla flamma Bridgitte Nielsen spelar den långa blondinen och scenerna med henne, speciellt rånet mot juveleraren, är bland filmens bästa.


Tyvärr har dock filmen tappat en del. Speciellt Eddie Murphys manér och jobbigt garv överutnyttjas. Hur många gånger lurar han folk och låtsas vara en annan? Kul de första gångerna men sedan går det till överdrift. Lustigaste scenen är nog när han snor ett hus genom att låtsas komma från "Beverly Hills constructions inspection" samt när han levererar sprängämnen till skytteklubben. Just det, det är då han refererar till sina tvillingdöttrar Monique and Unique.


Men i det stora är Eddie Murphy filmens svagaste kort. Lustigt nog är det som var bra när jag såg filmen 1987 det som är mest daterat och tjatigt nu idag. Lyckligtvis har filmen en hel del charm i övrigt att bjuda på. Som tex Billys lägenhet med sköldpaddan och vapenarsenal. Samt när gubbarna visslar melodin till The dating game tillsammans. Gillar också scenen när Taggart tas som ex-presidenten Gerald Ford på strippklubben.


Detta var ett trevligt återbesök av en gammal kär film från guldåret 1987.

På min topplista från året hamnade denna film precis utanför topp 10. Nu efter att jag sett om den, var hamnar den nu då? Kommer den högre, lägre eller ligger den kvar? Jo men jag tror att dess placering var ganska bra. Har svårt att se att den skulle slå sig in på topp 10 men helt klart en bubblare av rang.

Jag ger Beverly Hills Copp II tre europeiska skurkar av fem möjliga.

Betyg: 3/5



Stakeout (1987)

$
0
0

Stakeout hette Spanarna på svenska. Den hamnade på plats sex på min 87-lista. Detta är ännu en actionkomedi. Filmen ger oss lika delar spänning och komedi. Redan i filmens inledning får jag åttiotalskänsla med teckensnittet i gammal välkänd stil. Sen kommer musiken som dryper av vajb från eran.

Filmen har en enkel men skön handling. Richard Dreyfuss och Emilio Estevez spelar två poliser som övervakar en före detta flickvän till en skurk som rymt ur fängelset. Dreyfuss' Chris Lecce fattar tycke för kvinnan spelad av den alldeles bedårande stjärnskottet Madeleine Stowe. Detta var första filmen jag såg henne i. Hon hade mest varit med på tv före detta. Då Chris och Bill (Dreyfuss och Estevez) redan är i onåd hos poliskaptenen är det fara å färde när Chris går och kärar ner sig i Maria (Stowe).


Filmen bygger till stor del på Richar Dreyfuss charm som man kommer långt med. Han och Estevez är ett riktigt skönt par. Kemin mellan Dreyfuss och Stowe är för den delen också sprakande. Samtidigt som Dreyfuss är bra på att spela i fåniga scener, tex när han ska lämna Marias hus utklädd till gammal dam för att de andra polisparet inte ska känna igen honom, låter han aldrig sin karaktär bli fånig. Han spelar sin Chris med ett allvar hela filmen igenom. Det är detta som skiljer en film med komediinnehåll som denna med riktigt fåniga komedier typ Adam Sandler där det är fåniga karaktärer som gör fåniga saker.


Den enda gången jag skrattar åt Dreyfuss och inte med honom är när jag tänker på hur ljus röst han har! Nästa gång du ser en film med honom kan du tänka på det.

Filmens skurk, den gubben Chris och Bill jagar spelas av en ung och smal Aidan Quinn. Han är riktigt sliskig i denna film och var gång jag ser honom ser jag mest hans karaktär från denna film.


Filmen inleds och avslutas med spänning. Däremellan sker den enformiga övervakningen fylld till bredden med komiska situationer som killarna hamnar i. En bra balans. Dreyfuss är fantastiskt bra, Estevez är valpig och har en ganska liten roll i denna film och Stowe är underbar med sina gåtfulla ögon och sitt långa fina hår.

En rolig detalj i filmen var då Bill och Chris kör filmcitat med varandra. Bill testar Chris (Dreyfus) med "This was no boating accident." Hehe, han Chris/Dreyfus svarade inte på den... Trevlig liten blinkning där...

Ok, så hur står sig då denna film? Jo men den funkar utmärkt. Jag gillar den skarpt. Den kommer absolut fortfarande platsa på topp 10, Den kanske till och med kan sega sig upp en placering eller två om någon på topp fem skulle falla igenom.

Detta är en perfekt blandning av action och komedi och jag ger den fyra kikare av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Den Ultimata Årsbästalistan - 2007

$
0
0


Jag, Fiffi, Movies-Noir och Filmitch hade redan lagt ut våra topplistor för 2007, men med endast fyra listor att gå på var det prematurt att skapa en UÅBL för året. Detta ändrades när Steffo drog igång en "uppdiskning" av filmår som han inte gjort listor för. Han bjöd upp till topplista för 2007 och både Sofia och Jojjenito på. Så med söndagens tre nya listor hade vi hux flux hela sju listor i botten. Dags för UÅBL.

Jag har samlat in, summerat, räknat, dividerat, multiplicerat och knorrat. Vi har en vinnare! Och inte vilken vinnare som helst utan en överlägsen vinnare. Kan det vara första filmen i UÅBL:ans historia som återfunnits på alla de underliggande listorna? Så kan det vara. På andra plats kom årets särling, en vattendelare som antingen kom högt upp på listan hos folk eller inte med alls.

I övrigt är listan mestadels amerikans och en sydländsk sådan har också letat sig in på listan.


Följande bloggare har med sin lista i underlaget; Movies-Noir, Filmitch, Fiffis Filmtajm, Flmr, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito samt undertecknad. Totalt sju listor.

Den Ultimata Årsbästalistan för 2007


1. No country for old men (Coen brothers) 56 poäng (7 listor, tre förstaplaceringar)
2. Sunshine (Boyle) 27 poäng (tre listor, två förstaplaceringar)
3. Lars and the real girl (Gillespie) 26 poäng (fyra listor, en tredjeplacering)
4. Tropa de Elite (Padilha) 21 poäng (fyra listor, en tredjeplacering)
=5. The Bourne Ultimatum (Greengrass) 17 poäng (2 listor, en andraplacering)
=5. Zodiac (Fincher) 17 poäng (2 listor, en andraplacering)
7. Darling (Kling) 15 poäng (tre listor, en andraplacering)
8. There will be blood (Anderson) 12 poäng (två listor, en fjärdeplacering)
9. [REC] (Balagueró and Plaza) (12 poäng (två listor, två femteplaceringar)
10. Enchanted (Lima) 11 poäng (två listor, en andraplacering)

Listan skapades den 6:e juli 2015.

Totalt sett nämndes 43 filmer på de sju listorna. Här följer de i poängordning; Transformers, Funny games, Planet Terror, Stardust (en förstaplacering), Hot fuzz (en förstaplacering), Into the wild, The Poughkeepsie Tapes, Atonement, Charlie Wilson's war, Harry Potter and the Order of the Phoenix, Paranoid Park, Timecrimes, Inside, Eastern promises, The Daarjeeling Limited, Persepolis, Juno, I am legend, Tillsammans är man mindre ensam, Paranormal activity, Michael Clayton, We own the night, Shotgun stories, 4 months 3 weeks and 2 days, The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford, Breach, The king of Kong, Hannah takes the stairs, Death at a funeral, Ratatouille, The Orphanage, Die Fälscher, 1408.
















Get Hard (2015)

$
0
0


Är du sugen på en risig komedi som är himla rolig? Gillar du sexskämt, kiss- och bajshumor, drift med rasstereotyper och homofobskämt? Då är kanske Get hard något för dig.


Will Ferrell spelar James King, en extremt rik aktiemäklare som har hela världen vid sina fötter. Han ska snart befodras till partner i firman, han är förlovad med chefens dotter och han och fästmön planerar att bygga ett gigantiskt hus som är så stort att gästhuset har ett eget gästhus! Därför kommer det inte som en överraskning (för oss) att FBI stormar in och arresterar honom för oegentligheter. James King blir helt enkelt en mini-Madoff. Randoms på gatan skriker "You stole ALL my money!". James King ska in i finkan. Han är dock inte en buse, långt ifrån en så råbarkad kriminell som skulle klara av fängelset utan problem. Han är en vekling och livrädd för all maskulint sex han ska få under sin vistelse där. King behöver ta hjälp av en riktig buse för att lära sig hur man beter sig för att överleva i finkan. Lyckligtvis känner han en svart kille på biltvätten - Darnell (Kevin Hart). Problemet, och räddningen, är att Darnell är en laglydig helt vanlig citizen, trots att han är svart...


Ja, du börjar kanske nu ana vilken typ av film detta kan vara. Den är rolig, jätterolig, men också galet dålig ibland. Den är överdriven och många slag under bältet delas ut. Will Ferrell ska lära sig att snaska kotte och kotten visas i närbild, inte som GoT här inte... Antagligen gillar jag filmen för att den känns så uppkäftig och för att den inte bryr sig om vad som är politiskt korrekt i de finare salongerna. Sånt kan vara lite kul ibland, jovisst.


En av filmens bästa scener var den med musikern John Mayer. Lyfter på hatten för kändisar som bjuder på sig själv på det viset.

Vad tar jag med mig från filmen? Jo, att Alison Brie är hysteriskt rolig i de få scener hon är med i, att Kevin Hart överraskar positivt och att Will Ferrell är ojämn, blandar högt och lågt. Filmen är egentligen inte värd mer än en tvåa men jag skrattade högt flera gånger och det måste premieras.


Jag ger Get hard tre biljetter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, filmens regissör heter Etan Cohen... ett sällsamt namn i filmvärlden.

Minioner (2015)

$
0
0

Jag hade en liten tjuvstart på årets semester förra veckan då jag var nere på västkusten. En av kvällarna skulle jag gå på bio med systerbarn på 9 respektive 12 år. Vi valde noggrant ut filmen Minioner. Urvalet var filmen Minioner. Barnen var mycket förväntansfulla då vi anlände till bion på Folkets Hus i Hunnebostrand. Efter biljettköp satt vi i entrésalen och väntade på insläpp. Barnen fick i uppdrag att berätta handlingen i de tidigare filmerna. Minioner är ju en spin off från Dumma mej och Dumma mej 2.


Filmen visades i 3D och man fick låna glasögon av bion. Salen var hel ok med bra lutning mellan raderna. En stor en satt sig framför den lilla men vi kunde snabbt byta plats och alla blev glada. Filmen visades bara med svenska röster. Jag hade mycket hellre sett den med de amerikanska rösterna, men det alternativet fanns inte. Systerbarnen pratar amerikanska plus att de kan läsa så det hade inte varit något problem för dem heller. Det är lite synd att det ska vara så svårt att få se animerade filmer med originalröster.


Detta var dock en renodlad barnfilm så det där med "alla talar svenska"är lite mer rimligt då det gäller denna film än vissa andra animerade filmer som uppenbarligen vänder sig till en vuxen publik också. Filmen var gullig och på sina platser ganska underhållande. De små gula minionerna var ok, inte speciellt speciella om du frågar mig. Vi fick en snabbrepetition av människans historia i denna film. Största delen utspelades dock i slutet av sextiotalet och då fick vi en del "Forrest Gump"-scener med minioner som deltagare i viktiga händelser. De fick med både månlandningen, Queen Elizabeth II och the Beatles.

Handlingen var nog tunn. Jag har i alla fall glömt vad den handlade om Det var mer än en vecka sedan jag såg filmen! Efter en timme frågade första barnet om hur mycket som var kvar. Jag undrade om de behövde gå på toaletten men det var lugnt! Puh.


Efter filmen var alla tre miniatyrerna mycket nöjda, jo en kompis till den lilla följde med på filmen. Tolvåringen gav den betyg 4/5. Jag ljög och sa att jag skulle ge den en trea. Men nej, detta var helt ok för stunden. Det bästa med filmen var just att vi gick på bio ihop. DET var mycket trevligt och barnens mormor fick vila sig en stund också. Men det ges inga frisedlar på Fripps Filmrevyer så jag måste rösta med hjärtat. Jag ger Minioner två bananer av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Innerspace (1987)

$
0
0


Filmen som vi kallade 24-timmarsjakten är en rolig liten actionkomedi från folket kring Steven Spielberg. Dennis Quaid spelar Tuck, en stridspilot på dekis som deltar i ett experiment där han och hans farkost förminskas för att föras in i kroppen på en kanin. Meg Ryan är hans frustrerade flickvän Lydia och den underbare Martin Short spelar den hypokondriske och mycket nervöse kassabiträdet Jack Putter.


Givetvis går allt åt fanders. Förminskningen lyckas bra men företagets konkurrenter anfaller labbet och för att hindra de onda männen injekteras Tuck i en levande människa istället för kaninen. Tuck hamnar under huden på den orolige Jack som just bestämt sig att åka på en avslappnande semester. Låt oss säga att Jacks närmaste dygn blir allt annat än lugnt.


Lika delar action och humor. Den första delen är såklart inte så viktig så länge scenerna inte blir allt för kackiga. Vi får en schysste action med en mycket bra skurk i Mr Igoe, mannen med en mekanisk hand/blåslampa/dildo osv. Under filmens sista del får vi en frejdig biljakt som säkert kan roa de som gillar sådant.


Filmens behållning är dock humorn och det allra mesta av det står Martin Short. Scenerna när han inser att det finns en pytteliten människa inuti honom är komiskt guld. Jag skrattade så att tårarna rann även vid denna titt. Martin Short är ett komiskt geni och han funkar ihop med vem han än spelar emot, i denna film Meg Ryan och Dennis Quaid. Ändå gör han inte sin Jack allt för absurd. Han är överdriven men precis på rätt sida av gränsen till det orimliga.


En av filmens styrkor är också filmens skurkar. De fyra skurkarna är alla härliga karaktärer. Vi har redan nämnde Mr Igoe som hårdingen spelad förträffligt av Vernon Wells (utan mohikanfrisyr denna gång). Chefen är Mr Scrimshaw spelas av Kevin McCarthy och hans högra hand Dr Canker spelas av den rödhåriga Fiona Lewis. Till sist har vi Robert Picardo i rollen som den underbare "The Cowboy", han med bootsen. Vilken lirare! Jacks chef Mr Wormwood och kollegan Wendy är också mycket lustiga.



Detta var en favorit från förr. Den är inte lika tung som fler av titlarna på topplistan men om några av filmerna där uppe skulle slinta lite skulle den kanske kunna utmana om en plats. Jag ger Innerspace fyra slalomglasögon av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, varför klämmer Scrimshaw orkidén? Lustig scen...

PPS, känner ni igen Vernon Wells, Mr. Igoe, från The Road Warrior...?


Den ultimata årsbästalistan - 2013 (2:a versionen)

$
0
0


Uppdatering, andra versionen den 15:e juli 2015.
UÅBL 2013 var den första av sitt slag jag tog fram. Till grund för listan låg sex listor. I söndag kom det ut fler listor då Steffo och Sofia publicerade sina listor. Detta är skäl nog för en uppdatering av UÅBL. Dessutom hittade jag via Fiffis blogg en länk till ytterligare en topplista för året som kvalificerade sig, den från Har du inte sett den?-Johan. Nu har vi hela nio listor i botten. Efter förra publiceringen har både Fiffi och jag uppdaterat våra topplistor och jag har följaktligen uppdaterat vår bidrag i sammanställningen därefter.

Vad har hänt med listan då? Antalet nämnda filmer har gått från 36 till 50. Ettan ligger kvar. I övrigt vissa små ändringar i listan. Filmerna på plats 3 och 4 har bytt plats. 8:an, 9:an och 10:an har ramlat ut och vi har fått nya filmer i slutet av listan. Här finner du den ursprungliga UÅBL 2013, dvs den första versionen. Jag har uppdaterat lämpliga saker nedan.


Originalinlägg 1:a maj 2014:
För en tid sedan kördes ett gemensamt bloggtema över årsbästalista för filmåret 1999. Driven av ett analt intresse för siffror, listor och struktur gjorde jag en sammanställning över de mest populära filmerna för filmåret. Lite senare föreslog Jojje att det skulle passa sig som ett eget inlägg. Sagt och gjort, här och nu startar jag en ny serie listor här på bloggen - de ultimata årsbästalistorna. Och för att fira att Movies-Noir släppt ut sin lista för 2013 börjar jag med just det året.

Jag har alltså gjort en sammanställning på favoritfilmerna från de tillgängliga listorna. Jag tycker att det krävs minst fem listor för att en sammanställning ska vara relevant. Jag använder bara listor där man listat 2013 års filmer. Vissa bloggare skriver topplistor över sedda filmer under året vilket för mig är obegripligt. Inte att en sådan lista inte skulle kunna finnas och ha sin plats (jag tänker att det är en lista som man kan publicera den 1/1 varje år eller så), men att ersätta en årsbästalista med en slumplista är FEL! :) Nåväl, när det gäller UÅBL:or funkar de i alla fall inte.

För 2013 har jag nio listor; min egenFiffisJojjenitosPloxsJessicas internationella lista, Movies-Noir's, Steffos, Sofias och Johans.

Om du har en topp-10 för 2013 får du gärna skicka mig en våg så adderar jag din lista i sammanställningen.

I ovan nämnda filmbloggares nio listor har totalt 50 filmer nämnts!

Plats 1 ger 10 poäng, plats 2 nio poäng osv. Högst antal poäng gäller. Om en film får lika många poäng gäller följande tie-breakers: a) antal listor filmen är med på (desto fler desto bättre), b) antal förstaplaceringar sen andraplaceringar osv (desto fler desto bättre).

Baserad på 9 listor.

Plats 1: Gravity (Cuarón) 65 poäng (7 listor, fem förstaplaceringar)
Plats 2: Prisoners (Villeneuve) 42 poäng (7 listor, en förstaplacering)
Plats 3: Hotell (Langseth) 30 poäng (5 listor, en förstaplacering)
Plats 4: Her (Jonze) 30 poäng (4 listor, en andraplaceringar)
Plats 5: Jakten (Vinterberg) 21 poäng (4 listor, en andraplacering)
Plats 6: The wolf of Wall Street (Scorsese) 20 poäng (4 listor, en andraplaceringar)
Plats 7: Still Life (Pasolini) 19 poäng (2 listor, en förstaplacering)
Plats 8: Enemy (Villeneuve) 18 poäng (3 listor, placeringar: 2,4,9)
Plats 9: The place beyond the pines (Cianfrance) 18 poäng (3 listor, placeringar: 2,6,7)
Plats 10: The way way back (Faxon and Rash) 15 poäng (3 listor, en tredjeplacering)

Klicka på länkarna för lite filmkärlek!

Sammanställningen skapad den 1:a maj 2014. Andra versionen kom den 15:e juli 2015.

Övriga filmer som ansågs topplistevärdiga av någon av oss sex: Enough said, Before midnight, The conjuring, Blå är den varmaste färgen, Återträffen, Short term 12, New world, 12 years a slave, Locke, Metro Manilla, Snowpiercer, Behind the candelbra, Clear history, Philomena, The act of killing, The crash reel, This is the end, Under the skin, World war Z, Inside Llewyn Davis, Dallas buyers club, Monica Z, Mud, The broken circle breakdown, Joe, Star Trek into darkness, Frances Ha, Captain Phillips, Rush, Ida, Blue ruin, Only lovers left alive, Drinking buddies, Don Jon, Pacific rim, Nebraska, Rewind this!, Blackfish, Bad words, The selfish giant.

Noll Tolerans (1999)

$
0
0

Jag hade en liten soirée à la masion i lördags och givetvis snackades det en hel del film under denna sammankomst. Bloggkompisen Fiffi pratar sig varm i byxan över filmserien om den svenske superpolisen Johan Falk på sin blogg, och även under nämnda tillställning. Jag var inte speciellt sugen på dessa filmer men hennes enträgna försäkringar om att detta var så mycket bättre än "vanliga" svenska polisfilmer började mjuka upp mig. Till sist släppte jag ner garden och tänkte "what the heck, jag ger den en chans". Jag slog till och kollade in första filmen i en serie som nu verkar bestå av hela tjugo filmer.

Hahahaha.... Hahahahaha. Ja så var man lurad igen. Filmen är i princip samma skrot och korn som alla de där filmerna som går på TV4 på söndagskvällarna kl 21. Javisst, man kan ligga i soffan och slökolla på en film som denna under ferietider tillsammans med övriga familjen. Då väljer man hellre en lättkonsumerad film, eller varför inte Morden i Midsomer, över kulturfilm som visas på festivaler eller dylikt. Men speciellt spännande eller upplyftande blir det aldrig.


Jophan Falk-filmen nummer 1 i ordningen var ju precis lika dåligt som jag fruktade. Mycket var så dåligt i denna film att skämskudden flög upp och ner mest hela tiden. Dialogen är bitvis smärtsamt dålig. Poliskollegorna tilltalar varandra på ett onaturligt sätt vilket gör att det känns som uppläst ur en bok eller uthojtat på teatern. Vi får om och om igen höra utrop och kommandon på polisradion och dessa partier var skrattretande dåliga. Hur kan det få passera? Har inte regissören lyssnat på dessa uppläsningar en enda gång?

En annan källa till myror under huden är de två extremt jobbiga ungarna som förstörde alla scener de var med i. Jag vet inte om det berodde på de unga skådespelarna, manuset eller tafflig regi. Till detta måste jag klanka ner på den enerverande musiken som ligger som en stålhätta över hela filmen. Att hantera filmmusiken med finess och försöka få lite nyansering under filmens olika partier verkade inte riktigt ligga i regissörens eller hans musikproducents intresse. Olycksbådande och "spännande" musik mal på oavsett vad som händer på duken.


Detta var det dåliga hantverket. Men hur var det med handlingen då? Min dom blir tämligen ordinärt. En gangster som hotar vittnen till ett mord han begått. Polisen vill förstås att vittnena ska prata och gangstern vill att de ska hålla tyst. Man har sett det förut men hade det genomförts bra hade det kunnat bli en bra film ändå. Tyvärr är detta inte en sådan film. Hela filmen handlar om huruvida vittnena ska vittna mot skurken eller ej. Vi ser hur huvudpersonen, polisen Johan Falk arbetar med detta men vi får aldrig följa, se eller ges möjlighet att förstå varför vittnena som genom ett trollslag ändra sig. Istället får vi en "spännande" sista scen i tingsrätten där vi i publiken ska sitta som på nålar om vittnena ska säga ditten eller datten. Otroligt ospännande måste jag säga.


En annan sak som regissören inte klarat är hantering av karaktärernas interaktioner. Falk och det kvinnliga vittnet känner inte varandra i inledningen av filmen. Senare i filmen när de bara träffats ett fåtal gånger möts de på hennes jobb. Nu ser vi alltså två personer som kanske träffats tre gånger tidigare och trots detta startar Falk (superpolisen) att skrika åt henne som om han vore tagen från ett grälande gammalt gift par. Hon skriker tillbaka så att saliven bokstavligen flyger. Tänk på att detta är en svensk "realistisk" film och då ska man ha kroppsvätskor som flyger, till exempel snor eller saliv. Den scenen kändes helt falsk.

Vad var bra då? Jo, senare i ovan omnämnda scen levererar Eklund filmens kanske bästa scen när han minns bilolyckan och smitningen när hans flickvän dog. Den var bra. Sen var filmen lite underhållande mest hela tiden, inte för att den var speciellt spännande utan för att det var så dåligt. I princip alla poliser var under all kritik i trovärdighet. Jag gillade också att polisen i den tyska porrfilmsmustaschen inte var tjallaren från polishuset. Det hade varit så tröttsamt förutsägbart om han varit den eländige men den fällan gick de inte i i alla fall.


Filmen utspelas i juletider och precis som Fiffi påpekar passar den att ses i de tiderna. Men varför måste det vara så sunkigt i svenska filmer alltid? Ett grått vinterslaskigt Göteborg. Grått. Grått. Grått.

Vad är det för smak i munnen? Kräk? Ja, så är det. Haha. Jag tvekar mellan betygen etta och tvåa, men den är i alla fall lite bättre än det absoluta bottenskrapet i genren så jag ger den två svaga polisfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fiffi har också sett och skrivit om filmen. Det är ett helt annat ljud i skällan där.
Kolla också in hennes Johan Falk projekt i övrigt, länk här.


Castle - Season 7 (2014 - 2015)

$
0
0

Eftersom det finns så otroligt många tv-serier att välja på och att varje säsong tar så lång tid att se borde jag bara se de allra bästa serierna. castle är inte en av dem, men serien fyller ändå ett behov. Jag gillar att "hänga" med denna serie, eller snarare karaktärerna i serien. det blir lätt så när man sett flera säsonger av en serie att om man gillar karaktärerna lite i början blir man än mer fäst vid dem ju längre serien går.


Jag brukar set ett eller två Castle-avsnitt efter jobbet. Det är en bra serie att varva ner med. den ställer inga krav på åskådare och den är mysig som attans i parti och minut. Tyvärr har jag märkt att seroeskaparna under säsongerna som gått ändrat på Rick Castles karaktär från humoristisk och kvick men ändå seriös till en lite mer flamsig och pajasartad typ. Castle har blivit en tönt. Det är inte en utveckling som jag välkomnar. Jag tycker de missar chansen att låta Nathan Fillion visa sina skådespelarmuskler om han bara ska jönsa omkring på detta viset. Två exempel där Castle framställs som ett förvuxet barn är episode 4 då han ska bli kompisar med förskolebarn för att få fram en skyldig samt episode 9 där Rick är en fan boy över en action hjälte från hans uppväxt.


Annars är karaktärerna som vanligt... Kate är ganska härlig, men inte super-häli. Espo och Ryan är vad de är. Espo har för övrigt börjat växa åt alla håll. Jag råkade se lite från en tidigare säsong och la märke till hur smal han var då. På hemmaplan kan jag tycka att både Castle's inneboende mor och rödhåriga dotter båda är ganska ointressanta och snarast jobbiga karaktärer.


Seriens styrkor är relationen mellan Rick och Kate, de lustiga morden de utreder (det ena mer fantasifyll efter det andra), jargongen på stationen (inte minst med obducenterna) samt de fåtal långa story arcs, likt den om 3XK mördaren.

Säsongens svagaste parti var då Castle startade upp en private P.I. firma. Mycket dåliga avsnitt och då var det nära att jag gav upp serien.


Favoriterna inkluderar dubbelavsnittet 14-15 där 3XK och Kelly Nieman kom tillbaka. Kate blev kidnappad och nästan lagd under kniven. Mycket rysligt och de avsnitten påminde mig lite om Dexter (som är en bra mycket bättre serie för övrigt).

I episode 18 At close range var Kevin Ryan huvudperson och det var ganska bra. Säsongen innehöll några lite mer udda avsnitt som episode 21 In plane sight som utspelas helt på ett flygplan på väg mellan NYC och London samt episode 6 The time of our lives som är en It's a wonderful life pastisch. Castle ruinerad och Kate är Captain. Föraningar?

Jag börjar känna mättnad över denna serie just nu. Känner mig inte direkt sugen på en fortsättning men enligt internet är redan en ny säsong beställd.

Denna säsong var en av de svagare i serien.

Betyg: 2/5


Predator (1987)

$
0
0


Varför tyckte jag inte att denna var tillräckligt bra för topplistan? Ja just det, den kom bara med som bubblare på min topplista för 1987. Jag satte ihop listan efter minnesbilder av filmerna i fråga. Det är lite därför jag ser om flera av dem denna sommar. Just Predator led lite av att den kom året efter filmen jag skulle kunna kalla "alla actionfilmer moder" - Aliens. Jag tror att en film som Predator som plaskar omkring i samma vatten som Aliens led av att den förra var så stark. Den andra anledningen kan ha varit att den har ett svagare slut än vad som borde krävas av en toppfilm. Nu har jag sett om den.


Predator är riktigt bra! efter en suggestiv inledning med musik, åttiotalstypsnitt och helikopter på inflygning till en strand vid en djungel får vi några flexade muskler och sedan är vi igång. Filmen är inledningsvis extremt effektivt, dvs snabbt, berättad. Dutch och hans gäng landsätts i djungeln, letar spår, hittar flådda lik, finner byn, anfaller och förstör byn samt lämnar byn med sin fånge för att bege sig hem på 30 minuter. Det känns nästan fräscht med en film som öser på utan långa bakgrundshistorier, inga tråkiga tillbakablickar med meningslösheter här inte.


Resten av filmen och det är då drygt en timme kvar går åt för gänget att försöka ta sig tillbaka till platsen där de ska hämtas av helikoptern. Men det finns en jägare, en predator, som plockar dem en efter en. Spännande och bra gjort rakt igenom. Alla karaktärerna bidrar mer eller mindre. Hawkins stora glasögon är en favorit. Dialogen är bra, jag älskade den när jag och Mr Magic var unga och lättpåverkade, men den håller faktiskt än idag, ta mig tusan. Arnold har några lines om att de bara är "expendables" sådärja, där hade vi den referensen. Gillar Hawkins envisa försök att dra sexskämt för Billy. De går sällan hem.


Så länge vi bara ser skymten av predatorn är filmen top notch, men under dess sista del efter Billy fått sitt tappar filmen tyvärr i spänning och mitt intresse falnar lite. det är som vanligt med monsterfilmer att det är mer spännande så länge man inte får se monstret i vitögat. Är inte alla monster hemskare i vår huvuden än i verkligheten? samtidigt är det lite kul att få se hur de tänkt sig att Predatorn ser ut. det är en stor man med dreadlocks och ett insektsliknande ansikte. det finns en bra scen där predatorn plockar upp en död skorpion och ledset (?) studerar den. Känner predatorn mer samröre med den än med människan?


Predator har klarat tidens tand mycket bra. Den är spännande och engagerande mest hela tiden. Tyvärr tappar den lite mot slutet. Jag ger Predator fyra muskler av fem.

Betyg: 4/5

PS, nu gäller det bara att hitta minst en film som kan kastas ut från listan...

Lethal Weapon (1987)

$
0
0

Dödligt vapen... Den gamla actiondängaren. Vad var det som gjorde att jag tyckte att denna var så bra att jag hade med den på min topplista? Nu har jag sett den igen, denna gång med mina mer erfarna och kanske mer kritiska ögon. Låt oss se vad vi har på Lethal weapon. Producerad av Joel Silver, skriven av Shane Black och regisserad av Richard Donner.


Filmen är helt klart duglig. Filmens inledning med Amanda Hunsackers död är sober och allvarlig. Sedan har vi de tydligen obligatoriska åttiotalstypsnitten. Hysteriskt. Men filmen är långt från lika fånig. Det är en action mer än en komedi.

Som första film i en serie får vi en hel del karaktärsintroduktion. Martin Riggs (Mel Gibson) galenskap visas upp inte en, inte två utan tre gånger. Först är det när han haffar knarksäljarna vid julgransförsäljningen, sen är det då han plockar ner en presumtiv självmordshoppare från ett hustak och till sist är det när han pressar Murtaugh att trycka av avtryckaren på pistolen och skjuta honom.




Senare i filmen får vi fler allvarliga scener från Gibson. Filmens bästa scen är efter Riggs varit på middag hos familjen Murtaugh och han berättar om när han sköt en kille från 1000 yards i Laos. Lite känslor där. Givetvis finns det också några scener där Gibson spelar pajas, men det var mindre av den varan i denna första film än vad jag väntat mig. Gibsons långa hår, på gränsen till en hockeyfrilla imponerar dock. Mäktigt.

En detalj som jag saknade i denna film. Och som jag var helt säker skulle vara med var att Riggs skulle trycka sin axel ur led för att komma loss då han var kedjad. Jag hade precis för mig att han gjorde den stunten i alla fyra filmerna, men där misstog jag mig tydligen.


Riggs nya partner är Roger Murtaugh spelad av Danny Glover. Jag har alltid tyckt att Glover mer eller mindre suger i denna roll. Det blir tjatigt med hans "I'm too old for this shit" och hans nojja över åldern, familjen, bilen, båten osv. Men denna gång störde jag mig inte alls på honom. Han är helt ok. Inte en karaktär som gör filmen för mig, men han drar inte ner heller.

Skurkarna då. Där måste filmen få pluspoäng då vi ser galningen Gary Busey som Mr Joshua. Han är alltid kul att se. Den mannens galenskap går rakt ut genom rutan. Mitchell Ryan spelar The General men han är en mer generisk militärskurk.


Som actionfilm är Dödlig vapen helt ok. Den når inte upp till nivåer som vi vant oss vid efter Bourne-filmerna, men den håller i alla fall duglig 80-talsklass. Humorn i denna film är nedtonad och ger mer ett glitter i mina ögon än fulla gapskratt. Som helhet är filmen bra men inte så majestätisk som jag kanske en gång i tiden tyckte. Den fick plats på min nostalgitoppluista, men efter denna omtitt skulle den faktiskt ramla ut från listan.

Jag ger Lethal weapon tre ylande saxofoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Planes, Trains & Automobiles (1987)

$
0
0

John Hughes hade ett stort hjärta. Det är mycket trist att han inte är med oss längre. Det är väl framför allt varmhjärtade komedier som han skrev eller regisserade som han är ihågkommen för. Planes, trains & automobiles är en sådan. Filmen kallas för Raka spåret till Chicago i Sverige. Det är en ganska trist översättning tycker jag.


Redan från filmens inledning får jag känslan av att detta är en knaskomedi, och att den inte spelar i realismens domäner. Den är kanske inte lika galen som en film som Dumb or dumber, men inte långt därifrån. Denna känsla håller i sig nästan hela filmen igenom. Det som gör att det känns som en Hughes-film är ett fåtal scener som kommer lite här och där. Speciellt en scen då Steve Martins Neal Page får ett utbrott på John Candys Del Griffith på det första hotellrummet. Neal är otroligt elak och Del står bara där och tar emot och emot. Den scenen är en av filmens tätaste och John Hughes handlag känns tydligt igen, inte för att den är elak utan för att den känns äkta.


Men tyvärr är en hel del av humorn av den simplare flabbigare sorten. Jag kommer inte riktigt överens med en del av scenerna i filmen. Jag kommer ihåg filmen som mer seriös OCH mer rolig. Visst topparna finns där... Dels rensning av sina sinuskaviteter före sömnen, handen mellan kuddarna (det är inte två kuddar!), kvinnan vid biluthyrningen. Ja, denna film har många höjdpunkter.


Det är dock inte förrän det är endast fem minuter kvar som filmen verkligen levererar som en "äkta" John Hughes-film. Slutet måste var ett av de finast filmsluten som finns. Klart det blir dammigt i rummet. Ingen tvekan. Scenen är bra klippt. Steve Martin som jag alltid gillat, och som är något underskattad må jag säga, spelar scenen bra, både när han lägger ihop alla ledtrådarna och räknar ut vad som står på och senare när de kommer hem. Slutet är mäktigt, det får högsta betyg.


Men som helhet var filmen nog lite svagare än vad jag kom ihåg den. Fortfarande klart över godkänt men inte den pangfilm jag hade i mitt "arkiv".

Jag ger Planes, trains & automobiles tre starka kompisar för livet av fem möjliga.

Betyg: 3+/5


R.I.P John Candy

Along Came Polly (2004)

$
0
0

Midsommarhelgen. Lördag kväll. Hemkomna från den lokala puben nere på "landet" skulle jag och svågern se fotbolls-VM för damer. Det var Sverige mot Tyskland i första utslagsrundan. Jag trodde svågern ville se matchen och han trodde tydligen att jag ville se den. Hmm, så det kan gå. Några få minuter in i matchen upptäcktes fadäsen och vi kunde snabbt slå över till Along came Polly som gick på en annan kanal. Hehe, mycket bättre nu...

Jag hade sett filmen förut, före bloggen. Den var lite småroliga som jag mindes den, men den drogs ner i skiten av... skiten om jag kom ihåg det. Vid denna omtitt föll jag för filmen mycket mer. Den är ju jätterolig! Självklart inte utan sina problem men klart bättre än vad jag kom ihåg den i alla fall.


Ben Stiller är perfekt i rollen som lite fumlig och bortkommen huvudperson. Han stolpar fram bredbent med hans ben som trumpinnar. Han spelar den neurotiske men godhjärtade storstadsbon mycket bra. Detta är en roll som han ofta hamnar i, andra filmer där han spelar en liknande karaktär är The heartbreak kid och Meet the parents. Här i Along came Polly spelar han en riskanalytiker och det jobbet passar han som hand i handske för.


Filmens "love interest" spelas av Jennif Aniston. Hun är superstabil som en flummig "flower power girl". Aniston är inte en av mina allra största favvisar men hon är alltid bra i det hon gör. Inga djupa dalar alltså, även om man inte får de höga topparna heller. Hennes karaktär i denna film påminner oss också om andra roller som den i Office space till exempel.

Som vanligt i denna typ av romantiska komedier spelar birollskaraktärerna ofta en huvudroll. I Polly har vi hela fyra bikaraktärer som är helt underbara. Favoriten Alec Baldwin är sitt vanliga sliskiga jag i den lilla rollen som Ben Stillers chef. Objektet som Stiller ska riskutvärdera är den australiske företagsledaren med fäbless för base jumping och katamarankappsejsning Leland Van Lew. Han spelas förträffligt av Bryan Brown.


Kvar har vi stjärnorna i klassen. Hank Azaria spelar "the scuba diver instructor". "The nude scuba diver instructor"! Han som kallar Stillers Ruben för Luben hela tiden. Hehe, han är helt underbar i denna film. Hans lustiga figur var nästan det enda jag kom ihåg från första titten.


Till sist har vi ingen mindre än maestron himself Philip Seymour Hoffman i rollen som Sandy Lyle (!), Rubens kompis. Han är som alltid suverän och här är han extra pompös, vulgär och högljudd. Rest in peace, min gode Philip. Du lämnade oss allt för tidigt. Det var Sandy som för mig introducerade begreppet "sharting"... Det är en blandning av "shitting" och "farting" och det kommer från en av filmens lite mindre kul partier.


Filmen har nämligen ett enda stort problem och det berör just det. Filmen är fylld av extremt patetisk kiss- och bajshumor. Tyvärr drar det ner helhetsintrycket en hel del. Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så mycket bajshumor i en film som denna. Alla komponenter för en jättebra romantisk komedi finns där, men som kunden som beställer "extra allt" på Burger King var filmmakarna tvungna att ösa på med mer extra allt. Tyvärr är det extra som erbjuds banalt och passande för en publik som befinner sig i kiss- och bajsåldern. Hur gamla brukar de vara? 4-5 år?

Filmen är uppe och flyger på betyg fyra under vissa sekvenser men dippar sedan titt som tätt när den blir onödigt nödig. Jag hamnar därför mitt emellan. Jag ger Along came Polly tre misslyckade smekmånader av fem möjliga.

Betyg: 3+/5


City Slickers (1991)

$
0
0


Det är ett sammanträffande att jag skriver om denna film några dagar efter den gick på tv. Jag såg den i början av sommaren efter att jag påmints om den på en podcast om film som jag lyssnade på. De nämnde filmen och jag blev otroligt sugen att se om filmen. Jag kom ihåg den som otroligt charmig och mycket rolig. Som alltid då det gäller vandringar nerför minnenas aveny är det vanskligt att veta vad ur minnet som fortfarande gäller.


Nej, men detta var väl trevligt. Den är dock långt från så bra som jag kom ihåg den. Skräcktanke. Är Wild hogs också sämre än som jag minns den? Åter till City slickers. Billy Crystal spelar säljaren Mitch som förlorat sig skratt. Han är glåmig och deprimerad. Hans fru orkar inte se honom så längre och skickar iväg honom tillsammans med hans två barndomsvänner Phil (Daniel Stern) och Ed (Bruno Kirby) på en "retreat". Killarna åker på vilda västern-ranch och ska lära sig fösa kor, bli cowboys det vill säga. Som den tyste och hårde kofösarveteranen Curly ser vi legendaren Jack Palance.


Detta är en trivsam och typisk 90-talskomedi, mysig och oförarglig. Humorn är harmlös och storyn innehåller några orimligheter som i och för sig inte har någon betydelse i en film som denna. Filmen lever på Billy Crystals charm och personkemin med hans skådespelarkollegor Stern och Kirby. Den sistnämnde känner vi igen från filmer som Good morning Vietnam och När Harry mötte Sally. Han är den korte italienske killen.

Tyvärr var jag lite uttråkad då och då under filmens gång. Den tar väldigt god tid på sig att komma igång. Mitch är ju inte så munter i filmens inledning och resultatet blir likaledes omuntert. Under filmens andra halva finns några vagt roliga scener. Lättsam underhållning. Men inget att känna sig så uppspelt för egentligen.

Kaffekvarnen
Billy Crystal är en kul prick. Han är dock bättre i När Harry mötte Sally och Analyze this, bland andra. För de är väl bra fortfarande i alla fall?

En liten kul curiosa är att vi ser en mycket ung Jake Gyllenhaal som Mitch's son. Första rollen! 

Jag ger City slickers två pep talks av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Den ultimata årsbästalistan 2013 - The Deluxe Edition

$
0
0


Sommartider innebär ibland en liten stund till övers. En stund som kunde användas för ett speicalprojekt - Den Ultimata Årsbästalistan 2013 The Deluxe Edition. :-)

Tidigare i somras publicerade jag en uppdatering av den ultimata årsbästalistan för 2013. Du kan läsa det inlägget här. Mina UÅBL:or är sammanslagningar av topplistor som jag och mina filmspanarvänner skriver. Det brukar vara mellan 7 och 11 listor som ligger i botten, och jag hoppas allt som oftast på större uppslutning. The more the merrier som det heter.

Med den stora filmsajten Letterboxd som bas har jag nu skapat en gigantisk UÅBL för 2013. Letterboxd är en sajt där medlemmarna skriver recensioner och betygsätter film. Man kan också göra listor och om du söker på top 10 2013 kommer det upp en hel massa länkar till medlemmarnas privata topplistor för året i fråga.

Jag har nu gjort en UÅBL 2013 deluxe som bygger på 100 underliggande topplistor. Japp, du läste rätt. Etthundra stycken! Jag har valt listor som fokuserat på filmer från 2013 enligt imdb. En hel del listor har också blandat in 2012:or som haft premiär på "vanlig bio" under 2013 (dvs undantaget festivalpremiärer). Men eftersom jag övergått till att köra 100% enligt imdb på mina egna listor så körde jag samma här.

Kan starta med en not om de listor som hade med 2012:or. Det var framför allt fem filmer som utmärkte sig och ofta återkom på listorna (fast de är från 2012). I första hand var det två personliga favoritfilmer, dels Noah Baumbachs underbara Frances Ha. dels den gravt missförstådda Sping breakers. Speciellt den andra filmens success på listorna gjorde mig glad. De flesta användarna på Letterboxd är nog från USA så man får räkna med att det är en dragning mot filmer som gått bra i USA. Nästa hög om tre filmer som också återkom ofta var den danska filmen Jakten, den överskattade A place beyond the pines samt den underskattade Mud. Men de kommer alltså inte med på nedanstående lista.

Med ett så stort underlag har jag faktiskt slagit till med en topp 20! Och för er spännings skull listar jag dem i omvänd ordning. Efter listan kommer lite kommentarer och notataer om materialet.

Med ett så brett underlag får vi räkna med en hel del blockbusters samt filmer ur kända filmserier. Vilken superhjälte kommer gå segrande ur striden, järnmannen, stålmannen, guden eller järven? Kommer Smaug besegra Katniss? Oscarsgalan brukar också sätta sitt avtryck på folks medvetande. Hur många "Oscars baits" kommer du återfinna på listan? Vi har också en dödsmatch mellan två komedier med förvillande liknande namn. Kommer du ihåg vilka det var?

Jag la märke till att många av de polära filmerna från box office figurerar vilt bland listorna. Men det borde inte vara fel att denna popularitetslista blir en popularitetstävling (inte en kvalitetstävling). Om du förstår hur jag menar...

Total sett har hela 160 filmer listats. Tänk på att alla filmer som finns med nedan har kvalificerat sig på minst en topp 10 lista. Hela 38 av de 160 har fått minst en förstaplacering vardera.

Nej, nu tar vi oss an listan! Mina högst personliga kommentarer om filmerna finner du under varje film.


20. Star Trek into darkness (68 poäng, återfinns på 15% av listorna, plats 33 på filmspanarnas lista)

En gammal älskad seire som re-bootats. The Batch drog kanske en del röster? Mellannmjölksblockbuster om du frågar mig. Underhållande för stunden. Men därefter lättglömd.



19. Short term 12 (77 poäng, 15%, plats 16 på filmspanarnas lista)

Fint litet indy-drama om ungdomar på glid. En stor överraskning att den tog sig in på topp 20. Bra listat där alla listmakare. Jag gillade den skarpt. Stark film utan att bli smörigt.



18. Pacific rim (78 poäng, 14%, (42))

Stora monster mot lite, lite för små stora maskiner. En av sommarens stora popcorn-rullar. Populär bland populasen tydligen. Jag kunde roas av spektaklet, men ärligt talat är det en risig film. Endast stora robotar gör icke en bra film.



17. The conjuring (82 poäng, 16%, (12))

Årets skräckis-snackis kom med på topp 20. Bra jobbat skräckisen. Jag har givetvis inte sett den, och jag tror att den är himlans läskig. Brr.



16. Dallas Buyers Club (84 poäng, 17%, (29))

Oscar-bait-film. Vinnare av statyetter och PK så det räcker. Det kommer man långt med tydligen. Överskattad film, rejält överskattad, trots min man crush MM i huvudrollen. Mer snack om hans vikt än hans skådespeleri.



15. La grande bellezza (The great beauty) (86 poäng, 13%, (oplacerad))

Vinnare av bästa utländska film vid oscarsgalan 2014. Det ger alltid bra reklam. Kan vara att det är en bra film också... Men jag har inte sett den.



14. American hustle (93 poäng, 20% (oplacerad))

Känd regissör och kända skådisar tog denna film upp på listan. Är filmen bra? Oklart. Jag försökte se filmen på SF i Kista men det var tydligen ett misstag (som jag inte kommer göra om).



13. The World's End (117 poäng, 22%, (oplacerad))

Högst placerade renodlade komedin. Firma Pegg, Frost och Wright firrar nya triumfer. Men var den så bra egentligen? Njae, lite smålustig var den allt. This is the end var dock roligare.



12. Blue Jasmine (122 poäng, 23%, (oplacerad))

Woody Allens feel-bad film om galen kvinna spelad av Cate Blanchett. Hon var tydligen bra här... Jag gillade dock inte filmen. Den är kall, ack så kall.



11. Before midnight (123 poäng, 20%, (12))

Linklaters avslutande (?) del om Jesse och Celine. Denna varma film älskade jag. Hoppas på en fortsättning år 2022!

---



10. Rush (156 poäng, 29%, (37))

Välproducerad men trist film om räserkillarna James Hunt och Niki Lauda. Ron Howard-nivå på denna film. En film helt utan glimten i ögat. Absurt att denna kom på topp 10. Hur tänkte man här?



9. Captain Phillips (161 poäng, 29%, (37))

Den genomgode Tom Hanks går hem i stugorna. Med rätta omtalad scen i slutet av filmen... I övrigt lite mähä... Inte ens mellanmjölk! Lättmjölksfilm.



8. Nebraska (163 poäng, 29%, (42))

Hyllade Alexande Payne kom med denna älskade film. Personligen gillade jag den inte! En människoföraktande film! Jag förstår helt enkelt inte hur publiken kan älska den gamle gubben med den bångstyriga frisyren.



7. La vie d'Adèle (Blue is the warmest colour) (166 poäng, 22%, (15))

Vinnaren i Cannes 2013 firade triumfer. En film jag inte sett! Handlar om två tjejer tror jag.



6. Inside Llewyn Davis (170 poäng, 29%, (29))

Coen-bröderna har många fans ute bland de filmtokiga. Filmen är bra men sjätte bästa från året? Galenskaper!



5. Prisoners (205 poäng, 36% (2))

Denis Villeneuve's täta thriller med Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman är bra men lite lätt överskattad. Starka trillers är dock som alltid välkomna. Helt ok att den figurerar så här högt.



4. 12 years a slave (327 poäng, 48% (18))

Vinnare av bästa film på Oscarsgalan 2014. Historiskt drama... Och jag har därmed inte sett den. Trifekta av no-no's för mig; Oscars-bait, storfilm, historiskt kostymdrama. Och BOATS. Yuck.



3. Her (368 poäng, 47%, (4))

Topp 3 kan jag helt ställa mig bakom då den är identisk med min egen lista! Her är en underfundig nära framtiden-film om människors ensamhet, drömmar, om att mötas och skiljas. Underbar film.



2. The Wolf of Wall Street (368 poäng, 50%, (6))

Årets största överraskning för mig då jag trodde att Scorsese var slut. Detta var en vederkvickande och uppkäftig film som skiter i allt vad "politiskt korrekt" heter. Fullt ös medvetslös som min gamle far hade sagt.



1. Gravity (420 poäng, 64%, (1))

Överlägsen etta och årets bioupplevelse för mig. Det lustiga med filmen är att den verkar gå hem hos filmnördar mer än "casual film goers". Men den triumferade hos de som skriver listor på Letterboxd i alla fall. Fantastisk film. Och en film där 3D verkligen adderade något till filmen. Bara en sådan sak!





Gravity vann alltså även här. Med hundra listor i botten blev det intressant att se hur många förstaplaceringar filmerna i toppen fick. The Wolf of Wall street och Her var bäst i denna kategori med 13 stycken förstaplaceringar vardera. Gravity toppade åtta listor och 12 years a slave sex listor. Därefter kom Inside Llewyn Davis och Blue is the warmest color som toppade fem listor vardera.


Några kommentarer från materialet...

Filmer som figurerade på filmspanarnas listor och hypats i våra kretsar: den skrämmande sci-fi thrillern Under the skin (22:a), Villeneuve's omtumlande thriller Enemy (30:e), actiondängaren i dystopisk miljö Snowpiercer (35:a), bilmannen Locke (48:a) och en arg Nic Cage i Joe på samma placering som Ender's Game (58:a).

Personliga favoriter som hamnade nesligt långt ner: den nerviga thrillern Blue ruin (94:a), den varma och helt underbara Enough said (63:a), Jim Jarmusch kalla vampyrdrama Only lovers left alive (52:a), sköna coming of age-dramat The spectacular now (42:a) och den underbara indy-komedin The way way back (40:e).

Övriga notabla placeringar: svåra Only God forgives (26) kom högre än förväntat, The Great Gatsby (36) vilket är svinhögt för den dyngan. The Grandmaster (72), The heat (83) och Nymphomaniac (109) gick inte hem i listorna. På delad 98:onde plats fann vi filmer som Lone survivor, Don Jon, The bling ring och Monster's University. Behind the candelbra hamnade på plats 132 och Ida på plats 144.

Hur gick det då mellan The hobbit: The desolation of Smaug mot The Hunger Games: Catching fire? Jodå den vältalige draken kom på plats 28 men fick se sig slagen av de hungriga spelen på plats 23.

Komedikampen? The World's End slog sig in på top 20 med en fin 13:e plats medan This is the end fick nöja sig med en 25:e placering.

Låt oss kolla in placeringarna för ett gäng blockbustrar: Pacific rim (18), Star Trek into darkness (20), The hunger games: Cathching fire (23), The hobbit: The desolation of Smaug (28), Iron man 3 (29), Man of steel (37), Thor: The dark world (39), Fast & furious 6 (45), The Wolverine (47), World War Z (50), Ender's Game (58), Elysium (63), Oblivion (83), Riddick (109).

På sista plats, delad 155:e placering, med en poäng ligger bland andra filmen Stockholm.

Slut.





Clear History (2013)

$
0
0


Med start idag och sex inlägg framåt med ett mellanspel för månadens Filmspanartema kommer jag skriva om filmer som jag blivit tipsad om av vänner och bekanta.

Vi startar med Clear history från 2013. Filmen dök upp på fjärde plats på filmspanarkompisens Plox'sårsbästalista över 2013. Jag kommenterade hans frejdiga listval och blev sugen att se filmen. Även Flmr och Addepladde stämde in i hyllningarna till filmen men framför all Larry David, mannen bakom filmen.


David skapade serien Seinfeld tillsammans med Jerry och han gick senare vidare och gjorde den egna serien Curb your enthusiasm (Simma lugnt, Larry på svenska). Där spelar han en mer eller mindre realistisk version av sig själv. Serien "simmar" runt i ett grumligt vatten där man inte vet vad som är fakta och vad som är fiction. De flesta gäster i serien spelar sig själv, Larry likaså, men hans fru är fiction och spelas av en skådespelerska (Cheryl Hines).


Huvudpersonen i Clear history heter "Nathan" och han är inte samma karaktär som "Larry" som i tv-serien men de är ändå helt lika. Man kan se serien som ett förlängt tv-serieavsnitt. Nathan är precis som Larry odiplomatisk, vresig, okänslig och framför allt intill besinningslöshet principfast. Han hamnar om och om igen i problem för att han inte kan rubba på sina förutfattade meningar. Och trots att situationer blir mer och mer awkward kör han lomhört på i samma spår.


Karaktären är inte direkt inbjudande. En film/serie som bygger runt en sådan karaktär är som en lindanserska som går på en mycket lös lina. Skillnaden mellan lyckad humor och pinsamt magplask är minimal. Det är lätt att man bara känner ogillande inför karaktären. Det måste finnas ett hjärta på rätt ställe eller åtminstone en anledning för oss i publiken att känna för honom. Det kan ske genom igenkänning eller för att han hanterar universella frågor som vi kan knyta an till.

Under seriens första säsong tyckte jag att de inte lyckades med denna balansgång och avsnitten blev oftare jobbiga än lyckade. Senare säsonger blev mycket bättre tycker jag. Clear history som för övrigt är en tv-film gjord av HBO har lite samma problem. Samtidigt som filmen har ett antal mycket roliga scener och situationer känner jag att jag inte till fullo omfamnar Nathan. Han är inte speciellt trevlig. Hans beteende är inte trevligt. Och ändå är han filmens nav som allt kretsar kring. "Lindansösen" klarar vissa partier bra, men ibland ramlar hon av linan, om jag förlänger liknelsen.


Filmen har ett antal roliga birollsfigurer spelade av Michael Keaton, Bill Hader, Kate Hudson, Eva Mendes, Danny McBride, John Hamm, Liev Schreiber och Amy Ryan. Filmen är regisserad av Greg Mottola som också gjort Superbad, Adventureland och Paul.

Clear history? Rolig film, men inte för alla. Den kanske bäst avnjutes som något av ett "extramaterial" för de av oss som gillar serien Curb your enthusiasm. Jag ger Clear history tre bombplaner av fem möjliga. Filmen komer inte upp på min topplista över filmer från 2013.

Betyg: 3/5

Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (1956)

$
0
0


Denna film kom på tal när jag och min gode vän Sir Per diskuterade Gravity av alla filmer. Jag är lite osäker på hur Per gjorde kopplingen mellan filmerna. Det kan ha varit något om den enkla och simpla handlingen. Han har i alla fall frågat om jag sett filmen många gånger sedan vår första diskussion. Nu kan jag äntligen svara att jag har sett den!


A man escaped (jag kör med den engelska titeln istället) är i vilket fall den första filmen jag nu sett från den franske auteuren Robert Bresson och det var kul i sig. Filmen beskriver den sanna historien om en man som flydde ur ett nazifängelse i Frankrike under ockupationstiden under andra världskriget. Filmens huvudperson Fontaine tillhörde motståndsrörelsen och han var inte speciellt sugen på vare sig att sitta i finkan eller bli arkebuserad.


Filmen är sannerligen minimalistisk. Handlingen går snabbt fram men filmen är sövande långsam. Filmen har mycket lite dialog men mycket av storyn berättas av en "voice over". Flykten från fängelset är nervpirrande men samtidigt är jag ganska oengagerad över hur det går för vår vän Fontaine. Bresson verkar inte vara speciellt intresserad av att visa vem Fontaine var, förutom att han var väldigt målmedveten och verkligen ville fly.


Samtidigt som jag är glad över att ha sett denna film kan jag inte direkt säga att den gjort ett jätteintryck på mig. Den kändes inte speciellt mäktig visuellt eller exalterande handlingsmässigt. Den var heller inte extraordinär då det gäller persongalleriet eller dialogen. Däremot fanns det något med känslan i filmen som pockade, men den bröt inte ut till fullo. Känslan i flera av de tidiga filmerna jag såg i Decennier slår till exempel denna film med hästlängder. Japp, man kan nästan jämföra A man escaped med en stumfilm då den har en hel del gemensamt med stumfilmens berättarteknik. Det är bara att byta ut väl valda delar av berättarrösten mot "titels cards". Filmen gick i svartvitt såklart. Ett stort plus var musiken från Mozart som likaledes såklart var jättebra (den ofullständiga Mässa Nr 16).

Kul tittning men filmen blev något av ett "jaha?" för mig. Jag ger den två män som rymde av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Filmspanarna Tema #34: Semester

$
0
0

Nu är det dags med filmspanartema igen. Denna gång gäller det något som de flesta har just nu eller just har haft - semester.

Semestern återkommer ofta på film och allt som oftast då i komedier. Alla ur min generation kommer ihåg hur vi vred oss av skratt och obehag av Vi hade i alla fall tur med vädret, hur Mr Bean dansade på sin semester och hur man får juice på flygplan.

Jag älskar komedier som utspelas i semestermiljö. Nedan följer en samling filmer jag gärna skulle se om en vacker dag. Alla kommer säkert inte hålla, precis som en kandidat till listan inte höll - City Slickers. Men flera håller nog måtten än idag.



Weekend at Bernies

Jag gick och såg denna på bio med min mor och min styvfar (som för övrigt är helt ointresserad av film). Vet inte vad den äldre generationen tyckte, men jag skrattade så att tårarna rann och jag fick svårt att andas. Anderw McCarthy är rolig.




What about Bob?

Bill Murray som efterhängsen patient och Richard Dreyfuss som mycket irriterad psykolog.




Wild hogs

John Travolta är en humorist! Här spelar han medelålders man mitt i livskrisen. Han och tre buddies ger sig ut på motorcykelsemester. Snygga miljöer från New Mexico skulle Docenten säga!




Att angöra en brygga

Svensk klassikern med alla våra föräldrars svenska favoritskådespelare. Den är kul. Herr Garbo.




American pie 2

Pinsamheterna fortsätter med hela gänget. Smart humor på hög nivå.




Forgetting Sarah Marshall

En favorit i genren. Jason Segel åker till Hawaii för att glömma Sarah Marshall men... Otroligt bra film med stjärncasten; Jason Segel, Kristen Bell, Russel Brand, Mila Kunis, Bill Hader, Kristen Wiig, Paul Rudd, Jonah Hill och Jack McBrayer.




The way way back

Favvisen från 2013 handlar om en semesterresa som 14-årige Duncan sent ska glömma. Supercast; Sam Rockwell, Steve Carell, Allison Janney, Toni Collette, Maya Rudolph, Rob Corrddry, Amanda Peet och the Dean Jim Rash.




Spring breakers

En liten annan typ av semester. Humor? Javisst! Komedi? Nej, inte alls.
"Spring break forever, bitches!"
"I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y'all!"




Three amigos

The vänner på "semester" i Mexico. Okey då, jag skarvade in denna. Är sugen på att se om den ju!
"Great. Real bullets!"




Moonrise Kingdom

Kommer ni ihåg barndomesn scoutläger som avhölls på sommaren? Wes Anderson hjälper oss minnas. Underbar film i gränslandet mellan drama och komedi.




Jaws

Avslutar med en bonus, alla semesterfilmers moder - Hajen. Kanske inte en komedi direkt, men dess höga omtittningsbarhetsgrad och klassikerstämpel motiverar dess deltagande i denna lista.




Sådärja. Det var mina filmer med semestertema. Som jag kan tipsa om. Som jag vill se om å det snaraste. Som jag kom att tänka på.

Vad har de andra spanarna kommit att tänka på angående temat semester? Har de varit produktiva eller har de tagit semester och hastat sig igenom temat? Kolla nedan.
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The nerd bird
Fiffis Filmtajm
Absurd cinema
Movies-Noir
Har du inte sett den?


En bonus till, semester i New York någon?





Southpaw (2015)

$
0
0

Imorgon har boxningsfilmen Southpaw med Jake Gyllenhall premiär på biograferna. Igår höll MovieZine.se i samarbete med Scanbox en bejublad förhandsvisning av filmen. Jag var där och med mig bjöd jag min gode vän Plymschen. Vi gick dock inte på röda mattan, det överlämnade vi åt en ärrad Börje Salming och de andra kändisarna som släntrade in kort tid före utsatt tid. Väl inne på biografen Park klumpade vi ihop oss med filmspanarkompisarna Fiffi och Christian. Då filmen tog slut applåderade den vältaliga publiken hyfsat entusiastiskt.


Det enda jag visste om filmen var att den antagligen handlade om boxning (pga namnet) samt att Jake Gyllenhaal så extremt biffig ut på postern. Man kan med fördel gå på bio helt utan att veta något om filmen i fråga. Det är alltid mer spännande att se en film helt ovetandes och som i detta fallet med en film som ibland tar oväntade vägar blir upplevelsen starkare då det finns ett mått av överraskning.


Gyllenhaal spelar här boxaren Billy Hope. Hans fru Maureen spelas av Rachel McAdams. Det är otroligt kul att se Mcadams i roller som denna och den hon gör i tv-serien True detective. De är båda långt från hennes genombrottsroller i filmer som Wedding crashers och The Notebook. Jag såg tidigt att hon hade något extra men trodde också att hon kanske var för snygg för att få full cred för vad hon gjorde. Jag har tidigare varit inne på detta och nu tycker jag att man kan säga att hon har etablerat sig för den breda publiken också. Ni hörde det först här på bloggen. Det är bra att betala uppmärksamhet när man läser Fripps Filmrevyer!


Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i filmen, nej, jag vill inte avslöja något alls egentligen. Detta är mer ett mänskligt drama än en renodlad boxningsfilm. För det är jag tacksam då jag tycker att boxningsfilmer är svintråkiga titt som tätt. Filmen är dock tyvärr ojämn under första halvan. Den stabiliseras under slutet, framför allt efter Forest Whitakers karaktär kommit med i handlingen. Whitaker är mycket stark i en av birollerna. I andra roller ser vi rapparen 50 Cent och miss Moneypenny själv, Naomie Harris.

Billy och Maureen har en dotter på cirka tio år. Hon spelas av lilla Oona Laurence som gör det riktigt bra. Jag blev lite imponerad av hur lik hon var Rachel Mcadams, speciellt runt ögonen. Det är kul när de lyckas så bra med castingen. Man får se det som en bonus när likheter mellan mor och dotter på film blir så slående då det ändå handlar om skådespelare som inte är släkt.


Men det är Jake Gyllenhaal som står i centrum i denna film. Han gör ett kraftfullt porträtt av den groggige sluggern. Tyvärr når inte hans tolkning av Billy ända fram. Precis som filmen i helhet är han ojämn under filmens gång. Ibland bränner det till men ofta saknas det lilla extra för att man ska bli golvad av hans kraft. Tyvärr tycker jag att regissören Antoine Fuqua också slarvar en hel del. Filmen känns lite ryckig och stressad. Med tanke på handlingen skulle jag föredragit att vissa scener hade fått andas som ett vin som dekanteras för att alla aromer ska kunna utvecklas. Många potentiellt starka scener blir inte lika känslomässigt tunga som de kunnat bli. Filmen blir i dessa lägen som ett omoget vin. Smakerna finns där men de har inte getts tid att blomma ut till fullo.


Southpaw är dock en bra film. Jag känner starkare för den idag än igår kväll vilket är ett gott tecken. Den otroligt mycket bättre än Foxcatcher men klart svagare än The Wrestler. Efter filmen gick vi fyra och intog en sen middag på den närliggande Vapiano, ni vet den Vapiano-restaurangen som är så varmt och fuktigt? Kön till pasta var lång så det fick bli pizza. Mellan tuggorna pratade vi om Filmfestivalen, färgsättning av biorum, semestrar och Mad Max: Fury Road. Lyckat!

Det var extra kul att Plym hängde på. Kvällen påminde om de goda tiderna när han och jag ofta gick på Filmfestivalen ihop. Nu för tiden har han inte tid för sånt längre...

Som helhet blev det i alla fall en mycket trevlig biokväll. Stolarna är notoriskt hårda på Park, när i hela friden ska de stoppa om dem, men arrangemanget var bra och sällskapet trevligt. Ett stort tack till MovieZine.se för inbjudan, och till mina kompisar för trevligt sällskap under filmen och kvällen.

Jag ger Southpaw tre hårda uppercutters av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Fiffis Filmtajm och Movies-Noir har också skrivit om filmen idag. Blev de knockade av filmen eller duckade de undan för känslostormarna?


Belle de jour (1967)

$
0
0


Belle de jour...Oh la la, quelle spectaculaire. Filmen kom på tal på en middagsbjudning tidigare i somras. Johan tipsade on filmen som jag sedan tidigare haft lite spaning på. Nu kände jag att jag fått en tillräckligt hård "dask på rumpan" för att ta mig an filmen. Belle de jour är Luis Bunuels skandalomsusade erotiska drama från 1967 med en fragil Catherine Deneuve i huvudrollen. Hon spelar hemmafrun Severine som av leda, lust eller ångest beslutar sig för att extraknäcka som lyxprostituerad under dagtid då hennes man Pierre är på jobbet.


Filmen behandlar både sexuell frigörelse och undertrycka drifter. Är Severine en masochist eller lider hon av följderna av ett trauma? Eller båda? Eller är hon helt enkelt bara kåt och uttråkad av sitt platoniskt förhållande med sin man? Filmen antyder både det ena och andra. Filmens känsla och vissa situationer påminner mig om allt från Pauline Reages Historie d'O till Lars von Triers Nymphomaniac och Kubricks Eyes wide shut.


Filmen inleds med en stilla kamera över en allé framför ett franskt slott. Bilden är vacker likt en målning. Det är något drömlikt över scenen och så är stora delar av filmen. Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är Severines fantasier och vad som är riktigt. Ta mig tusan, hela filmen skulle kunna vara en av hennes fantasier, inklusive själva slutet, men så är det nog inte för det skulle göra filmen ganska meningslös. Väldigt lite skrivs oss i publiken på näsan i varje fall. Varför hon gör som hon gör och huruvida hon mår bra av sitt dubbelliv uttalas inte direkt även om det verkar så. Filmen lämnar detta åt åskådaren att fundera på. Det känns som att filmen är fylld med symbolik, varav en hel del som kanske landar först efter man har behandlat filmen lite längre.


Catherine Deneuve är väl ganska bra. Hon är suverän på att spela aristokratisk. Hela hennes uppenbarelse är behärskad, lågmäld och sårbar. Men till skillnad från O verkar hon inte känna makt av att underkasta sig. Samtidigt ler Severine i filmens allra sista scen och allt vi lärt oss om henne måste kanske omvärderas? Vem vet?


Alla andra aktörer spelar andrafiolen till Severine. Jag roades lite av hur överdrivet bufflig älskaren Marcel (Pierre Clémenti) framställs. Skulle han vara en man av folket? Busen med ståltänder för er som inte har koll på skådespelarnas namn. Vid sidan av Severine var de två mest intressanta karaktärerna Pierres vän Husson samt bordellmamman Madame Anais.



Oh la la. Detta var minst sagt intressant. Filmen är som en lök, med många lager som jag inte förstår än, men jag ser att det finns en komplex och intressant story för den som är sugen. Jag ger Belle de jour tre påsättningar utan känsloband av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har också recenserats av filmspanarkompisarna Filmitch och Sofia. De har som det verkar lite olika syn på hur bra filmen är. Sofia läser in en klassisk manlig fantasi istället för en odyssé i en kvinnas sexualitet. Johan blir likt jag fascinerad av filmens svårfångade innehåll, vad är fantasi, vad är verklighet och vad betyder det?


Viewing all 2372 articles
Browse latest View live